Hur det går med paradrabatten aka perennrabatten? Jodå, såhär ser den ut idag och för ett otränat öga kanske det inte är så märkvärdigt. Men för de besökare som i sorg eller förfäran vänt bort blicken de senaste åren, måste detta vara ett glädjebudskap: inga lönnplantor, inga nässlor och inga hallonsnår. Och kantskuret! Väldigt väl kantskuret, vill jag lova, för jag behövde jord och gräs på annat håll i trädgården. 
Det saknas rött, tycker ni kanske och det har ni rätt i. Studentnejlikorna är lite sena av sig och jag funderar på att plantera in några röda accenter som blommar tidigare på sommaren. Förslag?
Eller ska man låta allt bli sommaräng, som strax bakom perennrabatten? Så här skulle det kunna se ut i stället. Den hädiska tanken slår mig emellanåt.
Men så vänder jag mig om och möter den blå
bergvallmons undrande blick. Jag vet ju att den inte klarar sig mot de härdigare prästkragarna och blåklockorna. För även om den kommer från Kaukasus berg behöver den mycket pyssel, väldränerad jord, vandrande halvskugga och mer näring än man skulle kunna tro.
Så för bergvallmons, dillpionens, trilliumens och löjtnantshärtats skull vill jag kämpa vidare med perennrabatten, även om jag just nu har annat för mig. Den har överlevt tjugo års vanvård, så jag är inte särskilt orolig för den.

















