I hotellreceptionen:
– Två veckor, det går bra. Några särskilda önskemål?
– Inte för mycket mat. Jag vill inte att den ska bli för stor. Och ett svalt rum, förstås.
– Självklart. Ljust eller mörkt?
– Råg.
– Utmärkt. Det blir 400 kronor.
Månadens nyord är enligt språkrådet surdegshotell.
Månadens nyord har inte dykt upp ännu på Språkrådets trevliga hemsida, så jag passar på att lansera min egen kandidat: missualisera. Det betyder att visulisera på ett missvisande sätt, att missbruka perspektiv, färger, vinklar och innehåll för att vilseleda. Ungefär som en försäljningsannons för en lägenhet, tagen med ett objektiv som gör att den lilla ettan på 22 kvadrat ser ut som Blå hallen. Eller i alla fall som Gyllene salen.
Eller som skisserna över hur det kommer att bli när Slussen byggts om. Ordet har lanserats av Svenska Dagbladets krönikör Lars Ryding och han använder just Slussen som exempel. Mycket välargumenterat!
Titta på den här bilden till exempel.
Ser ju väldigt trevligt ut, men jag undrar vad dessa barn gör ute på stan en morgon i fyratiden på sommaren. Och om man verkligen har rivit alla hus på Söders höjder så att den tidiga morgonsolen kan strömma in så där. Slussen ligger ju åt norr, för bövelen! Tror dom jag är dum i huvudet? Och var är trafiken, som ju ändå är någon slags huvudaktör i sammanhanget?
Alla dessa fina skisser, med soldränkta på platser där det inte kan vara sol, gör mig 
rätt skeptisk till resten av projektet också. Missualisering, var ordet. Varför finns det ingen motsvarande skiss på hur fint det skulle bli om man rustade upp det befintliga Slussenområdet? När alla körfält är öppna är det, såvitt jag kan se, aldrig några besvärande köer just vid Slussen. Tvärtom är ett av argumenten för ombyggnaden, att Slussen är underutnyttjad som trafikapparat. ”Kolla här, inga trafikköer – så kan vi ju inte ha det! Stockholm är väl ändå en storstad, eller hur?” Så ungefär måste orden ha fallit i stadshuset.
Och så är det popplarna, de vackra popplarna som står där slanka och eleganta som en fin vertikal kontrast mot klöverbladets svepande former, varför ska de offras? Blev det för många adjektiv där, tycker ni? Jamen om nu ombyggnadsivrarna tar till alla vackra adjektiv de kan hitta för att beskriva detta nya Slussen, denna ”mötesplats för människor”, så tänker inte jag vara den som spar på adjektiven för att visa att den befintliga lösningen har sina värden. 
Begreppet ”allmän park” börjar bli missvisande, tänker jag och känner mig som en riktigt arg skattebetalare, när jag återigen måste vända om med en leksugen fyraåring, eftersom parken är ockuperad av Vildvittor.
Vi har haft så otrevliga erfarenheter tidigare att jag inte tar några risker. Vildvittorna är barn från Vittra-koncernens förskolor. Eftersom man tydligen har som affärsidé att spara in på lokaler blir stadens allmänna parker Vittrornas utelekplatser. Och eftersom affärsidén tydligen också är att spara in på personalkostnader kan det hända att det är lite för många barn i gruppen och att personalen är lite oerfaren.
Ett kaxigt gäng killar i fem-sexårsåldern lägger beslag på alla landbandyklubor utom en, som min lilla skyddsling på tvåochetthalvt försöker manövrera.
När en av killarna försöker ta den, protesterar jag.
– Men hon KAN ju inte, blir svaret. Det är ju ingen idé att hon har den!
Jag får en olycklig blick och från tvåochetthalvåringen, som tyst lägger ner klubban på marken och säger att hon vill gå hem.
Det är ingen idé att försöka gunga, för alla gungor är ockuperade av Vildvittror och det är ingen idé att vänta, för så fort en gunga blir ledig, ges den till en annan vittra. ”Vi hade den först.”
En annan av mina unga följeslagare ville leka på lekbåten. Han äntrade raskt fören, men mötte omedelbart motstånd.
– Nu leker VI här, du får inte plats, sade en hotfull Vittra vid rodret.
– Jodå, menade han, där kan jag sitta. Och så pekade han på en tom plats på bänken i kaptenshytten.
– Nehej, för NU finns det ingen plats, sade Vittran och lade sig tvärs över hela bänken.
Jag betalar alltså med mina skattepengar för att ett privat förskoleföretag, som finansieras med offentliga medel, ska ockupera den park som jag också betalar med mina skattepengar. Ska det vara så?
Oj, nu haglar metaforerna så att man nästan måste söka skydd! I går kväll till exempel brakade världens två mäktigaste fotbollsbyggen ihop, enligt en artikel i Aftonbladet.
Illa för fotbollsvärlden, skulle man ju kunna tro. Fuskbyggda arenor, förstås. Men inte alls, det handlar om fotbollsmatchen mellan Barcelona och Manchester United. Vad artikelförfattaren vill säga är att två kända lag brakar ihop i en viktig match. Att blanda in byggen som brakar ihop leder tanken åt galet håll. Typisk katakres.
Sedan, i samma artikel, läser jag att ”så länge som Sir Alex tränar Manchester United kommer de aldrig att vara underhundar i en stor final.” Undrar om en underhund är en wonderdog på engelska eller en underdog. Sedan kommer fler hundar in i berättelsen, för underhundarna kommer att möta ”hela världens bästa terrierkollektiv”. Hunduppvisning?
Det blev 3-1 till Barcelona. Så klart.
Och så Svenska Dagbladets långa artikel om en jättelik bok om ett gigantiskt filmprojekt om en kejsare som led av storhetsvansinne. Gellerfelt skriver om Kubricks havererade filmprojekt ’Napoleon’ och om sin egen fascination av kejsaren. Som barn var han ”helt insnöad” på Napoleon och ”den barnsliga förtjusningen har aldrig försvunnit. Dessa klingande fanor och flygande spel, denna, sann eller ej, gloire ! Denna uniformsprakt!”
Läs igen: klingande fanor och flygande spel! Är det en finurlig självironi som Gellerfelt stoppat in i texten, eller är det bara fel? Och vad är det för slags fel, egentligen. Flygande fanor och klingande spel har blivit en metafor för att beskriva offentlig festivitas. Men om man blandar ihop begreppen inom metaforen, vad blir det då?
En katakres är en sammanblandning av olika metaforer; då kanske detta är en autokatakres?
Två Lisbeth Salander look-alikes hejdade mig utanför Södra Teatern och frågade efter Samirs Gryta.
– Sorry, tjejer, den finns inte i verkligheten, sade jag, den finns bara i Salander-böckerna.
De var så ivriga och det var trist att göra dem 
besvikna. Samirs Gryta är Mikael Blomqvists favoritrestaurang i Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander.
De stirrade klentroget på mig med svartkantade ögon.
– Mäh! Klart att den finns! Det var ju där Blomqvist nästan blev skjuten!
Turisterna letar sig till Salanderland kring Mosebacke och det gäller det att ha en karta över Södermalm till hands, för att kunna peka ut Fiskargatan, Tavastgatan och Lundagatan.
Jag skulle vilja tipsa alla Salander-fans om en av förebilderna till den anarkistiska Lisbeth. Hos henne finns ett eko av en annan stark och egensinnig flicka, som kom till i skuggan av andra världskriget och vars författare också misstrodde lydnad, anpassning och konformitet. Att Salander är en sentida Pippi Långstrump har noterats av många, men parallellerna är fler än man först anar. Här har jag tagit upp några av likheterna.
Jag tipsade om en rolig tävling för ett tag sedan. Uppdraget var ett beskriva en person i en roman, någon som ”har trovärdighet och djup”. Martina dök upp direkt. Så här skrev jag till tävlingsjuryn:
– Jag har legat med Barbro.
– MED BARBRO? säger jag men det jag menar är förstås LEGAT MED?
Sedan följer en skildring av reaktionerna på otroheten: skepsis, anklagelser, frågor, när, var, hur ofta, hur…
Det är Martina i Gun-Britt Sundströms Maken som undrar. Hon är krävande, rolig, orättvis, kärlekslängtande, men inte till vilket pris som helst. Hon ställs (tillsammans med läsaren) inför val som hon hanterar så gott hon kan, ofta med resultat att hon ångrar sig ganska omgående.
Priset i tävlingen är en profilering av en egen romankaraktär. Man får hjälp att bättre lära känna någon av sina tredskande huvudpersoner. ”Med profilen och historiken som grund kan du känna dig mer säker på hur din litterära karaktär troligen reagerar och beter sig i olika situationer.”
Och jag vann! Jag vann första priset och nu kan jag ta med mig den där Karl och äntligen få en chans att förstå mig på honom. Varför gör han inte som jag vill? Varför är han så undvikande och beskedlig. Vad är det med honom? Jag lovar att rapportera om Karls erfarenheter från analyssoffan!
Det brukar förekomma lite olika önskemål om kaffe i huset. En del vill ha espresso, andra kan tänka sig bryggt eller kokt, eller en intressant kombination av kaffe och kakao som heter något med azteker. Själv dricker jag gärna snabbkaffe eller fulkaffe som det kallas av espressodrickarna. Först idag upptäckte jag vilken ljusskygg verksamhet jag ägnar mig åt, ibland i fullt dagsljus.
När jag skulle fylla på i kaffeburken såg jag instruktionerna på refillförpackningen. Man ska – tydligen i fullt mörker – hälla upp en till två teskedar i en kopp och sedan slå på 1,5 deciliter 80-gradigt vatten. Så långt brukar jag nog göra ungefär rätt, bortsett från mörkret. Det är nämligen först när man kommit så långt i processen som man får tända lampan! Det här kommer att bli besvärligt, särskilt nu på sommaren då det är ljust redan när jag tar min första kopp i halvsex-tiden. Mörkläggingsgardiner i köket?
Eller vad vill kaffeproducenten säga mig? Vad betyder den där tända glödlampan? 
Vad är en paradrabatt, egentligen? Vad skiljer den från en vanlig rabatt? Jag hade ju tänkt renovera paradrabatten i sommar. Det tänker jag fortfarande göra, men jag börjar bli osäker på om det verkligen är en paradrabatt det är frågan om. När jag letar efter dokumentation hittar jag bara en liten bild från 1960-talet, med texten ”Perennrabatten” på baksidan.
Vad som har hänt är troligen att ”perenn” blivit ”parad” i familjens och släktens språkbruk, helt enkelt för att rabatten är så pampig, med alla dessa olika blommor som paraderar från tidiga våren till långt in på hösten.
Vitpytta, lysing, trolldruva, fotblad, betonika, daglilja och trillium finns kvar. Även de fina axen, som blommar hela juni. Stjärnflockan trivs. Kungsljus och astilbe likaså, i alldeles för stora mängder. Aklejorna har glesats ut. Löjtnantshjärtat har dött. Men det finns en bra plats för ett eller ett par nya löjtnantshjärtan. Den blå bergvallmon har flyttat.
Finns det något blåare än blå bergvallmo?
På rabattbilden syns inte bergvallmon. Här är en bild från mitten av 90-talet. Sedan dess har den sett allt eländigare ut och har slutat blomma. Nu har jag har flyttat den till en bättre plats, hoppas jag; väldränerat och halvskuggigt vill den visst ha.
Trillium är min favorit. Tyvärr lite brandskattad numera eftersom det inte funkade att dela den och ge bort halva tuvan. Den tappade liksom livslusten. Jag fyller på med nya små plantor vartefter jag hittar några. Sällsynt och dyr är den, men ack så trevlig.
Trillium har tre av allt tre foderblad, tre kronblad, övriga blad tre och tre och tredelad frukt. Tre hela vägen. Tre-vlig, som sagt. Och eftersom blommorna påminner om hopvikta tresnibbiga näsdukar som välklädda herrar brukar ha i bröstfickan så kallas den också näsduksblomma.
Det där med rabattrenovering låter nog proffsigare än det är. Det går helt enkelt ut på att gräva/slita/rycka upp alla lönnplantor, nässlor och hallonbuskar. Sedan blir det lite roligare: rensa mer lätthanterliga ogräs, gödsla, kantskära och plantera in det som saknas.
Synd att jag inte tog en bild på rabatten i sitt mest vanvårdade skick. Tänkte tyvärr inte på det. Den var ju inte något lockande motiv precis och den brukade omnämnas med hänsynsfulla omskrivningar som ”naturreservatet”. 
Så här långt har rabatten och jag kommit idag. Notera frånvaron av nässlor, lönn och hallonsnår! Det är för tidigt för några av de riktiga paradnumren; stjärnflockan och de vackra axen har knappt tittat upp än.
Sista katakresinlägget för den här veckan, jag lovar. Nu handlar det om bildkatakres igen. Illustrationer som inte illustrerar det de ska, utan berättar en annan historia än texten, eller som bara är obegripliga. Här är en bild ur min lilla samling med rubriken ”Huh?”
En tidningsartikel 
försökte under värsta finanskrisen förklara att det egentligen inte var något fel på det rådande ekonomiska systemet. Det är bara en smula opassligt just nu, men det går snart över, ska ni se. Och så detta lejon som illustration! Bildredaktören verkar inte riktigt tro på artikelns budskap.
”Nu ska vi inte grotta ner oss i vad som gick på tok, utan ta fasta på det som gick bra”, uppmanas läsaren. Men det läsaren ser, är ett dödligt sårat lejon som segnar ner, ymnigt blödande, med ryggraden genomstungen av tre långa pilar. Man undrar sorgset hur lejonet ska tackla en sådan uppmaning. (Och varför kom jag plötsligt att att tänka på Försäkringskassan?)
Om man råkar använda en verbal bild felaktigt kan man alltid räkna med att någon rättar en. Som i: ”Vi stod på avgrundens rand, men sedan dess har vi tagit ett rejält kliv framåt.” Jag gillar språkpoliser som ingriper när det blir för galet. Som ”gör husrannsakan i bloggosfären i jakt på olaga språkbruk, brott mot grammatiken, grov egenmäktighet med ord samt anstiftan till språkmord”, enligt en språkpolis som verkar ha tagit time-out. Mycket läsvärd är den skrattande språkpolisen. Men var finns bildpoliserna? Med tilltagande bildskval behövs de verkligen.
Det är ju i morgon som världen ska gå under, inte idag. Hörni, vad är detta? Har SVT köpt TV-rättigheterna och tidigarelagt evenemanget? Så får man väl inte göra. Jag hade planerat en god natts sömn innan och nu… vad gör man? Jag ska anmäla tilltaget till Radionämnden. Vet inte riktigt om det strider mot paragrafen opartiskhet och saklighet eller kanske den om mediets genomslagskraft, eller rentav paragrafen om god underhållning. Jag menar: EN FREDAGSKVÄLL! När vi alla vet att det i morgon är exakt 7000 år sedan Noak seglade iväg. Och dessutom att 5x10x17 i kvadrat är 722500 vilket är 
precis så många dagar som har gått sedan Jesus korsfästes. I morgon alltså.
Men så möts man av detta i stället. Jag vill inte se eländet. Går nog och lägger mig i alla fall. God natt! Hoppas jag.
