Plotter eller pantser?

Postat den 29 augusti, 2011 av Karin

Det verkar finnas långt fler behändiga ord för skrivprocesser på engelska än på svenska och kanske särskilt i USA. Om man diskuterar skrivande med någon i USA kan man vara säker på att man snart kommer in på frågan om plotters och pantsers. De definitioner som alla verkar vara överens om är:

Plotters – writers who plan the plot in their novels in advance.

Pantsers – writers who write ”by the seat of their pants”, without a plan.

Ganska lätt att förstå, men svårt att översätta. En plotter planerar; en panstser sitter på sin byxbak och skriver på för att se vad som händer.

Hur översätter man plotter? Plottare låter skumt, liksom intrigmakare. Och en handlingsmänniska är ju något annat. ”En författare som planerar handlingen i sin roman i förväg” är väl den korrekta, man ack så klumpiga lösningen. Pantser är lättare. Byxbakare skulle kunna fungera. Det är i alla fall inte upptaget av andra innebörder, såvitt jag vet.

Om man söker på pantser på nätet får man massor av träffar för skrivrelaterade diskussioner. Om man söker på byxbak på svenska får man erbjudanden om praktiska arbetsbyxor med förstärkt byxbak. Undrar om de tänkt på att de skulle kunna rikta sin marknadsföring även till Författarförbundets medlemmar? Och jag undrar också om Författarförbundets medlemmar i så fall skulle förstå poängen.

Själv är jag en utpräglad pantser och skulle kunna tänka mig ett par sådana där förstärkta byxor. Eftersom jag fortfarande befinner mig på något slags experimenterande stadium funderar jag en hel del på fördelarna med den ena eller andra metoden. Att bara skriva på, för att se hur det går för de där personerna man hittat på, är förstås roligast, nästan som att läsa en bok för första gången. Men det kan ju gå käpprätt åt pipsvängen också. Alla råd, alla ”how-to”- instruktioner, alla kurser och författartips-sidor säger samma sak. Pantsers är losers. Nej, de uttrycker det inte riktigt så, men andemeningen är tydlig: visst, fortsätt med ditt byxbakande du, men tro inte att du får din bok såld om du inte har en solid plan, en berättararkitektur som bygger på den gamla beprövade, femdelade dramaturgin: dilemma, tillspetsning, vändpunkt, nya svårigheter, upplösning. Har man inte det, har man inte en chans.

Jag är övertygad om att det är effektivare att använda en detaljerad plan för handlingen, men är det lika kul? Då vet man ju i förväg hur det går.

Publicerat i Att skriva | Etiketter , , | 6 kommentarer

Oplockad gås

Postat den 28 augusti, 2011 av Karin

Mannen på bilden heter Bengt Berg. Med honom har jag en gås oplockad. Eller en hel massa gäss, hela kanadagåspopulationen norr om Dalälven, faktiskt. På 1930-talet planterade Bengt Berg in kanadagås i Blekinge. Varför, Bengt Berg, varför envisades du med detta projekt? Hade det inte varit nog att fridlysa havsörnen och kungsörnen, som du förtjänstfullt bidrog till. Och hade det kanske varit bättre att tillmötesgå dina krav på att ta bort det sloksvansade lejonet från riksvapnet och ersätta det med en kronhjort, som du ville? Då hade du kanske glömt bort den där dumma idén att importera kanadagåsen till Sverige.

Kanadagåsen spred sig över landet och passerade Dalälven någon gång på 1980-talet. Den är inte välkommen. Den skrämmer andra fåglar, bajsar ofattbara mängder, vanligtvis på badplatser och bryggor och beter sig ouppfostrat i största allmänhet. Jag brukar nöja mig med att schasa bort dem från bryggan innan det hinner bli alltför mycket spillning, men i sommar har det varit krig. Den gav sig på storlommen och då gick den för långt. En kväll hörde jag ett väldigt oväsen i buskarna nere vid sjön. Det var svårt att se vad det var, men en väldig silhuett tornade upp sig och det väste och fräste bland stenarna. Havsörn? Här?

Nej, det var två stora kanadagäss, med ett vingspann på vardera nästan två meter. De attackerade storlomfamiljen, som var på ett av sina sällsynta besök vid stranden!

Jag fick tag i ett par bambukäppar och gick till attack. Kanadagässen gav sig av i samlad trupp, mamman, pappan och raddan med ungar.

Lomfamiljen lommade också iväg och har inte vågat sig över till vår sida sedan dess. Jag beklagade mig för redaktörn över den exempellösa elakheten, att ge sig på storlommen på det där sättet.

”Tja” sade redaktörn, som inte riktigt delade min upprördhet ”den har ju ungar.”

”Jamen det har väl jag också och inte ger jag mig på storlommen för det!”

”Nä, men du ger dig på kanadagåsen.”

Ja, ni förstår. Det är ju omöjligt att få någon rätsida på sådana samtal. Och kanadagässen återvände, som om inget hänt. Jag jagade bort dem, gång på gång. Men så en dag gick gåskarlen till motattack. Mamman och ungarna simmade bort en bit, men pappan stod kvar på stranden med utbredda vingar och väste ilsket. Jag försökte göra likadant, bredde ut armarna och väste, med bambukäpparna i högsta beredskap. Gåsen vek inte en tum, men höjde rösten. Då fick jag syn på en liten unge som ramlat ner bakom en sten och inte kunde ta sig ut i vattnet. Så jag backade lite och sade att det var OK, den kunde väl få ta med sin unge då, om det var alldeles nödvändigt. Och sedan dess har den faktiskt inte återkommit.

 

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 7 kommentarer

Simma med lommar

Postat den 26 augusti, 2011 av Karin

Den uppmärksamme läsaren kan ha bibringats den felaktiga uppfattningen att djurlivet häromkring är begränsat till fästingar, mygg och möss. Så är det verkligen inte; vi har det mesta som ska finnas i mellansvenska skogar och sjöar och till och med storlom, som inte är så jättevanligt.

Den kommer varje vår dagen efter islossningen. Jag undrar hur den gör. Vet den precis när det ska bli öppet vatten så att den kan tajma sin flytt från Svarta havet där den övervintrar? Eller vankar den omkring i strandlinjen och väntar på öppet vatten?

Här brukar det finnas minst ett par varje sommar, ibland fler och då kan det bli lomsångskonsert över sjön på kvällarna. Jag är alltid hjärtängslig att det ska hända något med dem. När en snabb motorbåt plöjer fram i sjön hinner väl inte en storlom undan? Jag har hotat med att simma ut i sjön när de värsta sjömarodörerna är i farten, bara för att visa hur det kan gå.

Då får redaktörn, som lyssnar tålmodigt till mina utgjutelser, den där fundersamma blicken som innebär att han försöker få någon rätsida på min logik. ”För att visa hur det kan gå? För vem?”

För storlommen förstås! Om jag till exempel kommer emellan när en vattenskidåkare gör en elegant sväng och jag får linan kring halsen, och… ja då kanske både båtägare och vattenskidåkare fattar den pedagogiska poängen och tar det lite försiktigare. Eller kanske inte. Så jag avstår väl då.

Förr i tiden, för tio – femton år sedan brukade storlomparet alltid komma fram till bryggan och visa upp sin unge, för det mesta bara en, men ibland två. Ett år hände det som jag alltid är orolig för. Mamman (tror jag) i storlomparet dog. Pappan och ungen kom och hälsade på nästan varje kväll och vi pratade en stund. ”Orrrp”, sade den. Jag svarade ungefär likadant. Och en kväll fick jag för mig att den ville ha simsällskap så jag gled ner i vattnet så försiktigt jag kunde och visst, pappan cirklade på nära håll och ungen var helt orädd. Vi började simma bort mot ön, där de har sitt bo, men så fick pappan plötsligt fart. Han försvann under vattnet en lång stund och jag undrade om det innebar jag blivit adoptivmamma till en storlomsunge, men så dök han upp en bit bort, med en liten fisk i munnen som han matade ungen med. Så gav de sig iväg i god fart till ön och jag låg kvar en stund i vattnet och kände mig på något sätt välsignad av denna magiska upplevelse. 

Nu för tiden håller de sig mer i säkerhet på ö-sidan och det är jag ju glad för, även om jag saknar deras dagliga besök. Årets par verkar ha två ungar, men det är svårt att se på håll om det verkligen är storlommen. Fast om det inte är lommen, vad är det då?

Publicerat i Livet | 7 kommentarer

Oh what a marvel, the simple knarvel!

Postat den 25 augusti, 2011 av Karin

Det där lilla stängmojängen för dörrar visar sig ha oanat många förgreningar. På beskrivarbloggen fick jag syn på ordet närvel, som kändes bekant. Visst, så heter den ju, den där lilla knubbiga träbiten som man vrider ett halvt varv för att hålla till en dörr eller lucka! Så jag skrev ett inlägg om Närvel, värvel, härvel… Kommentarerna ledde mig vidare till Stribergs station som skrivit om trädbiten tidigare men där heter den knarvel.

…vilket ledde vidare till en sida i USA där David Downing skrivit om ordet knarvel, som han förmodar kommer från Sverige. Han gillar det ordet högt och rent och sammanfattar sina känslor så här:

”Use the word knarvel, use it often, and use it proudly. Teach it to your children. Don’t let it die. Oh what a marvel, the simple knarvel!”

… och kommentarbåset förde sedan vidare till illustratören Iann Eklund Tinbäcks vackra blogg, med odlartips och fina illustrationer. Hennes gissning var ett ord som  ”liknar körvel”.

Och nyss fick jag en kommentar från Byfånen: ”Stängmojen kan också heta ”knavel” eller ”knävel” vilket lär betyda liten (trä)pinne anbringad på tvären enligt SAOB.

Det gav ett nytt uppslag att kolla med gamle Hellquist (etymologisk ordbok från 1922). Där finns varken närvel, värvel eller knarvel, och då är det ju intressant att se om knavel/knävel fanns med. Och mycket riktigt, efter ett antal svordomar och okvädningsord kommer den egentliga betydelsen, kort tjockt trästycke:

Knävel (i svordomar till exempel Holof omkring 1600: Hwad siw twusende knefflar) motsvarar äldre danskans kneuffel i samma användning, identiskt med dansk dialekt knevel, tölp och norsk-danska knebel, slyngel; från lågtyska knävel, grobian, lymmel till exempel ’n knäwel van jung. Ur dylika fraser – en knävel till pojke – har användningen i svordomar uppkommit, varvid knävel brukats och uppfattats som en eufemism till djävul. Egentligen en överförd användning av medeltyskans knevel, kort och tjockt trästycke, kavle = medelhögtyskans och tyskans knebel, isländskans knefill, tvärstock. Jämför svensk dialekt knavel, stör stake, handtag lieskaftet; besläktat med knabb; men i övrigt av oviss härkomst./-/ Hit hör även skånska knävling, ett slags fordom bruklig karvstock, där medelst inskärningar olika förbrytelser mot byalagets stadgar utmärktes.

Så då har vi ju lite att välja på när vi behöver ett ord för den där stängmackapären på bod- och dassdörrar, vedlårsluckor och liknande: närvel, narvel, värvel, varvel, knärvel, knarvel, knävel och knavel. Samtliga kan nog också få ändelsen -il. Närvil tycker jag till exempel låter naturligare än närvel.

Sedan kan det kanske vara lite förvirrade, det där med lieskaft, som ju heter orv, men jag tror att Hellquist menar handtaget på lieskaftet.

 Uppdatering den 27 augusti:

Fick just e-brev från upphovsmannen till ”Oh what a marvel, the simple knarvel!” och han konstaterar att ordet knarvel verkligen är på frammarsch. När han först googlade på det för åtta år sedan fick han en träff. I dag blir det ett par tusen, så kanske ordet ”knarvel” är på väg att bli en lika framgångsrik export som ABBA, menar brevskrivaren.

Alla träffar är kanske inte är riktigt knarvel-relaterade i den betydelse som jag använt, men lite kul är det att kolla. ”Knarvelns vänner” dyker upp, men också ett engelskt ord med betydelsen ”skitsnack”, eller något åt det hållet.  En riktigt avfärdande replik sägs kunna ”cut through a lot of the knarvel.”

 

Publicerat i Ord, Språk | Etiketter , , | 19 kommentarer

AD, AI, MI och MD

Postat den 23 augusti, 2011 av Karin

Jag beklagade mig över datorkrångel i går och fick den trösterika kommentaren att mot artificiell dumhet (AD) kämpa själva gudarna förgäves. ”AI (artificiell intelligens), är nog inte att få datorer att tänka som människor” sade en annan datorkunnig person, ”det är att få människor att tänka mer som datorer. Först då kan människan och maskinen förstå varandra.” Själv är jag inte riktigt kompetent att bedöma hur det är med den saken, men det låter lite trösterikt på något sätt. Det är fortfarande vi människor som måste bemästra maskinerna, inte tvärtom. Fast schack lär de vara överlägsna på nu, de där datorerna, eftersom schack är ett spel med visserligen många, men ändå ett begränsat antal, kombinationer.

Jag blev i alla fall rörd när vår köksklocka uppvisade lite artificiell intelligens. Den hade sackat sig rejält när vi var på landet, men när vi gästspelade i stan började den ticka på i normal takt. Som om den insett att det inte var någon idé att anstränga sig i onödan för en tom lägenhet, men desto angelägnare att visa rätt tid när den fått publik igen. Gulligt!

I Juli Zehs Leklust – eller flickan utan egenskaper läser jag på de första sidorna:

”Vem är ’jag’? Vilka ’vi’? Problemet engagerar mänsklig- heten sedan tusentals år. En dator som ville lösa det skulle se sig tvungen att sätta upp en oändlig ekvation. Vem är du? betyder för den: Hur många program körs i denna sekund i ditt inre? /-/ Människan skiljer sig från datorn genom sin förmåga att slarva, genom sin begåvning att nonchalera ett problem när hon instinktivt uppfattar att det är oändligheten hon konkurrerar med. Medan datorn kraschar, skakar människan på huvudet, skrattar eller gråter och går vidare.”

Kombon MI och MD, mänsklig intelligens och dumhet, kanske inte har spelat ut sin roll helt och hållet, trots allt?

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , , | 8 kommentarer

…det kändes längre

Postat den 22 augusti, 2011 av Karin

”Om ni tycker det här var långt kan jag berätta att det kändes längre”, skriver Ketchupmamman i en målande skildring av sina försök att fixa en elektronisk kontakt med omvärlden. Vi är många som ägnat en alltför stor del av våra liv åt hopplösa kringvandringar mellan ”…du behåller din plats i kön…” (Men wtf! Jag vill väl komma framåt i kön!) och ”Våra öppettider är…” och ”För support hänvisas till instruktioner på vår hemsida” (Men det går ju inte. Det är ju uppkopplingen som inte funkar!) Att få e-legitimationen att fungera är ett projekt som jag lagt ner, efter många fruktlösa försök. Livet är trots allt inte hur långt som helst.

Datorn (eller mobilen, för den delen) har ofta svårt att hitta servern. ”Bry dig inte om det du”, säger jag bara och klappar lite på den. Det funkar alltid.

Det blir mest vid enklare driftstopp som jag vänder mig till supporten och vid det här laget kan jag rutinerna:  ”Har du kollat att sladden…” (JA, DET HAR JAG!!!) och ”Startat om?” (Ja, ja…) och ”Då bör du bör nog installera om…” (Tror du verkligen på det där?) osv. Efter en dryg timme av detta kom vi varandra rätt nära, häromdagen, supportkillen och jag. Han var så kunnig, fantasifull och engagerad att jag ett ögonblick funderade på att adoptera honom. Till sist enades vi om att problemet var oåtkomligt för mänsklig logik. ”Ibland rättar det till sig under natten”, sade han. Det gjorde det. Men jag undrar fortfarande vad det egentligen var som hände.

Här är några smakprov på mystiska felmeddelanden som inte verkar ha någon  verklighetsanknytning. Hur mycket USB-kabeln än är ansluten kan datorn påstå att den inte är det.

Och när ingenting fungerar kan jag få ett meddelande om att nätverksinställningarna ändrats av ett annat program. Det känns lite nervöst, tycker jag. Men det är ett av de där felen som brukar gå över om bara datorn får sova på saken.

Värre är det när jag ska ladda upp en bevisligen mycket innehållsmättad bild till nätet och datorn påstår att bilden saknar substans. Jag försöker att inte känna mig sårad personligen, även om det är jag själv som tagit den bild som datorn anser vara substanslös.

Jag tror inte att jag är mer drabbad än andra och jag börjar inse när det är en bra idé att stänga av datorn i stället för att försöka lösa problemen. Det är det så gott som alltid.

Publicerat i Att tolka, Ord | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för …det kändes längre

Närvel, värvel, härvel – språkspekulationer, mm

Postat den 20 augusti, 2011 av Karin

Margareta skriver på sin beskrivarblogg om ordet närvel. Visst ja, tänkte jag, så heter den ju! Den där lilla träklossen som håller fast garderobsdörren när man vrider den ett halvt varv. Närvel är det ju, eller närvil.

Sedan följde Margareta upp med citat från dialektordböcker och där finns också varianten värvel (värvil, mm) och då blir det begripligt. Måste ha med varv att göra. Och kan det rentav vara ett ord som vi lånat ut till franskan, där ordet verrou betyder regel? (OK, bara en teori, tills vidare, men eftersom ett l ofta blir ett u på franska så kanske?) Formen närvel anses vara gotländsk, men jag gissar att det är en ålderdomlig form i största allmänhet och att den kan ha funnits kvar även här i Dalarna och använts t.ex. av min farmor. För hur skulle ordet annars kunna vara så välbekant? Och hur blev värvel närvel? Kanske såhär: ”Dra åt’n värveln!” (kan jag nästan höra farmor säga) Och när ändelserna eroderats lite kanske det blev: ”Dra åt närveln.” Även detta är förstås bara en teori.

Och så träffade jag en härvel häromdagen. Det är något helt annat och har med härva att göra. Just detta exemplar är i lyxutförande, med ett räkneverk som håller reda på antalet varv. En knäpphärvel. Ett kugghjul lyfter en trähammare, vartefter när härveln vevas. Efter ett antal varv, faller hammaren ned med en liten smäll, eller knäpp. Om utväxlingen är 1:12, blir det en knäpp vart tolfte varv. Efter sex knäpp har man en pasma, eller 72 varv, och då knyter man om med en tråd. Man måste hålla koll på antalet varv för att veta hur långt garnet skulle räcka i vävstolen.

Härveln fanns  fanns på bodvinden och gav upphov till en snabblektion i garnlära av Emma (textilkunnig systerdotter), så den lilla härvelföreläsningen ovan är kunskaper som jag lånat av Emma – jag hoppas det blev någorlunda korrekt!

Under sitt besök hann hon också med att både karda och spinna. Här kardas det med ullkammar (gjorda av bärplockare!) i stället för kardor. Och spinns med hjälp av slända i stället för spinnrock. Sedan gör man härvor av garnet med hjälp av just härveln. Och sedan, om man vill ha nystan är det bara att rigga upp nystkronan och… och… hjälp!

Jag trodde jag hade fattat allt detta som Emma berättade, men nu undrar varför man inte kan använda det första nystanet, det som man får när man spinner. För det får man väl? Och hur kommer härvelns kompis, bobinmaskinen, in i bilden?

Hoppas på klargöranden från Emma, syrran eller någon annan textilt bevandrad person! Det här var svårare än jag trodde och jag ska nog hålla mig till språkspekulationer i fortsättningen, om ens det.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Men vad har vi gjort?

Postat den 19 augusti, 2011 av Karin

Sommaren är kort… Ja förlåt att jag tjatar, men jag fattar inte att den håller på att ta slut, denna efterlängtade sommar. Vi har unnat oss en ovanligt lång period på landet. När jag räknade efter fick jag det till bortåt hundra dagar. Hundra dagar! Men vad har vi GJORT frågar jag redaktörn, som borde veta för han var med. Alla dessa dagar, vad sjutton har vi gjort?!

– Tja, säger redaktörn, som verkar ta det hela mer filosofiskt, ta bastun till exempel. Hur många dagar blev det, sammanlagt?

Jag tänker inte försöka räkna efter, men jag har ju en hel del bilddokumentation att falla tillbaka på. Så här såg det ut i maj när vi slutade förneka problemen och insåg att vi måste göra något åt den lutande bastun. Turistattraktion? Den lutande bastun i Horndal? Nej, det funkar nog inte, det fick bli nya plintar och omdränering, i stället.

Gräsmattan, som hade hunnit etablera sig framför bastun, blev på nytt en leråker och det var bara att sätta igång och jämna ut enligt principen berg sjunken djup stå’n upp. Man kapar topparna, så att säga och stoppar ner dem i groparna.

När det fattas fyllning går man på jakt efter närbelägna tuvor och fyller upp med dem. Då skyndar man samtidigt på återväxten och om man hittar sjok med gräsmatta som man kan ta är det naturligtvis bingo. Såhär såg det ut efter bearbetning med spade och hacka och ifyllning med ett femtiotal kärror jord från tomtens olika hörn.

Men fortfarande för magert för nytt gräs att trivas. Ett lager mull skulle behövas. Om man tar 40 säckar med 60 liter blir det drygt två kubikmeter jord. Om man sprider ut två kubikmeter på tre hundra kvadratmeter blir det – ja, just det: ett tunt lager jord. Säckarna är lite tunga och det enklaste var att skicka dem utför slänten på egen hand.

Det var extrapris för tre säckar, så det blev 39 säckar, i stället för 40.

Och har man sett på 17! I mitten på juli hade den första omgången gräsfrön tagit sig riktigt bra och nästa omgång är på väg.

När vi kommit så långt var det dags att ersätta den provisoriska lastpallstrappen med någon stadigare. Här känns det som om bastuprojektet plötsligt tog en gynnsammare vändning för nu nedsteg ett par änglar från himlen, nämligen syrran och svåger Gösta som förklarade att de hittat den ideala födelsedagspresenten till mig: ett däck med vidhängande bastutrapp. Eller hittat… de snickrade det helt enkelt! Delvis i ösregn.

Och så slutade det dramat lyckligt med födelsedagsmingel på bastudäcket och dess sittvänliga trapp, som snabbt etablerat sig som favorittillhåll på tomten. Av respekt för PUL mm väntade jag med att ta bilden tills i går då det var lite folktomt.

Jo, redaktörn har väl rätt i att det gick åt några dagar på detta projekt, men inte alla hundra. Måste fråga honom vad jag gjort alla de andra sommardagarna som försvann.

Publicerat i Att odla | 9 kommentarer

Barbacka

Postat den 18 augusti, 2011 av Karin

Som sagt, vad fort det går! Sommaren 2011 går i turbofart och det är inte bara jag som tycker det. Alla jag beklagar mig för instämmer: det går ovanligt fort i år. Desto viktigare att minnas vad sommaren innehållit. Att hoppa upp på en häst och rida barbacka var en av sommarens höjdpunkter.

Barbacka måste vara det bästa sättet att rida. Det kan ta tid att lära sig, särskilt om man inte har tillgång till egna hästar. Då går man tidigt på morgonen till en hage med hästar, beväpnad med ett par knäckebrödsbitar. Dem skrapar man mot varandra så att hästarna kommer fram till stättan.

När man bekantat sig tillräckligt – räkna med en sommar, minst! – klättrar man upp på hästryggen och så håller man sig kvar, bäst det går. Man lär sig av sina misstag och utan sadel och betsel är det bara att försöka komma överens med hästen så gott man kan. Det tar tid, men det ger goda resultat.

Om man så småningom får tillgång till betsel och tyglar känns det nästan som fusk.

Det är ett sätt att lära sig rida barbacka. Det finns andra, till exempel på Gotland där man kan rida barbacka på nordsvenska hästar av bästa sort. Man bokar tid får lite vägledning och så bär det iväg. Det intressanta är att så fort hästen började trava känns det som om man är tolv år på nytt. Samma slags häst, samma steg, samma känsla. Det är några år mellan de olika bilderna – ofattbart många egentligen – men det är väl med att rida barbacka som med att cykla. Har man en gång lärt sig sitter det där. Och det är ju mycket mera häst, jämfört med att rida med sadel!

 

 

Publicerat i Livet | 5 kommentarer

Festskrift. Det ni!

Postat den 16 augusti, 2011 av Karin

Man har förärats en festskrift. Ein Festschrift. A party pamphlet. Un publication du fête. Una scribona festivitates. Det är inte var dag, faktiskt. Bakgrunden är bland annat det renoverade dasset. Med anledning av mina insatser har Skogsgurra festskriftat mig, som redaktör för TPH-amatörernas medlemstidningen och publicerar en trevlig intervju som jag knappast hade gjort bättre själv. ToalettPappersHållar-amatörerna dokumenterar och rapporterar om intressanta toalettpappershållare runt om i världen, med viss övervikt för de skandinaviska länderna. Själv har jag bidragit i all blygsamhet med en rapport från några EU-länder för ett antal år sedan. Ska se till att lägga ut den på lämplig plats när jag hittar den.

I alla fall: Skogsgurra påminner mig också, med anledning av dassrenoveringen, om Chic Sales fina lilla bok Specialisten. Han går igenom allt man behöver veta om dassens konstruktion, funktion och inredning. Jag kan bocka av de flesta expertråden. Det dass som farfar byggde en gång klarar utan vidare en expertgranskning. Färgen, till exempel, spelar inte så stor roll, men man måste ha vita knutar. För hur ska man annars hitta i brådskan och mörkret. Vita knutar är helt centralt. Placeringen är också viktig. Avsides, men gärna i närheten av vedboden så att man liksom inte går på dass utan hämtar ved och medan man ändå gör det…

Farfars dass byggdes i anslutning till både vedbod, ladugård och hönshus, så det var inga problem med att maskera sina dassturer med andra ärenden. För märkligt nog var dassbesöken var lite hemliga och dasset hette hemlighus.

När vaudevilleartisten Charles Partlow Sale, alias Chic Sale började turnera på landsbygden med sin monolog om det perfekta dasset var det först bara för en manlig publik. Dasstemat ansågs för känsligt för damer. Men ryktet spred sig och kvinnorna ville också höra honom. Det gick bra och bond- mororna tyckte det var väldigt kul.

Farfars dass uppfyller alla Specialistens kriterier, utom på två punkter. Det har fönster. Det avråder Specialisten från. Men på farfars dass är fönstret så fiffigt placerat att det inte går att kika in, såvida men inte plockar fram en stege förstås, men det gör man ju inte. Specialisten anser också att man ska ha en dörr som går inåt. Man vill ju kunna sitta med halvöppen dörr och om det då kommer någon kan det bli besvärligt om dörren öppnas utåt. Om den öppnas inåt kan man sparka igen den. Men det problemet löste farfar med den fiffiga järnpinnen som man hakar fast i dörren och kan dra igen den med om det skulle behövas. Annars är det helt enligt Specialistens ritningar, bra fallhöjd, vita knutar, lämplig sitthöjd, funktionell inredning. För den som vill höra Specialistens monolog om dasset finns den i två delar här: del ett och del två. Gjorde inte Hasse Alfredson en svensk variant på det temat?

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer