Karin Englund

Om man är dotter till en snickare sitter det i ryggmärgen: man måste åstadkomma minst en bräda om dagen. Det är det gängse uttrycket i familjen – dagens bräda – för arbetsuppgifter som innebär något utöver det rent reproduktiva som att städa, laga mat och på olika sätt uppehålla livshanken och hindra att entropin tar över. (OK, jag vet inte riktigt vad entropi är, men jag trodde att det hade med termodynamikens andra lag att göra – oordningen tilltar hela tiden – tills jag kollade och hittade en lite mer komplicerad förklaring.)

Dasset längst till vänster.

Vad jag försökte säga är att det där med att lägga tillbaka saker på sin rätta plats, torka köksgolvet eller hänga tvätt INTE kvalificerar som dagens bräda. Det måste vara något som för mänskligheten framåt, om än med myrsteg. Så idag målade jag dasset. Det är en bräda det.

När jag röjde ut diverse bråte på det sorgligt försummade dasset stod jag där med en kraftig ståltråd, eller tunn järnpinne, snarare. Var det skräp som det mesta som samlats där, eller hade den en funktion?

Jag såg mig om och måttade med pinnen i olika riktningar och ser man på! Där finns en liten ögla i dörren att haka fast den i och om man gör det kan man välja om man vill ha dörren halvöppen, eller lite på glänt, eller helt stängd. Det förklarar samtidigt varför det inte finns någon regel på insidan. Man höll emot med järnpinnen, helt enkelt. Och sedan hängde man upp pinnen i öglan efter användning. Enkelt och funktionellt

Jag trodde det skulle vara en lätt match att måla ett dass, men hej vad jag bedrog mig. Alla dessa överväganden och beslut. Visserligen har dasset redan genomgått en omvälvande förändring i och med att vi uppdaterat det till ”Mullis” i stället för den gamla naturmetoden. Men det finns ändå kulturhistoriska aspekter att ta hänsyn till.

Jag lät länge ett exemplar av telefon-katalogen ligga kvar, Faludelen från 1988, men den föll sönder med tiden. Kvar finns i alla fall en toalettpappershållare som inom kort borde kunna kulturminnesmärkas. Just den här modeller finns nog inte att köpa längre. Kolla noga så ser ni skruven i träpinnens ände. Det gör det lätt att byta toarulle! Den har en utmärkt avrivningsfunktion dessutom, som fungerar med enhandsgrepp. Jo, den får allt sitta kvar.

Och så har vi trådrullen på dasslocket. Den är illa medfaren, kantstött och inte helt ergonomisk och jag funderar på att byta ut den. Jag har en gammal trådrulle av trä med svart björntråd som är nästan slut. Den skulle jag kunna ta, i brist på bättre. Men den är lite slankare och högre än originalet.  Å andra sidan finns det bara trådrullar i plast idag, så en björntrådsrulle av trä ”från tiden” är nog det bästa jag kan åstadkomma. Om inte den här originaldetaljen ändå ska få vara kvar?

Först var det tvättmedlet. Måste byta mot något snällare, eftersom huden blev irriterad och svidig. Sedan bilen. Jag tjatade på redaktörn, som jag delar bil med, att vi måste byta till automatväxel, eftersom ”den där kopplingen är hopplöst trög, det gör ont i knät”. Och så glasögonen. Dags för nya. Därefter vinerna. Jag underkände vårt vanliga sortiment. Måste vara något fel på det, alldeles för mycket histamin eller nåt, eftersom ett halvt glas gav mig huvudvärk. Lät bli vin helt och hållet, men fick ändå huvudvärk.

Då undrade en observant person om det möjligen var så att jag haft närkontakt med en fästing. Visst var det så, men det var ju flera veckor sedan, kanske ett par månader. Men jag bad i alla fall vårdcentralen att kolla och har man sett, borrelia av värsta sort. Mot detta tar man en dunderkur som dels känns som första månaden av en graviditet, med allt illamående, dels gör att man inte kan vistas i solen. Men den hjälper och efter tre veckor kunde jag konstatera att det var tur att vi inte hann köpa ny bil, för den gamla fungerar utmärkt, tills vidare i alla fall.

Sensmoralen är att man inte ska ta för givet att det är blixtlåset som irriterar eller bh-bandet som skaver, eller någon tvättmärkningslapp som kliar. Man bör undersöka om det inte är en sådan där liten fuling som det finns en bild på längst ner (känsliga personer bör inte kolla).

Och så en efterlysning. På någons blogg (trodde det var Cecilia N, men det verkar det inte vara) såg jag en redovisning av en lika intressant som omvälvande undersökning. Bloggförfattaren hade beslutat kolla vad som händer med fästingar som man plockat bort. Faller de verkligen döda ner efter något dygn utan värddjur, som det påstås?

Nix, ingalunda, visade det sig. Inte nog med att de överlever veckovis, de förökar sig dessutom! I den glasburk där de placerats fanns först ett mindre antal, kanske åtta-tio stycken. Efter ett par veckor var de många fler och hur det såg ut i burken efter fyra veckor vill ni nog inte veta. Men vem sjutton var det som genomförde detta grund-forskningsexperiment? Någon som vet?

Jag är lite mer observant nuförtiden. Den här fulingen drog jag loss från kroppen enligt konstens alla regler för ett par veckor sedan.  Jag hoppas verkligen att den hade förlorat halva andra vänsterbenet redan innan vi träffades!

Uppdatering samma kväll: Det var ju Lilla B som hade fästingar som husdjur! Och de ursprungliga fästingarna överlevde i 49 dagar! Här kan man se hur många de var. Sedan gick den generationen bort och kvar blev små söta fästingbebisar som den omtänksamma Lilla B MATADE MED SITT EGET BLOD! Jag lovar. Läs själva på hennes intressanta och underhållande blogg.