En fläckig kamel, såklart!

Postat den 30 mars, 2023 av Karin

En bra aktivitet om man vill hålla sin hjärna på bra humör är att lära sig ett nytt språk, sägs det. Då blir det fler små kopplingar hit och dit i hjärnan och det håller den i form.

Så nu har jag börjat lära mig grekiska. Det är inte lätt, men det är roligt. Till att börja med är ju alfabetet annorlunda. Några bokstäver känner jag igen. I bästa fall motsvarar det vårt alfabet. A heter alfa och är ett A, liksom E, epsilon, är ett E. Men H är ett (av flera) I och P uttalas R. Det som uttalas P är såklart π, pi-tecknet.  Så där håller det på och det tar ett tag att lära sig.

Sen blir det kul när man får lära sig lite ord. Att jag heter ego är ju självklart. Djur heter zoo. Och när jag stöter på ordet prosopo, ansikte, känns det bekant. Efter lite funderande kom jag på att det beror på associationen till prosopagnosi, dvs ansikte + okunnighet (agnosia) vilket blir ansiktblindhet. Det är klart att hjärnan piggnar till när den får leta lite överallt efter vagt bekanta ord. Läder, till exempel, heter derma. Aha, tänker hjärnan: läder=hud och en dermatolog är hudläkare. Skärp heter zon; logiskt för det står ju för ett slags zonindelning.

Och den här fina kompisen som tittar fram bakom en buske söder om Mombasa, den heter kamilopárdali.

Ett slags kamel, alltså, men var betyder den andra delen av ordet, párdali? Jag kollar upp och det visar sig betyda brokig eller fläckig. En fläckig kamel, så fint!

Och på samma sätt är leopard ett fläckigt lejon. Leopárdali, på grekiska.

Klart man kan ha synpunkter på språkkursens uppfattning om vad som är ett grundläggande ordförråd, men det struntar jag i. Det ger ju i alla fall en massa hjärnmassage.

Min målbild är dessutom rätt blygsam. Jag vill gärna kunna förstå en enklare matsedel på grekiska och kanske köpa bröd ifall jag kommer till Grekland inom kort.

Publicerat i Att resa, Att tolka, Hälsa, Ord, Språk | Etiketter , , | 12 kommentarer

De som inte kan skilja på de och dem …

Postat den 27 mars, 2023 av Karin

Nu har väl dammet lagt sig lite i de-dem-dom-debatten, den här gången? Den som denna gång, på nytt, drogs igång av den tillträdande chefen för Språkrådet, Lena Lind Palicki. Hon tycker sedan länge att det är dags att avskaffa plågsamma de-dem-försök och övergå till ett enhets-”dom”. Där har hon dock rätt många svenskar emot sig; jag är en av dem. Enligt en Novus-undersökning, hösten 2022, vill bara 26 procent av svenskarna gå över till ”dom” medan 39 procent ville fortsätta att skriva ”de” och ”dem”. Bland ungdomarna var dom-motståndarna ännu fler; 58 procent av svenskarna mellan 18 och 29 år sade nej till en ”dom”-reform.

Jag tycker det är sorgligt när personer som Lena Lind Palicki hävdar att vi måste gå över till ”dom” eftersom de som råkar skriva fel på ”de” och ”dem” utsätts för omgivningens tillrättavisningar, ja rentav förakt. Vore det då inte en bättre idé att förbättra både toleransen och språkundervisningen, i stället för att slänga i stort sett välfungerande de-dem-former överbord?

Jag kan stå ut med ett eller annat felaktigt dem, hellre det än en brutal ”dom”-reform. Att det skulle fungera som en klassmarkör att kunna välja rätt mellan ”de” och ”dem” tror jag inte alls på. Min erfarenhet är att en viss de-dem-förvirring skär genom alla samhällsklasser.

Ett problem med att införa ”dom”, genomgående är att litteraturen från 1900-talet och från 2000-talet skulle kännas föråldrad.

Ett annat är att språkinlärning på andra språk försvåras, till exempel i engelska, tyska, franska och (tror jag) spanska.

Hursomhelst, jag kommer att fortsätta att skriva de och dem till vidare och troligen så länge jag lever. Kanske tar ”dom” över även i skriftspråket, men inte hos mig. Jag vet att det smyger sig in ett och annat dom i mina bloggtexter, eftersom jag skriver en informell prosa, som ligger nära talspråket. Men jag tror att jag ska bli mer restriktiv med det. ”Dom” får finna sig i att förvisas till eventuella dialoger i fortsättningen.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Debatt, Ord, Språk | Etiketter , , | 9 kommentarer

Missförstådd

Postat den 19 mars, 2023 av Karin

Jag får sällan förslag och köperbjudanden via e-post och det tolkar jag som att de kommersiella algoritmerna har klurat ut att jag inte är någon aktiv shoppare. Jag har det liksom inte i mig. Jag har kompisar på båda sidor Atlanten som tycker det är KUL att shoppa. Vad som helst: kläder, kosmetika, prylar, möbler… Som en av mina USA-vänner brukar säga: ”It’s not the having, it’s the getting!” Och så shoppar hon vidare. Jag tycker att det verkar både jobbigt och dyrt.

Nu har jag i alla fall fått ett sånt där förslag om något jag borde skaffa mig. Såvitt jag förstår är det ett slags kreditkort som anses vara helt rätt för mig. Och så får jag detta förslag på hur det i så fall skulle kunna se ut. Eller hur jag skulle kunna se ut, snarare.

Den finstilta texten uppe till vänster lyder: ”Klarnakortet passar din stil.”

Klart jag känner mig missförstådd. Men jag är å andra sidan nöjd med att det allvetande nätet, med sin finmaskighet, inte har lyckats bättre med att identifiera ”min stil”. Jag tycks befinna mig under radarn och det känns bra. Min stil är dessutom rätt diffus. Retrolook, kanske? För säga vad men vill om 90-talet, men de kläder som tillverkades då, de håller än!

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , , | 8 kommentarer

Om det finns ägg, ta sex

Postat den 14 mars, 2023 av Karin

Is ChatGPT The End Of Traditional Search Engines—Web3 Innovation - OmiSoftRadioprogrammet Filosofiska rummet hade ett intressant inslag om artificiell intelligens nyligen. Jag vet att jag är lite sen på bollen, men det fick mig att äntligen ta mig tid att umgås med den där nya AI-roboten, ChatGPT.

Det var rätt trevligt. Men den är kanske lite väl snusförnuftig för min smak. Nyligen hittade jag följande illustration på nätet om hur det kan vara att tänka som en dator. Jag tyckte att det kunde vara kul att testa den på GTP för att se om det ledde till någon självinsikt.

Hustrun till programmeraren: "Vill du vara snäll och gå och 
köpa en förpackning mjölk. Om det finns ägg kan du ta sex stycken." 
Han kommer hem med sex liter mjölk och hustrun undrar varför. 
Programmeraren svarar: "För att det fanns ägg."

Jag frågade GTP om den hade någon kommentar och får följande svar: ”För att undvika missförstånd i framtiden kan man istället använda ett mer precist språk och säga ’om du hittar ägg, köp sex stycken ägg’ istället.” Ja, jo, så är det ju; en mycket klarsynt analys av roboten, det måste man ge den. Men den kunde väl ha kostat på sig ett litet fniss?

Jag frågade sedan hur den ser på begreppet logik och bad om max 800 ord, för jag har märkt att svaren kan bli hur långa som helst om man inte sätter en gräns. Jag fick ett å-ena-sidan-och-å-andra-sidan-svar, som dock slutade mitt i en mening: ”Om du kämpar med att vara alltför logisk, kan det vara till hjälp att öva på att använda din intuition och att tänka utanför boxen. Försök att prata med vänner eller familjemedlemmar om deras känslor och” Tack för omtanken GPT, men om jag ber dig skriva 800 ord tycker jag att du som smart robot borde kunna disponera utrymmet bättre.

Å andra sidan har jag hört ett alldeles utmärkt och roligt 50-årstal, som enligt uppgift genererats av GPT. Respekt, i så fall, för trevliga högtidstal är ju riktigt svårt, mycket svårare än fackprosa. Men poesi lär den inte vara något vidare på, enligt Filosofiska rummet.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Språk | Etiketter , , , | 15 kommentarer

Varning för SL-stölder!

Postat den 2 mars, 2023 av Karin

Nej, inte ficktjuvar på tunnelbanan, det är inte det jag har råkat ut för. Det är Stockholms lokaltrafik, SL, som är boven i dramat.

Jag har rest rätt mycket med SL på sistone och då är det korkat att betala resorna styckevis, så att säga. Bättre med ett månadskort. Jag omvandlade alltså mitt en-resa-i-taget-kort till ett månadskort. Samma gröna kort.

Efter någon vecka hittade jag en obegriplig minuspost på mitt bankkontoutdrag. SL -39 kronor. Och, givetvis, kostnaden för månadskortet några dagar tidigare. Morrr, tänkte jag, tar dom betalt för själva kortet också, trots att jag använder samma kort som tidigare?

Detta måste ju utredas, så jag skrev till SL och frågade. Deras svar var häpnadsväckande. Eller vad sägs om följande:

Jag förstår att man som resenär blir frågvis när det dras pengar från ditt konto trots att du har en giltigt 30-dagarsbiljett. Kortläsaren har dragit en enkelbiljett från ditt betalkort trots att du har en giltig biljett på ditt SL kort, eftersom läsaren är väldigt känslig av sig.

Önskar dig en fortsatt trevlig söndag!

WHAT! Från mitt Visa-kort!? Jag har till att börja med inte gett SL lov att ta pengar från mitt Visa-kort. Att de dessutom passar på att sno pengar från Visakortet när jag passerar spärren med mitt SL-månadskort, det tycker jag är lågt.  Samtidigt som språknörden i mig retar sig på formuleringen ”frågvis”.

Ingen ursäkt från SL, inget erbjudande om återbetalning, bara en önskan om en fortsatt trevlig söndag …  Jag får se om jag orkar gå vidare och anmäla den där väldigt känsliga kortläsaren till någon. Risken är väl att den bryter ihop fullständigt, känslig som den är.

Publicerat i Allmänheten varnas, Att resa, Ord | Etiketter , | 24 kommentarer

Motståndsrörelse mot avfolkning?

Postat den 25 februari, 2023 av Karin

”Va?” har en och annan modig person undrat när de sett mitt armband ”har du trygghetslarm?!” Andra kanske har undrat utan att våga fråga. De som känner till mina vanor vet att det i stället handlar om en kommunikationsmanick, som styr de olika träningsapparaterna på gymmet.

Jag har verkligen gjort mitt bästa för att hitta bra träningsformer för att hålla mig i form. Friskis funkade inte så bra eftersom det är svårt att komma ihåg att boka de pass man vill gå på och sedan lika svårt att passa tiden när det väl är dags. Samma sak på Sats, där det dessutom var lite dyrt att träna. Sedan hittade jag Itrim, med roliga maskiner som man inte behöver hålla på att ställa in genom att plocka bort vikter, ändra höjder eller avstånd. Jag håller bara fram mitt armband mot avläsaren och då säger maskinen i fråga ungefär: ”Nämen hej Karin, är det du som ska träna!” Och så ställer den automatiskt in allt som behöver ställas in.

Men … Efter ett tag tröttnade jag lite på det fullständigt helautomatiska upplägget. Det blev så kontaktlöst, på något sätt. Jag bokar in mig i receptionen med mitt armband, kör mina maskinrundor och – that’s it. Effektivt, ja, men lite tråkigt. Jag anar i förlängningen en helt obemannad anläggning.

Så nu har jag skaffat kort på det mera traditionella kommunala gymmet i anslutning till en simhall, med kunnig och hjälpsam personal. Och jag upptäcker att det är rätt trevligt, det där pysslet med att få rätt antal vikter, ställa in sitsen så att den är lagom hög och annat småfix för att träningen ska fungera. Samt lite småprat mellan oss maskinanvändare.

När jag sedan handlar på hemvägen ser jag att allt fler undviker självskanningen för att i stället köa vid kassan med en levande kassör. Anar jag rentav en gryende motståndsrörelse mot det helt automatiserade och avfolkade samhället?

Publicerat i Hälsa, Planering, Politik, Träning | Etiketter , | 15 kommentarer

Att skiva gurka

Postat den 15 februari, 2023 av Karin

Åttaåringen skulle på kalas på stan. Femåringen skulle samtidigt på fotboll. Och Lilla T, halvåringen, var sjuk och måste vara hemma. Då kräver logistiken en mormor som tar med åttaåringen till kalaset, väntar de tre timmar som kalaset håller på och åker hem med åttaåringen efteråt.

Vad gör man då under tre timmar i centrala Stockholm i trakterna runt Humlegården?

Jo, man går förstås och kollar om det är öppet på Rönnells antikvariat, för där kan man alltid hitta något trevligt att läsa. Just den här dagen hade jag väldigt mycket tur, för det var inte bara öppet, det var dessutom poesiuppläsning.

Jag slank in och hann precis till den andra delen av uppläsningen, där Arne Wickander läste ur sin bok ”Den trettonde punkarn”.

Han läste om två polare som har ärende hem till en tredje kompis. I kompisens lägenhet stinker det kattkiss. ”Du kanske skulle byta sand i kattlådan” föreslår de. ”Va! Ska man göra det?” säger kompisen, som håller på att laga mat, pulvermos och gurka.

”Men? Skivar du gurkan med ditt bankkort?” undrar polarna och föreslår att han ska använda en kniv i stället. ”Jaha? Ja, det går nog också bra…”

Jag har kanske inte återgett texten ordagrant, men ni fattar andemeningen. Uppläsningen var väldigt underhållande och på hemvägen berättade jag för åttaåringen att jag varit på poesiuppläsning medan hon var på kalas.

Hon ville veta mer och jag berättade om kattlådan och gurkskivandet. Det skrattade hon gott åt, men undrade ändå: ”Men, på vilket sätt är det poesi?” Jag fick medge att även om det kan vara rätt poetiskt med oväntade situationer, så var just den texten ur en prosabok. Resten av hemresan diskuterade vi begreppet punk.

Om man råkar vara i Stockholm och vill vidga sina perspektiv ska man gärna gå på Rönnells tillställningar. Efteråt kan man med fördel diskutera dem med en åttaåring.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Livet, Porträtt | Etiketter , , , , | 20 kommentarer

Återbruk

Postat den 9 februari, 2023 av Karin

För ett tag sedan slängde jag ett par hundra målningar som bara låg och tog upp plats. Borde jag inte försökt att förbättra dem i stället? Är det inte ett förfärligt resursslöseri att slänga all denna färg som gått åt, alla dessa fina akvarellpapper? Nej, jag insåg att högen med kasserade målningar hindrade mig från att måla nytt. Bättre då att slänga dessa bromsklossar!

”Du kunde ju gjort bokmärken av dem!” säger mina akvarellkompisar. Jodå, några vackra färgytor har fått bli födelsedagskort och sånt. Men det handlar alltså om en sammanlagd yta på bortåt 200 kvadratmeter, så bokmärkslösningen var liksom ingen bra idé.

Jag gick dock igenom dem innan jag slängde och kollade om det fanns någon liten bit här och där som kanske kunde få vara kvar. Det är ju med målningar som med texter – det ofta blir bättre när man skär bort.

Nu har jag hängt om min lilla akvarellvägg i köket, där jag brukar hänga upp mina alster, allteftersom årstiderna eller humöret skiftar. Minimålningarna får vara med.

Svårfotograferat, eftersom några av bilderna har glas eller plast som blänker lite irriterande. Alla har varit större, eller mycket större.

På den här har jag bara skurit bort ungefär en tredjedel, för att få lite bättre balans.

Den här minibilden har varit en målning på helark, dvs 56×76 cm. Den var murrig och tråkig, men jag sparade ändå denna lilla bit med något som ser ut som olivträd.

Jag har hängt upp den utan glas, för jag vet att jag kommer att vilja fortsätta och dutta lite då och då.

Kanske ska jag försöka få till en bättre kontrast i den? Den skulle må bra av lite mera liv i de där trädkronorna. Kanske behövs det lite mer färg i förgrunden? Då går det ju inte att ha glas i vägen, när det kliar i fingrarna.

Nästa ”redigeringsprojekt” som jag tänker ge mig på är att plocka fram gamla målningar som jag varit någorlunda nöjd med. De såg rätt OK ut för ett par år sedan, men, men … Där finns en mycket stor förbättringspotential, vill jag lova!

Publicerat i akvarell, Arga akvarellisten, renovering | Etiketter , , | 17 kommentarer

Under radarn

Postat den 4 februari, 2023 av Karin

Vi pratar inte så mycket om den ortodoxa Moskva-patriarken Kiril, som vi borde. Det är svårt, eller till och med omöjligt att förstå att många ryssar fortfarande tjurskalligt håller fast vid att det ryska anfallskriget på Ukraina är rimligt och motiverat. Men om man försöker sätta sig in i den ryska kyrkans tänkesätt från 18oo-talet och framåt blir det begripligare.

När västvärlden utvecklades (eller förföll, enligt det ryska sättet att se det) betraktade den ryska kyrkan sig som garant mot sekularisering och mot liberala, globaliserande och ”dekadenta” krafter.  Ett starkt Ryssland med sin ortodoxa tradition gav sig inte ut på det sluttande plan som hette upplysningstänkande.

Kyrkan höll fast vid Russkij mir en ”Rysk värld”, som omfattar Ryssland, Belarus och Ukraina, det vill säga drömmen om det gamla Kievriket, den rysk-ortodoxa kyrkans vagga.

Överpatriark Bartolomaios i Istanbul undertecknar dokumentet som ger den ukrainska ortodoxa kyrkan självständighet från Moskva, 2018.

Så, när överpatriarken i Istanbul gick med på att den ukrainska ortodoxa kyrkan inte längre skulle lyda under patriark Kiril i Moksva, utan i stället direkt under Istanbul, då tog det förstås hus i helsike. Kiril är en inflytelserik person, som står den politiska makten nära.

Kyrkan engagerade sig helhjärtat för anfallskriget mot Ukraina och förklarar för församlingarna, vid gudstjänst efter gudstjänst att detta är ett rättfärdigt krig, mot det dekadenta västerländska inflytande över den ”ryska världen”.  Mot den bakgrunden blir det lite lättare (om än inte lätt) att förstå att det fortfarande finns ett ganska omfattade stöd i Ryssland för kriget. Det är liknande tankar som ligger till grund för den militära retoriken i Ryssland.

Uppdatering 5 februari.  Det är förbjudet att ”misskreditera ryska armén” och, enligt en annan ny lag, att sprida av osanna uppgifter om rysk militär. Och det finns, delvis på grund av kyrkans predikningar, tillräckligt många som är beredda att ange dem som är kritiska mot kriget. I dagen radionyhetssändningar skildras hur lärare anger elever och elever lärare, restaurangbesökare anger bordsgrannar som diskuterar det problematiska med kriget.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Politik | Etiketter | 4 kommentarer

Allingeffekten

Postat den 25 januari, 2023 av Karin

Åren 2011 till 2014 hände det ovanligt mycket i Tyskland, åtminstone enligt Sveriges Radios sändningar. Det var inslag om Tyskland mest varje dag. Ett par år senare började det hända extra mycket i Storbritannien, vilket föreföll någorlunda befogat, på grund av Brexit. Men det var också en hel del bagateller som dök upp i nyhetssändningarna: vilken musik som ska spelas på Last Night of the Proms, diverse förvecklingar inom brittiska kungahuset och liknande. Samt ett otal intervjuer från olika pubar i London, med glada öldrickare när Coronarestriktionerna hävdes. Det var då jag fick syn på Allingeffekten. Daniel Alling har en tendens att bli överrepresenterad var han än är. Jag skrev till SR för ett par år sedan och frågade om de inte borde fundera på att införa en Allingkvot och fick följande svar:

”Haha, träffsäkert! Vi är svårt förtjusta i entusiastiska berättare och en sådan är han ju sannerligen. Men du har rätt, kanske läge att lyfta fram några av de andra duktiga korrespondenter vi har.”

Nu är Alling i Tyskland igen. Visst är det en viktig nyhet att Tyskland sannolikt kommer att sända stridsvagnar till Ukraina, men nu har jag tappat räkningen på hur många gånger de senaste dygnen som Alling har berättat om det. Att det kanske ska bli så, att det är nästan bestämt, att det kommer att beslutas idag och vad olika personer tycker om beslutet. Han är en bra korrespondent, absolut, men det finns ju andra duktiga korrar också …

Publicerat i Debatt | Etiketter | 10 kommentarer