Så om vi bara får dina bankuppgifter …

Postat den 16 januari, 2023 av Karin

Det ringde en vänlig, men bekymrad dam, som pratade en mjuk skånska.

”Hej, jag ringer från Svea Inkasso och jag vill bara kolla en sak med dig för säkerhets skull. Vi har fått en räkning här i ditt namn på en ishockeyutrustning på 27 000 kronor och jag tyckte det var lite konstigt eftersom den inte är levererad till din adress utan till Solna.”

Man kommer lång med 1500 kronor för juniorerna. För lite större ishockeyspelare räcker 15000 kronor väldigt långt. Det är svårt att ens hitta utrustning för 27000 kronor

Detta har jag hört talas om, tänkte jag. Troligt bluffsamtal. Dessutom kostar en ishockeyutrustning inte mer än max 15 000, inklusive allt. Men det kunde vara intressant att höra fortsättningen på upplägget så jag sa bara ”Jaa?”

”För om det inte är du som beställt utrustningen kan vi hjälpa dig med din bankkontakt så att de kanske kan häva köpet. Eller så att du i alla fall inte behöver stå för kostnaden. Så om vi bara får dina bankuppgifter …”

”Jamen” sa jag, för att se hur reaktionen skulle bli ”det är ju jag som beställt den. Fin julklapp, eller hur? Och den är redan betald.” Det blev tyst i luren. Sedan lade den skånska damen på utan ett ord.

Nästa samtal handlade om en dator för ungefär samma belopp och den hade levererats till Bandhagen. Uppringaren var en glad och vänlig Göteborgare. Jag lät honom prata på en stund sedan sa jag:

”Jag vill bara informera dig om att jag spelar in det här samtalet. Jag får ofta sådana här samtal och jag har pratat med polisen som …” Där bröts samtalet.

Tre sådana samtal har jag fått den senaste tiden. Tydligen är det ganska många som blir tillräckligt oroliga för en felaktig faktura för att lämna ut sina bankuppgifter och få sina konton tömda. Jag vet inte vad jag blir argast över. Kanske det att de som ringer upp låter så vänliga och hjälpsamma?

Publicerat i Allmänheten varnas, Livet | Etiketter | 29 kommentarer

Kundupplevelsen? Beyond bad!

Postat den 9 januari, 2023 av Karin

För ett tag sedan (oj, för flera månader sedan!) skrev jag om min krånglande bil och att den skulle få komma till en bilverkstad och bli ompysslad.

Vad hände sedan, undrar en minnesgod bloggläsare som påminner mig om att kommentarsfältet avslutades med min kommentar att ”Fortsättning följer eventuellt”. Det gick inget vidare, kan jag berätta. Eftersom jag lämnade in bilen tidigt på morgonen skulle den bli klar samma dag och de skulle ringa mig när jag kunde hämta den. Det gjorde de inte. Jag väntade en dag till, sedan åkte jag dit, en bussresa på en halvtimme, eftersom deras  telefon  inte fungerade.

Allt verkade mycket svajigt och killen vid kunddisken föreslog diverse åtgärder, men kunde inte riktigt förklara varför. Så jag högg min bilnyckel, som han jonglerade med, hittade min bil som stod kvar där jag ställt den dagen innan och körde hem.

En springnota, kan man kanske säga, men jag tänkte att de hör väl av sig om de tycker att jag ska betala för ingenting. Det har de hittills inte gjort.

Innan jag drog passade jag på att ta en bild av deras ”värdegrund”, eller ledord, som var tryckta med stora bokstäver vid entrén: ”Kärlek, Energi, Dynamik.” Jag funderade på hemvägen om jag skulle skriva till dem och föreslå att det vore bättre att satsa på ”Kunskap, noggrannhet, pålitlighet” eller något liknande.

När jag sedan var på landet bad jag en bilmekaniker som jag känner väl att kolla om det var något som behövde åtgärdas. Det var det inte. Bilen har rullat snällt sedan dess, men jag fick förstås ett meddelande att verkstaden med värdegrunden gärna ville ha en beskrivning om min kundupplevelse. Det fick de.

Publicerat i Livet, När det skiter sig | Etiketter , | 9 kommentarer

Guten Rutsch och gott nytt år!

Postat den 31 december, 2022 av Karin

Ängsbackens skola i Horndal invigdes 1885 och kyrkoherde Pehr A Ljungberg höll invigningstalet. ”I dess höga ljusa salar skall kunskaper och upplysning, bildning och förädling inplanteras ej blott i hjärnan utan ock i hjärtat.” Efteråt blev det middag hemma hos disponent Fahlroth, med tacktal och lyckönskningar, bland annat till lärarna som skulle flytta in i bostäderna på övervåningen. I tacktalet undantogs enligt en artikel i Avesta tidning ”de personer som vid den senaste kyrkostämman uttryckt missnöje över utgifter för pulpeter till barnen och inte unnat dem sittplatser”.

Min pappa gick i Ängsbackens skola på 1910-talet och berättade att det var 63 elever i hans klass. Grannpojken Masapers Emils klass bestod enligt Emil själv av 75 bråkstakar. Det var gigantiska skolsalar och det gick nog att få in 75 pulpeter i ett rum.

Det är lite av ödets ironi att byggnaden kom att bli ett snickeri, på 1940-talet, som huvudsakligen tillverkade skolbänkar.

Mina föräldrar flyttade in på övervåningen och på bottenvåningen fanns Bröderna Englunds möbelverkstad. Ett annorlunda och spännande barndomshem för mig och mina syskon.

Guten Rutsch ins neue Jahr, som man säger i Tyskland, dvs ”God rutsch in i det nya året” och ett bra 2023 önskar jag alla!

Publicerat i Arkitektur, bostad, historia, Nyår | Etiketter , | 17 kommentarer

Automatiserade träskmarker

Postat den 28 december, 2022 av Karin

Det finns struntsaker och skitproblem som egentligen inte borde få förmörka ens tillvaro. En krånglande app. Och en till. Helautomatiska system som det inte går att få kontakt med på något vettigt sätt. Obevekliga svarsrobotar som gör att man hamnar i en hopplös loop av ickelösningar. Automatikdiktatur.

Jag minns en liten sketch med Lill Lindfors, för många år sedan. Hon spelar en mamma som handlar i matbutiken där hennes dotter sitter i kassan. Det var på den tiden man kunde betala med check och Lill frågar sin dotter, lite skälmskt, om det går bra med check. Med fullständigt nollställd min svarar  dottern:

”Ja, det går bra, om det finns legitimation.” Rätt kul, tyckte jag då. Nu är det så på allvar.

Nyligen väntade min dotter på ett paket till fritidshuset, men kom inte innan hon måste åka till stan. Eftersom jag var kvar på landet erbjöd jag mig att hämta ut det i stället. Helt omöjligt eftersom jag inte hade hennes legitimation. På utlämningsstället sa de: ”Visst  att vet vi vem du är och visst vet vi att din dotter är din dotter, men de kan inget göra utan legitimation.” ”Men om hon face-tajmar och visar upp sitt leg?” Inte godkänt av systemet. Möjligen skulle man kunna lösa det genom att hon fixar en QR-kod från transportföretaget och skickar den till mig. Men transportföretaget var långsamma i vändningarna och innan QR-koden kom, måste paketet skickas tillbaka. ”Men kan ni inte låta det ligga kvar ett par dagar?” Nej då blir det en avvikelseanmärkning och det kan innebära straffavgifter eller uppsagt kontrakt.

Samma automatiseringskrångel när jag försökte omdirigera ett försenat paket från stan till landet. Det gick inte eftersom utlämningsstället var stängt under flera dagar under julhelgen. Då borde det åtminstone kunna ligga kvar några dagar extra, kan man tycka. Men icke. DHL:s robotiserade utlämningsrutiner tar ingen hänsyn till om det är stängt eller öppet. Sju dagar är sju dagar, även om butiken är stängd. Sedan måste paketet gå tillbaka.

Utöver automatiseringskrånglet är det en smygande app-diktatur som breder ut sig. Jag vill inte ha den där icke-fungerande porttelefonen, kopplad till en app i min mobil. Jag vill inte ha den där svårlästa krångliga appen för att öppna garagedörren.

Struntsaker och i-landsproblem, javisst. Men om det börjar kännas som att ens liv tas över på alla fronter av automatiska system som skapar fler problem än de löser och som tar upp orimligt mycket av ens tid – ja, då tycker jag att det är dags att försöka ändra på det som går. Därför har jag skrivit till parkeringsbolaget och krävt att få en nyckel, samt till porttelefonadmin och sett till att få porttelefonen kopplad till min fasta ip-telefon, i stället för mobilen. Små, små steg bort från de automatiserade träskmarkerna.

Publicerat i Livet, När det skiter sig | Etiketter , , | 14 kommentarer

God jul!

Postat den 23 december, 2022 av Karin

Bland min pappas alla papper finns en bunt med vykort och julkort. Många helt konventionella, de flesta mellan familjemedlemmar och bekanta och några helt oanvända. Som det här julkortet. Väldigt annorlunda och svårt att tolka. VAD gör den här damen vid den lilla dammen? Håller hon i sin fina julkrans för säkerhets skull när hon tänker luta sig fram för att beundra speglingen i vattenytan? Tar hon sig om huvudet och undrar hur hon ska klara av julen? Eller något helt annat?Oavsett vad bilden handlar om önskar jag alla en så trivsam och problemfri jul som möjligt!

Publicerat i Att tolka, Jul, Okategoriserade | Etiketter | 12 kommentarer

Schimpansrymlingarna

Postat den 16 december, 2022 av Karin

Schimpanserna är så att säga Furuviks signaturdjur. Man har haft ett samarbete med den kända chimpansforskaren Jane Godall och de anställda har ofta en nära relation till schimpanserna.

Häromdagen rymde några schimpanser från sitt hägn. Nu är tre av dem skjutna till döds – eller som man valt att uttrycka det i ett pressmeddelande: ”Tre av våra sju schimpanser har idag gått bort.” En är skadskjuten och ytterligare någon eventuellt fortfarande på rymmen.

Schimpansrymlingarna har satt igång en nyttig diskussion. Ska man alls ha djurparker?

Ja, säger många. Framförallt för att kunna rädda utrotningshotade arter och se till att de kan återvända till sina habitat och föröka sig. Nej, säger djurrättsaktivister. I alla fall inte som vi har det nu. Gärna insatser för att skydda arter som är på väg att dö ut, men inte som underhållning. Inga besökare, bara bevarandeinsatser.

Ju mer man grubblar på detta desto rimligare verkar det att inte spärra in djur i onödan för vårt höga nöjes skull. ”Men barnen då” invänder någon. ”Det är ju så spännande för dem med djuren.” Förvisso, men mina erfarenheter säger att det är lika spännande för barnen med möss, hundvalpar eller harar.

Och just som jag funderar över detta ser jag en skylt på tunnelbanan där organisationen Djurens rätt föreslår att jag ska skänka ett bidrag så att grisarna får överleva julen.

Där slår det slint i min skalle. Ska man i så fall bara ha grisarna som sällskapsdjur? Är inte det väldigt slösaktigt? Det pågår redan en diskussion om det rimliga (eller orimliga) i att tråla upp småfisk ur världshaven för att göra hund- och kattmat av dem. Ska vi dessutom lägga oss till med grisar för nöjes skull.

Jag unnar grisarna ett bra liv och jag misstänker att de troligen inte skulle finnas alls om vi skulle sluta äta skinka. Vilket kanske är en bra idé i långa loppet, med tanke på klimatet och jordens resurser.

Om någon uppfattar det här inlägget som att jag är lite kluven och vankelmodig är det helt rätt uppfattat!

Publicerat i Debatt, Efterlyst, Livet, När det skiter sig | Etiketter , , | 28 kommentarer

Sisyfos tänker om

Postat den 4 december, 2022 av Karin

Albert Camus avslutar sin bok Myten om Sisyfos med att ”man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.

Kom jag att tänka på när jag såg den här killen jobba på gården. I värsta ruskvädret rullade han tålmodigt sin snöboll uppför kullen och så rullade den ner igen. Upp – och så ner igen.

Men till sist lät han snöbollen stanna vid kullens fot och byggde vidare på den tills det blev en ganska pampig snögubbe. Och en till. Tänk om Sisyfos gjort så? Slutat streta med att rulla sin sten uppför branten och hittat på något kul där vid bergets fot. Det alternativet diskuterar aldrig Camus, men han lanserar tanken att Sisyfos kan ha varit lycklig Om han accepterade att hans livsuppgift var att rulla upp stenen uppför branten – inte att få upp den hela vägen – ja då hade han en livsuppgift, som han utförde väl. Och då kunde han vara lycklig. Lite deppigt, kan jag tycka och hejar på min lilla Sisyfos på gården som tänkte om.

Publicerat i Förebild, Livet, När det skiter sig | Etiketter , , | 10 kommentarer

Hur har ni firat internationella hattdagen idag?

Postat den 23 november, 2022 av Karin

Idag är det internationella hattdagen (nej autokorrekt, INTE hatdagen!) och det bör väl åtminstone högtidlighållas med ett blogginlägg. Har jag någon hatt? Nej, dessvärre inte. Har jag någon bild på en hatt. Njae, det är dåligt med det också. Det enda jag har är en bild på ett gäng hattprydda kriminalare från ett blogginlägg för länge sedan, det får duga.

Här har vi en grupp detektiver från Stockholms kriminalavdelning för ungefär 120 år sedan. På den tiden – och särskilt i slutet av 1800-talet hade de bråda dagar.

Jenny Langkjaer har forskat om detta och disputerade 2011 med avhandlingen ”Övervakning för rikets säkerhet”. Hon berättar hur övervakandet av politiska möten kring förrförra sekelskiftet verkade vara en självgående verksamhet, vars syfte var att producera rapporter. Inte att analysera dem, inte att rapportera vidare, inte ens i någon större utsträckning att använda det insamlade materialet i rättegångar mot personer som misstänktes för omstörtande verksamhet. Bara göra och spara. Så här kunde det se ut vid ett socialdemokratiskt möte.

De handskrivna namnen är detektiver från Stockholmspolisens kriminalavdelning som har tilldelats platser i Folkets hus. Det måste ha varit ett viktigt möte, för det gick åt ett trettiotal övervakande detektivkonstaplar. Till vardags var det bara ett par kriminalare per möte. Inte ordningspolis, eftersom syftet inte var att säkerställa att allt gick städat till, utan kriminalpolis som följde allt som sades och stenograferade såväl anföranden som debatt och underhållning. En ovärderlig källa till arbetarrörelsens historia i Stockholm.

Det var ofta samma poliser som återkom på möte efter möte, de blev med tiden välkända av deltagarna.  Man satte fram små bord åt sina övervakare så att de skulle kunna jobba bekvämare. Många rapporter har ett innehåll som får en att undra om inte kriminalarna i hemlighet tyckte att hela övervakningsidén var lite löjlig.

Jenny Langkjaer tror att konstaplarna och mötesdeltagarna till sist kom att respektera varandra: ”Relationen var den mellan en detektivkonstapel som själv genom sina hårda arbetsvillkor måste ha undrat om han var på rätt sida i striden, och de politiskt engagerade som kanske förstod hans belägenhet. Relationen var den mellan ett yrke och ett annat, som i vardagligt slit vande sig vid varandra, när år lades till år, föredrag till föredrag och mötesrapport till mötesrapport”.

Hatten av för solidaritet mellan hårt arbetande yrkesgrupper.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Politik | Etiketter , | 10 kommentarer

Hur gammal kan en al bli?

Postat den 18 november, 2022 av Karin

Nere vid stranden står en gammal al, som alltid har funnits. När min farfar flyttade hit med sin familj, troligen 1905, anlände de med eka till den här stranden.

Min farbror Erland som då var fem år berättade hur imponerad han var av det mäktiga trädet, som han brukade kalla ”Den gamla damen”.

Den här bilden är troligen tagen på 1930-talet.

När jag hälsade på Den gamla damen nyligen såg hon ut så här, i femtiden på morgonen, när månen var uppe. Framför henne har det växt upp en hängsälg som skymmer henne lite, men hon är sig lik.

Det är svårt att tänka sig den här utsikten utan henne. Jag har låtit några andra alar vid stranden växa till sig, för att hon ska ha några efterträdare, den dag hon ger upp. Men de växer inte alls på samma spännande sätt utan står där raka och ordentliga, helt utan den gamla damens karaktäristiska stil. Jag hoppas verkligen att hon hänger med många år än.

Publicerat i Livet, Miljö, Natur, Porträtt | Etiketter , | 19 kommentarer

På jakt efter pappa

Postat den 13 november, 2022 av Karin

Så här på fars dag tänkte jag lägga upp lite bilder på min pappa, men det är lättare sagt än gjort, eftersom han alltid var bakom kameran. Jag har många trevliga bilden på den samlade familjen, på cykelturer, på släktträffar, på fikapauser på jobbet och mycket annat, men min pappa är nästan aldrig med, eftersom han var den som fotograferade.

Efter mycket letande hittade jag denna lite suddiga bild på pappa (till höger), kvinnan bredvid honom skulle kunna vara min mamma – i alla fall är det hennes cykel och min bror i någon slags barnsits, sedan farbror Erland och farbror Evert, med respektive. Pappa har berättat om hur man alltid cyklade, till ungdomsträffar, på dans, på semesterutflykter. Fem, sex mil på cykel var inte ovanligt för att komma till lördagskvällsdansen.

Sedan hittar jag denna bild, när cyklisterna på förra bilden kommit fram till sitt mål. Här fikar dom på balkongen i mitt barndomshem och pappa är bakom kameran i vanlig ordning. Men av allt att döma är det inte min mamma på bilden ovanför utan någon annan dam i den vita dräkten. Eventuellt, eventuellt min faster Ellen? Mamma finns här längst till vänster, med brorsan i famnen.

Men här är pappa med i alla fall, på en bild som troligen är tagen på den lilla tomt vid sjön som familjen hade några år, med en mycket liten stuga på.

Varför vi tältade på tomten kan man ju undra. Men å andra sidan: Varför inte?

Så ett hopp fram till 1995 på hösten, då pappa var 91 år. Det är en av de få bilderna som mamma tog av honom. Hon tyckte det var strongt av honom att hugga ved i den åldern.

För mig framstod det som fullständigt självklart. Han fixade ju allt sånt. Alltid.

Publicerat i Förebild, Foto, Livet | Etiketter , , , | 12 kommentarer