Ont i Mac-magen

Det fanns en trevlig Mac-butik på Sveavägen i Stockholm, med hjälpsamma försäljare som sade saker som: ”Borde du inte vänta några veckor med att köpa dator, för det kommer ett nytt operativsystem snart.” Den enda nackdelen var att den var mycket populär, så det kunde bli lång väntetid ibland.

Nu har den köpts upp av något som heter Digital Inn. Inredningen liknar mest en obduktionssal och det är glest mellan kunderna. Jag gick dit i fredags när min Mac fått batteriproblem. Det ena batteriet verkade trött och extrabatteriet hade helt enkelt exploderat! Lyfter man av locket – vilket är lätt, eftersom det sprängts loss – hittar man de svullna inälvorna. Ser inte alls trevligt ut!

Digital Inn-grabbarna var inte särskilt oroade. ”Handhavarfel” sade en. ”Det är ju så där med de där batterierna” sade en annan, med en ton (och höjda ögonbryn) som antydde att det borde jag väl veta och var jag så korkad att jag köpte ett sådant fick jag ju skylla mig själv. ”Du har väl inte skött det ordentligt” sade en tredje. De var rätt unga och har lärt sig hårdsälja vad som helst till vem som helst och sedan hoppas de väl att kunden inte orkar komma tillbaka och klaga om det blir fel. För de kunder som återvänder finns standardsvaret: ”Handhavarfel.” Jag ville veta vad jag gjort för fel och vad jag borde ha gjort i stället, så de bollade mig runt ett tag, tills både de och jag tröttnade. Jag köpte ett nytt batteri och lovade mig själv att i görligaste mån undvika den butiken i fortsättningen.

Sedan kollade jag på nätet och se där! Massor med berättelser om svullna batterier, men när batteriägarna vänt sig till sina respektive butiker har de fått en ursäkt och ett nytt batteri. Gratis. Långt efter garantitidens utgång. Ingen enda hade blivit tillrättavisad för ”handhavarfel”. Så jag gick tillbaka i går för att diskutera vidare med de unga männen. Butiken är stängd för renovering, så det gick inte så bra.

Det får väl bli en brevväxling med någon lämplig instans i stället. Men om ni stöter på denna skylt kan det ju vara bra att veta att man ska vara på sin vakt.

 

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , | 10 kommentarer

Heja Bengt!

Bengt Göranssons krönikor i Helsinborgs Dagblad är alltid läsvärda. Nu har han granskat regeringsförklaringen. Inte dess förslag, utan dess språk och särskilt metaforerna. ”Håller den, då är bilden relevant och argumentet intellektuellt rimligt. Spricker den, ska man vara försiktig. Det tyder på att den som använder den inte tänkt tanken fullt ut.”

Att läsa regeringsförklaringen med kritisk metaforblick är enligt Bengt en både skakande och roande upplevelse. Själv undrar jag om det kanske är någon tidigare SMHI-anställd som hållit i pennan. Stormen knackar på dörren och skuldsatta länder är roten till svallvågor. Och det är inte människor som agerar i denna text, nej det är lån som bygger skuldberg och ekonomier som ställer krav. Hela texten finns här. Läs och njut!

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Ord, Språkpolisen | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Heja Bengt!

Spåren förskräcker

Oj, vi har visst haft besök. Vad kan det ha varit för otåliga gäster som knappt verkar ha stannat till framför huset?

Tydliga och färska spår efter bilhjul i gräsmattan. De parkerade kanske bakom huset, tänkte vi och gick runt och tittade. Jo, det gjorde de och inte nog med det. De bröt upp boddörren och började plocka ihop sådant som de tydligen ansåg sig behöva. Inte visste jag att gamla hylsnyckelsatser, ett varierat sortiment spårskruvar, samt reparationsprylar för cykeln, var det mest stöldbegärliga i vår bod. Cykeln var också på väg ut, förstås och det är väl ett mer normalt stöldbeteende.

Det verkar som om inbrottstjuvarna blev avbrutna i sina förehavanden, för de lämnade boddörren på vid gavel utan att ta med sig något, såvitt vi kan se. Men vi kommer nog att upptäcka ett och annat framöver. Som i: ”Har du sett kofoten.” ”Står väl i boden.” ”Nä.” Eller vad det nu kan vara man letar efter. Jag känner redan irritationen över att inte säkert veta om jag förlagt olika redskap eller om de blivit snodda.

Känns lite oväntat att komma hem osnodd från Nairobi, där man ständigt uppmanas att se upp för tjuvar  (”Stoppa undan kameran!” ”Dra upp bilfönstret!”) till en idyllisk liten ort i södra Dalarna och mötas av en sönderbruten boddörr.

 

 

Gamla skruvar, en hylsnyckelsats och lite cykelreparationsprylar kan jag väl klara mig utan, men det är trist med den fina gamla boddörren, som aldrig blir sig riktigt lik igen.

Publicerat i Att tolka, Livet | 9 kommentarer

Bäst på bokmässan?

Yusef Komunakaa

Yusef Komunakaa

Hemkommen från bokmässan får jag frågan vad som var allra bäst. Från bokmässan i Nairobi, alltså, den som slutade i söndags.

Det är ju nästan omöjligt att svara på den frågan. Intensiteten i diskussionerna? Den koncentrerade stämningen i det stora mässtältet när Yusef Komunyakaa läste sina dikter med amerikansk sydstatskänsla eller om kriget i Vietnam? Muthoni Garlands uppläsning av kvinnors minnen från Mau-Mau-tiden?

Nej, det går nog inte att jämföra alla de olika starka intrycken inbördes, men de bilder som jag kommer att bära med mig handlar om alla uppsluppna, förtätade och intensiva stunder i de olika tälten på mässans område som var reserverat för barn och ungdomar. Berättartraditionen är stark i Kenya och med på mässan var studenter på universitetets berättarlinje. Alla workshops om ”storytelling” var välbesökta, både för vuxna och för barn och ungdomar. Så här kunde det se ut.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker, Ord | Etiketter , | 6 kommentarer

Framtidsbranscher?

Det känns lite trist att lämna Nairobi. Just nu är vädret som svensk högsommar, när den är som allra bäst. Strålande sol, ljumma vindar och blommor överallt.

Det vore inte så dumt att slå sig ner här och hitta på något trevligt att jobba med. Inte det här mångsyssleriet som jag håller på med nu, utan lite mer fokuserat. Ett par tre saker – eller kanske fem – sånt som verkligen behövs och efterfrågas. Jag har sett en del anslag på stan där folk erbjuder verkligt fina tjänster. Som den här astrologen som fixar både det ena och andra.

Problemet är dock att astrologi och epilepsi inte är mina starkaste sidor och jag är nog inte så bra på att skydda hem mot häxeri heller, om sanningen ska fram.

Jag måste hitta någon riktigt lockande nisch med ett varierat men ändå någorlunda realistiskt innehåll.

Det verkar vara viktigt att ha med något på kärleksfronten i utbudet och politik går det väl alltid att kommentera på ett eller annat sätt. Och borttappade saker är jag verkligen bra på, det är en av mina bästa grenar, kan man nog säga.

Vad tycker ni om utkastet här till höger, som marknadsföringsaffisch? Det där med ”DR.” lade jag till för att det ska se lite mer förtroendeingivande ut.

Uppdatering den 22 september: inlägget här  ovanför skrev jag igår, men när jag skulle posta det bröts uppkopplingen. Jag tolkade det som ett tecken på att jag inte är mogen att slå mig på egenföretagande i Nairobi, så nu är jag hemma i Sverige igen. Men det kan nog komma en eller annan rapport i efterhand också. Djurlivet, t.ex. Det har jag ju försummat.

Publicerat i Att tolka, Livet | 2 kommentarer

Konst och politik

Ett begrepp som ofta dyker upp här i Nairobi är the post election violence – eftervalsvåldet. Efter valet i december 2007 i Kenya bröt det ut en våg av våld.

Bröt ut? Som ett oväder? Eller var det iscensatt? Vad var det som hände under de där veckorna efter nyår 2008, då över tusen personer miste livet och nästan en halv miljon fördrevs från sina hem. På bokmässan i Nairobi återkom temat gång på gång. Vad var det som hände? Hur går vi vidare?

Poeten Sitawa Namwali skriver i dikten ”I come from everyhere”:

There is no purity in my people

I come from everywhere

You tell me I must hate and kill

Must I cut off my tongue?

Then tell me this,

How do I mutilate my soul?

Ur diktsamlingen Cut off my tongue? utgiven av Storymoja förlag.

Under mässans sista session diskuterade Muthoni Garland och Sitawa Namwali våldets rötter och hur samhället brutaliserades under femtiotalet, då människovärdet devalverades genom britternas krig mot terrorism. Hundratusentals kenyaner förflyttades – fördrevs –  från sina hem, minst 20 000 kenyaner dödades och över tusen personer hängdes efter oftast rättsvidriga rättegångar. Det var en reaktion på Mau-Mau-upprorets grymheter, en oproportionerlig reaktion, för att skydda de vita farmare och landägare som slagit sig ner på Kenyas bördigaste marker. Trettiofyra farmare dödades av Mau-Mau.

I förlängningen fanns planer på ett segregerat samhälle.  I andra länder med trevligt klimat och bördig jord, som Sydafrika och Rhodesia, genomfördes apartheid. I Kenya lanserade den brittiska administrationen ”separate development” som en bra idé.”Vi måste börja tala mer om vad som hände då”, säger Muthoni Garland, ”det finns så mycket man tigit om, särskilt all brutalitet mot kvinnorna, all förnedring som man hållit tyst om. Det har varit för skambelagt. Nu börjar berättelserna komma. De finns som en bakgrund, vi behöver den delen av vår samtidshistoria för att förstå idag bättre. Men vi måste inse att det är historia. Nu är det vi själva som måste ta itu med oss själva.”

Idag ska Hussein Ali, Uhuru Kenyatta och Francis Muthaura höras i Haag om sin roll i samband med eftervalsvåldet. De fanns på höga poster inom polis, regering och administration i början av 2008. När man frågar bekanta i Nairobi verkar det närmast vara en fråga om att få fastställt om de startade våldet, uppmuntrade det eller ”bara” underlät att hejda det.

På konstgalleriet WATATU finns målningar med titlar som ”Our stolen innocence” och ”Wheels of Fortune”, med motiv från eftervalsvåldet. I Nairobis utkanter stöter jag på en konstnär som gör trevliga skrotskulpturer, grodor som spelar saxofon och naturtrogna vildsvin i rostig plåt. Men så hämtar han fram ett politikerporträtt från ett skjul. Inga namn, men de halvslutna ögonen, plåtfigurens vägran att möta din blick och strömmen av politisk jargong som kommer ut hans plåtmun är tydliga kännetecken. ”He is living a good life, and thats bad for him. Look at the heavy wrinkles under his eyes!”

 

 

Publicerat i Att tolka, Böcker, Debatt | 2 kommentarer

Nina Jaribu = jag försöker

Sista dagen på bokmässan i Nairobi – i går – fick jag syn på en person som stod och hängde utanför ett tält med Nina Jaribus bok i handen. Jag undrade vem han var.

Och hej och hå, ser man på, det var den nyanlände amerikanske kulturattachén, Raymond Stephens. Jag frågade naturligtvis hur det kom sig att han fastnade för just den boken och han sade att det var för att den matchade hans jacka så bra. Rätt blå nyans, the right Hue of blue. Fast sedan lade han till att han läst baksidan om en blåögd västerlänning som anländer i Kenya och hamnar i knipa. ”Kan ju vara bra att veta hur det kan gå…”

Nina Jaribu visar sig vara en lyckad pseudonym i Kenya. Hemma i Sverige tycker de flesta att det ser ut som ett afrikanskt namn i största allmänhet. I Kenya fattar man att det är swahili och egentligen borde skrivas ”ninajaribu”, som betyder ”jag försöker”. Det är lätt att lägga på minnet och numera är jag van att kallas Nina och att bli presenterad i olika sammanhang med mitt swahilinamn.

Och så ett par alls icke arrangerade foton från bokmässans boklådor.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Nina Jaribu = jag försöker

Storymoja – bokmässan i Nairobi

English version below.

Den nigerianske författaren Ben Okris workshop om poesi var knökfull i det stora tältet. Det här kommer inte att funka, tänkte jag, för många för en workshop, mer än hundra personer. Men det funkade. Snabba frågor och svar, gott humör, men också längre resonemang. En aktiv publik med enkla, svårbesvarade frågor som:

”Vad är det för skillnad mellan bra och dålig poesi?”

Okri: Bra poesi talar om ”the ordinary and extraordinary of being a human being”. Det kan vara svårt att upptäcka det extraordinära med våra ordinära verktyg. Poesin kan vara ett bra sätt att få syn på båda, på den pardans som livet är mellan dessa två; det ordinära och det extraordinära. Bara ordinärt blir inte bra poesi, men inte heller enbart extraordinärt.

”Hur vet man att det är poesi och inte prosa? ”

Okri: Det vet knappast ens poeten själv ibland, men det är något med ljuden, rytmen, melodin, stilen. En tom sida eller en tyst publik väntar på att få vara med och skapa, lyssna på ljudet, och rytmen. Poesi är medvetenhet om bokstävernas och stavelsernas ljudkvalitéer. O, ett O är universum. Och ett U, titta och lyssna på ett U. En källa! Eller ett I, som en massaj vid horisonten, som ett träd.

”Finns det inte en risk att dikter misstolkas?”

Okri: Inte en risk, men en möjlighet! Poesi är lek och lek är det ängsliga sinnets avkoppling, det är överraskningar och rivna stängsel och en frihet för läsaren att tolka.

”Varför finns det poesi som inte går att förstå?”

ben okri storymojaDen frågan verkar utgå från att poesi är något annat. Det är det inte. Det är lika mycket här och nu och inuti dig som någonsin prosan. Men poesi måste läsas extra intensivt.

Det är inte diktens jobb att göra något för dig, det är du som ska göra något med dikten. Den vill att du ska vara aktiv. När du läser en dikt gör dikten dig till poet. Den vill inte ha din beundran, den vill ha din själ.

Ben Okri, en av mässans flitigaste föreläsare, workshopledare och debattörer

When Nigerian author Ben Okri held a workshop on poetry the large tent was packed with people. This won’t work, I thought. We are too many for a workshop, more than a hundred persons. But it worked. Short questions and quick answers, but also time to go deeper into some questions. The audience was very active with simple (but hard) questions like:

”What’s the difference between good and bad poetry?”

Okri: ”Good poetry speaks about ”the ordinary and extraordinary of being a human being”. Sometimes it’s difficult to discover the extraordinary with our ordinary tools. Poetry can be a way to see both, the dance between the two that our lives are, between the ordinary and extraordinary. Just ordinary does not make poetry, nor does just extraordinary.

”How do you know if it’s poetry and not prose?”

ben okriOkri: ”Well, that’s something even the poet sometimes doesn’t know. But it’s something about the sounds, the rhythm, the melody, the style. An empty page or a quiet audience are waiting to participate in the creation, to listen to the sounds and the rhythm. Poetry is aware of the quality of every letters and the syllable. The O, a universe, the U a well and the I, like a massai at the horizon or a tree.”

”Is there a risk that poetry is misinterpreted?”

Okri: ”Not a risk, a possibility! Poetry is playing and playing relaxes the anxious mind, it surprises and it tears down fences.  It gives the reader freedom to interpret.”

”Why is there poetry that’s impossible to understand?

Okri: ”That question seems to assume that poetry is something else. It is not. It is just as much here and now and within you as ever the prose. But poetry has to be read extra intensely. The poem wants you to be active. When you read a poem it makes you a poet. It does not want your admiration; it wants your soul.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Debatt, Språk | 2 kommentarer

Att skriva om Afrika

Oj då. I en av bokmässans boklådor hittar jag en liten bok om hur man ska skriva om Afrika. How to write about Africa heter den och är skriven av Binyavanga Wainaina. Den borde ju Nina Jaribu ha läst innan jag satte igång att skriva Hue of Blue om den där Karl och hans äventyr i Kenya. Här är ett axplock:

Man bör lämpligen behandla Afrika som om det vore ett enda land. Hett och dammigt, böljande landskap, långa magra afrikaner. Eller hett och fuktigt med små invånare som äter primater. Förlora dig inte i detaljer. Afrika är stort, mer än femtio länder och bortåt en miljard människor. Håll det hela ospecifikt och romantiskt. Betona hur mycket du älskar Afrika. Det är den enda kontinent man brukar älska. Ta tillvara det!

Dina afrikanska karaktärer kan vara nakna krigare, lojalt tjänstefolk och gamla visa eremiter. Eller korrupta politiker, okunniga polygama turistguider och prostituerade som du legat med. Det Moderna Afrika är en fet man som stjäl och jobbar med visumansökningar och som vägrar ge arbetstillstånd till kvalificerade västerlänningar som verkligen bryr sig om Afrika.

Det är också bra med en svältande kvinna: ingen bakgrund, ingen framtid, ingen dialog, men hon kan få berättar om sina (outsägliga) lidanden. Vidare bör det finnas en stor och moderlig kvinna med ett bullrande skratt, som tar sig an dig. Du kan kalla henne Mama. Alla dessa personer ska finnas runt huvudpersonen, för att få honom att se bra ut. Han tar hand om dem på olika sätt och han har Sett Döden. Din hjälte är du själv (om det är ett reportage) eller en vacker, tragisk aristokrat/ artist som nu ägnar sig åt att rädda djur.

Onda västerlänningar bör vara någon Tory- ministers barn, eller boer, eller anställd vid världsbanken. Apropå exploatering bör indiska affärsmän och kineser nämnas. Men Afrikas elände beror på västerlandet. Var inte för specifik. Kom ihåg: breda penseldrag. Och inga lidande eller döda vita. Det är förbehållet afrikanerna.

Djuren är – till skillnad från afrikanerna – intressanta och sammansatta personligheter. Elefanterna är omtänksamma och goda feminister, eller vördnadsbjudande patriarker. Gorillorna också. Säg aldrig någonsin något negativt om en elefant eller gorilla.

Dina läsare kommer att bli besvikna om du inte säger något om det afrikanska ljuset. Och solnedgångarna. Det är ett måste. Himlen är alltid häpnadsväckande vid och det finns Stora Vidder. Du behöver också en nattklubb som heter Tropicana där tjuvskyttar, onda nyrika afrikaner, prostituerade och guerillakämpar brukar hänga.

Avsluta din bok med ett citat av Nelson Mandela. Regnbåge eller renässans. Because you care.

Hmmm… Nina Jaribu läste som sagt inte dessa förhållningsorder innan hon skrev sin bok, men hon klarar en granskning någorlunda helskinnad, tycker jag. Och det kan ju inte hjälpas: här finns stora vidder, fantastiska solnedgångar och omtänksamma elefanter. Det gör det.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker | Etiketter , | 4 kommentarer

Om att läsa, skriva och berätta

Vad ska man säga om en bokmässa som börjar med att folk sätter sig i ring och berättar om varför de fått det namn de har. Melody, eftersom min pappa är förtjust i musik, Faith, eftersom alla utom min mamma trodde att jag skulle dö när jag var nyfödd ­– men mamma trodde på mig. En man på två meter berättar att han  heter Ti-Ti för att han var så liten när han föddes. Workshopen om storytelling var en av de första på Storymoja, bokmässan i Nairobi, och den hade samlat en grupp på tjugofem personer som gradvis under tre timmar berättade allt från ljusa barndomsminnen till flykten undan striderna efter valet i Kenya 2007. Och som de berättar! Det är bara att tacka och ta emot.

”Under min uppväxt här i Kenya tog vi inte riktigt det skrivna ordet på allvar”, berättar Muthoni Garland, initiativtagare till Storymojafestivalen, ”det var det talade ordet som gällde.”

Det märks att det är en kultur som fungerat främst genom det muntliga historieberättandet och det ser ut som om den muntliga berättarkonsten kommer att värnas även i fortsättningen, tillsammans med att det skrivna ordet vinner mark. Festivalens workshops om story telling samsas med allt läsfrämjande. ”Vi behöver båda och det går utmärkt att kombinera. En bra historieberättare är en bra författare.”

”Läs för barnen”, uppmanar Muthoni, ”och nöjesläs själva. Se till att era barn ser att ni läser. Se till att de ser att det är roligt.” 

Mitt i huvudstaden i oräkneliga stora tält byggs festivalen upp med sina seminarier, bokpresentationer, debatter och workshops. Det märkliga är att alla tycker det är kul att prata om att läsa, om att skriva och om att illustrera. Det brukar inte vara så vanligt på bokmässor, annat än från scener och podier och i arrangerade samtal.

 

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , , | 4 kommentarer