Karin Englund

English version below.

Den nigerianske författaren Ben Okris workshop om poesi var knökfull i det stora tältet. Det här kommer inte att funka, tänkte jag, för många för en workshop, mer än hundra personer. Men det funkade. Snabba frågor och svar, gott humör, men också längre resonemang. En aktiv publik med enkla, svårbesvarade frågor som:

”Vad är det för skillnad mellan bra och dålig poesi?”

Okri: Bra poesi talar om ”the ordinary and extraordinary of being a human being”. Det kan vara svårt att upptäcka det extraordinära med våra ordinära verktyg. Poesin kan vara ett bra sätt att få syn på båda, på den pardans som livet är mellan dessa två; det ordinära och det extraordinära. Bara ordinärt blir inte bra poesi, men inte heller enbart extraordinärt.

”Hur vet man att det är poesi och inte prosa? ”

Okri: Det vet knappast ens poeten själv ibland, men det är något med ljuden, rytmen, melodin, stilen. En tom sida eller en tyst publik väntar på att få vara med och skapa, lyssna på ljudet, och rytmen. Poesi är medvetenhet om bokstävernas och stavelsernas ljudkvalitéer. O, ett O är universum. Och ett U, titta och lyssna på ett U. En källa! Eller ett I, som en massaj vid horisonten, som ett träd.

”Finns det inte en risk att dikter misstolkas?”

Okri: Inte en risk, men en möjlighet! Poesi är lek och lek är det ängsliga sinnets avkoppling, det är överraskningar och rivna stängsel och en frihet för läsaren att tolka.

”Varför finns det poesi som inte går att förstå?”

Den frågan verkar utgå från att poesi är något annat. Det är det inte. Det är lika mycket här och nu och inuti dig som någonsin prosan. Men poesi måste läsas extra intensivt.

Det är inte diktens jobb att göra något för dig, det är du som ska göra något med dikten. Den vill att du ska vara aktiv. När du läser en dikt gör dikten dig till poet. Den vill inte ha din beundran, den vill ha din själ.

Ben Okri, en av mässans flitigaste föreläsare, workshopledare och debattörer

When Nigerian author Ben Okri held a workshop on poetry the large tent was packed with people. This won’t work, I thought. We are too many for a workshop, more than a hundred persons. But it worked. Short questions and quick answers, but also time to go deeper into some questions. The audience was very active with simple (but hard) questions like:

”What’s the difference between good and bad poetry?”

Okri: ”Good poetry speaks about ”the ordinary and extraordinary of being a human being”. Sometimes it’s difficult to discover the extraordinary with our ordinary tools. Poetry can be a way to see both, the dance between the two that our lives are, between the ordinary and extraordinary. Just ordinary does not make poetry, nor does just extraordinary.

”How do you know if it’s poetry and not prose?”

Okri: ”Well, that’s something even the poet sometimes doesn’t know. But it’s something about the sounds, the rhythm, the melody, the style. An empty page or a quiet audience are waiting to participate in the creation, to listen to the sounds and the rhythm. Poetry is aware of the quality of every letters and the syllable. The O, a universe, the U a well and the I, like a massai at the horizon or a tree.”

”Is there a risk that poetry is misinterpreted?”

Okri: ”Not a risk, a possibility! Poetry is playing and playing relaxes the anxious mind, it surprises and it tears down fences.  It gives the reader freedom to interpret.”

”Why is there poetry that’s impossible to understand?

Okri: ”That question seems to assume that poetry is something else. It is not. It is just as much here and now and within you as ever the prose. But poetry has to be read extra intensely. The poem wants you to be active. When you read a poem it makes you a poet. It does not want your admiration; it wants your soul.