Om att läsa, skriva och berätta

Vad ska man säga om en bokmässa som börjar med att folk sätter sig i ring och berättar om varför de fått det namn de har. Melody, eftersom min pappa är förtjust i musik, Faith, eftersom alla utom min mamma trodde att jag skulle dö när jag var nyfödd ­– men mamma trodde på mig. En man på två meter berättar att han  heter Ti-Ti för att han var så liten när han föddes. Workshopen om storytelling var en av de första på Storymoja, bokmässan i Nairobi, och den hade samlat en grupp på tjugofem personer som gradvis under tre timmar berättade allt från ljusa barndomsminnen till flykten undan striderna efter valet i Kenya 2007. Och som de berättar! Det är bara att tacka och ta emot.

”Under min uppväxt här i Kenya tog vi inte riktigt det skrivna ordet på allvar”, berättar Muthoni Garland, initiativtagare till Storymojafestivalen, ”det var det talade ordet som gällde.”

Det märks att det är en kultur som fungerat främst genom det muntliga historieberättandet och det ser ut som om den muntliga berättarkonsten kommer att värnas även i fortsättningen, tillsammans med att det skrivna ordet vinner mark. Festivalens workshops om story telling samsas med allt läsfrämjande. ”Vi behöver båda och det går utmärkt att kombinera. En bra historieberättare är en bra författare.”

”Läs för barnen”, uppmanar Muthoni, ”och nöjesläs själva. Se till att era barn ser att ni läser. Se till att de ser att det är roligt.” 

Mitt i huvudstaden i oräkneliga stora tält byggs festivalen upp med sina seminarier, bokpresentationer, debatter och workshops. Det märkliga är att alla tycker det är kul att prata om att läsa, om att skriva och om att illustrera. Det brukar inte vara så vanligt på bokmässor, annat än från scener och podier och i arrangerade samtal.

 

 

Det här inlägget postades i Att läsa, Att skriva, Böcker och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Om att läsa, skriva och berätta

  1. Skogsgurra skriver:

    Vi har ju ’bestämda’ namn – Kalle, Karin och så vidare. Ofta gamla helgonnamn som förvärldsligats (fast dom bör ju ha varit vanliga namn innan helgonen fick dem?). I den där berättargruppen verkar namnen vara vardagliga ord som satts på barnen av olika skäl. Är det typiskt för afrikanska namn? Eller finns det afrikanska Kallar också?

    • Karin skriver:

      Jo det finns nog också, men då är det vanligtvis moderna helgon, som Nelson eller – faktiskt – Kalle, efter den kongolesiska musikern och artisten Grand Kabalese, eller Kalle! Men namn kopplade till födseln är vanliga. Som en kille som satt bredvid mig, han heter kiuanda-motsvarigheten till ramla (tyvärr försvann han innan jag hann skriva upp det), eftersom kvinnan som assisterade vid födseln tappade honom. ”Just call me Tumbling”, sade han och ett sådant namn glömmer man ju inte så lätt.

  2. Det är så kul att få veta hur en bokmässa kan vara när den inte håller till på Svenska mässan. Tälten och det du berättar gör att det känns som en mer välkomnande tillställning fylld av poesi.

Kommentarer inaktiverade.