Förnuft och högmod

Det var fullt som vanligt på Söderbokhandeln, som ordnar författarträffar då och då. I går kväll var det Lena Andersson som pratade om tankarna i och kring sin bok Förnuft och Högmod tillsammans med Madeleine Sultan Sjöqvist från Södertörns högskola.

Det blev en mycket underhållande tillställning med snabba repliker och många skratt och jag tänker den lite oväntade tanken att Lena Andersson troligen skulle bli en lysande stå-upp-komiker. Hon kan ju verka lite sträng med sin skarpa blick och orädda logik, men det är väl på sätt och vis så som stå-upparna jobbar. De ser sådant som vi andra blundar för, drar ut konsekvenserna och säger som det är.

Lena Andersson gillar inte tystnad. Det är inget bra sätt att tala. Tystnaden kan vara en protest eller ett gillande eller ren likgiltighet och det funkar ju inte.

Och hon tyckte illa om trolleri som barn. ”Jag avskydde att hela syftet var att man inte skulle förstå något som gick att förklara och vore lärorikt att få veta. /-/Om du har kunskap, dela med dig! Om du kan något, förklara!”

Förnuft och högmod handlar bland annat om risken att vi tystnar inför dem som har en religiös övertygelse. De icke-troende tassar undan med en känsla av att de inte ska störa med frågor eller invändningar. Det leder till tystnad. Men, säger Lena Andersson, samhället är inte en vänskapsrelation, hur trevligt det än vore, samhället är friktion. Samhället behöver öppenhet och ett fritt debattklimat. Vi får se upp med idéer om gruppidentiteter och grupprättigheter som kan leda till enklaver och åtskillnad. Och till tystnad där det skulle behövas debatt.

Det är en rolig bok med artiklar, prosastycken och pjäser blandade i lagom portioner, för detta är nog inte en bok man sträckläser.

Och det kan vara kul att stanna upp och fundera lite på en och annan tillspetsad formulering. ”Varje gång man frågar hur någon trivs i Sverige, säger man att den personen hör hemma någon annan stans.” Aj då, tänkte jag först, det är ju klart att det kan låta som ett avståndstagande; det ska man nog inte fråga. Men å andra sidan, borde man inte kunna fråga mig det också. Borde inte alla kunna fråga varandra det, oavsett varifrån man kommer?

 

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | 5 kommentarer

Men kolla, här har man glömt att plocka undan julprylarna!

Jag var på ett stort varuhus häromdagen. Och döm om min förvåning när jag såg det här.

Aj då, här är det allt någon dekoratör som tagit långledigt, tänkte jag. Det är inte så att jag missunnar någon en rejäl semester, men att juldekorationerna hänger kvar fortfarande, såhär efter sommaren, känns ju lite väl oengagerat.

Tänkte jag först.

Men så upptäckte jag en alldeles fräsch reklamskylt för Adventstjärnan Stråla och det gick upp för mig att det nog var precis tvärtom, dvs mycket god framför-hållning.

Vad var det nu som syrran broderade på en uppskattad väggbonad? Jo såhär:

”Framtiden kan vara här när som helst. Var beredd!”

Uppdatering/korrigering:

Såhär broderade syrran på den fina bonaden och det är ju onekligen mer tänkvärt:

”Nuet kan komma när som helst. Var beredd!”

Och ett tillägg till: den här fina bilden bidrar Skogsgurra med. Tänk så många meter julfrid man snart kan få för en hundring. Den blir bara billigare ju längre man väntar.

Borde man inte kunna få den dagsaktuella julfridskursen tillsammans med börsnoteringarna? Atlas Copco B 128,50, Hexagon 89,80, Stora Enso A 51, Julfrid 15.

 

Publicerat i Att tolka, Livet | 6 kommentarer

Häpp, typ!

Min Mac har pajat. Inte bara ont i Mac-magen utan en hjärnskada dessutom, självaste logik-kortet har gått sönder. Så nu litar jag till min lilla resedator. Problemet är dock att den har ett nyare operativsystem än allt annat jag använder.

Så jag ringer den support som ska lotsa mig rätt när jag kopplar in mitt mobila bredband på rese-Macen. Det går inte så bra. ”Men du, vilket operativsystem har du?” Jo, det är ju det senaste kattdjuret i Macs serie av olika rovdjur: Lion.

”Nej, nej”, säger supporten, ”då går det inte. Vi har ingen lösning på det.”

”Ingen lösning?” upprepar jag lite fånigt och undrar om det skulle kunna fungera med ett annat mobilt bredband. ”Du kan ju alltid försöka.”

Så jag går in i en butik som säljer sånt och rådgör med en hjälpsam ung man och förklarar att jag måste ha en uppkoppling på landet. ”Det HÄR fungerar, det lovar jag!” Sade den unge mannen med ett övertygande leende.

”Även med Macs nya Lion”, undrade jag ”Mac OS X 10.7.1?”

”Jamenvisst och absolutely! Det är klart att det funkar!”

Det blev ett mer än dubbelt så dyrt abonnemang som tidigare, men det är väl priset för utvecklingen på området. Väl framme i stugan på landet försöker jag installera det, vilket enligt försäljaren skulle vara barnsligt enkelt: ”Häpp, typ.”

Det första som möter mig när jag öppnar asken är följande meddelande.

Hur då koppla upp utan uppkoppling? Riktigt hur irriterad jag blev, förstår man nog först om man läser sagan om den lilla tanten som skulle köpa mobilt bredband. Den utspelade sig förr i tiden, för ungefär fyra år sedan.

Fortsättning 11 oktober. Mac-doktorn ordinerar nytt logikkort för 11895.  Eller överflytting av hårddisken till en likadan Mac. Eller överflyttning av informationen till annan Mac. Eller avlivning, eftersom jag har backat upp det mesta. Suck, vad ska en stackars Mackberoende människa göra? Inte köpa PC, väl, även om priserna talar för det?

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 4 kommentarer

Det var inte jag! Eller om det var det var det inte meningen och jag hade ingen aning.

Otroligt glädjande med Tranströmers Nobelpris. Men man undrar ju var läckan fanns…

I går kväll ringde en kompis och antydde att det var jag som låg bakom den plötsliga svängningen i vadslagningsbranschen. Något hände på förmiddagen den den 6:e oktober. Oddsen för Tranströmer föll på ett oförklarligt sätt från 14 till 1,66, vilket alltså innebar att alla trodde han skulle få det.

”Men fatta” säger kompisen, ”man Googlar förstås på Englund, för att se om Peter Englunds fru, eller kusiner eller ungar eller kanske hans mamma har sagt eller skrivit något om tänkbara nobelpris och se där! Ditt namn dyker upp där på morgonen.  Med hjälp av Google translate kan hela världen ta del av ditt ganska tvärsäkra påstående om Tranströmer. Det räcker för att dra igång en kedjereaktion i vadslagningsvärlden!”

Jag som inte ens har någon besöksstatistik inkopplad på min sida. Borde nog fixa det. Och så vitt jag vet är jag inte släkt med någon akademi-Englund.

Men Tranströmer var det ju. Jubel och beröm runt om i världen och insiktsfulla, kunniga artiklar vart man vänder sig. Humanismen, förmågan att ge oss vår verklighet i ännu verkligare form, naurlyriken, omtanken och empatin, medmänskligheten, språket som han behärskar så fulländat, utan åthävor.

I The New Yorker skriver Robin Robertson om svårigheterna att översätta Tranströmer, för även om hans lyrik kan se förrädiskt enkel ut är det ju aldrig lätt. Svenskan är ett melodiskt och klangrikt språk och särskilt vår intonation, med en betoning som ibland väger nästan jämnt mellan stavelserna, ger sin rytm åt språket. ”Hur i hela världen ska man bära sig åt”, undrar Robertson ”för översätta ett sjungande ord som ’domkyrkoklang’ utan att det faller platt till marken. ’Peal of cathedral bells’ blir inte riktigt samma sak.” Nej inte samma sak, men inte så tokigt ändå.

På mediaföretaget Bloombergs är man dock inte imponerade. Deras krönikör Hephzibah Anderson analyserar priset under rubriken Svenska akademien klantar sig igen. ”Vid det här laget är det frestande att strunta i dessa hemlighetsfulla få och deras antikviteter. Dock kvarstår faktum att Nobelpriset fångar ett internationellt intresse som  inget annat pris. Dess perversa preferenser för obskyra, politiskt korrekta eller helt enkelt oläsliga författare (alla tre kriterierna stämmer på Elfriede Jelinek) skadar inte bara deras egen ställning det marginaliserar den konst de säger sig vilja hedra.”

The Telegraph är en av de få som ondgör sig över att en svensk fått priset. Nionde svensken utropar de upprört, eftersom de räknar in Nelly Sachs och Björnstierne Björnson också. Och den där Tranströmer är ju bara översatt till något dussintal språk… De ställer också frågan om det är någon som överhuvudtaget läser Heidenstam idag. Det kan man ju undra, liksom man skulle kunna ställa samma fråga om några andra författare på listan, Carl Spitteler, Paul Heyse eller Giosuè Carducci.

Jag får lust att kommentera en och annan artikel, men inser att jag har namnet emot mig. En svensk som heter Englund ska nog inte gå in och försvara akademiens val, hur mycket man än gillar det.

Men det var ju inte min mening att förstöra oddsen för de insiktsfulla personer som satsade sina slantar på honom före prisutdelningen. Förlåt!

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Att tolka, Böcker | Etiketter | 22 kommentarer

Mera nobelprisdags

Inte för att jag vill skryta (eller jo, kanske lite) men klockan nio i morse skrev jag i kommentarfältet till förra inlägget att jag håller på Tranströmer:

”Vi har nog inte fattat hur stor han är utomlands. På bokmässan i Nairobi häromsistens frågade ALLA oavsett om de kom från Kenya, Nigeria, Australien, England eller USA om jag inte trodde att det skulle bli han i år. Och de flesta hade faktiskt läst honom också!”

Och så hade jag tänkt lansera en hel arsenal med citat i beredskap för att backa upp min kandidat, men tänkte att de nog redan hade bestämt sig, de där akademiledamötena. Men här är några i alla fall, såhär i efterhand:

”Han är bäst”, sade författaren Yusef Komunyakaa från Louisiana med eftertryck.

Och när jag försökte förklara för en litteraturvetare från England att det var svårt för den svenska akademien att ge en svensk priset, skakade han bara på huvudet. Om han är en av världens främsta poeter kan det väl inte vara så svårt.

En ung litteraturstuderande från Kenya lyste upp när han hörde att jag var från Sverige. ”Ah, Transtromerland. Beautiful!”

En australiensare som skriver resereportage hävdade bestämt att han är en underbar reskamrat.

Jag tycker att det är fascinerande att han fungerar så bra på olika språk. Poesi är ju extremt svåröversatt men i Tranströmers fall verkar det vara möjligt att överföra hans lätta mångtydiga dikter till andra språk och kulturer. Slutsåld på boklådorna i närområdet, förstås. I bästa fall för att intresset är så stort, i sämsta fall för att man hade rätt få ex av hans böcker i lager.

Publicerat i Att översätta, Böcker | Etiketter | 2 kommentarer

Nobelprisdags

Det har varit dåligt med information om årets Ig Nobelpris. Fina foton och filmsnuttar från förra året, men jag hittar bara promos och program för i år.

Det hela går till så att tidigare ”riktiga” nobelpristagare under stilenlig pompa delar ut IgNobelpris till upptäckter som är oväntade och nytänkande, om än kanske inte helt i den vanliga nobelprisklassen. Brandvarnare med pepparrotslukt för döva, till exempel.

Jag har ett par favoriter, som jag länge trodde fått ett riktigt nobelpris. De två amerikanerna Dorian Raymer och Douglas Smith har med en matematisk modell kunnat visa varför sladdar till hörlurar och julgransbelysningar, garn, hårstrån, ja alla tråd- eller sladdliknande föremål trasslar ihop sig. Ett slags alternativ stringteori, kan man säga. Hela resonemanget finns återgivet här.  Dorian Raymer föreläser också om fenomenet på Youtube.

Visst är det en lättnad att veta att det handlar om en naturlag! I stället för att stå och slita i härvan av laddarsladdar kan man lugnt och filosofiskt slå sig ner och reda ut det hela. Man kan se det som ett handarbete och påminna sig att det handlar om en naturlag och att man inte ska ta det personligt.

”Ja, för inte blir du väl arg på till exempel tyngdlagen?” frågar redaktörn lite lätt moraliserande, men se där tycker jag han är inne på fel spår. Just tyngdlagen kan man väl ha anledning att irritera sig på rätt ofta. Men när man packar upp lite elektroniska tillbehör som man lagt ner med prydligt hoprullade sladdar, ska man vara beredd på att det ser ut såhär. Det är bara att förundras över naturens underbara oordning.

Publicerat i Okategoriserade | 11 kommentarer

Brev från hösten

Hösten hör av sig med ett litet försynt brev på verandatrappen. Det är dags nu, meddelar hösten och för en gångs skull känner vi oss lite beredda. Uteduschen är nermonterad och rengjord och har flyttat in i vinterförvaringen. Pelargonerna nerklippta och intagna, liksom trädgårdsmöblerna (intagna, inte nerklippta).

Eftersom den senaste veckan var så somrig tog det emot lite att dra upp båten, men jag vet ju hur det kan gå. Jag har åkt skridskor på den där sjön i (slutet av) oktober och det är inte lätt att få upp en båt som är fylld av is och väger något ton. Att smälta isen med hårtork går inte så bra.

Båten halvvägs uppe ur sjön. Det verkar som om den helst ville stanna kvar ett tag till.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Livet | 11 kommentarer

Klassfest

Förra lördagen var det dags för klassfest igen, den enda klass av olika möjliga i mitt liv, som träffats regelbundet de senaste trettio åren. Jag har letat i gamla fotolådor och hittade bara ett enda kort. Det måste finnas fler någonstans. Här sitter vi på trappan mellan skolområden och lärarbostäderna på rullstensåsen ovanför. Klass fyra i Horndals skola. Kalla mig gärna idylliker och naiv eller något annat otidsenligt, men som jag minns det hade vi rätt roligt tillsammans och det var som vanligt väldigt kul att återses.

En sak slår mig som annorlunda idag när jag granskar kortet. Klänningarna. De flesta är hemsydda och alla är olika, utom möjligen tvillingarnas (som inte var tvillingar fick jag just veta – de var helt enkelt födda samma år, en i början och en i slutet och hamnade därför i samma klass). Alla dessa söta klänningsmodeller och individuella lösningar imponerar. Jag minns hur klänningar gick runt i släkten och syddes om till allt mindre modeller utan att man behövde göra avkall på några önskemål. Ville man ha puffärm så blev det puffärm. Hade man förälskat sig i smock fick man det. Såvitt jag minns var alla mammorna sykunniga.  Det är synd att man inte kan se färgerna. Idag finns det i motsvarande flickskock många fler likadana modeller.

Ja, lite annat för förstås också hänt. ”Jo, jag har ju blivit 30 kilo äldre”, medgav någon. Svårast att känna igen är de där killarna där kalufsen försvunnit och ersatts av ett kraftigt lurv runt hakan. Mycket effektivt kamouflage. Men så spanar man in i ett par välbekanta ögon och visst, man känner igen och minns.

Publicerat i Livet | 27 kommentarer

Fiskafänge

En av vännerna gillar att fiska. Hon var här på besök häromåret och dag efter dag stod hon på bryggan och hoppades i några veckor. Kanske, kanske idag, i alla fall.

Och så sista dagen, precis innan hon skulle återvända hem till USA, fick hon plötsligt upp en liten mört! Överlycklig överlämnade hon den till oss för åtgärder och vi lovade ta väl hand om den. Vi tyckte det var synd att bara slänga tillbaka den i sjön så vi beslöt att dokumentera hennes fångst. I lekstugan letade jag upp en ministekpanna och en dockservice. I ett miniglas hällde jag äppeljuice så att det skulle se ut som öl.

Resultatet blev rätt bra. På lekstugeverandans smala räcke, med suddig bakgrund kan man ju tro att det är en rätt så stor fisk i en stekpanna. Jag skickade bilden till min kompis och hon undrade om vi hade orkat äta upp hela…

Idag när jag plockade ihop efter sommaren hittade jag spridda barnleksaker nere vid sjön, bland annat delar av rekvisitan till fiskbilden. Nu blir proportionerna lite annorlunda. Stekpannan är ungefär fem centimeter och mörten var väl högst en decimeter. Men det ska jag nog inte berätta för min kompis.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter | 4 kommentarer

Mitt liv som kund

Det är kundens år i år på Bostadsbolaget. Attans, säger jag, vilken typisk otur. Just i år när jag inte har några affärer med Bostadsbolaget. Nästa år är det kanske bolagsstyrelsens år. Sen blir det väl mellan-chefernas år och så ett personalår, innan det äntligen blir VD:s år kring 2015 och så ett år för alla olika leverantörer och därmed försvinner nästa kundår in i ett töcknigt och ovisst fjärran.

Jag blir ofta förundrad över dessa marknadsföringsidéer som måste ha tänkts ut och utformats av vuxna människor. ”Hörni, jag har en bra idé”, säger någon på marknadsavdelningen, ”ska vi inte fokusera på kunderna för en gångs skull? Kundens år i år, vad säger ni om det?” Kollegerna i det öppna kreativa kontorslandskapet nickar eftertänksamt. ”Skitbra”, säger de och så får det bli.

Eller den här skylten. Jag blir lite stressad av den. För även om man (med viss självövervinnelse) lyckas bortse från färgkombinationen, kan man inte komma undan känslan att det där kaffedrickandet är något man borde ställa upp på. Samtidigt börjar olika tänkbara alternativ formulera sig i bakhuvudet:

”Vi bjuder varannan kund på kaffe.”

”Vi bjuder alla manliga/kvinnliga/rödhåriga/femtiofemåriga kunder på kaffe.”

Jag undrar också hur det går för de kunder som vill ha te i stället, eller ingenting alls. ALLA känns liksom lite hotfullt.

Publicerat i Att tolka, Ord | 1 kommentar