Oj då, här är det en tomte som inte ger upp i första taget. Var håller dom hus, undrar hon. Borde dom inte vara här vid det här laget. Bäst att kolla de andra husen också.
Nehej, inte här heller. Mystiskt. Vart kan dom ha tagit vägen?
Oj då, här är det en tomte som inte ger upp i första taget. Var håller dom hus, undrar hon. Borde dom inte vara här vid det här laget. Bäst att kolla de andra husen också.
Nehej, inte här heller. Mystiskt. Vart kan dom ha tagit vägen?
Första gången jag konfronterades med en plastgran var i USA, när en entusiastisk försäljare försökte övertyga mig om fördelarna. För mig, som alltid haft livslevande mer eller mindre självhuggna granar till jul, var det otänkbart.
”Den doftar ju inte gran”, protesterade jag. Försäljaren trollade genast fram en sprayburk med grandoft. ”Men ändå”, envisades jag, ”det blir ju konstigt om den inte barrar”. Försäljaren försäkrade att jag naturligtvis skulle få en liten plastpåse med barr som man kan strö under granen. Jag backade lite fegt ut ur butiken och sade att jag skulle fundera på saken och så gick jag till torget och köpte en riktig gran.
Men nu har jag alltså köpt en sådan där plastgran och efter en hel del fix ser den någorlunda autentisk ut. I alla fall om man släcker taklampan, tar några steg tillbaka och kisar lite. Den kräver en del friserande och fluffande varje år, eftersom den förvaras i en smal kartong i källaren. Med hjälp av barnbarnen är den nu klädd och fin. De har sin alldeles egen uppfattning om hur man ska klä en gran. ”Om du hänger alla bollarna (=julgranskulorna) där så tar jag alla dom där vassa (=stjärnorna) och hänger här. Dom är ju dom onda.” Jag invänder att de fina halmstjärnor inte alls är onda utan strålande trevliga och snälla.
”Nej, dom är onda. Men hjärtana är snälla. Dom får hänga på andra sidan.”
Det blir små fina kluster av julgrans-prydnader, alla julgranskaramellerna för sig, alla småtomtar i en liten grupp och så de där vassa för sig. Inte alls så tokigt, egentligen.
Granen på bilden, som önskar vara anonym, har inget med blogginlägget i övrigt att göra.
Jag ser att man ska ha en granplan. Som ansvarskännande bloggare och julfirare ska man ha ett intresseväckande tema, gärna färgkodat, samt en strategi. Ett julgranstema, helt enkelt. Kolla här t.ex.
Mitt grantema är nollreferens. Vi behöver alla en nollreferens, en nivå under vilken man inte gärna vill sänka sig. Var så goda! Här är adventsgranen som jag köpte för en häpnads-väckande summa. Bara det här med att köpa gran är ju konstigt – dem ska man ju ta under någon kraftledning, som en osjälvisk tjänst till kraftbolaget.
Den här granen tappade plötsligt alla barr över en natt. Vem vet vilket grantrauma som låg bakom detta beteende. Det var inte mycket jag kunde göra. En helt barrad gran i mitten av december är inte kul, så det blev eldbegängelse, trots att barnbarnen klätt den med omsorg och kärlek: ”Klä granen? Den kan få låna min strumpa!”
Det grämer mig nu att jag inte dokumenterade det hela bättre. Det finns inget foto på den eländiga stackars nakna granen med sina patetiska prydnader. Men ungefär så här såg den ut, fritt ur minnet, med sonsonens strumpa i toppen.
Nu tar jag nya tag och hämtar upp en plastgran ur källaren och så klär vi på den vad som finns. Ungefär som i Tove Janssons underbara berättelse Granen, som finns i boken Det osynliga barnet. Muminfamiljen blir väck mitt i vintern och något hemskt är i annalkande. Julen. Den ska ha både presenter, gran och mat och alla rusar runt och är vettskrämda för denna jul. Muminmamman lagar sin bästa mat och man sätter sidenrosetter, pappersrosor och annat fint i en gran utanför huset. Så sätter de ut skålar med mat under den. Små Knytt och Skrutt och deras släktingar kommer och äter och allt blir mycket lyckat.
När någon förbipasserande homsa eller filifjonka säger att det borde vara en stjärna i granen, tittar muminfamiljen upp mot natthimlen och skakar på huvudet.
Det går ju inte.
Apropå Václav Havel hittade jag en liten akvarell med broarna i Prag. Till höger, utanför bilden, ligger slottet på sin höjd. Det var Havels arbetsplats under de 14 år han var Tjeckoslovakiens (och sedan Tjeckiens) president. När Havel lämnade det jobbet skrev han sina memoarer, To the castle and back.
Uppdatering: Miss Gilett protesterar i en kommentar att Havels bok heter Prosím stručně och att det är den engelska översättningen som heter To the castle and back. Det har hon ju alldeles rätt i. Frågan är varför den inte är översatt till svenska ännu, för det verkar den inte vara.
“Every time she laughs, an angel dies. Even telemarketers avoid her. Her birth was payback for the sins of man. But you know the worst thing about her? She works for the library.”
En rolig och tänkvärd blogg har lagt ner, Arga bibliotekstanten finns inte mer. Jo, den finns kvar på nätet än så länge och det går bra att gå in och läsa inläggen, men tyvärr kommer inga nya folkbildade instruktioner om hur man ska bete sig på bibblan.
Citatet överst kommer från den populära TV-serien Parks and recreation, och beskriver bibliotekarien Tammy. Arga bibliotekstanten skriver att det inte riktigt är den bild man brukar se av bibliotekarier annars. ”Mycket uppfriskande.” Och hon tillägger ”Själv får jag nog fila lite mer på mina onda talanger innan jag kommer upp i Tammys klass”. Det stämmer nog, men rätt så infam(a) kan den eller de allt vara, de(n) som ligger bakom pseudonymen Arga bibliotekstanten.
Vad är nu detta? Utplacering av strategiska hedersgäster vid Nobelfesten? UD:s protokollsavdelnings planering vid statsbesök? Klimatkonferensen?
Nej, det är detektiver från Stockholmspolisens kriminalavdelning som har tilldelats platser på ett socialdemokratiskt möte för drygt hundra år sedan. Det måste ha varit ett viktigt möte, för det gick åt ett trettiotal övervakande detektivkonstaplar. Till vardags var det bara ett par kriminalare per möte. Inte ordningspolis, eftersom syftet inte var att säkerställa att allt gick städat till, utan kriminalpolis som följde allt som sades och stenograferade såväl anföranden som debatt. En ovärderlig källa till arbetarrörelsens historia i Stockholm.
Jenny Langkjaer har forskat om detta och disputerat med avhandlingen ”Övervakning för rikets säkerhet”. Hon presenterade sin avhandling på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek nyligen och visade hur övervakandet verkade vara en självgående verksamhet, vars syfte var att producera rapporter. Inte att analysera dem, inte att rapportera vidare, inte ens i någon större utsträckning att använda det insamlade materialet i rättegångar mot personers om misstänktes för omstörtande verksamhet.
Det började med fem möten 1885 och växte till en all time high 1891 då sammanlagt 272 poliser övervakade 169 möten. Det var ofta samma poliser som återkom på möte efter möte, de blev med tiden kända av deltagarna. Man satte fram små bord åt sina övervakare så att de skulle kunna jobba bekvämare. Många rapporter har ett innehåll som får en att undra om inte kriminalarna i hemlighet tyckte att hela övervakningsidén var lite löjlig.
En julauktion 1895 redovisas utförligt, inklusive de föremål som ropades ut (speglar, toalettsaker, böcker, cigarrer) och från en fredsjulotta många år senare rapporteras: ”…fröken Inga Berentz framträdde och sjöng visor om ’små flickor på promenad’; ’om en bil och ett ekipage’; ’om min lilla tant’ samt en kuplett ur operan ’Pariserlif’.” Man redovisar också att såväl föredrag som musiknummer applåderades kraftigt, särskilt fröken Berentzs visor.
När ungsocialisten, förläggaren, mm, Axel Holmström åtalades 1906 för smädelse mot riksdagen försvarade han sig i ett brev till rådhusrätten med att: ”mitt inlägg i diskussionen ej av de talrikt närvarande högre polismännen tycktes ha uppfattats som lagstridigt”.
Övervakningen och relationerna mellan övervakare och övervakad finns också skildrad i en artikel av Jenny Langkjaer i Arbetarhistoria. Den avslutas: ”Relationen var den mellan en detektivkonstapel som själv genom sina hårda arbetsvillkor måste ha undrat om han var på rätt sida i striden, och de politiskt engagerade som kanske förstod hans belägenhet. Relationen var den mellan ett yrke och ett annat, som i vardagligt slit vande sig vid varandra, när år lades till år, föredrag till föredrag och mötesrapport till mötesrapport”.
Så här ser de övervakande detektivkonstaplarna ut på avhandlingens omslag.
Möten var en sak. Demonstrationer och tidningsartiklar en annan. Under det så kallade åtalsraseriet för drygt hundra år sattes många personer i fängelse för spridning av socialistisk propaganda.
Till de mer kända hör August Palm, Hjalmar Branting, Axel Danielsson, Zeth Höglund, Ivan Oljelund och Einar Ljungberg.
Jenny Langkjaer visar också listorna över beslagtagna föremål i samband med demonstrationer. Där finns fanor med olämplig text, som t.ex. Leve republiken. Samt en fana som visar hur arbetarrörelsens motstrategier kunde se ut, nämligen en beslagtagen fana med texten ”Polisen har tagit vår fana”. Möjligen finns den kvar i något arkiv, kanske i rådhusrättens, i alla fall om den fungerat som bevismaterial någon rättegång.
Jag hittade några litografier från 60-talet om Slussen-trollen. På Östgötagatan finns ett litet fint antikvariat som heter Hundörat. Där skyltade man med Slussen-trollen, när det gick troll i Slussendebatten. Jag kunde förstås inte motstå dem, så nu har jag en serie litografier om dessa små runda varelser som bor på Slussen och gärna tar sig en slurk bensin när de får chansen.
Beslutet i Stadshuset blev som alla väl vet vid det här laget att Slussen ska byggas om enligt Fosters förslag, om än modifierat till den grad att man undrar om det inte vore bättre att ta Nyréns i stället rätt av. OK, OK, det är ingen idé att förlänga debatten. Men jag undrar vad Slussen-trollen tycker om alltihop.
I en radiodebatt i morse fick vi veta att Nya Slussen blir jättebra. Stadsbyggnads- borgarrådet Kevius drivs av en helig övertygelse att allt blir bra och att de som oroar sig för att ombyggnadsförslaget bara är dumma. Att ett beslut om ombyggnad troligen kommer att överklagas, så att frågan kan bli en valfråga 2014, bekymrar henne inte alls. Oppositionen ligger ju så risigt till att det inte spelar någon roll, menar en segerviss Kevius.
Man får lust att starta ett Slussenparti.
Morgontidningarna har flera artiklar idag om Slussen. I Svenska Dagbladet finns en genomgång som visar att till och med tjänstemän som arbetar med frågan är lite osäkra på hur det ska bli, särskilt när det gäller den östra delen av ombyggnaden, åt Stadsgården till. DN har en artikel där hanteringen kritiseras. Processen har varit svår att följa, förslagen som presenterats har varit oinformativa, det är inte är det vinnande förslaget i arkitekttävligen som drivits igenom av politikerna utan ett annat som sedan stuvats om till oigenkännlighet och som fortfarande inte är ordentligt analyserat. En bild över förslagets nuvarande utseende finns på Kevius blogg.
I går dundrade helikoptrarna tätt över hustaken i centrala Stockholm. Nobelfestligheterna krockade med främlingsfientliga demonstrationer och motdemonstrationer. Polisen ingrep inte bara mot motdemonstranerna mot högerextremisterna utan också för att få folk från kungliga slottet genom demonstrationståget.
Men på Skeppsholmen var det lugnt. I den gamla modellboden, på Holmamiralens väg nere vid vattnet, presenterade John Swedenmark sin bok Baklängesöversättning (Ariel förlag). Månen lyste upp vägen dit, himlen och träden var lagom dramatiska.
Baklängesöversättning handlar om att det kan
vara nödvändigt att översätta en dikt bakifrån för att man inte ska svepas med av en föreställningar om helheten när man börjar från början. Om man vill undvika att förföras eller förslöas till att förvänta sig en fortsättning, en naturlig följd, fungerar det bra att börja från slutet. Rad för rad bakifrån, för att inte vilseledas av de inledande raderna. De som kan vara en ”en fanfar som inte osällan sätter läsaren på fel spår”. Om läsaren också är översättare är det ju extra olyckligt om inledningen leder fel. Sista raden, däremot, är enligt John ”alltid tydlig (om än motsägelsefull eller svårbegriplig)”. Och ”Baklängesöversättaren håller utkik istället för att genast tolka”.
Det är, skriver han som om någon ska rita en karta över en trakt. Det gäller att inte bli insyltat med det liv som levs där och vad lokalbefolkningen tror om ortnamn och annat. Det gäller att ha ögonen öppna.
I bokens avslutningskapitel, ”Arbetsjournal” beskriver John hur han fixar dörren på landet. Den går upp på ett irriterande sätt när han lutar sig mot den för att ta en cig på sommarstugetrappan. Vänstra dörrhalvan hålls inte längre på plats av skjuthaken i sitt järn-U. Träklossen som det satt fast i har vittrat sönder. Nu måste han samla ihop kunskaperna från träslöjden, hitta en träkloss och alla verktyg som behövs, inklusive en svängborr som någon glömt kvar för fem år sedan. ”När det var dags för montering och alla de rätta skruvarna och skruvmejslarna låg uppradade på hallgolvet kände jag mig nästan helig.” Och när jobbet var klart var det ”som om allting var precis som vanligt igen”.
Precis så är det ju med översättandet. När man har alla förutsättningar på plats, råmaterialet, verktygen och – inte minst – tiden, då känns det högtidligt. Men när översättningen är gjord ska jobbet inte märkas, det ska vara som om inget har hänt.
När jag tittar på TV-nyheterna måste jag ofta ta till ritblock och penna för att klara långa utläggningar och intetsägande intervjuer (och nu menar jag inte bara sportnyheter). Det hjälper att ha något för händerna, som det heter.
Det finns de som kan sticka eller virka och titta på TV. Det klarar inte jag, men att rita går bra. Typ telefonklotter. Det ”blir” sällan något. Men när jag skulle slänga klotterpappren i går upptäckte jag att det faktiskt blivit något medan jag lyssnade på nyheterna om Euro-krisen. I efterhand skulle jag kunna tolka mitt TV-klotter så här:
Den bysantinsk-tysk-romersk-österrikisk-albansk-serbisk-grekisk-ortodoxa dubbelörnen sitter på en kungakrona och kliar sig i huvudet. Den franska liljan intar scenen, med skandinaviska björkar i bakgrunden och tiljorna är beströdda med paragrafer.
Det hela vilar på ett grekiskt kapitäl, med bräcklig bas. De där runda små krumelurerna ser lite ut som Euro- tecken.
Tänk så det kan bli.
Och så har vi då dagens Slussen-fundering. I DN finns en översikt över hur det ser ut idag och hur det kommer att bli efter ombyggnad. Få fakta, men tydliga kartor över hur trafiken är tänkt. Den där upplysningen att fri höjd kommer att bli 4 meter i stället för dagens 3,2 får mig att undra: Är det för att släppa in ännu större lastbilar i stan, som en ombyggnad är absolut nödvändig?