I går dundrade helikoptrarna tätt över hustaken i centrala Stockholm. Nobelfestligheterna krockade med främlingsfientliga demonstrationer och motdemonstrationer. Polisen ingrep inte bara mot motdemonstranerna mot högerextremisterna utan också för att få folk från kungliga slottet genom demonstrationståget.
Men på Skeppsholmen var det lugnt. I den gamla modellboden, på Holmamiralens väg nere vid vattnet, presenterade John Swedenmark sin bok Baklängesöversättning (Ariel förlag). Månen lyste upp vägen dit, himlen och träden var lagom dramatiska.
Baklängesöversättning handlar om att det kan 
vara nödvändigt att översätta en dikt bakifrån för att man inte ska svepas med av en föreställningar om helheten när man börjar från början. Om man vill undvika att förföras eller förslöas till att förvänta sig en fortsättning, en naturlig följd, fungerar det bra att börja från slutet. Rad för rad bakifrån, för att inte vilseledas av de inledande raderna. De som kan vara en ”en fanfar som inte osällan sätter läsaren på fel spår”. Om läsaren också är översättare är det ju extra olyckligt om inledningen leder fel. Sista raden, däremot, är enligt John ”alltid tydlig (om än motsägelsefull eller svårbegriplig)”. Och ”Baklängesöversättaren håller utkik istället för att genast tolka”.
Det är, skriver han som om någon ska rita en karta över en trakt. Det gäller att inte bli insyltat med det liv som levs där och vad lokalbefolkningen tror om ortnamn och annat. Det gäller att ha ögonen öppna.
I bokens avslutningskapitel, ”Arbetsjournal” beskriver John hur han fixar dörren på landet. Den går upp på ett irriterande sätt när han lutar sig mot den för att ta en cig på sommarstugetrappan. Vänstra dörrhalvan hålls inte längre på plats av skjuthaken i sitt järn-U. Träklossen som det satt fast i har vittrat sönder. Nu måste han samla ihop kunskaperna från träslöjden, hitta en träkloss och alla verktyg som behövs, inklusive en svängborr som någon glömt kvar för fem år sedan. ”När det var dags för montering och alla de rätta skruvarna och skruvmejslarna låg uppradade på hallgolvet kände jag mig nästan helig.” Och när jobbet var klart var det ”som om allting var precis som vanligt igen”.
Precis så är det ju med översättandet. När man har alla förutsättningar på plats, råmaterialet, verktygen och – inte minst – tiden, då känns det högtidligt. Men när översättningen är gjord ska jobbet inte märkas, det ska vara som om inget har hänt.
Oj då, här är det en tomte som inte ger upp i första taget. Var håller dom hus, undrar hon. Borde dom inte vara här vid det här laget. Bäst att kolla de andra husen också.
