Att gjuta olja

Postat den 12 januari, 2012 av Karin

Dags att se över bilen och förbereda sig för ett ytterligare ett par månaders varierande kyla.

Den här reklamen har jag dock inte hittat på den närbelägna servicestationen utan på den utmärkta sajten skrivihop.nu som tyvärr är inaktiv sedan länge. Men exemplen finns kvar för dem som vill studera särskrivningarnas märkliga värld.

Skulle man själv ha en tendens att särskriva i onödan kan jag tipsa om en enkel metod som kanske hjälper. Klistra fast en påminnelselapp på mellanslagstangenten så att du tvingas tänka efter varje gång du använder den. Så här:

Gå gärna in på skrivihop.nu-sajten också och titta på några avskräckande exempel, som de här nedanför – det finns mycket, mycket mer. Men bara denna lilla samling är nog för en rätt ruggig historia om en skum tomte som börjar nacka naprapater när en blyg same binder honom för att hindra att det blir mer än ett styck mord. Och så röker man fritt och berusar sig på jäst svamp och – ja, kort sagt är det ingen lämplig miljö för barn.

HUGG ORM
BRUNSTENS BATTERIER
SKUM TOMTE
RÖK FRITT
SLÄNG GUNGAN
NACKA NAPRAPATERNA
BIND GALEN
JÄST SVAMP
ETT STYCK MORD
SKYGG LAPP
HÅLL PLATSEN
MORGON ROCKAR
SUPER UNDER STÄLL

Publicerat i Att skriva, Ord, Språk, Språkpolisen | 15 kommentarer

Sparkjärn, medstöd, medorm, sparkorm?

Postat den 11 januari, 2012 av Karin

Gårdagens sparkinlägg leder till klarhet i en fråga som jag undrat över länge. Inte så att jag våndats och legat vaken om nätterna, men då och då, särskilt vintertid, brukar jag undra vad den där behändiga manicken heter som man sätter på sparkmedarna så att man står stadigare på dem.

Nu verkar det enligt expertisen (”Hyttfogden”) vara så att den kallas sparkjärn. Det låter riktigt rimligt och bättre än de gissningar som jag hört under åren. Medstöd är på något sätt för vagt. Jag har svårt att tänka mig att man kunde gå in på ortens järnhandel och be att få ett par medstöd. En medorm är i så fall mer måleriskt, eller sparkorm. Men jag gillar ändå sparkjärn bäst, sakligt och liksom självklart.

Sedan förstår jag av en annan kommentar (”Miss Gilette”) att det anses lite eljest, eller till och med mesigt, att använda sparkjärn. Hon tänker minsann susa fram utan sparkjärn med hjälp av sina nyinköpta dubbar. Men kära nån, vad händer då när medarna skär ner en aning? Jo det slår obevekligen stutt, som det heter i våra trakter. Tvärstopp! För när medarna skär ner når broddarna underlaget och gör precis det de ska: bromsar. Med ett sparkjärn kommer man däremot upp lite till från vägbanan och då funkar det med broddar om det inte är hopplöst väglag så att medarna skär ner jättemycket, men då måste man å andra sidan bära sparken i alla fall.

Publicerat i Ord, Språk | 12 kommentarer

En tomflaska, rödsprit, ett snöre, tändstickor… vad blir det?

Postat den 10 januari, 2012 av Karin

Tänk er att ni ser några pojkar ivrigt sysselsatta med en tomflaska, lite bensin rödsprit, ett snöre och tändstickor. Skulle ni inte ingripa? Tillkalla ordningsmakt? Springa därifrån fort som sjutton. Och vad skulle hända med pojkarna?

Det låter ju rätt farligt – och var det nog också, när det begav sig. Jag har haft anledning att fundera över den där scenen, eftersom jag träffade en gammal skolkamrat i mataffären häromdagen. Vi kom att prata om förr i tiden. Oplogade vägar, mörkt om vintern när man skulle till skolan. Hade man tur var det såpass hård skare på snön att man kunde åka spark, annars var det skidor som gällde.

Och så berättade han hur brorsan hade fixat lyse på sparken, genom att använda just de där attiraljerna.

Don’t try this at home!

Brorsan dränkte in ett snöre i bensin rödsprit, lindade det om en flaska och tände på. Då sprack flaskan jämt och fint där snöret suttit och så var det bara att sätta en ljusstump i botten på flaskan och tända. Voilà, sparklyse.

Riktigt hur brorsan fick fast flaskan visste inte min skolkamrat. Vi funderade lite kring det men kom fram till att den nog måste bindas fast på något sätt. Ståltråd kanske? Eller vad säger sakkunskapen?

Uppdatering: En uppmärksam läsare påpekar att bensin är helt fel och alldeles för farligt. Rödsprit ska det vara! Men kanske ändå inte något man ska testa hemmavid utan sakkunnig vägledning?

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 20 kommentarer

Rita som en sexåring

Postat den 8 januari, 2012 av Karin

”Hela mitt liv har jag strävar efter att rita som en sexåring”, lär Picasso ha sagt. Man förstår vad han menade när man ser sexåringar i farten. Fyra- och femåringar också för den delen.

Och vad ska man då säga om en nästan-femåring som ritar som Picasso. Vad händer sedan? Velasques vid tio och Rembrandt vid femton?

Detta alster är ett samarbete. ”Jag gör ett mönster”, säger hon som fyller fem i april, ”så får du färglägga”. Hon har just upptäckt att spiraler är kul så sådana förekommer nu på de flesta teckningar.

Jag färglägger hennes bild och sedan ritar jag något som hon får färglägga. Men hon vill gärna bestämma motivet. ”Minns du kungen som var arg?” undrar hon.

Visst minns jag det. Det var väl ett år sedan då jag fick beställning att rita en arg kung. När jag undrade varför han var arg fick jag veta att det var för att han inte fått något kaffe. Nu var det samma kung som skulle ritas igen, tillsammans med sin familj:

”Det ska vara prinsen och prinsessan och kungen när han är arg och så kungen när han är glad igen och då har han kaffe i handen. Men ingen drottning. Hon får inte plats.”

OK, det är bara att rita på även om man är lite osäker på hur arga kungar ska se ut. Jag fick vissa instruktioner om klädsel och annat och så här blev slutresultatet. Kronorna har min ritkompis kompletterat med. Det var viktigt att prinsessans krona var högst. Dessutom har alla fått varsin födelsedagsmånad. Jag fick lite kritik för att prinsessan ser påver ut. ”Det ska ju egentligen vara girlanger och rosetter också.”

Publicerat i Att rita | Etiketter , , | 8 kommentarer

Tänka sig…

Postat den 6 januari, 2012 av Karin

Här sitter Tanken och deppar vid Erik Gustav Geijers fötter i Universitetsparken i Uppsala. Kanske hon känner på sig att det går utför? Eller kanske hon är missnöjd med placeringen.

Idag vaknade jag till radions nyhet att man tänker sämre när man fyllt 45, enligt en vetenskaplig tidskrift. Man skulle ju kunna bli lite nedslagen av ett sådant besked, men det fick mig i stället att undra hur undersökningen ser ut och om den där korta summeringen i radioprogrammet verkligen stämmer. Och, förstås, hur gammal undersökaren själv är. Det var framförallt slutledningsförmågan som blev sämre efter 45.

Det vore intressant att veta hur man mäter. Jämför man samma personer över tid eller jämför man grupper med 20- åringar, 30-åringar osv? Hur handskas men i så fall med att de haft olika skolgång? Jo, jag vet, det är väl bara att försöka få tag i den där tidskriften som man refererade till och sätta sig in i frågan.

Eller strunta i det och njuta av en god bok i stället, som till exempel Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman (född 1933) som är det smartaste och roligaste jag läst på länge.

Uppdatering: Skogsgurra har letat upp en artikel om studien:  Det visade sig vara bland engelska regeringstjänstemän som man utfört studien. Hur det ev kan ha påverkat resultatet finns det funderingar om i kommentarsfältet.

Mera uppdatering: Här är artikeln i British Medical Journal  Den goda nyheten som man glömde nämna i radiosammanfattningen är att en tredjedel av de undersökta inte hade någon försämrad hjärnkapacitet alls vid sjuttio års ålder. Men då vill man ju gärna veta varför? Var den tredjedelen sådana som gjorde karriär? Berodde det i så fall på ”bättre hjärnor” eller förblev de mer alerta tack vare nya utmaningar? Förhoppningsvis följer man upp det.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , | 8 kommentarer

What’s left?

Postat den 5 januari, 2012 av Karin

Bengt Ohlsson var en gång en skribent som strosade omkring som en outsider och gjorde intressanta iakttagelser om verkligheten. Sen blev han framgångsrik och skrev en vemodig krönika i DN för några år sedan, där han konstaterade att det där med outsider och underdog inte riktigt fungerade längre.

Upp till kamp emot... alla som är dumma

Nu finns hans tankar på framsidan i DNs kulturbilaga och på tre sidor inuti tidningen. Han är väldigt irriterad, men det är lite oklart varför. För att folk inte förstår att finansborgarrådet i Stockholm är precis lika mycket värd som en papperslös afghansk flykting? För att de där vänstermänniskorna som skrivit på förslaget om Kulturslussen – Benny Andersson till exempel – inte gillar entreprenörskap. För att man som konstnärligt verksam ”inte får vara höger”.

Kulturslussengruppen ville att han skulle ansluta sig till deras idé. Med så många kändisar på en och samma lista var han förstås ett ögonblick frestad att kliva ner i strömmen och låta sig svepas med, erkänner han. Men se, det gör han inte. Han är minsann inte den som hörsammar modeåsikternas locktoner. Och med den analysen som underlag vägrar han med högburet huvud att sälla sig till dem som klagar på Nya Slussen.

Men? Man kan väl tycka att Kulturslussen har brister utan att för den skull tycka att Stadshusförslaget är bra. Man kan tycka att det verkar onödigt dyrt att bygga en helt ny konstruktion när det verkar gå lika bra, eller bättre, att renovera. Man kan tycka att det vore intressant att få veta om det skulle kunna räcka med ett par, tre miljarder i stället för åtta, kanske tio miljarder. Man kan tycka att det vore bra om man fick garantier för att Nacka, SL, staten, länen runt Mälaren och andra intressenter verkligen tänker betala sina delar av Nya Slussen, vattenreglering,  bussterminal och annat. Gör dom inte det kommer det att kosta femton miljarder eller mer. Det är varken höger eller vänster att vilja få bättre klarhet i sådana frågor.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 11 kommentarer

Blåsippor

Postat den 3 januari, 2012 av Karin

Under advent har man kunnat man roa sig dagligen med en tävling på Den skrattande språkpolisens hemsida. Den är mycket finurligt upplagt. Man får ett antal ledtrådar, t.ex. en parafras på en känd text. Det gäller att lista ut vem som gjort den och dessutom ska man svara i kommentarsfältet på ett så inlindat sätt att man inte ger uppenbara tips till de medtävlande. Så här kan en ledtråd se ut, i förkortat skick:

”Jag har en sådan dålig relation till min mamma att jag har valt att bortse från det hon säger. Vad anbelangar min fader så är jag rädd att situationen är densamma. Båda två har påpekat att jag agerar på ett för dem oacceptabelt sätt, men jag måste nog säga att jag blir tvungen att nonchalera dem båda, trots att de är mina dagars upphov. /…/ Adjö. Jag menar det verkligen. Adjö.”

Fullständigt solklart, eller hur? Det måste bara vara Jesus! Jag hoppade in i kommentarsbåset och skrev ”Jisses vad svårt”. Sedan gottade jag mig åt alla andras galna gissningar: Buffalo Bill, Madonna och jag vet inte allt. Facit nästa morgon avslöjade att det inte alls var Jesus utan Magnus Uggla. Ledtråden var en omskrivning av hans låt  ”Jag skiter” (i morsan, och jag skiter i farsan, dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i.)

Så där är det ofta. När facit kommer inser man att det var inte Edit Piaf utan Hjalmar Söderberg. Inte de tre vise männen utan Magnus, Brasse och Eva…

Så har begreppet Blåsippa uppstått. Det innebär att man blint tror på sin egen teori, trots att det riktiga lösningen ligger där i öppen dag. Någon var fast övertygad om att det var ”Blåsippan ute i backarna står”, vilket det inte var, utan Einstein.

Begreppet är användbart i fler sammanhang. När jag läser en sammanställning om hur nio olika personer gripits i Göteborg som misstänkta för att ha planerat mord, eller terrorhandlingar, baserat på avlyssning och på polisens tolkningar av vad man hört, då tänker jag blåsippa. När jag läser om hur Säkerhetspolisen och Rikskriminalen enligt den nya FRA-lagen ska få övervaka det vi skriver på nätet, då tänker jag att det finns en risk att blåsipporna kommer att stå som spön i backen.

Ett minimikrav borde vara att alla som ska arbeta med detta borde genomgår minst fem adventskalenderperioder hos den Skrattande språkpolisen, som ett obligatorisk inslag i utbildningen. Först efter det kommer de att inse hur lätt det är att bita sig fast vid en felaktig teori, hur svårt det är att upptäcka andra alternativ när man väl fått upp ett spår, hur riskabelt nära till hands det är att man gör en blåsippa.

Publicerat i Att tolka, Språk, Språkpolisen | 25 kommentarer

Någon som minns vad Alfapet är för något?

Postat den 2 januari, 2012 av Karin

Alla sitter försjunkna i sina mobiler, eller motsvarande, inbegripna i ordfejder. Undrar hur det skulle gå om man letade fram ett gammalt Alfapetspel ur gömmorna?

Det är alltså ett slags sällskapsspel, där det gäller att placera bokstäver ungefär som i ett korsord. Väldigt socialt och trevligt. Men det kan kanske bli svårt att konkurrera med Wordfeud.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Ord, Språk, Tävling | Etiketter , | 20 kommentarer

Passa på, absolut sista exemplaret! Eller första…

Postat den 1 januari, 2012 av Karin

I mellandagstrafiken kom en man och satte sig mitt emot mig i tunnelbanevagnen. Han såg normallufsig ut, skulle kunna jobba på Sveriges Radio, Södermalmsnytt eller någon fritidsgård vid Tanto. Inte olik Jerry Williams, faktiskt. Han lutade sig fram och undrade om han fick fråga mig en sak. Visst, självklart fick han det.

”Jo, jag undrar om man ska sälja en grej. Ska man säga att nu har du chansen att få det första exemplaret, eller ska man säga att det här är det sista som går, missa inte det?”

Jag rannsakade mig själv och svarade att det nog inte spelade så stor roll. Var det en bra grej skulle jag nog handla oavsett om det var den första eller sista eller en mitt i högen.

”Men vad bra” sade han och drog upp ett nummer av Situation Stockholm ur en kasse. ”Då vill du ha den här, eller hur?” Mycket lyckad försäljningsteknik. Och tidningen är värd sitt pris, 50 kronor.

I det här januarinumret 2012 får man lära sig en hel del om Stockholms Stadsbibliotek, ritat av Gunnar Asplund. Till exempel att den robot som sköter återställningarna av lånade böcker heter Marvin, efter deprimerat föredöme i Liftarens guide till Galaxen.

Vidare läser jag att de vackra handtagen till Stadsbibliotekets stora dörrar numera är utbytta, liksom de höga vackra dörrarna.

Synd, eftersom det ofta uppstod intressanta situationer när man skulle öppna dörren. Själv utvecklade jag med tiden ett grepp som innebar att jag lirkade in fingrarna bakom knävecken på Adam eller Eva. Kändes mindre närgånget så.

Och jag har varit med om att en gentleman, som skulle öppna dörren för mig, tvekat och dragit tillbaka handen just som han insåg att han var på väg att ta ett stadigt tag om Evas byst. Han löste i stället problemet så att han drog ner rockärmen över handen och på så sätt kunde han krångla upp dörren utan att behöva vidröra henne hud mot hud, så att säga.

Om man har möjlighet att besöka Stadsbiblioteket på Sveavägen i Stockholm ska man passa på att ta en titt på handtagen, särskilt på Adam, som ser rätt skamsen ut när han tar en tugga av äpplet.

Handtagen stals för många år sedan och återfanns så småningom i en tjuvgömma. Nu finns de på Stadsbiblioteket igen, men i en skyddande monter.

Publicerat i Att läsa, Att tolka | Etiketter , , | 14 kommentarer

Gott 2012!

Postat den 31 december, 2011 av Karin

Bland vindsfynden finns inte bara små handbroderade julkort med tomtar, granar, hjärtan med mera utan också några Gott-Nytt-År-hälsningar.

På det här finns bara mottagarens namn och orten på baksidan. Ingen gatuadress, ingen postbox och inget postnummer, men det kom fram ändå. Det nya året marscherar in som en tomtedemonstration för HELSA LYCKA GLÄDJE. Det kan väl passa bra idag också så jag vidarebefordrar tomtarnas gott-nytt-hälsning till er alla.

Alla flaggorna? Ingen aning. Jag vet inte om det är ett uttryck för fosterlandskärlek för ungefär 100 år sedan, eller om det var så att Jenny Nyström tyckte att kompositionen behövde lite blått och gult.

Publicerat i Att rita | 11 kommentarer