Debatten om han, hon och hen har några år på nacken. I boken Språkform och språk- norm 1979, skriver Gun Widmark att man borde använda ”hon” som generellt pronomen i stället för ”han”: individen – hon, personen – hon, lika gärna som människan – hon.
När han/hon-debatten tog ny fart i mitten av 1980-talet använde Karl Vennberg hennes uppsats som ett exempel på hur tokigt det kan bli. Rätt otypiskt för Vennberg, måste man väl säga, han som alltid var nyfiken på nya möjligheter och en seriös tillskyndare till ökad jämställdhet. Men här stegrar han sig. Och för att riktigt visa hur uppåt väggarna galet det skulle bli, exemplifierar han med några ordspråk: ”Den illa gör hon illa far.” ”Den som slaktar mer än hon kan salta får sura stekar.” Det hörs väl att det inte går, menar Vennberg. Nej, kära Karl, det hörs inte alls. Jag tycker det går alldeles utmärkt.
Kunde det kanske vara en lösning att skriva han/hon? Nej det tycker inte Vennberg. ”Fasaväckande”, skriver han och där håller jag med honom. Det är för klumpigt. Och det är nog därför som det behändiga ordet ”hen” letar sig in i språket. Precis som i finskan som har det könsneutrala ”hän”.
Å andra sidan ska man nog inte avhända sig en möjlighet till nyansering och precisering i språket i onödan. Det är ju inget problem att använda han och honom när det handlar om män, hon och henne när det handlar om kvinnor och hen och henom när man inte vet. Visst vore det smidigt? Så här skriver Språkrådet om hon, han hen.
Och så här skriver Ylva Burman i SvD.



















