Lite könsbyte skadar väl inte

Debatten om han, hon och hen har några år på nacken. I boken Språkform och språk- norm 1979, skriver Gun Widmark att man borde använda ”hon” som generellt pronomen i stället för ”han”: individen – hon, personen – hon, lika gärna som människan – hon.

Illustration till Karl Vennbergs artikel i Aftonbladet 20/6 1985

När han/hon-debatten tog ny fart i mitten av 1980-talet använde Karl Vennberg hennes uppsats som ett exempel på hur tokigt det kan bli. Rätt otypiskt för Vennberg, måste man väl säga, han som alltid var nyfiken på nya möjligheter och en seriös tillskyndare till ökad jämställdhet. Men här stegrar han sig. Och för att riktigt visa hur uppåt väggarna galet det skulle bli, exemplifierar han med några ordspråk: ”Den illa gör hon illa far.” ”Den som slaktar mer än hon kan salta får sura stekar.” Det hörs väl att det inte går, menar Vennberg. Nej, kära Karl, det hörs inte alls. Jag tycker det går alldeles utmärkt.

Kunde det kanske vara en lösning att skriva han/hon? Nej det tycker inte Vennberg. ”Fasaväckande”, skriver han och där håller jag med honom. Det är för klumpigt. Och det är nog därför som det behändiga ordet ”hen” letar sig in i språket. Precis som i finskan som har det könsneutrala ”hän”.

Å andra sidan ska man nog inte avhända sig en möjlighet till nyansering och precisering i språket i onödan. Det är ju inget problem att använda han och honom när det handlar om män, hon och henne när det handlar om kvinnor och hen och henom när man inte vet. Visst vore det smidigt? Så här skriver Språkrådet om hon, han hen.

Och så här skriver Ylva Burman i SvD.

Publicerat i Att skriva, Debatt, Livet, Ord, Språk | Etiketter , , | 17 kommentarer

”Jag älskar deadlines…”

”Jag älskar deadlines. Jag gillar det svischande ljudet när de passerar.” Sa Douglas Adams, som skulle ha fyllt sextio år i dag. Jag hoppas han är mottaglig för en intergalaktisk hälsning. Och ett tack för att han har givit oss en hel värld av användbara referenser.

Han var arbetslös och deppig och bodde hos sin mamma när han plötsligt kom ihåg en idé från tonåren, då han reste runt i Europa med Liftarens guide till Europa i fickan. En stjärnklar kväll hade legat på någon alpäng i trakten av Innsbruck och tittat upp i rymden och tänkt att någon borde skriva en liknande guide till galaxerna.

Och så gjorde han precis det. Han gick upp från sängen där han låg och deppade och satte igång att skriva en radiopjäs: Liftarens guide till Galaxen.

Liftaren, Arthur Dent, till höger (obs handduken) och den deprimerade roboten Marvin till vänster.

Det behövs knappast någon presentation av liftaren, Arthur Dent, som får lift med ett rymdskepp,  just som Jorden ska röjas undan för att lämna plats åt en intergalaktisk motorväg.

Radiopjäsen blev en succé och resulterade i en trilogi på fem böcker (ja, jag vet, det är världens enda fembandstrilogi).

Här är några galaktiska visdomsord:

”Människorna, som är nästan ensamma om att kunna att lära av andras erfarenheter, utmärker sig också genom sin uppenbara motvilja att göra det.”

”Ett vanligt misstag som folk begår när dom ska konstruera något som är fullkomligt idiotsäkert är att dom underskattar den fullkomliga idiotens uppfinningsförmåga.”

”Den största skillnaden mellan en sak som kan gå fel och en sak som omöjligt kan gå fel är att när en sak som omöjligt kan gå fel, går fel, oftast visar sig vara omöjligt att fixa eller reparera.”

Den 25 maj, (två veckor efter Douglas Adams dödsdag) firar hans beundrare Internationella handduksdagen och ser till att ha med sig en handduk under dagen. Here is why:

Om till exempel en kloss (kloss = fastboende, icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ’förlora’. Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , | 22 kommentarer

Kom och köp! Fredagstema reklam

Veckans fredagstema är Reklam. Det är Olgakatt som står för teman under mars månad och hon frågar:  Ser du den? Hur påverkas du?

Det var nog min pappa som först uppmärksammade mig på reklamens mångtydighet.  ”Livsöppet”, kunde han säga ”det låter väl spännande?” Och så nykterist han var, tyckte han ändå att det lät helt underbart med annonser som utlovade ”Utsträck tid och fullständiga rättigheter”.

Men ser jag reklamen idag? Påverkas jag av den? Jo, förmodligen även om jag inte ens under pistolhot skulle kunna dra mig till minnes någon annons överhuvudtaget på Facebook. Jag vet ju att den finns där, men vad? Och i dagstidningarna letar man snabbt upp rännilen av artiklar mellan de stora annonsytorna.

Nej den roligaste reklamen hittar man på sajter om knäppa särskrivningar eller egenartade engelska språklösningar, som sidan Engrish. Många av de intressanta erbjudandena är direktöversättningar från japanska och kinesiska och det kan bli  avväpnande uppriktigt. På en mjölkchokladkaka intygar att de använd så mycket mjölk som verkade rimligt. Konsumenten bör bli nöjd med den rika mjölksmaken. Eller ”satisfined” som det står, med ett nytt engelsk ord.

Här hittar man också bankreklamen som varnar för att man inte kommer att få tillbaka pengarna: ”Save regularly in our bank. You’ll never reget it.”

Det kan vara tanke-väckande med det oavsiktliga samspelet mellan reklam och verklighet.

Den trötta och slitna invandrarkvinnan som väntar på bussen framför en bikiniannons. Kedjerökaren bredvid reklamen för nikotinplåster.

Eller den här mannen som får en spark i baken när han knyter skorna.

Avigsidan har samlingar med misslyckade formuleringar, både i reklam och annorstädes. De presenterar personer från olika reklamskyltar och samhällsklasser. Kungligheter som Drottning Sylt, Prinsess Tårta och lilla Prins Korv. Adel och militärer: Markis Väv, General Index och uppkomlingen General Snus. Och så folket som representeras av Herr Känga, Moder Kort, Broder Garn, Katrin Plommon och minstingen Baby Kofta.

I takt med att vi har blivit allt mer svårfångade för den vanliga reklamen trappar annonsörerna upp sin marknadsföring. Telefonförsäljning har ökat till nya nivåer. Bankernas säljare – som kallas ”rådgivare” – pressas att pracka på sina kunder tvivelaktiga tjänster. Det har faktiskt hänt att de levt upp till den där reklamen om att ”you’ll never reget it.”

Men hedras den som hedras bör. Om det inte vore för Bengt Göransson skulle vi inte ha två reklamfria TV-kanaler i dag. Tack Bengt!

Litet tillägg: Framför det här skyltfönstret blev jag stående en stund, fångad av det flotta erbjudandet att jag kunde få en träningscykel gratis. Visserligen måste jag då betala för fyra cyklar först, men, resonerade jag med mig själv, nog känner jag fyra personer som behöver en träningscykel.

Medan jag stod där och byggde om lägenheten i tankarna för att få plats med cykeln, kom jag på att det fanns andra praktiska problem. Det här utspelade sig i Nairobi och det skulle inte bli lätt att få med sig fem cyklar på planet hem. Och om jag tänkte efter: ville jag ha någon cykel? Egentligen.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , | 14 kommentarer

Men kvinnorna vill ha en demokratisk ordning på våran fosterjord…

Idag passar det bra att gå in på hemsidan på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och botanisera lite. Internationella kvinnodagen var ju ett initiativ av framför allt Clara Zetkin på en internationell  kvinno-konferens i Köpenhamn 1910. Från början handlade det om rösträtt för kvinnor. På 1960-talet togs firandet upp igen i USA och på 1970-talet i Sverige.

Här finns lite av varje, till exempel inspelningar från ”Hembiträdesveckan” för ett tag sedan och en medryckande inspelning från 1948:Nu lämnar vi vår spis, Vår sykorg och servis, Nu skall vi protestera, Vårt tålamod är slut

Ständigt aktuell…

Uppdatering efter Aktuellt: Till skillnad från när hembiträdesfrågan diskuterades som hetast har vi idag en rätt matt diskussion kring arbetsvillkoren för dem som jobbar i de nya  RUT-jobben. Hur fungerar det om man jobbar som RUT-anställd på Mallorca eller i Åre för ett barnvaktsföretag (dvs Bamseklubbar och barnskidverksamhet) vars tjänster delfinansieras med skattemedel. Arbetstider, anställningstrygghet, pensionsvillkor… Och är detta verkligen bästa sättet att använda skattemedlen?

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , | 7 kommentarer

Supporten

Det är klart att det är tufft för alla ungdomar som hamnar i telefon-försäljarjobb i brist på bättre. Jag försöker verkligen – inte minst efter påpekanden från egna barn – vara vänlig när jag avböjer alla konstiga erbjudanden.

Då är det nog snäppet bättre, som så kallat instegsjobb, att vara första försvarslinjen i supportsammanhang. Det samspelet är mer sammansatt och det är alltid lika spännande, den där första halva minuten, när man försöker placera varandra på sina respektive skalor. ”Ytterligare en teknikanalfabet?” tänker supporten. ”Hoppas det inte är en nybörjare som ska läras upp av mig och alla andra som ringer upp”, tänker jag.

För det mesta fungerar det väldigt bra. Det har hänt att jag skrivit till företaget i efterhand och berättat att de har kommunikativa, tekniska och psykologiska snillen i sina led.

I dag gick det inte så bra. Jag ville få igång mitt mobila bredband med nya datorn. För att slippa vandra kring i en tröstlös cirkel i mina egna misstags fotspår ringde jag supporten och då utspann sig följande konversation (där jag hoppar över de inledande fraserna):

– Det är alltså ett Huawei-modem E220 som jag behöver få hjälp med så att det kommer överens med min Mac, OS X 10.7.3.

– Jaha, har du problem med att sätta i USB-kabeln? Är du kanske rädd för att den ska hamna fel? undrade supporten försiktigt.

– Nejdå, den funkar fint, inga kabelproblem.

– Men har du startat datorn? sa supporten, som tydligen fortfarande testade terrängen.

– Jajamän!

– Så datorn är igång och modemet sitter i? Då undrar jag vad du har för problem?

– Jag får inte upp modemet så att jag kan välja det. På förra datorn var det liksom självinstruerande, men här kan jag inte se det.

– Men datorn är på?

– Som sagt, datorn är på, sa jag, utan att låta det minsta irriterad.

– Men då ska det fungera.

– OK, kan du bara säga var jag hittar modemikonen så kanske jag kan gå vidare därifrån.

– Vänta lite. * vänt… vänt… vänt… vänt* Hallå igen, sa du Mac 10.7? Och E220?

– Just precis! sa jag glatt överraskad att han hade noterat det.

– Jamen det går ju inte. Det modemet fungerar inte med 10.7. För gammalt. Dags att köpa nytt! sa supporten lättad, för ur hans synpunkt var ju problemet löst.

– Njae, eller kanske inte.

– Jo, vi har ett jättefint erbjudande här med…

Där avslutade jag samtalet eftersom jag började undra om jag hamnat på försäljnings-avdelningen i stället för hos supporten. Men efter lite nätkoll måste jag inse att det bara är att slänga mitt mobila bredband, det som var state of the art, när det begav sig.

Och hur det gick till när jag köpte det är en annan historia som man kan läsa om här.

Publicerat i Att tolka, Språk | Etiketter , , | 12 kommentarer

Ladan

Den här ladan har jag fotograferat i några år. Här ser man skillnaden mellan 6 mars 2011 och 5 mars 2012. (Javisstja, sådär mycket snö var det då!) När det gäller ladan ser det inte så ut att ha hänt så mycket på ett år. Men om man kollar på taket ser man att det sjunkit lite. Den högra delen av ladan håller långsamt på att brotta ner den timrade sektionen i mitten. På den nedersta bilden ser man hur mycket den har vridit sig.

Sorgligt om ladan försvinner – det känns som en kompis efter alla dessa år tillsammans.

 

Publicerat i Livet | Etiketter | 15 kommentarer

Viktoria-jubel!

Det går att klicka bilden större

Mitt kungliga tema kom av sig, för jag tyckte inte att jag hade så mycket mer att säga. Men se vad som då dyker upp när jag försöker bringa ordning i mina högar:  kopian på framsidan av den lilla skriften Viktoria-jubel!

Den är inte helt dagsfärsk; tryckåret är 1882. Den kom till i samband med att prinsessan Viktoria av Baden gifte sig med kronprins Gustav och den tillåter sig att driva lite med alla påkostade partyn och tillställningar. Galamiddag för 2000 personer på slottet, där det skålades i gamla nordiska dryckeshorn, fyrverkerier, jubelföreställning på Operan och hyllningar i alla dåtidens medier. Skalden, kritikern och akademiledamoten Carl David af Wirsén skrev en hyllningsdikt. Han betonar särskilt att Viktoria var av Vasasläkt:

... och Sveriges hopp och hennes hopp blev ett
och, främling fordom för den svenska jorden,
Furstinnan själv är nu en svenska vorden.
Hon var det redan. Himlen återbördar
åt Sverige vänligt Sveriges eget barn.

Viktoria och Gustav 1890

Nej, det är väl ingen vidare dikt. Det tyckte inte heller några unga män i Uppsala. Bröderna Per och Karl Staaff (han som sedan blev liberal statsminister) och Hjalmar Branting satte ihop den satiriska lilla skriften, som gycklar med det myckna firandet och särskilt med Wirséns devota skriverier.  Ytterligare citat ur Wirséns hyllning finns på skriftens framsida: ”Skall furstinnan vinna/ ett folk som aldrig lärt sig smickrets ton?”

Tryckeriet har inte riktigt fått till prickarna över ”ä” i den där Viktoria-skriften. Det beror nog på att det inte gick att få den tryckt i Sverige, så Branting tog den med sig till Paris och fick den tryck där. Tanken var också att Branting skulle åka till Ryssland innan han for till Paris, men det blev inget av med rysslandsresan. Men det är ett annat blogginlägg.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 5 kommentarer

Det brinner! Eldsvåda som fredagstema

Olgakatt står för mars månads fredagsteman och första temat är: Det brinner! Vad vill du rädda av dina tillhörigheter – när alla levande varelser först är i säkerhet.

Det tål att tänka på, vilket jag verkligen inte har gjort så ofta. Vore nog en bra idé att samla allt man verkligen vill ha kvar på ett lättåtkomligt ställe. Det blir min Mac, förstås och en behändig hårddisk med backup på äldre, avlidna datorer. Där finns rätt mycket av mitt liv under de senaste femton åren, inte minst brev och foton.

Men i övrigt. Vad vill jag ha med mig resten av livet? Födelseattest? Nej, det är bara att beställa personbevis hos skattemyndigheten. Diverse betyg från en brokigt yrkesliv får gärna brinna upp. Hyreskontrakt, lagfarter och liknande? Nej, jag litar på att det finns på annat håll. Plånboken med alla olika kort kan förstås vara bra att ha, helt enkelt för att det sparar en massa besvär.

Första passbilden. Den lilla suddiga fläcken bredvid stämpeln är fingeravtryck, i stället för underskrift.

Pass kan man få ett nytt… eller vänta lite; äldsta dotterns förtjusande lilla första pass från Tanzania, på swahili med bild på henne när hon är ett par veckor gammal och där det i stället för namnteckning finns ett litet, litet fingeravtryck. Det måste med. Fast egentligen är det ju hon som ska ha det. Måste jag se till att hon får med det snaraste.

Nycklar? Behövs inte om huset brinner upp. Necessär? Nej, sådant går lätt att köpa nytt. En omgång favoritkläder kanske? Några gamla brev och svartvita foton får också följa med. Värdesaker? Inget är tillräckligt värdefullt för att det ska vara värt att ödsla dyrbar tid på.

Om det går rent praktiskt (jag utgår från att det är lite bråttom när det brinner) skulle jag nog försöka plocka med lite gamla skissblock och teckningar. Och så yngsta dotterns resedagbok från en resa till Italien på nittiotalet. Här har hon fångat redaktörn och mig i framsätet på bilen medan hon själv sitter där bak och noterar att stämningen inte är på topp efter en diskussion om huruvida vi kört fel eller ej. ”Argsinten åker snålskjuts”, skriver ungen i resedagboken.

Och så skulle jag gärna vilja ta med mig åtminstone en oljemålning. Svårt att välja bland olika tänkbara kandidater, men det blir nog ett porträtt av redaktörn som barn, som jag skulle försöka få med mig.

På målningen är han fem-sex år, vill inte alls bli avporträtterad. Mössan tänker han verkligen inte ta av sig. Hela han utstrålar: ”Är det inte klart snart? Får jag gå nu?” Även om jag lärde känna honom först i vuxen ålder kan jag intyga att det är porträttlikt!

En fin bokhylla i flammig björk, som min pappa har gjort, är väl omöjlig att få med sig i en akut situation, tyvärr. Så det var väl allt, då. Det blev ju inte så mycket, egentligen. Jag börjar kanske bli som pappa; ett bibelord som han ofta citerade går ungefär så här: ”Där mycket ägande är, där är ock mycken oro.” På bergslagsmål låter det mycket övertygande.

Men tankspridd som jag är har jag säker glömt något viktigt. Undrar vad det kan vara?

PS. Det finns en rolig hemsida som heter ”The burning house” där man kan hitta beskrivningar av vad folk skulle ta med sig om det börjar brinna. Jag har inte gjort någon statistik på det, men det räcker att kolla på bilderna för att se att det är uppenbart att den egna datorn (oftast en Mac) är bland de mest frekventa föremålen. Till de mer udda hör ”farfars varma yllesockor”.

Publicerat i Att tolka | 33 kommentarer

Sportlovsfröjder

Sportlov och barmark, då får man fundera ut något trevligt alternativ till vintersporterna. Jag hade en lång lista som borde intressera en sexåring, tyckte jag. Mumier, Junibackar, fjärilshus, terrarier och jag vet inte allt. Sexåringen såg mest fundersam ut och förhörde sig sedan lite försiktigt om jag kanske skulle kunna hinna med det där någon annan gång, för hon ville helst vara hemma hos mig och ”göra saker”, eller rita. Och kanske titta på någon film.

Så det blev en riktig hemmadag med påskpyssel och en ”otecknad” film, Winkys hemlighet. De otecknade filmerna är alltså sådana som har riktiga människor, en lyx och sällsynthet när de tecknade filmerna fyller TV-tablåerna på barntid.

Det här var en fin historia om en kinesisk familj som flyttat till Holland och om den lilla Winkys anpassning till den nya miljön. När jag nu läser om filmen i efterhand ser jag att den fått en rad etiketter som ”jämställdhet”, ”kulturkrockar”, ”integration”, ”invandring” och liknande, men det tänkte ingen av oss på när vi såg den. En liten hästtjej är hon, den där Winky och det kan ju få följder framöver. ”Det finns ett stall inte alls långt hemifrån”, berättade sexåringen.

Och så påskpysslade vi då. Det blev en påskhäst och ett par påskhästskötare, den ena med en likadan mössa som Winky. De ska målas med lite påskfärger, men först måste de torka ordentligt. Och hästkraken ska få sitt bakben fixat innan det ramlar av.

 

Publicerat i Okategoriserade | 10 kommentarer

Kogna… agna…vadå?

Jag har hakat upp mig lite på det kungliga temat. När det dyker upp ord som jag inte blir klok på har jag svårt att släppa taget. Sverige har så kallad full kognatisk tronföljd sedan 1980. Det betyder att äldsta barnet blir tronarvinge, oavsett om det är en pojke eller flicka. Tidigare var det manlig tronföljd, som kallas agnatisk, sedan början av 1700-talet.

Sverige var första landet som införde full kognatisk tronföljd. England har sedan länge haft kognatisk tronföljd, som innebär att en kvinna kan bli regent, (som drottning Elisabeth) om hon inte har någon bror. Men från i år har även England infört full kognatisk tronföljd. Kate Middletons och prins Williams förstfödda barn blir, oavsett kön, kanske regent en gång.

Så långt är väl allt gott och väl, men som amatöretymolog blir jag galen på dessa två ord. Om man slår på agnatisk får man hur många förklaringar som helst som berättar att det är bildat av en form av latinets nasci, att födas och prefixed ad, till eller extra. Lite extra född, liksom, renodlad manlig släktlinje, den som ska ta över.

Begreppet kognatisk har långt färre träffar som handlar om tronföljd. I stället finns en del om den språkliga termen ”kognater”, dvs ord som har samma ursprung. Engelskans shirt, svenskans skjorta fornnordiska  skyrta, som alla kommer från urgermanskans skurtjōn- om jag förstått rätt. Alltså ord med samma ursprung, från samma familj, kallas kognater.

För personer verkar det också betyda släkt, helt enkelt, av samma ursprung. Prefixet co dvs med och så en form av nasci födas. Nu skulle jag vilja att någon språkhistoriskt kunnig person trädde fram och sade ungefär så här:

Javisst agnatisk betyder exklusivt manlig arvsföljd, vilket ansetts extra fint de senaste tre tusen åren eller så. Kognatisk betyder helt enkelt födda av samma. I tronföljds-sammanhang betyder det att finns det ingen karl får det duga med en kvinna. Fullt kognatisk betyder att första barnet ärver kronan.

En ordning där en manlig arvinge skulle rycka in enbart om det inte finns någon kvinnlig tronarvinge får man leta förgäves efter. Eller? Ja ni ser. Jag är lite lost i de här frågorna. Min etymologiska intuition sviker mig för en gångs skull.

Komplettering: Jag har fått en protestskrivelse. Varför skriver jag inte om matrilineal tronföljd? Det vill säga där kronan ärvs bara på kvinnosidan. Det är helt enkelt för att det är ett fullt begripligt begrepp, rent språkligt. Matrilineal, moderslinje, mycket lätt att se ursprunget. Men kognatisk och agnatisk går det ju inte att få någon ordning på. Det där ag verkar kunna vara en negation, som i agnostiker (en som inte vet); vad har det då där att göra i sammansättningen agnatisk? Mitt problem med de där orden är att de inte alls verkar betyda något, egentligen.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , | 10 kommentarer