April, april…

Postat den 1 april, 2012 av Karin

Någon som blivit lurad? Eller som genomskådat dagstidningens eller radionyheternas 1:a aprilskämt? Jag är dålig på sådant och i dessa bisarra tider är det rätt svårt att skilja på vad som är skämt och allvar. Det var nog bara tack vare att jag inte hade någon TV (på den svart-vita tiden) som jag inte gick på det där med att man kunde få färg-TV genom att montera en ituklippt nylonstrumpa framför skärmen.

Ett år hade DN en nyhet om att man skulle installera rullbanor i golven på bussarna i Stockholm. Chaufförerna hade tröttnat på att säga till folk att de skulle gå längre bak. Ingen gör ju det, men med det nya rullgolvet skulle chauffören bara kunna trycka på en knapp i stället och skicka alla passagerare bakåt. Jag började omedelbart fundera på olika säkerhetsproblem.

Ett av de mer omtalade aprilskämten är nog ändå BBC:s från 1976. I en av radiokanalerna berättade man om en ”Jupitereffekt” som skulle uppstå när  Jupiter och Pluto skulle rada upp sig i en sällsynt konstellation i förhållande till jorden, så att deras sammanlagda tyngdkraft skulle påverka vår gravitation. Vi skulle helt enkelt väga lite mindre under en kort stund. Och om man hoppade upp i luften klockan 9.47 på morgonen skulle man kunna känna en slags svävande känsla. ”Hoppa NU” sade radiorösten och folk hoppade. Strax efteråt fick BBC:s växel massor med telefonsamtal från alla som kunde meddela att det hade fungerat!

Det eleganta aprilskämtet bör ge en chansen att genomskåda det, om man bara tänker efter lite. Jag tror att BBC medvetet valde Pluto, dvärgplaneten, just för att det knappast kan ha någon betydelse var den lilla kulan befinner sig i förhållande till andra.

Jaha och nu har det gått flera timmar på denna 1:a april och jag har inte upptäckt ett enda aprilskämt!

 

Publicerat i Livet | 31 kommentarer

Hemlig last – veckans fredagstema

Postat den 30 mars, 2012 av Karin

Olgakatt utmanar oss denna vecka med fredagstemat ”Hemlig last – dags att dra fram den i ljuset?”

Det finns laster som det går utmärkt att ägna sig åt utan att erkänna att det är en last. Man behöver inte smyga med den, man kan hålla på som vilken ansvarskännande medborgare som helst, men man vet innerst inne att man är lite för förtjust, ja kanske beroende av den. Och alla vi som har samma läggning känner lätt igen varandra och utbyter blickar av samförstånd alldeles intill majbrasan.

Det handlar om eld. Om att i tid och otid hitta anledningar att elda. Att elda upp alla förpackningar och wellpapp i stället för att köra till återvinningen. Att tända en brasa en solig sommardag, med motiveringen att ”det vädrar ut så bra”.  Att kassera trädgårdsmöbler som kunde ha hängt med ett litet tag till, bara för att de blir så bra bränsle. Att längta efter att få bränna torrt fjolårsgräs och att tycka att vårbrasor passar bra i februari. Eller varför inte januari?

Vi hade en granne på landet som dök upp allt oftare, ju närmre Valborgsmässoafton vi kom. Frågade om det var dags att elda. Erbjöd sig att ta hand om eldandet, om det var så att vi hade svårt att hinna passa brasan. (Ha! tänkte jag. Aldrig i livet!) När det var dags att elda var han där. Och då, när brasan tog fart, hoppade han liksom till av förtjusning. Lyfte från marken några centimeter, på ett sätt som fick mig att inse att jodå, han också…

Fördelen med att vara extra förtjust i eld är att man får fint väderkorn för brasor. Man känner på flera kilometers avstånd när någon eldar. Som en gång på Zanzibar, i den tidiga gryningen, när det fortfarande kändes lite ruggigt och morgonbrisen från Indiska Oceanen kylde. Jag vaknade av en svag röklukt och steg upp och kollade.

Jag såg varken rök eller eld, men ett tydligt doftstråk ledde mig runt en udde och där höll man på att bränna bort snäckor och avlagringar på botten av en fiskebåt.

Vi samlades några stycken för att se på hur man skickligt makade åt precis lagom mycket torra kvistar och tång åt gången, för att ytan skulle brännas ren, utan att själva båten brann upp. Minnet av den morgonen, med havet som andades med långsamma dyningar och elden som sprakande kommer jag alltid att ha med mig.

Det är inte så att jag är pyroman, verkligen inte! Jag tror tvärtom att det är den tämjda elden som jag gillar, att man kan hålla den i schack. Som när jag lärde mig bränna fjolårsgräs som barn: lagom stora rutor, med små ”brandgator” emellan. Eller kvällarna framför kakelugnen då jag såg hur hela miniatyrstäder i rött, brandgult och svart långsamt rasade ihop och falnade till en liten grå hög. Mer än mysigt: magiskt.

Och kanske det är därför jag tycker att eldsvådor och skogsbränder är så outhärdligt skrämmande. All denna kraft som härjar urskillningslöst. Vågar inte se dem ens på TV.

Publicerat i fredagstema, Livet | Etiketter , | 25 kommentarer

Historiens dimmor skingras!

Postat den 29 mars, 2012 av Karin

Nu har jag fått hjälp att reda ut vilka aktörerna är i berättelserna om banvakt Larsson och hans pojk, som visade sig vara sonsonen. Så här skriver förre SJ-chefen, Stig Larsson, om sin barndom och om sin farfar, banvakten, apropå filmen om järnvägen mellan Rossberga och Morshyttan (där jag tog fel på en generation) och de olika kommentarerna till inläggen:

”Tack för intressant Horndalshistoria. Trevlig läsning. Min pappas namn var Lars Edvin. Han arbetade i Elfströms träullsfabrik på dagarna. Under ledig tid, kvällar och helger, sysslade han med radioteknik. Pappa var uppväxt i Tyskbo banvaktsstuga där min farfar var banvakt. Farfar flyttade som pensionär till Rossberga. Pappas syskon hette: Gustav, John, Erik, Märta och Maja.

Anhalten för tågstopp, som  hade en semafor som man vred på, låg mittemot banvaktsstugan på andra sidan järnvägen.

Pappa konstruerade en egen radiomottagare. Då fanns inga radiostationer i Sverige utan man lyssnade på tyska sändningar. Personer kom från hela socknen för att lyssna hos Radio-Lasse, som han kallades, till detta teknikens under.

När sändningarna kom igång i Sverige och det gick att köpa radiomottagare började pappa att reparera åt dem som kom med trasiga eller för att byta ett urladdat blybatteri mot ett laddat. Det var fullt med batterier för laddning längs väggarna i verkstaden. Blybatterierna i kombination med pappas rökning bidrog troligen till att han utvecklade en leukemi som ändade hans liv vid endast 37 års ålder. Radioverkstaden var inrymd i ett av husen (numera rivet) vid Gjutarns i Tyskbo där min mamma gjutar-Mary var uppväxt och där vår familj Lasse, Mary, Kurt, Kjell och jag  bodde i ett av husen –  det  som fortfarande finns kvar.”

Det där med radiosändningarna har min pappa berättat om. Det väckte viss oro hos myndigheterna, det där mystiska radiomottagandet och länsman hade skickats ut för att undersöka saken. Radio-Lasse förklarade hur det hela gick till och länsman kunde konstatera att det inte verkade störa någon och att han därför inte såg någon anledning att stoppa det hela. ”Hä stör int mäg å int nån annan, så då får du fäll håll på.”

När Stigs pappa dog, blev mamman ensam med de tre pojkarna och för att klara ekonomin fortsatte hon att reparera radioapparater. Hon prövade sig fram och kopplade och experimenterade tills de fungerade. Verkligen imponerande!

Jag har inte tillgång till det där levande arkivet just nu, eftersom jag är i Stockholm.  Men jag hittade ändå en bild från Tyskbo. Den är från en dramatisk händelse i barndomen, då Tyskbo kvarn brann och möjligen också träullsfabriken där Radio-Lasse jobbade. Ser lite äventyrligt ut däruppe på taket! Vad säger skyddsombudet? Och vilka är pojkarna?

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , , | 2 kommentarer

Fernissning

Postat den 29 mars, 2012 av Karin

Jag fick nyss en inbjudan till en vernissage. Dessvärre är den i Danmark, så det blir svårt att närvara. Men det trevliga inbjudningskortet är på danska och där står det inte vernissage, utan fernissering. Och då ser man ju tydligare vad vernissage egentligen betyder. Termen dök upp i början av 1900-talet och kommer sig av den tunga doft av fernissa som vilade över konstutställningarna den först dagen, då alla tavlor just fått sin finish: ett tunt lager fernissa.

Att hitta den rätta fernissan var viktigt, rätt blandning av dammarkåda och lösningsmedel. Dålig fernissa kunde förstöra en målning, bra fernissa kunde både skydda målningen och ge den extra djup och lyster. Och då är kådan från trädet Agatis dammara bäst, dammarharts. Men som vanligt: dont try this at home! Jag har läst skildringar av misslyckade fernissningsförsök med hemgjorda blandningar. Det kan gå. Men risken att det blir galet är alldeles för stor. Bra tavelfernissa av god kvalitet i butiken för konstnärsmaterial är nog det säkraste tipset. Om man nu nödvändigtvis vill fernissa.

Agatis Dammara är det träd som ger bästa kådan till tavelfernissa. Dammara är ett indonesiskt ord som betyder fackla, eftersom kådan också brinner bra. 

Vernissage har ju alltmer blivit ett tillfälle att festa och idag kan man också bli inbjuden till finissage, dvs ett party för att avsluta en utställning. Eller för den delen midissage ett party någonstans i mitten av utställningen, när någon kommer på att det vore trevligt med en fest.

PS. Detta är shellack, som används bland annat till polityr. Den görs av en massa som uppstår när lacksköldlusen suger sav från olika träd i Indien (främst ett som heter Rhus vernicifera, verkar det som) och dess sekret blandar sig med trädets sav.

Den guldfärgade massan stelnar, men kan lösas upp med olika lösningsmedel och användas som polityr.

Under artistnamnet ”E 908” fungerar det som polermedel för äpplen och apelsiner.

 

Publicerat i konst, Ord, Språk | 11 kommentarer

Ett levande arkiv

Postat den 27 mars, 2012 av Karin

När våra föräldrar inte längre fanns skulle vi ta ställning till vad som skulle hända med deras hus. Det var från början en smedbostad för fyra familjer, med ett stort spisrum per familj. Dessutom bodde en familj i bagarstugan.

För våra föräldrar blev det en bra pensionärsbostad. När de flyttade dit 1974 hade huset stått tomt länge. De drog in vatten och avlopp och moderniserade lite försiktigt.

Byggnaden är kanske delvis är från sjuttonhundratalet och i varje fall från mitten av 1800-talet. Egentligen är det två olika timmerbyggnader som flyttats från annat håll och byggts ihop med en farstu och bagarstuga i mitten.

Vi syskon hade redan hus så att vi klarade oss. Men så var det problemet att tömma huset. Alla böcker, alla foton och inte minst alla papper som pappa samlat under ett långt liv. Så vi behöll det, trots allt, och det har visat sig vara en bra idé. En trevlig samlingsplats och ett arkiv som ständigt överraskar. Ibland tror jag att någon smyger sig in och lägger dit nya papper då och då.

Som när jag började titta på Näsbanan som jag skrev om i går. Jag letade inte ens efter någon karta, men plötsligt hittar jag en från 1859 som visar den gamla järnvägens sträckning. Inte har väl den stått lutad mot den där garderobsväggen förut? Och sedan blev det riktigt spöklikt: en pärm låg och drällde på en bänk (vem har lagt dit den?) och när jag skulle ställa in den i hyllan slog jag upp den på måfå. Det första jag får se är detta foto från järnvägen mellan Näs och Horndal, med det sista godståget på banan innan den lades ner 1953. Man tackar!

Mer om järnvägsspåren mellan Horndal, Morshyttan och Näs finns att läsa här. Där hittar man också en uppgift om att detta kort är taget av Sture Bylén, men det är troligen ett missförstånd, för han var nog för liten då. Det verkar som om det var pappa som tog det och sedan har han troligen lånat ut en kopia och så har den hamnat bland Stures foton. Kanske. Ska kolla med honom. Hallå, Sture!

Uppdatering efter svaret från Sture (som finns i kommentarsbåset): Hans fina modelljärnväg visar den normalspåriga banan mellan Rossberga och Morshyttan. Och jo, kortet här ovanför togs sannolikt av pappa Martin.  Här är en kartbild igen, från 1859, där de olika spåren syns bättre.

Publicerat i historia | Etiketter , , | 27 kommentarer

Ett fruset ögonblick

Postat den 26 mars, 2012 av Karin

En fin filmsnutt på Youtube visar ett fruset ögonblick från 27 juni 1959, då ”Ingo blev världsmästare i tungvikt, FNs generalsekreterare hette Dag Hammarskjöld och världens främsta tenor hette Jussi Björling”.

Det är en modelljärnväg som visar miljöer längs den smalspåriga järnvägen mellan Morshyttan och Rossberga strax söder om Horndal i södra Dalarna. Fantastiska miljöer, välbekanta och välgjorda, i skala 1:87 av modellrallaren Sture Bylén.

Här är Morshyttans station och banområdet.

Och här står banvakten Albin Rönn, som har lyft av sin dressin från spåret och väntar på att ett tåg ska passera.

Hans äldre kollega, den pensionerade banvakten Larsson finns också med i berättelsen. Han är ute och kör bil i geografin och hamnar i en åker.

Han berättade själv att det blev imma på bilfönstret och han förstod sig inte riktigt på reglagen och då svängde han ”lite på känn” och då gick det som det gick.

Han var för övrigt pappa till SJ-chefen Stig Larsson som alltså fick med sig känslan för järnvägen från barndomen. Troligen fick han lifta med sin pappa på dressinen, när han var ute och inspekterade bana och växlar.

Här jobbas det för fullt på vedbacken och stinsfrun gör i ordning planteringarna.

Och här står Calle Jularbo, dragspelskungen, som kom från byn Jularbo några kilometer bort och spelar Avestaforsens brus.

Bilen är en Cadillac, 1959 års modell som sig bör. Samma som Calle själv körde.

Jag minns den gamla smalspåriga järnvägen mellan Horndal och Näs och först var jag lite fundersam över det där med Morshyttan – Rossberga. Men jag fick en förklaring av Sture Bylén:  Det fanns en tidigare sträckning via Morshyttan.

 

Och titta här vad jag sedan hittade i det outtömliga arkivet som min pappa samlat ihop. Visst går den smalspåriga järnvägen över Morshyttan! Kartan är från 1859 och det var först senare som man byggde en direkt sträckning från Horndal till Näs. Röd linje är den gamla sträckningen och blå linje den ”nya”.

Jag minns ju att den vek av från Norra stambanan ungefär i höjd med Ingeborgbo, men det var alltså den nya sträckningen. Tidigare gick den i en knix via Morshyttan.

Men nu måste ni verkligen ta en titt på den fina filmen.

Det finns massor med fina miljöer och episoder längs den smalspåriga järnvägen.

 

Publicerat i historia | Etiketter , , , , , , , | 7 kommentarer

Så var det dags igen!

Postat den 24 mars, 2012 av Karin

Visserligen går en månad fortare än ett hjärtslag, om man får tro Bodil Malmsten, men att det redan har gått ett halvår sedan vi senast ställde om klockan är lite överraskande.

Om jag förstått tidningarnas råd rätt gäller det att hålla sig vaken i natt för att ställa fram grillen i tvåtiden. Det är inte så lätt för oss som bor i lägenhet i stan.  Här kommer ett extra minnesknep för stadsbruk, i repris, för alla som har svårt att hålla reda på om det var bakåt eller framåt.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter | 30 kommentarer

Varför är våffeljärnet runt? Fredagstema igen

Postat den 23 mars, 2012 av Karin

Fredagstemat denna vecka är Våffeldagen och vad vi brukar göra då. Svaret är enkelt: det blir våfflor.

Men så kom jag att fundera på varför våffeljärnet är runt. Det går ju lika bra att grädda våfflor i ett fyrkantigt eller rektangulärt våffeljärn, så varför är dom runda? Jag tror att förklaringen är mycket enkel. De runda järnen blev vanliga med vedspisen, de var helt enkelt ett av tillbehören, precis som olika grytor som passade in i de olika spisringarna, som man kunde ta bort en och en. Ett sånt här våffeljärn passar in om man tar bort den lilla runda mittcirkeln och två spisringar.

Våffeldagen den 25 mars är väl alla svensklärares favoritord när de ska förklara vad folketymologi är för något. Alltså ord som verkar svårbegripliga och därför tolkas om så att man kan förstå vad det handlar om. Komframåsäj, till exempel, i stället för konferencier. Våffeldagen i stället för Vårfrudagen, som Marie bebådelsedag tidigare kunde kallas. Om man verkligen vill spekulera kring olika samband (och det vill jag ju gärna!) passade det ju väldigt bra att fira att Maria var med barn, genom att äta något riktigt lyxigt lagat på de ägg som hönsen äntligen börjat värpa efter vintern. Och då blev det våfflor och så blev vårfrudagen våffeldagen. Ja, ja, det kanske återstår lite forskning för att klarlägga sambandet, så låt oss kallad det en teori så länge.

Men våffla då varför heter det så? Plättlätt (utsäkta!), det är samma ordstam som väva och den används i olika äldre ord för honungskaka, som fornhögtyskans wabo. Och visst finns likheten mellan honungskakans och våfflans typiska rutmönster!

Om man verkligen vill hålla på våffeltraditionerna ska det alltså vara äggvåfflor och här är självaste Cajsa Wargs sura gräddvåfflor, först hennes egna ord ur Hjelpreda i hushållningen för unga Fruentimber, 1755, sedan omvandlat till dagens mått.

Till ett kvarter sur grädda tages 2 kvarter vatten, ett halvt kvarter smält smör och 2 stycken ägg. Alltsammans vispas väl tillhopa med så mycket gott vetemjöl att det ringlar sig efter vispen när han upplyftes. Bakas sedan på vanligt sätt. NB. Till dessa våfflor bör vara god tjock grädda, som intet är för gammal, så bliva de goda.

Till 15 laggar:
3 ¼ dl sur tjock grädde eller crème fraîche
6 ½ dl vatten
1 ¾ dl smält smör
2 ägg
ca 5 dl vetemjöl

Uppdatering: Så här ser en variant av våffeljärn för vedspis ut, med en speciell järnring som tillåter järnet att rotera på det sätt som beskrivs i kommentarerna.

Undrar om det där översta järnet från början var likadant och så har man smitt på ett handtag när våffeljärnsringen kommit bort.

Mera uppdatering: Syrran tyckte inte att Cajsa Wargs våfflar blev bra, så i kommentarerna finns ett recept på frasvåfflor i stället. Äggvåfflor blir inte frasiga, ju.

Och förra bilderna på våffeljärnen krånglade i en del datorer, ovisst varför. Nu försöker jag med den här bilden från tidskriften Gård och Torp i stället, hoppas att det fungerar.

Publicerat i historia, Språk | Etiketter , , , | 40 kommentarer

Sara och sam-vettet

Postat den 22 mars, 2012 av Karin

När jag skrev om träd i går fick jag en påminnelse om Sara Lidman. Och det är ju självklart. Om temat är berättelser och träd får man ju inte glömma Sara Lidman. Hennes berättelse om granen är bland det starkaste och trovärdigaste jag läst i trädväg.  Hon berättar om det intensiva kärleksförhållande som hon hade med en gran, när hon var barn. Sedan, när hon börjat skolan, måste hon välja: granens hela visdom eller skolans sönderplockade kunskap, med bokstäver och annat spännande. Det blev bokstäverna och i boken Och trädet svarade, 1988, skildrar hon hur jobbigt det var när hon gjorde slut med granen och vad som sedan hände.

Jag hade att välja mellan Granens sam-vett
att låta mig förträdas
eller att lära mig alfabetet
och bli som folk

Det var kanske mitt livs svåraste val.

Slöjdaren Jögge Sundqvist har gjort ett fint Sara Lidman-skåp med ett citat ur berättelsen om granen: ”Granen visste det HELA, vad alltihopet handlade om.” Granens ”sam-vett”, dess samlade naturliga kunskap. Sara Lidman kröner skåpet med sin punkfrisyr-gloria.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, konst | Etiketter , , , | 5 kommentarer

Om dessa träd kunde tala

Postat den 21 mars, 2012 av Karin

Idag påminner Trädtanten om att det är världsberättardagen och att temat är träd. Egentligen handlar det ju om muntligt berättande, men någon slags trädberättelse ska jag väl kunna presentera så här också.

Det här lilla trädet vill ha det så här kargt och eländigt och trots att det ser rätt oansenligt ut producerar det en viktig exportvara för länder som Somalia, Etiopien och Oman: frankincense, eller olibanum, dvs en kåda som används till rökelse. Just det här lilla trädet växer i Dhofarregionen i södra Oman och kan ge upp till  tio kilo kåda om året.

Rökelse är ett viktigt inslag vid fester, dop, bröllop och vid religiösa ceremonier i stora delar av världen. Vatikanen är en av storkunderna. När man bränner kådan använder man olika behållare, silver, mässing eller som det här, av lera.

Det finns grekiska berättelser från trehundratalet f. kr. om hur insamling och försäljning av kådan gick till, just i Saba, dagens Oman.

De som samlade in kådan bodde intill träden under några veckor och passade dem noga. Det gällde att skära lagom många skåror per träd – hur många berodde på trädets ålder, ju yngre, desto färre. Sedan fördjupades skårorna med lämpliga pauser, så att trädet inte skulle dö, men väl lämna så god skörd som möjligt. Sedan lade de den insamlade kådan vid templet på en skiva med sitt namn och vikten på kådan. Så gick de sin väg och inköparna kom och tog det de ville ha och lämnade betalningen. Och sedan kom prästerna och tog en tredjedel av betalningen och först därefter kom kunde insamlarna hämta sina pengar.

Man kan undra hur stor andel av betalningen som insamlarna får idag. Priserna på frankincense har gått upp och man hittar nya användingsområden, bland annat som anticeptiskt medel.

Kådsalva! Visst har jag en gammal burk med kådsalva någonstans? Det måste jag kolla nästa gång jag är på landet.

Publicerat i historia | Etiketter , , , | 29 kommentarer