På Katarina kyrkogårds södra del ligger ett litet gult hus. Det är benhuset som byggdes i början på 1700-talet och fungerade som benhus när gravar grävdes upp och ben påträffades som skulle förvaras innan de begravdes igen.
Benhuset stod oanvänt från 1870 till en bit in på 1900-talet då det blev redskapsbod för kyrkogårdsarbetarna. Sedan några år är det ett spännande litet kulturhus med teater och utställningar. Det är alltid värt att kolla vad som är på gång.
Det gjorde jag för ett tag sedan – bilden från kyrkogården är tagen innan vintern överföll oss. Inne i Benhuset och möttes jag av en färgexplosion. Det var ganska mörkt och svårfotograferat därinne, men jag lyckades i alla fall fånga några blomsterfång.



Först trodde jag det var färska levande blommor. Sedan tänkte jag att de måste ju ha konserverat dem på något sätt. Kanske doppat i sockerlag? Gelatin? Sprayat med fernissa?



Sedan läste jag katalogen och insåg att alla dessa blommor är skapade av små, små pärlor!
Utställaren är samlaren Ragnar Levi, som samlat pärlblommor från olika delar av Europa.
Om man vill veta mer finns den vackra boken Blomma för alltid.
De användes förr som utsmyckning av gravar, men kom i onåd under något mer puritanskt skede. Jag vet inte så mycket om det, mer än att kyrkogårdarna rensades från detta ”krimskrams” och att pärlblommorna nu är ett ganska exklusivt och sällsynt hantverk. Synd. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig sådana här blommor på gravarna där mina närmaste finns.
Detta dyker upp på nätet ibland och är ju lite kul. Men det är en sanning med modifikation. Även kronofogden ger upp till sist. Dessvärre…
För några år sedan hyrde jag ut stugan i södra Dalarna, där farfar och farmor bodde en gång och som jag har tagit över. Det gick inte så bra med uthyrandet.

Vän av ordning undrar förstås hur det är möjligt att skuldsätta sig på det här sättet, ofta med nya lån från samma utlånare, trots tidigare obetalda skulder. Den här sortens annonser dyker upp alltsomoftast om lån utan ”onödiga frågor”. Jag har inga förslag på vad som kan göras åt detta, men tror att det finns ett jobb att göra här, för någon myndighet. Finansinspektionen?
Men det gjorde jag inte, för influensan (är det nog) hann emellan och nu har jag varit däckad i hög feber, halsont och hosta ett par dagar. Då är det bara att leta upp lindring i medicinskåpet och tröst i bokhyllan och ställa in diverse trevligheter de närmaste dagarna.
Eftersom det kan bli lite långtråkigt när man inte får träffa folk, roar jag mig med vad jag har. Till exempel ett covid-test, som jag hittade när jag egentligen letade efter halstabletter.



Ladorna i förra inlägget låg i min kanskehög med målningar som eventuellt kan bli nåt.
Det passade bra att ta fram och jobba på den när vi testade att sätta in människor i akvareller från våra kanske-högar. I förra inlägget hade jag målat en gubbe på väg in i huset från sin lada. Eller från utedasset?



Njae. Fortfarande rätt ointressant.


Även om det är dystert i världen fortsätter livet som vanligt i våra trakter, en vardag pågår där man kan reta sig på att mjölkförpackningarna blivit ännu krångligare att öppna. Vi pratade om det idag, hur privilegierade vi är som kan reta oss på att mjölkkapsylerna numera sitter fast på ett knäppt sätt som gör att det dräller. Ilandsproblem …
Sedan finns de pigment som inte riktigt är lika bitiga, men som ändå bildar en antydan till kontur. Vi kom fram till att de kan kallas kantnafsare. Men vad ska man ha dem till? Till exempel kan man ha glädje av dem när man målar tunna löv, eller blad som här.

Just do it! Det kan ju vara en bra uppmaning i vissa lägen. Men inte i alla. Den här skärmdumpen från en diskussionstråd på nätet fick jag av en kompis nyligen (tack Ulrika!). Någon oroar sig för byggregler, men får rådet: ”Just do it!” Eller som rådgivaren uttrycker det: ”Bygg och ta det därefter.” Bara gör det. Sen kanske man får en sanktionsavgift, men det är det värt.
Är kanske statens, kommunernas och myndigheternas tilltro till individers och företags ansvarskänsla lite för stor? Den avreglering som pågått sedan 1990-talet lägger över en stor del av ansvaret på ”utförarna”, men det är inte säker att de alltid fångar den bollen. Det skulle funka om det bara fanns ansvarsfulla medborgare och företag. Ju mer ”just-do-it”-mentaliteten sprids, desto tristare samhälle får vi, med behov av ökad kontroll och ökad belastning på rättssystemet.
