Sommarföljetong – 21. Hjälp, brinner det?!

Postat den 12 september, 2023 av Karin

Sommaren innebar inte enbart trevligheter, som den uppmärksamma läsaren redan anat.

Det började i våras, när det plötsligt stod en stor röd bil alldeles vi infarten till mitt hus. Hjärtat for upp i halsgropen, förstås, för visst var det väl en brandbil? Eller?  Men varför står den i så fall där ute på vägen om det brinner i huset hundra meter bort?

Nej, det brann inte, tack och lov och bilen hade inte något med mitt hus att göra, mer än att den var parkerad vid min tomt och skymde sikten vid utfarten, precis där vägen kröker. Den levererade byggmaterial till grannen.

Lugnad tog jag itu mer lite vårsysslor, som till exempel att städa i gäststugan. När jag öppnade dörren på baksidan möttes jag av en överraskande syn.

WHAT!? Tänker grannen bygga en swimmingpool här? Så nära vägen? Alldeles intill min gäststuga? Nätt och jämnt på deras tomt? Konstigt, eller mer än konstigt. Måste man inte samråda om sånt? Jag gick ut och runt stugan.Väldigt närgånget, kan jag nog tycka. Möjligen ligger den blivande poolen på grannens tomt, men en del av grävet är på min sida. Hoppas det inte underminerar grunden till gäststugan.

Jag städade klart i stugan och ställde ett skåp på insidan av dörren, så att ingen skulle öppna den av misstag och ramla ner i gropen. Sedan funderade jag inte så mycket på detta förrän nästa gång jag var i Karlshem.

Då såg det ut så här. För att stadga upp det hela hade man tagit stöd genom att spika en bräda i min gäststuga. Konstigt bygge. Och troligen ingen swimmingpool.

Grannen var inte där. Bäst att kolla med kommunen vad det är frågan om. Jo, en ekonomibyggnad, är det frågan om, berättade man på byggförvaltningen. Grannen äger en bit skog och då kan han bygga en ekonomibyggnad på sin tomt, för förvaring av skogsmaskiner.

Våra fastigheter ligger utanför detaljplanelagt område och då krävs varken bygglov eller samråd, även om det är brukligt att berätta för grannarna vad man tänker göra. Det finns inte heller några regler om avstånd till tomtgräns, annat än för brandskydd och bestämmelser om hänsyn till den samlade bebyggelsen.

Jaha. Nähä. Snopet!

Nu går sommaren mot sitt slut och SMHI hotar med kallare väder senare i veckan. Dags alltså att se till att sommarföljetongen går i mål. Därför blir det kanske ett avsnitt varannan dag, det sista två – tre avsnitten.

Publicerat i Arkitektur, När det skiter sig | Etiketter , , | 20 kommentarer

Sommarföljetong – 20. Gärna middag, men först ett rejält arbetsläger

Postat den 10 september, 2023 av Karin

Tur för mig att det finns Karlshems-traditioner som lever vidare genom generationerna.

Det behövs ibland flera händer för att fixa både återkommande och mer udda arbetsuppgifter. Det är en bra anledning att samlas några gånger per år och ta itu med det som behövs.

Båten ska till exempel i sjön på våren och upp på hösten. Den klarar jag inte på egen hand.

Var och en hjälper till på sitt sätt

Svärsonen och hans pappa, båda engelsktalande, ville ha en arbetsuppgift. Båten behövde ösas, men vad sjutton heter det? ”Empty the boat”, drog jag till med. Visst, tyckte de och lyfte upp båten på bryggan, med vatten i, och tömde den. Jag som knappt orkar dra upp den en meter på stranden.  Jag tror att det egentligen heter ”scoop the boat”, men de hade nog lyft upp båten ändå.

Här förbereds en terrass av sonen, två svärsöner, en brorson, en kusin, en svåger och en systerson.

Och  terrassbygget fullföljs av två trogna arbetslägerdeltagare, Ulrika och Lotten.

På bilden till vänster tar Lottendottern Moa grenen ”sopning av köksgolv” till en ny nivå. I bakgrunden skymtar Lotten och Joacim

Det fiffiga med arbetsläger är att det är ett  trevligt sätt att umgås. Det gäller dock att se till att blanda arbetspassen med andra lämpliga aktiviteter, som simturer, båtutflykter, kulturinslag (i den mån jag kommer ihåg det – det glömde jag i år).  Dessutom behövs såklart täta fikapauser, skärmtid, vätskekontroller och mat.

Riktigt varma sommardagar blir det kanske inte så mycket jobbat.

Men samlas kan man ju ändå. Och det gör man.

Slutet gott allting gott alltså? I stort sett ja, men livet är inte bara en dans på rosor … För läsare med goda nerver kommer det ytterligare ett par, tre sommarföljetongsavsnitt.

Publicerat i kaoskordinator, Livet, Planering | Etiketter , , | 18 kommentarer

Sommarföljetong – 19. ”… den korta stund, då ingen fattas”

Postat den 8 september, 2023 av Karin

Farfars och farmors stuga vid sjön har alltid varit en populär samlingsplats.

Vid sådana här tillfällen (på bilden som jag visat tidigare, med farmor och familjen), brukade min pappa prata om ”den korta stund då ingen fattas”, ett citat ur en dikt av Erik Lindorm.

Jag kan förstå hur han tänkte, men jag har aldrig riktigt fått det att stämma. På den svartvita bilden fattas till exempel farfar. Jag brukar tänka att det alltid är någon som fattas, det är ju så livet är konstruerat.

När den här Karlshemsbilden togs, tidigt 2000-tal, fanns inte längre mina föräldrar. Pappas bror Evert sitter längst till höger, den yngsta i farmors och farfars barnaskara. Han blev 100 år, men finns inte heller längre bland oss. Bredvid honom sitter Martin i rutig skjorta. Min bror, längre till vänster, vänder sig om mot kameran och mitt emot honom sitter min faster Anna-Carola. De fattas också idag, min bror, min faster – och Martin.

Martin och jag fick 23 år tillsammans i Karlshem. Tanken var att vi så småningom, när vi gick i pension en bit in på 2000-talet, skulle tillbringa ännu mer tid där. Men sjukdom kom emellan och Martin dog 2017. Eftersom Karlshem blivit så mycket vårt gemensamma projekt var det för sorgligt för mig att vara där utan honom. Så jag hyrde ut huset. Men efter fem års ”karantän” började jag längta dit igen.

Det senaste året har jag långsamt flyttat tillbaka, både praktiskt och mentalt. Det verkar vara så med hus, eller bostäder överhuvudtaget, att ju mer man tar sig an dem rent praktiskt, desto mer fäster man sig vid dem. Uthyrningsåren har såklart satt sina spår på många sätt, men inte värre än att det går att återställa eller reparera.

Gamla bekanta dök upp vartefter i trädgården. I maj blommade mahonian, ”nordens mimosa”. Sedan den fina dillpionen som dansar i vinden och viftar med sina fransiga blad. Eller är det en herrgårdspion? Det diskuterar vi ibland – de är ju rätt lika – utan att komma fram till något svar.

Och plötsligt blommade några kungsängsliljor alldeles intill infarten. De har inte blommat sedan Erlands och Valborgs tid.

Lite längre fram kom stjärnflockan, där varje liten blomma ser ut som en brudbukett.

Paradisbusken prunkade som aldrig förr – det verkade som om den ville säga mig något.

Och rhododendronbusken envisades med sina lila blommor mot den röda stugväggen. Jag tänkte som vanligt att det där röda och lila passar inte alls ihop. Men å andra sidan – rhododendron var där före mig.

Karlshem och jag börjar långsamt återförenas igen.

Publicerat i Döden, Livet, Ordspråk och talesätt | Etiketter , , , | 21 kommentarer

Sommarföljetong – 18. What could possibly go wrong?

Postat den 5 september, 2023 av Karin

Även om vi bodde i Stockholm och jobbade rätt intensivt de där åren på nittiotalet och första årtiondet på 2000-talet, kunde Martin och jag tillbringa ganska mycket tid i Karlshem. Semestrar, jul- och påskledigheter, veckoslut och till och med en och annan snabbvisit. Med lite tur kunde man hoppa på tåget i Stockholm i femtiden på eftermiddagen och landa i stugan två timmar senare. Sedan kunde man åka tillbaka med ett tidigt tåg nästa morgon och vara på jobbet i niotiden.

Det var det värt, för att få en simtur i sjön och middag i farmors och farfars kök med den här utsikten. Den gamla alen är samma träd som hälsade farfar och hans familj välkomna, när de anlände med båt till Karlshem 1905.

År 1999 fick vi nya grannar på östsidan (20:2) och servitutfrågan aktualiserades på nytt. Förslaget från 1980, som min faster sagt nej till, togs upp igen. Varför inte genomföra det gamla förslaget och upphäva servitutet för markbiten mellan blå och röd linje, som bara låg där till ingen nytta?

Genom att avskaffa servitutet mellan röd och böå linje försvann också en buffert bakom vår gäststuga.

Förslaget motiverades, liksom tidigare, med att allmänningen inte längre fyllde någon funktion.

Martin och jag var mycket tveksamma, men å andra sidan måste vi ju medge att vi inte använde den där remsan. Visserligen innebar förslaget att vår gäststuga skulle skulle bli av med bufferten som servitutet innebar. Men den hade ju legat nära samma gräns sedan 1933, utan att det medfört några problem.

Vi kanske borde vara lite hyggliga mot de nya grannarna? Vi var båda lite för upptagna för att ens fundera på Valborgs gamla förslag att ifrågasätta hela lösningen, eftersom hon aldrig skrivit på dokumentetn från 1980. Till sist sa vi bara okej. What could possibly go wrong, liksom. Det finns ju regler om samråd och om hur nära tomtgränsen man får bygga, så det fanns ju egentligen inga risker att gå med på att ta bort servitutet för den där markbiten. Trodde vi.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 18 kommentarer

Sommarföljetong – 17. ”En trädgård måste kunna få dö”

Postat den 1 september, 2023 av Karin

Några månader innan farbror Erland dog 1990, hälsade jag på hos honom och Valborg. Vi satt i köket och pratade om ditt och datt när trädgården kom på tal. Erland sa att det är med trädgårdar som med människor: ”De växer, utvecklas, ändras och måste också kunna få dö.” Jag invände att till skillnad från människor går det ju att ge en trädgård evigt liv.

Erland sa att man inte ska sätta in livsuppehållande åtgärder, om man inte har tid och ork. Trädgården ska vara ett nöje, inte en börda. ”Om bara fjärilar och bin får sitt, är det vackert med en trädgård som långsamt återgår till ett naturligt tillstånd.” Det var nog hans sätt att säga till Valborg (och kanske till mig), att den fantastiska trädgård som han hade skapat inte skulle vara ett dåligt samvete för oss.

Valborg bodde kvar några år till, men när det blev för tungt och ensamt flyttade hon till ett serviceboende. Martin och jag köpte Karlshem 1994, som fritidshus. Erlands ord om trädgården var trösterika, för det är svårt att sköta en trädgård på fritid och distans. Dessutom fanns det annat att ta itu med. Vi målade om huset, bytte oljeeldningen mot luft-vatten-värmeväxlare och fixade nytt avloppssystem, på kommunens order.

Martins trädgårdsintresse var visserligen stort, men hade en annan inriktning än Erlands – mer åt farmors håll, med fokus på ätligt. Han tog itu med potatis- och grönsaksland.

Sedan byggde Martin och sonen en brygga, som vilar på en stor stenkista. Efter inspektion godkändes den även av katten Alexander och den (bryggan) har stått pall i 28 år.

Vi byggde bastu – fast där tog vi proffshjälp till själva bastubygget.

Vi fick hjälp av min syster och svåger att först flytta lekstugan som stod i vägen och sedan med altanbygget (i uselt väder) och med mycket annat genom åren – tack Kicki och Gösta!

I ladugården, där farmors ko bodde en gång, finns nu ett litet sovrum. Med en höskulle ovanför och gott om växtlighet runtom är det svalt och skönt, även under de värsta värmeböljorna. Erlands snickarbod, till höger, har blivit bibliotek och gästrum.

Ladan fick också ett nytt tak; det blev plåttak som fungerar fint och bevarar byggnaden. Farfars lada är alltså numera uppgraderad till gäststuga. Mittdelen kan utvecklas, kanske med kök och dusch. Den gamla höskullen kan bli ett bra sovloft. I alla fall behövs det fönster där i mitten. Det tyckte tydligen Erland också, för när jag plockade bland brädor från hans tid hittade jag bitar till ett fönsterfoder som stämmer med fönstret till hans snickarbod (när man vänder bitarna rätt). Om jag bläddrar vidare i tidslagren hittar jag säkert övriga bitar och kanske också ett par fönster.

Trädgården lever vidare på sitt sätt. Mycket av det som Erland skapade skulle ha behövt kontinuerlig omsorg och det har inte varit möjligt. Men jag har som sagt planer på att ta mig an perennrabatten så att den återfår lite av sin forna glans.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Livet, Miljö, Natur, renovering, Trädgård | Etiketter , , , , , | 14 kommentarer

Sommarföljetong – 16. Valborg sätter klackarna i backen

Postat den 27 augusti, 2023 av Karin

Här är faster Valborg i full fart med snöskottningen. Hon var inte rädd för att ta i. Hon och Erland delade på de fysiska sysslorna utomhus. Inomhus var det nog en mer traditionell uppdelning, så som jag uppfattade situationen.

När Erland väl fått sin snickarbod ute i ladan i förra inlägget (vilket innebar att Valborg inte fick någon systuga), dök en ny fråga upp där de hade olika åsikter. De tappra läsare som hängt med hela sommaren kanske minns hur farfar köpte till mark för att kunna bygga ny lada. Bonden som sålde marken behöll en liten bit för att kunna ta sig ner till sjön.

På 1970-talet bytte grannfastigheten (20:2) ägare. Den nya ägaren kastade lystna blickar på den där lilla allmänningen mellan honom och Karlshem (22:1). Han drog igång ett projekt som gick ut på att den skulle tillfalla honom. Farbror Erland tyckte att det väl kunde gå för sig. ”Vi använder ju ändå aldrig den biten”, menade han.

Valborg invände att det var den enda någorlunda praktiska platsen att tvätta mattor. Grannen framhärdade dock och 1980 skrev Erland på ett förslag som innebar att remsan skulle tillfalla grannen. Men Valborg satte sig på tvären: ”Jag vill behålla den där buffertzonen till grannarna”, sa hon och vägrade skriva på. Lantmätaren föreslog olika alternativ, som att dela mitt på, på längden eller tvären. Det ville inte grannen. Då krävde Valborg fortsatt servitut, både väg och tvättplats vid sjön

Var det kanske för att Valborg tyckte att hon varit för eftergiven i frågan om systuga kontra snickarbod, som hon fick kraft att sätta klackarna i backen? Tufft av henne att driva igenom sin vilja.

Bör man kanske lyssna på vad tidigare generationer kommit fram till? Ja, det bör man. Eller borde …

Publicerat i Förebild, historia, Livet | Etiketter , , , , | 17 kommentarer

Sommarföljetong – 15. Äktenskapskris, modell mild

Postat den 20 augusti, 2023 av Karin

Men hörni, höstanemonerna blommar, skolorna börjar och jag anar att även denna sommar kommer att ta slut. Alltså borde jag avsluta sommarföljetongen. Jag har läst om en författare som hade svårt att få till ett slut på sin bok. Han löste det genom att skicka ut alla romankaraktärerna på havet i en båt, som han sedan lät förlisa. Förlaget tyckte att det var en usel idé. Så det ska jag inte göra. Men tror att jag behöver fyra, fem avsnitt till för att ro detta i hamn.

Farbror Erland och faster Valborg verkar ha haft ett harmoniskt äktenskap. Men en liten äktenskapskris har vi i alla fall hört talas om i släkten.  De hade gemensamma intressen, som trädgården, men också var sitt specialområde.

Hon var en duktig sömmerska och gillade att sy. Han brukade koppla av från jobbet på snickarverkstaden med att göra modeller. Små, fina, exakta kopior av kyrkor, stationshus eller andra byggnader som han gillade.

Han skaffade en tågbana, som ursäkt, men det var modellbyggandet som var hans huvudintresse.

Båda kastade lystna blickar på ladan (som ju egentligen är berättelsens huvudperson, även om det kanske inte riktigt framgått). I bostadshuset fanns det kök, två sovrum och ett vardagsrum, för farmor, Erland och Valborg. Inte så mycket plats för hobbyverksamheter. Det skulle dock gå att inreda en del av ladan för att få ett rum till, men till vad? Systuga, tyckte Valborg. Snickarbod, tyckte Erland.

Det blev snickarbod och då blev Valborg så arg att hon – ja faktiskt så jättearg att hon gick in i snickarboden och la en duk på snickarbänken OCH SATTE DIT EN BLOMKRUKA!

Till höger finns det nya rummet, med gul dörr och bra ljusinsläpp från ett fönster på södergaveln och ett mot väster. Ladugårdsdelen lämnades tills vidare som den var. Men vet aldrig när man behöver en ko igen.

Det talades länge om detta på olika släktträffar. ”Tänk att du la en duk på snickarbänken…”, sa någon. Och då brukade Valborg, eller någon annan fylla i: ”Ja, och så en blomkruka på den!”

Publicerat i bostad, historia, Livet | Etiketter , , , | 17 kommentarer

Sommarföljetong – 14. Make perennrabatten great again!

Postat den 16 augusti, 2023 av Karin

När de bara var tre i hushållet, grisen slaktad och kon såld, tyckte farbror Erland och faster Valborg att det var onödigt att odla potatis på hela tomten. Farmor spjärnade emot. Potatiskällaren måste vara full till vintern, hur skulle det annars gå? ”Vi fyller källaren så att det räcker åt oss över vintern”, sa Erland ”men för det behövs bara ett stort potatisland, inte fyra.”

Farmors potatisångest satt djupt från åren då fem barn och minst två vuxna skulle ha mat och kon och grisen dessutom fick potatis som stödföda. Att inte odla potatis överallt gjorde henne nervös: ”Det behövs potatis till Alice kor”, drog hon till med. Det var ett sällsynt dåligt argument, eftersom Erlands syster Alice var gift med en välbeställd bonde och deras kor klarade sig utan Karlshemspotatis. Farmor gav upp. Erland och Valborg kunde sätta igång med det de längtat efter länge: en trädgård med blommor också, inte bara potatis.

Det finns en hel del klipp från olika tidningsartiklar, både lokalpressen och trädgårdstidningar, om deras trädgård.

Troligen Avesta-tidningen. Odaterat klipp.

Såhär såg den långa perennrabatten ut då:

Och så här ser den ut i dag.

Den är alltså anlagd på femtiotalet och sedan farbror Erland gick bort 1990 har den inte fått någon kontinuerlig vård, eftersom jag bara kunnat göra punktinsatser på sommaren. Ändå prunkar den på med olika blommor hela säsongen. En hel del lökar och tidiga liljor på vår och försommar, dillpion och olika nävor till midsommar och på bilden, under torraste högsommaren, kom stjärnflocka, ax-veronika, alpmarton, astilbe, vitpytta, lite betonika och alldeles för mycket lysing. Samt så mycket ogräs att det blir svårt att rensa.

Jag får väl erkänna att jag inte riktigt skött denna trädgård som jag borde. På Erlands och Valborgs tid kom det busslaster med intresserade amatörodlare. Det gör det inte idag. Men jag har ett projekt, som jag kallar: ”Make perennrabatten great again!” Gräva upp, jordförbättra, plantera om, komplettera. Nästa år hoppas jag att den lever upp lite bättre till Erlands och Valborgs visioner.

En knippa morötter i näven, tror jag. Och så lite grönkål.

Uppdatering 18 augusti. Någon undrar om inte redaktör’n var bra på odlingar (För er som är nya här: Redaktör’n, eller Martin, var min sambo och livskamrat i 30 år, men finns inte längre ibland oss, sorgligt nog.) Han var en mycket kunnig och entusiastisk trädgårdsodlare med ätbarheter som specialintresse. Trots långt mer än heltidsarbete i stan hann han få till grönsaksland som levererade läckerheter hela sommaren. Blommor, däremot, var han inte intresserad av. Så den där perennrabatten kom liksom i skuggan av mangold, morötter, zuccini, squash och sallat. Men gott var det!

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Förebild, Natur, Planering, renovering | Etiketter , , | 26 kommentarer

Sommarföljetong – 13. Mirandasommar

Postat den 9 augusti, 2023 av Karin

Farmor blev kvar i Karlshem, fram till sin död 1961. På somrarna hängde vi ofta där. Pappa återvände gärna till sitt barndomshem och för oss barn var det en bra utgångspunkt för diverse äventyr. En minnesvärd sommar är den med Miranda, en älgkalv som pappa och Erland räddade ur sjön. Jag har skrivit om Miranda tidigare, men här är några nya bilder som jag hittat i gömmorna.

Här har Miranda just fiskats upp ur sjön.

Vi bekantade oss lite försiktigt med varandra och jag fick förtroendet att mata Miranda med nappflaska, en teknik som jag förfinade med tiden.

Hon växte snabbt och verkade trivas bra i farmors stora trädgård.

 

När hon ville stå upp och äta räckte jag inte till. Farmor tog över. Jag gick i stället promenader i trädgården med Miranda och förevisade henne för grannbarnen.

Så småningom visade det sig dock att Miranda var en kille. Han växte snabbt under sommaren och han behövde ett nytt hem inför vintern. Mycket sorgligt, men jag vill gärna tro att han fick det bra. Hur det gick till och var han sedan hamnade har jag skrivit om här.

Det här är min favoritbild på Miranda och mig, när vi hittat en lugn vrå i en trädrik del av tomten. Hon/han följde mig snällt när jag höll i det där snöret, eller var det möjligen så att det var jag som snällt följde med … Det syns ju att vi gillar varandra, tycker jag.

Publicerat i historia, Livet, Trädgård | Etiketter , , | 21 kommentarer

Sommarföljetong – 12. Kodord ”Prästkragar”

Postat den 4 augusti, 2023 av Karin

Under hela 1940-talet rådde ransonering. 1940 ransonerades socker, kaffe, te, mjöl, bröd, risgryn, sirap, matfett, ost, fläsk och kakao. Sedan kött, smör, grädde, ost, ägg, kryddor, tobak, olika sorters gryn, makaroner, potatismjöl, bönor, salt, nötter och torkad frukt, ved och bensin.

Den kalla vintern 1942 infördes textilransonering.

När jag bläddrar bland gamla papper i Karlshem hittar jag farmors ransoneringskort.

Textilier var tydligen inget hon behövde köpa, det finns hundratals textilkuponger kvar. Hon spann, vävde själv. Kanske sydde hon också, men det är inget jag minns. Hon hade vävt mattor och gardiner så att det räckte och hennes garderob var rätt begränsad, med samma klänningar hela min barndom.

Men kaffekupongerna däremot, de tog slut! Jag hittar inte en enda överbliven kaffekupong i högen av blandade oanvända kuponger. Några kuponger gick säkert åt för att ordna detta kaffekalas för hela barnaskaran, med respektive fruar och män. Först 1951 upphörde kafferansoneringen.

Pappa Martin i vanlig ordning bakom kameran.

Eftersom farmor fortfarande hade både ko och höns några år på 1940-talet, behövde hon inte heller använda alla kuponger för mjölk, smör och framförallt inte ägg. Hon hade så gott om ägg att hon kunde dela med sig till oss. Problemet var dock att det kunde ses som olagligt. Riktigt hur har jag inte förstått, men brottsrubriceringen var tydligen ”Varubrott” om man försåg medmänniskor med matvaror utan att kräva kuponger för det.

Det här är en annan telefonstation, men rätt lik vår lilla station i Horndal.

Hursomhelst tyckte inte farmor att hon kunde ringa till mamma och meddela att det fanns ägg, eftersom det kunde snappas upp på ortens lilla telefonstation, där även lokalsamtalen kopplades manuellt.

Därför ringde hon i stället och meddelade att hon hade finfina prästkragar, som mamma gärna fick komma och plocka.

Det kunde hända att mamma sa fel, långt senare, när hon skickade mig för att köpa prästkragar, ”nej, ägg menar jag förstås.” När hon berättade om kodordet ”Prästkragar” invände jag att det var ett uselt kodord på vintern. ”Vet du vad”, sa mamma ”på vintern värpte hönorna inga ägg”.

Publicerat i historia, Planering, WW2 | Etiketter , , , | 32 kommentarer