När man är missnöjd med en akvarellmålning finns det minst fyra alternativ: 1. Släng. 2. Måla på baksidan. 3. Åtgärda. 4. Lägg på en kanske-hög för eventuella senare åtgärder.
Urtvättad målning i kanske-högen.
Slängmetoden tillämpar jag flitigt, eftersom dåliga målningar tar plats, både rent fysiskt och mentalt.
Det där med att måla på baksidan händer sällan eftersom jag trivs bättre med fräscha, obuckliga papper utan fläckar och slitage.
Överarbetade målningar åtgärdar jag rätt ofta, mest genom att tvätta av dem för att se vad det går att göra med det som blev kvar. Alternativt kan jag fortsätta att trampa i klaveret, så att det blir själva klavertrampet som blir grejen.
Ibland lägger jag dem på kanske-högen, tillsammans med övriga tveksamheter.
I en av mina akvarellgrupper fick vi i uppgift att befolka undanlagda målningar som vi inte avslutat. Målningar med intetsägande motiv, bakgrunder utan innehåll, acceptabla men ointressanta akvareller som kanske (kanske inte) vinner på att det dyker upp några människor. Så här:
Husen ser lite vilsna ut. Då kanske det passar med en vilsen gubbe? Jag glömmer ofta att ta ”före”-bilder. Här är skillnaden från innan att har ljusat upp en trekant vid gaveln och målat dit gubben.
Njae. Fortfarande rätt ointressant.
Då är nästa försvarslinje att beskära ordentligt. Kanske såhär? Tveksamt.
Det finns mer att göra. Beskära ännu mer? Eller lägga till ett träd som kastar skuggor mot den vita gaveln? Fixa till skuggorna så att ladugaveln blir mörkare? Eller slänga.
Oj, oj, den här har varit med om mycket. Jag tappade en droppe vatten i himlen så att det blev en stor måne. Det var svårt att få till en bra himmel efter det. Till sist knäskurade jag den, men det hjälpte inte. Då försöker jag avleda intresset med ett par personer på höjden och en liten flock nere på vägen…
Risken är att det blir anekdotiskt. Här kan man, om man tittar noga, se någon i dörren på det största huset, som står och väntar på en grupp människor på väg ner från berget. ”Före”-bilden? Glömde…
Den här saknar också ”före”-bild. Men även här är enda skillnaden att jag satt dit ett par personer.
Nästa man (eller bild) till rakning är de här träden, där jag smugit in några personer till höger. Svårbedömt, tycker jag, om det faktiskt tillför något. Lärdomen av den här övningen är väl framförallt att det är bra att ta bilder på målningarna innan man sätter igång och ”förbättrar” dem.
Även om det är dystert i världen fortsätter livet som vanligt i våra trakter, en vardag pågår där man kan reta sig på att mjölkförpackningarna blivit ännu krångligare att öppna. Vi pratade om det idag, hur privilegierade vi är som kan reta oss på att mjölkkapsylerna numera sitter fast på ett knäppt sätt som gör att det dräller. Ilandsproblem …
Sedan finns de pigment som inte riktigt är lika bitiga, men som ändå bildar en antydan till kontur. Vi kom fram till att de kan kallas kantnafsare. Men vad ska man ha dem till? Till exempel kan man ha glädje av dem när man målar tunna löv, eller blad som här.
Just do it! Det kan ju vara en bra uppmaning i vissa lägen. Men inte i alla. Den här skärmdumpen från en diskussionstråd på nätet fick jag av en kompis nyligen (tack Ulrika!). Någon oroar sig för byggregler, men får rådet: ”Just do it!” Eller som rådgivaren uttrycker det: ”Bygg och ta det därefter.” Bara gör det. Sen kanske man får en sanktionsavgift, men det är det värt.
Är kanske statens, kommunernas och myndigheternas tilltro till individers och företags ansvarskänsla lite för stor? Den avreglering som pågått sedan 1990-talet lägger över en stor del av ansvaret på ”utförarna”, men det är inte säker att de alltid fångar den bollen. Det skulle funka om det bara fanns ansvarsfulla medborgare och företag. Ju mer ”just-do-it”-mentaliteten sprids, desto tristare samhälle får vi, med behov av ökad kontroll och ökad belastning på rättssystemet.
Barnbarnet Greta, 9 år, ville veta hur vägen bara kunde kollapsa så där, vid E6:an i Stenungsund.
På en bondgård I Rissa grävde de ur en ganska stor rektangel och schaktmassorna dumpades en bit bort, vid strandkanten. Det räckte för att kvickleran skulle komma i rörelse och till sist drog den med sig ett stort område, med flera hus. Det berodde i sin tur på, förklaras det i filmen, att kvickleran blivit instabil, eftersom saltet, som annars stabiliserar den, hade lakats ur.
I boken Sömngåtan, som jag upptäckte i somras, får jag veta att det är OK, ja till och med mycket bra, att sova åtta timmar. Den är skriven av den brittiska författaren Matthew Walker, som nu är verksam i USA och den sammanfattar mycket av vad vi vet idag om hur och varför vi sover.
På den här lantmäterikartan, med Karlshemstomten i mitten, har jag ritat in grannbygget som en röd rektangel. Den turkosblå vattenytan är det fiskevatten som jag har del i. Jag får olika förslag om hur jag ska hantera grannbygget. Några tycker att jag ska bygga båthus vid stranden nedanför gäststugan och arrendera ut gäststuga och fiskevatten. ”Du fiskar ändå inte så ofta!” Andra, mer stridslystna personer, föreslår en bastuflotte vid den östra tomtgränsen som kan hyras ut till tyska nudister. Njae, helst inte på min tomt!
Alternativt skulle jag bara kunna gilla läget. Mitt liv förändras inte särskilt mycket av det där bygget, utöver grannrelationen. Jag tänker att Karlshem har så många andra dimensioner för mig, lager på lager av minnen. Den här lilla lekstugan till exempel. Den var från början en stor trälåda, som jag fraktade hem mitt bohag i, efter att jag hade bott och arbetat i Östafrika några år. När min pappa såg den sa han: ”Titta, en lekstuga!” Och så kompletterade han med tak, dörr, fönster och liten veranda åt mina småttingar. Lekstugan fick maka på sig lite när vi byggde bastun. Här återinvigs den på sin nya plats, drygt trettio år senare, med en ny generation småttingar.
Och alla dessa spår från tidigare generationer, kanske särskilt farfar. De här grindarna gjorde han en gång, med egen design, så elegant och intrikat.
I hallen inne i stugan finns samma fina konstruktion som grindarna, men på snedden, vilket måste vara ännu svårare.
Växtligheten bakom gäststugan tog dock stryk. Det var inga värdefulla växter, men de bidrog till dränering av marken och hjälper förhoppningsvis lite grann mot erosion. Till sist sade jag till grävarna att de få buskar som överlevt massakern måste lämnas kvar.
När värmeböljan kom, försökte jag sova i det svalaste sovrummet, det i gäststugan med skuggande växter och ett loft ovanpå som skyddar mot värmen. Som en sval grotta, där jag brukar sova gott och gärna länge. I somras krockade dock mina sovvanor med byggjobbarnas arbetstider. De ville jobba tidigt innan det blev för varmt mitt på dagen, vilket var förståeligt i värmeböljan, men opraktiskt för mig. Och i stället för morgonsol som silar in mellan grenarna, genom österfönstret, möttes jag av en annan syn. Då flyttade jag in i den varmare huvudbyggnaden.
Sen fick jag vänja mig vid att min utfart, eller sikten i kurvan, ofta var blockerad. En del fordon var helt enkelt för stora för att köra in helt på grannens tomt, eftersom det nya bygget ligger där det ligger. Och det började bli stort! 
Sommaren innebar inte enbart trevligheter, som den uppmärksamma läsaren redan anat.
Väldigt närgånget, kan jag nog tycka. Möjligen ligger den blivande poolen på grannens tomt, men en del av grävet är på min sida. Hoppas det inte underminerar grunden till gäststugan.
