Trots att jag är i god tid till tåget sitter det redan en välklädd herre på min plats. Jag ska jobba och tycker det är bäst att jag får min plats från början, så att jag slipper flytta runt vartefter som andra sittplatsbiljettinnehavare kräver sina platser. Det tycker inte han. ”Nej du förstår att jag väntar på ett par personer till.” Konstigt argument tänker jag och tar en annan plats, som förstås någon annan har bokat, så det blir flytt igen, med väskor, dator, sladdar och modem för uppkoppling.
Kostymmannen, som sitter kvar på sin (nej MIN) plats, får sällskap av ytterligare en kostym, men när en tredje person ansluter i sista minuten blir det ny rockad, för herrarna måste ju sitta tillsammans. Nu är det en tonåring som jagas bort från sin fönsterplats vid ett bord som männen behöver. Och då kommer damen som har platsen som tonåringen förvisats till och… ja, sådär håller det på, medan kostymkarlarna ägnar sig åt sitt Mycket Viktiga Samtal.
Jo, jag borde säga något. Tonåringen borde säga något. Damen borde… Men jag har börjat lyssna på deras samtal undrar om det kanske är en liten teaterföreställning vi bevittnar. Ni vet sån där miniteater som spelas upp ibland på tunnelbana eller tåg. Vad ska man tro? Jag kan inte låta bli att anteckna deras repliker. Men det får jag återkomma till, för nu är jag strax framme i Krylbo! 
Krylbo station i går kväll strax innan jag hoppade på tåget söderut.
PS. Avkliven av tåget slår det mig att tonåringen ställde ett metspö i hörnet bakom det där sätet som han blev bortmotad ifrån. Och inte tog han med det till nya platsen, vad jag kunde se. Måtte han komma ihåg det; det såg väldigt fint ut och han hanterade det så varsamt!
”Nu var det kalas och du var inbjuden” sade småtjejerna med det lektempus som verkar gå i arv generation efter generation. ”Nu var du…” säger ungarna och förflyttar sig till sina fantasivärldar. Och de där fantasivärldarna kan snabbt ändra karaktär:
