Jag skannar på, men ni behöver inte vara oroliga. Det finns max trettio bilder från mina tre år i Östafrika. Några evighetsbildvisningar blir det inte. Men nu när jag kan se vad bilderna föreställer blir det en del minnen, det kan inte hjälpas.
Av gårdagens kommentarer fick jag äntligen (som jag har undrat!) veta varför min Mombasa-bil var så omöjlig att starta när den var varm. Som när jag åkte till fastlandet med den här färjan. Det gjorde jag ofta och när jag skulle av färjan var motorn alltid död. Killarna på färjan var hjälpsamma och sköt bilen i land, men pinsamt var det ju. När jag så småningom lärde mig att det fanns en knapp intill motorn som man kunde trycka på för att få igång den blev de lika glada som jag och de tog gärna på sig den uppgiften.
Färjan hette The Singing Ferry, eftersom färjkarlarna sjöng medan de drog färjan för hand (kolla repet till höger). Arbetssångerna var till för att de skulle få ett bra arbetstempo utan ojämna knyck. Harambee, sjöng de i kanon, två lag, långt innan det blev en populär sång med Daudi Kabaka. Haram-bee. ”Nu drar vi.” Ååå-hej.
De sjöng sånger om sina passagerare också, något som jag upptäckte när ord som ”mama anasimama” (hon som stannar) dök upp i sångerna. Och sedan, när det gick att få fart på bilen: ”Mama haraka!” Lite orättvist tycker jag. Haraka betyder brådska. Jag som verkligen lärde mig att det inte var någon idé att stressa, utan tog det lite lagom lugnt, för då löste sig det mesta. Haraka, haraka, haina baraka – Bråttom, bråttom, ingen lycka!
Jo, det var det här med att skanna, som jag lovade berätta hur jag gör, särskilt med diabilder och negativ.
