Så var det skolstart med allt vad det innebär, på gott och ont. För dem som har svårt att läsa är det mest ont. Kunskaperna om dyslexi har blivit bättre på de senaste tjugo-trettio åren. Nya tekniska hjälpmedel, som talsyntes, förbättras hela tiden. Men trots det finns det föreställningar om att om ungarna bara skärper sig lite ska de nog fixa det där med läsningen. Eller att det inte är något riktigt problem egentligen. För hur ska man annars förstå nerdragningarna för elever med behov av stöd för läsning.
Jag har sparat en artikel från början av 2011 med den drastiska rubriken ”Kryp uppför trappan! Du får en rullstol när du kommer upp”. Författarna är Helena Bross, lågstadielärare och författare med dyslexi och Ulla Föhrer, logoped. De skriver: ”Dyslexi/läs- och skrivsvårigheter är en funktionsnedsättning, men många elever får tillgång till hjälpmedel först på gymnasiet eller universitetet.”
I Stockholm har det funnits extra resurser för att ge barn med dyslexi särskilt stöd i skolan. Men från och med höstterminen är inte dyslexi ett giltigt skäl. SÅ KORKAT!
Det är just de första skolåren som så mycket avgörs om barnens framtida förhållande till läsning, till lärande, till sin egen förmåga. Om barn ges chansen att läsa, även om de inte är så bra på att avkoda de där små krumelurerna på papper, uppstår aldrig den jobbiga skillnaden mellan dem som kan läsa och dem som inte kan det.

Sonen till vänster. Här har hans talsyntesidéer just fått utvecklingspengar av Post- och Telestyrelsen.
Nu finns det smidiga, fungerande hjälpmedel, som verkligen borde användas från allra första början.
I den här artikeln beskrivs ett utmärkt hjälpmedel. Eftersom konstruktören dessutom råkar vara min son vet jag hur mycket talsyntes betytt för honom och hur det program han byggt tar hand om en rad krångligheter som han stött på när han vill läsa något, snabbt och enkelt.





















