Karin Englund

Ansvar på spåret

Postat den 21 september, 2013 av Karin

Optimisten ser ljuset i tunneln. Pessimisten ser mörkret. Realisten ser tåget. Lokföraren ser tre idioter på spåret.

Nej, jag har inte kommit på det själv, utan lånat citatet här, hos lokförarn. Han är orolig för den planerade uppstyckningen av tågtrafiken mellan Göteborg och Stockholm. Nu ska fler in på banan och konkurrera med SJ. En av dem är Mattias Söderhielm som startat ett företag, Citytåg, för ändamålet. Han tycker nämligen att det är kul att åka tåg, så även om branschen är ny för honom vill han vara med. Då börjar inte bara lokförarn utan även jag fundera på det där med ansvar.

Namnet verkar ju vagt bekant, Mattias Söderhielm. Han köpte in sig i it-företaget Framfab, var med ett tag och under expansionen, men sålde när han insåg att företaget nog var rejält övervärderat. Han var ju strategichef på företaget och såg lätt vartåt det barkade. Han tjänade totalt 70 miljoner kronor på affären. Ansvarsfullt?

Problemet med tågtrafiken i Sverige verkar vara att det är för många som vill vara med och leka och risken är stor att ansvaret hela tiden skyfflas över till någon annan. Banverket, Trafikverket, Jernhusen, tågopereatörer som SJ, Upptåget, Pågatåget och allt vad de heter, ska alla maximera sina inkomster.

När isen har hunnit bita sig fast ordentligt tar det en stund av få bort den.

Då kan det lätt bli så att ett tågoperatörerna drar sig för att kosta på sig avisning av tågenpå vintern, eftersom det är dyrt; företaget som sköter avisningen av tågen drar sig för att kosta på sig en kapacitet som klarar alla tåg under riktigt kalla perioder.

Om dessutom de som köper in lok ser mer på priset än funktionen blir det lätt tåg som passar bättre i södra Europa, som kräver isfria spår och växlar. Ja då står vi där utan tåg och ingen har egentligen ansvar för situationen. Alla dessa aktörer och operatörer kan alltid peka på någon annan.

Men vem räddar situationen när det kör ihop sig som värst?

Jo ett gammalt museilok från Gävle. Robust fungerande teknik. Tänk alla entusiaster som jobbat med musiejärnvägar, lok och vagnar genom åren, tänk alla timmar som gått åt för att hålla kunskaper om gamla beprövade metoder och tekniker vid liv. Det är också att ta ansvar.

Karin på Pettas står för lördagsteman under september och lördagsbloggarna är: Byfånen (som dock har tagit långledigt), Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta (som gör uppehåll?) Olgakatt, Pysseliten

Någon mer som vill vara med?

Publicerat i Debatt, Lördagstema | 14 kommentarer

Till Hösten

Postat den 20 september, 2013 av Karin

En av de mest ”antologiserade” engelska dikter som finns är Keats To Autumn, Till Hösten. Den skrev han igår, alltså den 19 september, 1819, två år innan han dog i TBC. Den 21 september skrev han till en god vän om hur förtjust han var i hösten: ”Jag har aldrig uppskattat stubbåkrar så mycket som nu…”

Med ögon känsliga för nyanser. Keats noterar att stubbåkern får en rosaaktig ton på hösten:
”And touch the stubble plains with rosy hue.”

Jag gillar den verkligen och ska försöka att inte analysera sönder den. Dikten är klart tacksam för en engelsklärare att använda under flera lektioner; jag begränsade mig till en eller max två lektioner när jag använde den vid inhopp som lärarvikarie.

Här är kortversionen: Den är mjuk och fin i rytmen, lätta danssteg, klangfullt språk. Den är full av sinnesintryck, färger och ljud. Och så dramaturgin: Hösten är huvudperson (och bästis med solen) och håller på och fixar så att allt ska bli klart och moget, intill minsta hasselnöt i första strofen. Sedan är hon rätt nöjd i andra strofen, lite trött men tålmodig, medan hon väntar på att ciderpressen ska pressa ut de sista dropparna ur äppelskörden. Till sist den tredje strofen där det är dags för farväl, med svalorna som samlas för avfärd.

Jag hittar ingen översättning – det kanske inte finns någon? Inte så konstigt i så fall för det måste vara väldigt svårt att föra över Keats mjuka, melodiska språk till svenska. Här är en inläsning, och sedan texten.

SEASON of mists and mellow fruitfulness,

Close bosom-friend of the maturing sun;

Conspiring with him how to load and bless

With fruit the vines that round the thatch-eves run;

To bend with apples the moss’d cottage-trees,

And fill all fruit with ripeness to the core;

To swell the gourd, and plump the hazel shells

With a sweet kernel; to set budding more,

And still more, later flowers for the bees,

Until they think warm days will never cease,

For Summer has o’er-brimm’d their clammy cells.

Who hath not seen thee oft amid thy store?
Sometimes whoever seeks abroad may find
Thee sitting careless on a granary floor,
Thy hair soft-lifted by the winnowing wind;
Or on a half-reap’d furrow sound asleep,
Drows’d with the fume of poppies, while thy hook
Spares the next swath and all its twined flowers:
And sometimes like a gleaner thou dost keep
Steady thy laden head across a brook;
Or by a cyder-press, with patient look,
Thou watchest the last oozings hours by hours.

Where are the songs of Spring? Ay, where are they?
Think not of them, thou hast thy music too,—
While barred clouds bloom the soft-dying day,
And touch the stubble plains with rosy hue;
Then in a wailful choir the small gnats mourn
Among the river sallows, borne aloft
Or sinking as the light wind lives or dies;
And full-grown lambs loud bleat from hilly bourn;
Hedge-crickets sing; and now with treble soft
The red-breast whistles from a garden-croft;
And gathering swallows twitter in the skies.

Publicerat i Att läsa, Att tolka | Etiketter Keats, Till hösten, To Autumn | 3 kommentarer

It’s complicated

Postat den 18 september, 2013 av Karin

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm fylls varje kväll av grupper som kommit dit för att lyssna på föreläsningar och diskutera ämnen som korruption, det brittiska imperiets fall, Afghanistan eller jämlik hälsa, för att ta några av de ämnen som är aktuella i kväll.

stefan jonson

I går var det ett samtal med två av författarna till boken Migrationens och etnicitetens epok, Stefan Jonsson och Magnus Dahlstedt, båda forskare om etnicitet och medborgarskapsfrågor, verksamma vid Linköpings universitet. Det lät tillräckligt spännande för att locka ut mig i duggregnet. Och hur ser mina anteckningar ut från samtalet? Nja, det blev mest teckningar, måste jag erkänna och så den här triangeln, som Stefan Jonsson utvecklade lite tankar kring.

föreställd gemenskap

Den finns i flera versioner och det är kanske ett bra sätt att reda ut begreppen. Att det krävs både någon form av starkt ”vi”-tänkande för att skapa rasism, men att det inte räcker med ”vi-och-dem”. Det måste också till en doktrin om överlägsenhet och så lagar och verkställighet.

Stefan Jonsson är kontroversiell, eftersom han försöker modifiera och komplicera diskussionen kring etnicitet, inklusive svenskhet. ”Varför är det problematiskt att säga ’negerboll’, men inte finska pinnar?” Ja, varför?

Liten uppdatering, apropå diskussioner i kommentarsfältet om huruvida det där med etnicitet och medborgarskap är komplicerat eller ej. Så här gör man i USA, när man ska fastställa vilken ras någon tillhör.

Det där mer 2+ races är ett genombrott för ett visst nytänkande. Man medger att en person kan ha dubbel rastillhörighet. Som Obama, till exempel.

I folkräkningen 2010 måste man först klargöra om man var ”hispanic” eller ej och – om man var det – definiera vilket slags.

Yes, Mexican, Mexican Am., Chicano
Yes, Puerto Rican
Yes, Cuban
Yes, another Hispanic, Latino, or Spanish origin — Print origin, for example, Argentinean, Colombian, Dominican, Nicaraguan, Salvadoran, Spaniard, and so on.

Om man inte var det och alltså svarande ”No, not of Hispanic, Latino, or Spanish origin” kunde man välja på följande raser:

White
Black or African American
American Indian or Alaska Native — Print name of enrolled or principal tribe.
Asian Indian
Chinese
Filipino
Other Asian — Print race, for example, Hmong, Laotian, Thai, Pakistani, Cambodian, and so on.
Japanese
Korean
Vietnamese
Native Hawaiian
Guamanian or Chamorro
Samoan
Other Pacific Islander — Print race, for example, Fijian, Tongan, and so on.
Some other race — Print race.

Jösses, när jag skulle utverka pass till sonen som föddes i USA på sjuttiotalet fanns det såvitt jag minns bara fyra alternativ att välja på: svart, vit, röd (red indian) och gul. Jag försökte hävda att han var lite rosabeigeaktigt, men då hotade man med att inte ge honom något pass.

Jag tycker att det verkar väldigt komplicerat!

Publicerat i Debatt | 23 kommentarer

Avlyssnat

Postat den 16 september, 2013 av Karin

Två män mellan trettio och fyrtio gick framför mig på trottoaren, som var för smal för att släppa förbi mig. De var så upptagna av sitt samtal att de inte märkte mina försök att få dem att maka på sig lite. Jag var just på väg ut i gatan för att gå om dem då jag fångades av en replik och valde att gå bakom dem i stället och tjuvlyssna.

– Man blir ju aldrig helt nöjd. Så är det bara. Man får nog leva med det.

– Jag vet! Man tror att det är bra, men så tar man ett steg tillbaka och ser att det finns mycket mer att göra.

– Ja, och så ger man sig på någon detalj och märker inte att alltihop borde göras om. Står där och putsar och putsar på en fläck, när man borde ta riktigt stora svep i stället.

Konstnärer? Det kan ju vara vilken konstnärlig verksamhet som helst, tänkte jag. Även författare måste ta ett steg tillbaka och kanske till och med göra om allt. Och det där att man aldrig blir helt nöjd kan gälla många verksamheter.

– Fast våra fönster är extra jobbiga eftersom målarfärgen liksom släpper om man kommer åt den med trasan och så blir det som en ljusgrå hinna på rutan om man inte är försiktig.

– Men använder du inte skrapa?

Två killar i vanlig södermundering som fördjupar sig i ett förtroligt samtal om fönsterputsning. Det känns av någon anledning lite hoppfullt.

19jpg

Och någon gång ska jag räkna ihop hur många fönster det är jag ska tvätta. Jag ligger och räknar fönster (i stället för får) ibland på kvällarna, men jag har hittills inte hunnit runt hus och lägenhet innan jag somnat. Men snart så.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter Fönstertvätt, konstnärer | 28 kommentarer

Nefertite var inte så munter hon heller…

Postat den 15 september, 2013 av Karin

När man återvänder till stan efter en tid på landet blir man alltid lika förvånad över att det är så mycket folk överallt. Oj, så många tänkte jag i går när jag gav mig ut i vimlet.

oj så många

Lite lättad blev jag allt när jag insåg att det var extra många människor på stan på grund av halvmaran. Över 13 000 löpare startade mitt i stan och minst lika många var där och hejade. Så lite trångt blev det.

Det här huvudet påminner lite om Nefertiti, tycker jag. Samma samlade uttryck, samma slutna läppar. Det förväntades av ledare i Ile Ife att de skulle vara lugna, värdiga och lite tystlåtna.

Jag dök i stället in i de svala bergsrummen under Skeppsholmen och blev alldeles bergtagen av de vackra skulpturerna från Ife, från 11oo – 1400-talen. Så skickligt gjorda och så uttrycksfulla.

Tyvärr rådde fotoförbud och på Världskulturmuseets hemsida är man lite snål med bilder. Men det finns en hel del från andra museer på Youtube. Om man söker på Ile Ife och ”brons-skulpturer” hittar man en hel del.

I den här presentationen från British Museum får man också se hur skulpturerna är gjorda. En expert berättar om tekniken och också lite om vad skulpturerna uttrycker.

Med välgörande brist på tvärsäkerhet resonerar han kring de räfflor som finns i många – men inte i alla – skulpturers ansikten. Kanske är de ett dekorativt inslag i själva skulpturen, eller kanske man brukade skära sådana ärr, möjligen som ett tecken på status, eller kanske de beror på något helt annat, som vi inte har en aning om!

Publicerat i historia, konst | Etiketter bronsskulpturer, halvmaran, Ile Ife | 9 kommentarer

Talande tystnad

Postat den 13 september, 2013 av Karin

Det lördagstemat som Karin på Pettas ger oss denna vecka är ”Talande tystnad”. Ett tema först verkade omöjligt svårt, men så dök de upp i minnets vrår, alla olika tystnader.

De obegripliga tystnaderna. De som uppstod när vuxna samlades på möten, på kalas eller kanske kafferep. Ibland kunde någon säga något som i mina barnaöron lät som vuxenprat i största allmänhet, men av tystnaden som uppstod förstod jag att det var något annorlunda. Något som man inte pratade om, eller som man inte var överens om.

De tillrättavisande tystnaderna. Ingen vidare uppfostringsmetod, tycker jag, men den används nog fortfarande. En avvisande tystnad som talar om missnöje och bestraffning. Eller som brorsan när han tyckte att lillasyrran var korkad bortom alla ord. Då slöt han sakta ögonen och vände bort huvudet i stillsamt förakt. Nejdå, det knäckte mig inte, men jag förstod när jag sagt något dumt.

De sällskapliga tystnaderna. Det hände att man gick in hos någon granne, ofta på väg hem från skolan. Så satte man sig på vedlåren bredvid spisen där det var varmt och skönt och – satt. Man kanske hittade en tidning eller katalog och bläddra i. Sedan gick man igen efter en stund, med ett ”Hejdå!” Eller kvällar hemma i vardagsrummet när var och en höll på med sitt under tystnad.

Författaren Seamus Heany beskrev samma sällskapliga tystnad när han besökte Sverige i samband med Nobelpriset. Hur han kunde sitta en hel kväll och lyssna på sina äldre släktingars tystnad. Det enda som blev sagt kunde vara ett ”ay, ay ” eller ”well well” och kvällen rundades av med ett ”I say”. Motsvarigheten hos oss skulle kunna vara ”håhåjaja” och ett ”joodå” eller ”som sagt var”. Så här skriver hans favoritpoet Tomas Tranströmer i Det vilda torget (Bonniers, 1983):

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk

for jag till den snötäckta ön.

Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.

Språk men inga ord.

spår i snö3

De övriga lördagsbloggarna är Byfånen (som dock har tagit långledigt), Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Livet, Lördagstema | 26 kommentarer

Man kan inte äga en katt…

Postat den 12 september, 2013 av Karin

Säg omelett!

Duvor har i alla tider använts för att ta sig fram i riskabla sammanhang, som budbärare i krig, som transportörer av mikrofilmer och annat. Eller rentav som spionfotografer.

Så det är klart att man blir misstänksam om det dyker upp en fågel med någon elektronisk manick på ryggen.

En egyptisk fiskare i närheten av Quena upptäckte en vit stork med ett mystiskt föremål. Kanske en spionutrustning från någon ovänligt sinnad nation? Bäst att fånga in den och få det undersökt.

menes1

Så gick det till när den franska storken Menes hamnade i finkan i Egypten. Fiskaren som blivit fundersam, fångade in Menes och överlämnade honom till den lokala polisstationen.

Menes är utrustad med en radiosändare för att det ska gå att följa hans väg under flytten mellan Afrika och Europa, liksom många andra fåglar som hjälper forskare världen över att förstå migrationsmönstren.

På polisstationen blev man förstås oroad. Kunde det rentav vara en liten bomb? Eller troligare en spionutrustning. Förståndigt nog kallade man på en veterinär, som kunde förklara hur det hängde ihop och han kunde också identifiera både Menes och den franska forskargrupp, som svarade för sändaren.

Menes placerades i egen cell, i väntan på att den statliga åklagaren skulle fatta beslut om frigivning.

Episoden fick journalisterna att börja leta efter berättelser om spionerande djur. Ett dyrt fiasko i den branschen är CIA:s försök att använda katter, med inopererad utrustning för avlyssning. Tanken var att de skulle slinka in i Kreml, kanske hoppa upp i Chrusjtjovs knä och på så sätt avslöja hans innersta tankar i samband med Cubakrisen.

kitty

Men när man testade prototypkatten, ”Acoustic Kitty”, blev hon tyvärr påkörd av en taxi och man lade ner projektet. På något sätt kom det ut vad som hade hänt och upprördheten blev stor bland kattvänner. CIA:s tekniska direktör, Robert Wallace, lugnade dem med att berätta att katten hade opererats framgångsrikt och befriats från utrustningen och skulle få ett långt och lyckligt kattliv med statlig pension. Projektet övergavs inte på grund av Kittys olycka, försäkrade Wallace, utan helt enkelt för att det inte går att träna katter så som man hade tänkt sig. Katter gör nämligen – surprise! – lite som de vill.

Men! Tänk om de hade frågat mig i stället. Det hade jag kunnat berätta för dem gratis och då hade man kunnat spara in projektets 20 miljoner dollar, vilket är 156 miljoner dollar i dagen penningvärde.

Publicerat i Att resa, Livet | Etiketter Acoustic Kitty, spioner, Storken Menes | 15 kommentarer

Slarviga älvor, men charmiga

Postat den 11 september, 2013 av Karin

På väg från Åland till stan hann jag med några bonussommardagar i farfars stuga. Sommarvärme på dagarna och kalla nätter. Det är då älvorna är som mest aktiva, i den där skarven mellan kallt och varmt. Först slänger de av sig kläderna hur som helst på slänten ner mot sjön.

Sedan virvlar de runt en stund ute på sjön.

älvdans

Tills solen säger att nu får det vara sluttramsat och schasar iväg dem. Det enda som syns är vattenringarna efter den sista älvan som doppade sina tår.

Publicerat i Att tolka | Etiketter älvdans | 8 kommentarer

Segelmakarens fingerborg

Postat den 10 september, 2013 av Karin

När jag sytt i motspänstiga material (tänk kraftigt fåtöljöverdrag) har jag ibland undrat vad proffsen använder för fingerborg. När man syr presenningar, till exempel, eller segel? Idag sker sådant med kraftiga maskiner, men det har det väl inte alltid gjort. Häromdagen fick jag svaret på min fingerborgsundring. Så här ser segelmakarens ”fingerborg” ut.

segelmakarens fingerborg

Och var, undrar jag förstås nu, var kan jag skaffa en sådan? Sybehörsaffärerna lär inte ha dem och den som vi ser på bilden är inte till salu. Den har tillhört segelmakaren John Sommarström på Åland och finns nu hos segelmakarens barnbarn, Kurt Skogberg.

Den ligger i en fin säck med segelmakarens alla redskap. Segelmakaren har själv målat säcken med de viktigaste redskapen. De nordiska flaggorna är med. Men vad heter båten och är det rentutav en fyrmastare, månne?

Här är asken med den trekantiga vassa nålen som gjorde det möjligt att skära igenom det starka segeltyget. I alla fall om man tryckte på ordentligt med den där fiffiga fingerborgen som inte är någon fingerborg utan troligen heter något helt annat. Det glömde jag att fråga om, för jag blev så förtjust i den där smarta konstruktionen.

Om man vill läsa mer om segelmakare Sommarström kan man göra det här.

Publicerat i Att resa, historia, Livet | Etiketter segelmakare | 19 kommentarer

Önskelista för turist

Postat den 9 september, 2013 av Karin

Vad vill du uppleva som turist? frågade Pettas-Karin i lördags. Tål att tänka på. Och det har jag ju gjort en hel del, som reseledare i ungdomen och som rätt flitig resenär sedan dess. Om jag skulle försöka sammanfatta funderingarna i något slags ”turistmanifest” blir det väl att bra turism måste vara varsam och respektfull och att ju mer man vet – eller får veta – om de platser man besöker, desto roligare har man.

När vi västerlänningar kommer till fattiga länder är risken stor att turistandet inte sker med tillräcklig repsekt. Karolina Ramqvist har formulerat dilemmat i några debattartiklar. Hon citerar en tolvåring som får frågan om vad han vill bli när han blir stor. Han svarar: ”Turist.” Och för en fattig liten kille i ett land med sol och värme som viktigaste naturtillgångar måste turistens liv te sig både obegripligt och lockande. Man blir ju uppassad hela tiden. Man behöver inte arbeta eller prestera något i gengäld, annat än kanske lite drickspengar. För 12-åringen vet ju inte att turisten ofta har betalat en all-inclusive-resa. Där går merparten av inkomsterna till researrangören. Av de pengar som hamnar i 12-åringens hemland går en förfärande stor del av turistinkomsterna till investeringar och import just för turismen.

Jag fick problemet blixbelyst på en båtfärd på Zambesifloden för många år sedan. Vi serverades en läcker lunch ombord (vita dukar och silverbestick, förstås). Huvudrätten var fisk. Det såg ut som lax, så jag frågade lite förvånad om det fanns lax i Zambesifloden. ”Nej, nej, det är äkta vildlax från Skottland! Hitflugen med kyltranport, så den är färsk och fin.” Ja, då sätter man liksom fisken i halsen. Den lunchen borde ju ha kostat åtskilliga tusenlappar, men det gjorde den inte.

Kanske håller en förändring sakta på att växa fram? Om tillräckligt många ändå engagerar sig lite grann för att jämna ut villkoren mellan fattiga och rika, om metoderna för klimatkompensation förbättras, om ekoturismen ökar, om chanserna att lära sig något på resan tas bättre tillvara, ja då kanske…

Just nu, med några dagar på Åland i färskt minne, tycker jag nog att det perfekta turistandet innebär spännande möten och nya kunskaper. Det blir mer om det framöver.

Här är det berömda brödträdet på Pettas, de många hackspettarnas (brödspettarnas) ekologiska lyxrestaurang.

Ingången till bageri och servering för människor är på baksidan, förstås, var annars.

På Åland råkade det också vara dags för den årliga konstrundan, ja i hela Finland för övrigt. Till kategorin önske-turism hör naturligtvis att få kliva in i alteljéerna hos en rad konstnärer och prata med dem om deras konst. Vi tänkte ta en titt på Önningebykolonin, som Olgakatt har beskrivit, men där är det inte öppet på söndagar. Det gjorde inget, för vi hittade andra konstnärer i Önningeby, som hade öppet.

Kjell Ekström, till exempel, som bland annat varit i Kenya och målat. Här en fin akvarell från Lake Nakuru i norr om Nairobi, i Kenya.

nakuru

Det är alltid spännande att se vilka verktyg konstnärerna använder.

Akvarellisten Kjell Ekström har kraftiga penslar och fiffiga akvarellådor, som han köpt på en järnhandel. Det är egentligen lådor med fack för för skruvar, men de är vattentäta och bra och fungerar fint när man packar fuktiga färger efter att ha målat utomhus en dag. Trevliga och nyttiga kunskaper att ta med sig som konstturist.