Karin Englund

”Fräckheten är min skyddsängel…”

Postat den 17 oktober, 2013 av Karin

I dag, för 80 år sedan, bosatte sig Albert Einstein officiellt i USA för att undervisa vid Princeton University. Han var gästprofessor i Kalifornien samtidigt som Hitler blev rikskansler. Då genomsöktes både hans lägenhet i Berlin och hans lantställe. Hans dokument beslagtogs och hans banktillgångar konfiskerades.

Detta och mycket annat kan man läsa om i en biografi om Einstein som kom ut i USA för några år sedan, skriven av Walter Isaacson, översatt till svenska av Roland Poirier Martinsson (Bonniers 2009).

Einstein accepterade ett erbjudande om jobb vid Princetons Institute for Advanced Study, trots att han hade sina dubier om Princeton. De tillämpade ett kvotsystem som innebar begränsningar av andelen judiska studenter. Sedan var institutets rektor också orolig för att Einstein skulle engagera sig för mycket för de judiska flyktingarna, så han såg till att han inte framträdde alltför mycket offentligt. Han tackade till och med nej till en inbjudan från president Roosevelt, för Einsteins räkning, utan att berätta det. Men Einstein fick förstås reda på det och ringde upp Eleanor Roosevelt och mötet kunde ordnas utan rektors inblandning. Einstein brukade ju mycket riktigt säga att fräckheten var hans skyddsängel… (Fast senare i livet lär han ha beklagat sig över att hans auktoritetsförakt straffade sig – han hade ju själv blivit en auktoritet av stora mått.)

Jag funderar över det där med bokomslag, när jag jämför den amerikanska, den engelska och den svenska versionen av Isaacsons biografi. (Biografin finns delvis tillgänglig på nätet och jag har ”tjuvläst” olika delar där, men ska definitivt skaffa boken i sin helhet.)

Den svenska, till vänster, känns otillgänglig, lite för sluten. Om jag skulle plocka upp en av dessa böcker från en bokhandelsdisk skulle valet stå mellan den amerikanska i mitten och den engelska längst till höger. Bilden är densamma, men intrycket ändå olika. Först gillade jag den engelska bäst, den är naturligare, på något sätt. Men nu tror jag den amerikanska skulle vinna – en glad och vänlig Einstein som man kommer rätt nära.

Numera finns han, eller i alla fall hans arkiv, vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem, där också denna docka bor.

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter Arkiv, Einstein, Princeton | 7 kommentarer

Hinna, orka, vilja

Postat den 15 oktober, 2013 av Karin

Hur ORKAR ni frågar folk. Och: Hur HINNER ni. Frågorna gäller våra hus och trädgårdar. Svaret på fråga nummer 1 är att man orkar det man har lust med. Och dessutom har jag upptäckt att jag nog är konstruerad för grävjobb och för att köra fullastade skottkärror uppför eller nerför branta slänter. I uppförslut stärks baksida lår, ryggmuskler och överarmar, i nedförslut tar framsida lår, magmuskler och underarmar hand om jobbet.

Svaret på fråga nummer 2 är helt enkelt att det gör vi ju inte. Så klart. Men vi håller undan någotsånär och ett par gånger om året är det arbetsläger för de närmast berörda med båtupptagning, risröjning, eldning, innanfönsterisättning och intagning av trädgårdsmöbler, mm.

Det gick undan i helgen och jag hann knappt dokumentera något alls. När båten skulle upp ur sjön låg kameran någon annanstans, annars hade ni fått se hur det går till när man ror utan åror (man tar en brädlapp och leker gondoljär).

jasmin o kaprifol före

När den stora brasan brann som bäst hade jag fullt sjå att mata den med lämpligt bränsle.

Så här ser min magra bildskörd ut. Jag är dessutom usel på ”förebilder”, alltså de där bilderna som krävs för att man ska se skillnad på ”före” och ”efter”. Jag borde naturligtvis ha tagit en tur med kameran innan vi satte igång med alla projekt, men det glömmer jag för det mesta.

Men här är i alla fall en förebild på en monsterjasminbuske och en monsterkaprifol (det är den som ser ut som en myrstack till vänster om busken).

spinkjasmin

Den växte tidigare upp längs ett trapphus som fanns på husets baksida, men när trapphuset revs 1974 blev den liggande längs huset och rotade sig lite här och där i en trasselhärva utan like.

”Vore trevligt om man kunde klippa ner den och kanske flytta några av plantorna till något bättre ställe”, tyckte jag. Och busken måste ju beskäras.

Nästa gång jag tittade åt det hållet såg det ut så här. Busken är en liten skir historia och kaprifoltrasslet är väck. Rötterna är kvar och vi får se hur de klarar vintern. Några kan kanske få flytta till den lilla paviljongen.

Och här har vi mammas fina pioner som klarat sig riktigt bra i min vård. Kanske tack vare att redaktörn brukar rensa kring rötterna och ge dem lite näring, då och då.

pioner2

Nu är de nerklippta och har fått ett skyddande täcke av granris, som jag hoppas ska skydda mot kommande kalla månader. Eller är det dumt? Om någon vet något om detta är jag tacksam för råd. Det går ju alltid att plocka bort granriset igen.

pioner m vintertäcke

Ja, hängrännorna är rensade, staketet är borstat med stålborste så att nästan all mossa är väck, ris från trädfällningarna är hopsläpat och uppbränt, de sista innanfönstren på plats. Redo för vintern!

Publicerat i Livet | Etiketter höstrustat | 13 kommentarer

Men vad har hänt här?

Postat den 14 oktober, 2013 av Karin

Mystiska spår. Någon som har en förklaring, eller i alla fall en teori, om vad som kan ha hänt här?

vadhar hänt här?

Gåtans lösning finner man på nästa bild. Längst ut vid bryggans kortsida sticker det upp något. Det gör det inte på bilden med spåren. Någon har fiskat upp stegen ur vattnet och dragit den till sin plats bakom huset. Det skedde under den gångna helgen då vi hade sammankallat till arbetsläger och det blev så mycket gjort att jag inte riktigt hann med och ännu mindre dokumentera allt. Men ett och annat resultat låter sig fångas på bild, så det återkommer jag till senare.

Publicerat i Livet | Etiketter brittsommar, Mystiska spår | 26 kommentarer

Lördagstema: drivkrafter

Postat den 12 oktober, 2013 av Karin

Drivkrafter vill Livsrummet att vi ska fundera på idag. Så det gör jag och det första jag kommer att tänka på är Latin Kings remake av Olof Palmes tal om drivkrafterna bakom fördomar.

De övriga lördagsbloggarna är:

Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten.

Publicerat i Debatt, historia, konst, Lördagstema | 9 kommentarer

Varumärkesintrång?

Postat den 11 oktober, 2013 av Karin

Är det verkligen rimligt att ett politiskt parti kan lägga beslag på begreppet gyllene gryning? Kan man stämma dem, månne, för något – som varumärkesintrång, kanske?

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter Gyllene Gryning | 11 kommentarer

Nä, nog får det vara nog…

Postat den 10 oktober, 2013 av Karin

Det är oroande det låsta läget i USA. Det kan ju få hela världsekonomin att tippa över om man inte kommer överens.

Man ska ju inte skämta om eländet. Så jag citerar i stället valda delar av drottning Elizabeths öppna brev till USA, förmedlat av Michelle Devlins. (Tipstack till Niklas.)

Bettan riktar sitt brev till medborgarna i Förenta Staterna och det är inte frågan om att inleda brevet med några artighetsfraser eller sedvanligt preambulerande; hon går rakt på sak och innebörden är: Nu får det vara nog!

– Eftersom ni inte kan klara er är det lika bra att jag tar över och ni förklaras härmed omyndiga att sköta ert land. I fortsättningen är ni återigen brittiska undersåtar. Det innebär bland annat (jag översätter några av de 15 punkterna på Bettans lista):

– Bokstavens u återinförs i ord som colour, labour och neighbour.

– Ni måste lära er att lösa personliga problem utan att använda gevär, advokater eller terapeuter. Det där med att ni använder så många advokater och terapeuter visar ju bara att ni inte är mogna att vara självständiga. Gevär ska bara användas för att skjuta ripor. Om ni inte kan reda ut konflikter utan att stämma någon, eller gå till terapeuten, då är ni inte mogna att skjuta ripor.

– Därför kommer det i fortsättningen inte att vara tillåtet att bära något farligare än potatisskalare. Det kommer dock att krävas tillstånd för att bära potatisskalare offentligt.

– I det f.d. USA kommer engelska priser på bensin att gälla, dvs ungefär 10 dollar per gallon. Get used to it!

– Ni måste lära er att göra riktiga chips. Det ni kallar ”French fries” är inte chips och det som ni envisas med att kalla potatischips heter ”crisps”. Riktiga chips är tjocka och friterade i animaliskt fett och till dem använder man inte ketchup utan vinäger.

– Den där kalla smaklösa drycken som ni envisas med att kalla öl är inte öl överhuvudtaget.

(Här blir Bettan så ordrik att jag hänvisar till originalet i länken här ovanför. Fast jag måste ändå citera annan källa – brorsan – som berättade att amrisarnas favoritöl Budweiser, av belackare brukar kallas ungefär ”att vänslas i en kanot”, dvs: fucking close to water…)

– En skattmas kommer att besöka er inom kort för att driva in utestående fordringar från 1776 och framåt.

– Teatime är från 4 p.m. Använd lämpliga koppar, med fat (inte muggar), bisquits (kakor) av god kvalitet samt jordgubbar med grädde under säsong.

Ja vad ska man säga? God save the queen?

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter Budwieser, chips, drottning Elisabeth, USA-kris | 4 kommentarer

En bra början…

Postat den 9 oktober, 2013 av Karin

Funderar på att köpa ny klockradio. Den gamla, som hängt med ett bra tag, lyder inte längre mina kommandon. Så nu håller jag på att orientera mig i klockradiodjungeln och fastnade för denna apparat som ett intressant alternativ.

klockradio

Det är ju viktigt att kunna lokalisera klockan, till att börja med. Känns grundläggande på något sätt och jag tror inte att många godtar som ursäkt, när man är sen, att det var omöjligt att se var klockan var. Inte när det finns klockor som denna på marknaden.

Publicerat i Livet | 24 kommentarer

Att tala med träd

Postat den 7 oktober, 2013 av Karin

Så länge jag minns har de stått där, tolv mäktiga susande björkar. Men nu är det en gång så med björkar, har jag lärt mig, att de har en ganska begränsad livslängt. De hotar att ramla över både folk och hus och till sist måste man inse att bäst-före-datum redan passerat.

Och börjar man se det på det sättet, då inser man ju att de skuggar rätt rejält också. Och mycket löv blir det… Kanske inte bara är nackdelar med att ta bort dem? Men ändå, dessa träd som barnen klättrat i och där pappa byggt trädkoja åt dem. Lätt är det inte. Men om man har turen att känna någon som kan tala med träd blir det lite lättare. En trädpsykolog, helt enkelt, som förstår sig på dem och som kan förmedla lite fakta från trädens värld. Och som dessutom kan få dem att falla med centimeterprecision mellan husen.

Några björkar senare…

Huset från andra sidan, med lutande björk.

Den här björken ville ju inget annat än att krossa boden. Både björkens egen vilja och tyngdlagen sade: mot boden! Men genom en övertalningsmanöver fick trädfällaren den att väja åt sidan och falla strax bredvid, med någon halvmeter tillgodo till grannens uthus! Värstingbjörken fick dock vänta lite. När vi fikade efter de första träden sade träd- fällaren att det alltid är en anspänning när man fäller. ”Man har ju respekt för de där mäktiga varelserna. Och de har ju också en vilja.”

Om det dessutom är lite blåsigt är det bäst att vänta. Men inte för länge. Bamsebjörken var av det där slaget som man ska se upp med. Den delade sig en bit upp på stammen och där, just där den delade sig hade det tydligen blivit fuktigt och bördigt. Mellan de två kraftiga stammarna växte en liten rönn!

Det tyder ju på röta i stammen och om den blir blöt och tung eller om det blåser rejält, då går den helt enkelt av. Bättre att fälla i ordnade former.

Så därför fälldes också den. I sista minuten kan man nog säga, för så här såg den ut inuti.

Jag önskar verkligen alla som måste skiljas från sina trädkompisar att de kan få en klok och trädkunnig person som hjälper till. Någon som kan berätta att trädet har levt färdigt och det kommer nya träd, som växer upp fortare, när de gamla stora träden fällts.

Publicerat i Livet | Etiketter fälla träd | 16 kommentarer

Engagemang

Postat den 4 oktober, 2013 av Karin

Lördagstema idag är engagemang. Och ja, som det ser ut i världen i dag behövs det verkligen engagemang på alla håll och kanter. Mest för miljön, tycker jag. Men när alla lobbyister och intresseorganisationer sagt sitt verkar det inte finnas några problem alls, så det är bara att fortsätta som om vi hade obegränsad tillgång på jordklot.

Det finns inte många ålar kvar i världen, men försök att få fransmännen att sluta fiska glasål, dvs ålyngel, så får ni se!

Så tänkte jag i dag när jag hörde en representant för Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR) som försvarade den hårdhänta utfiskningen, bland annat genom bottentrålning, av våra vatten.

Vi har sett utredningar, sade han, som visar att bottentrålning inte är något problem. Tvärtom: övergödningen blir ett ännu större problem om man inte bottentrålar. Övergödningen kan leda till snabbare bottendöd, nämligen… ”Men mänscha!” Sa jag till bilradion. ”Då är det väl övergödningen som är problemet, eller hur?”

Så mitt blygsamma engagemang är att försöka hålla koll på miljöaspekter på det jag gör och att klimatkompensera så generöst jag bara orkar om jag någon gång flyger och att se till att köpa någorlunda OK produkter ur miljösynpunkt.

Som de här räkorna som fick vara med om ett helt annat slags engegemang, nämligen ”engagement”, en liten förlovningsfest när yngsta dottern förlovade sig nyligen. Man tar ett pepparkaksmått och trycker ut lite brödbitar av någon lämplig sort – i det här fallet blev det smörstekta hjärtan av vetesurdegsbröd. (Smörstekning är onödigt krångligt. Ta något gott bröd, bara, som det är.) Så lägger man på ett salladsblad, ett par räkor och lite skagenröra och vips har man en förlovningsmumsbit!

Miljön och kärleken, se där två rimliga anledningar att engagera sig!

Livsrummet har givit oss oktoberlördagsteman som finns ovanför under rubriken ”Lördagstema”. Övriga lördagsbloggare är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas musikanta Olgakatt, Pysseliten. Byfånen har dock tagit långledigt, men Musikanta som pausat ett tag är tillbaka på banan.

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter förlovning, glasål, lördagstema, utfiskning | 24 kommentarer

… en dag ska jag visa dig Leksand

Postat den 2 oktober, 2013 av Karin

Det här är ett av de bästa bokomslag jag sett på länge. Snyggt, spännande och alldeles genialt i sin tolkning av bokens innehåll.

En kvinna som står och ser upp mot en tom projiceringsyta, en kvinna som försöker tolka mannens tecken, tyda hans signaler och förstå hans innersta tankar. Som projicerar sin tolkning och förståelse på hans tystnad. Eller som står på Kommendörsgatan och spanar upp mot hans fönster.

Boken börjar avväpnande vardagligt, nästan lite barnsligt: ”Ester Nilsson hette en människa.” Denna människa råkar förälska sig i Hugo Rask, som är en ganska upptagen man på många sätt. ”Ingen av dem var riktigt intresserad av henne, men båda var intresserade av honom.” Han åker varannan helg till sin skröpliga mor i Borås. Men: ”Det var något med dessa Boråsresor som inte stämde, ett onaturligt vakuum omgav dem så som onaturliga vakuum alltid omger lögnen.”

Han ska resa bort över jul också och blir nog borta i två veckor. Och kanske till Leksand, dit han drar sig tillbaka för att tänka. ”Just nu vet jag varken ut eller in. Varken ut eller in.”

Och Ester börjar tolka! Han plågas förstås av ovisshet om hon ska finnas för honom när han kommer tillbaka. Den där resan måste ju handla om att han gör upp med sitt nuvarande liv och den kvinna som sannolikt finns där. Och ”En dag ska jag visa dig Leksand” är så gott som ett frieri, eller hur?

Ja, så där håller det på och ”väninnekören” är ofta det enda klarsynta inslaget i detta ödesdrama, där Ester är hopplöst förhoppningsfull. Man sällar sig gärna till vänninnekören under läsningen: ”Åh, neeeej. Gå inte dit! Håll dig borta! LÅT BLI att mejla!” Och så vidare.

Men som Lena Andersson skriver i en avslutande betraktelse om hoppet: ”Kan Hoppet skaffa sig syre gör det det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla… Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet.”

Och någon Leksandsresa blir det ju inte för Ester. Men boken är bra, det glömde jag visst att nämna. Hemskt bra.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Ord, Språk | Etiketter Egenmäktigt förfarande, Lena Andersson | 16 kommentarer