I ett hörn i boden låg en hög med järnskrot. Jag plockade fram bit för bit och då kunde jag ana ett samband mellan bitarna. Här är själva skelettet, eller stommen.
Plus bottengaller, asklucka och ”golv”.
Med ”tak” och skorsten på, blev det en fin liten spis. Klart för proveldning, som gick riktigt bra, trots att jag använde för färsk ved, i form av småpinnar från träden omkring. 
Frågan är då vad det är för slags spis. Lite lyxig som leksaksspis för barn, tycker jag. Även om Carl Larsson-målningen antyder att det kan vara ett användningsområde.
På spisluckan står det: Husqvarna Patent nr 3. Så jag ringde och frågade Patent och registrerings-verket, som dock gick bet. Användningen av patentbegreppet var lite svajig förr i tiden berättade PRV och patentet kan ha handlat om någon detalj i spisen.
Då vände jag mig till en av de kunniga grupperna på Facebook med min fråga om vad det är för slags spis. Där fick jag några intressanta förslag.
Kan det vara en spis för skogsarbetare eller för andra mobila behov? Handtagen tyder ju på att den är tänkt att kunna flyttas på. Så kan det vara och skogshuggare är ju starka. Själv klarar klarar jag inte att flytta den utan att plocka sönder den i sina beståndsdelar. Bara askluckan väger som ett mjölkpaket. Eller är det kanske en limhällsspis till ett snickeri?
Eller mera troligt en strykjärnsspis till en skräddare. Man tröttnade väl på de relativt ineffektiva lodstrykjärnen och ville ha hetare sula på strykjärnet. Då var det bättre att kunna ställa strykjärnet direkt på spisen, än att värma en järnklump i elden, som man sedan stoppade in i ett ihåligt lodstrykjärn (järnklumpen, inte elden).
Jag skrev till Husqvarna museum och frågade och fick snabbt svar från dem: ”Detta är en strykugn. Alltså en slät häll ovanpå där man placerade strykjärn för att värma upp dem. Plats för sex strykjärn. Finns med i Husqvarnas Prislista från 1902. Vet inte exakt när de började tillverkas dock. Priset var 11,50 1902.”
Nu funderar jag på om det kanske går att använda den som en liten grill. Men det kanske är för vanvördigt?
Uppdatering 4 juni:
Brorsdottern och Hyttis berättar att spisen på Carl Larsson-målningen faktiskt är en leksaksspis och att Hyttis mamma hade en sån i lekstugan.
Numera finns den hos Brorsdottern som bidrar med bilder och hon lovar att damma spisen ibland.
Alla tillbehör som man kan önska sig finns också. Ett litet våffeljärn som får direktkontakt med elden om man tar av spisringarnas mittplatta. Så fint!
Det började med att ett av barnbarnen ville plantera några basilikafrön som han fått i skolan. Så det gjorde vi.
Man klipper av stjälken på ett strategiskt ställe där det finns en bladrosett. Sedan plockar man av de flesta bladen på den avklippta biten – det räcker att ha kvar de fyra toppbladen för att den nya plantan ska klara sig. 
Och tomatplantorna som måste tjuvas, alltså de där små extrakvistarna som växer ut i bladvecken och tar näring från plantan i onödan, kan man plantera dem? Det känns alltid konstigt att ta bort de fina små kvistarna och slänga dem.
I vintras knäcktes hennes kraftiga arm, som hon sträckt in över land. Snötyngderna blev henne till sist övermäktiga. 
Hon ger inte upp så lätt, den gamla damen!
Här har jag kvistat av den kraftiga grenen. Om någon är pigg på att göra träskedar eller träskor finns det virke att hämta. Just al lär vara extra bra till det. Den där kraftiga grenen är tjock som en ordinär trädstam och den del som ligger längst bort i bild, med mossa på, ser ut som en krokodil på väg ner i sjön.
Där möttes jag av en ny värld. Det var tomt i receptionen. Det enda tecknet på mänsklig närvaro var en handskriven lapp att kölappsautomaten var trasig.
Det finns också kriminella som försett sig med kraftfulla scanners som kan läsa av ett betalkort på en halvmeters håll, men hittills är det bara SL som agerat digital ficktjuv mot mig.
Nu har jag köpt ett blockerings-fodral och ska ge mig ut på stan för att kolla om det funkar.
Om skyddet inte fungerar förlorar jag 42 kronor för resan, i stället för att betala ingenting när jag använder mitt månadskort.
Det råder Valborgsmässoförvirring i landet. 
Jag har svårt att tänka mig att svenska folket stillatigande finner sig i att avstå från sina lokala vårbrasor. Tidningen Norra Halland rapporterar:
I förrgår var jag på en ovanligt trevlig släppfest för en ny bok: Head Hammer Man, med undertiteln ”Horndals bortglömde hjälte”. Författare är Henrik Levahn, uppväxt i Horndal, en bruksort i södra Dalarna, och medlem i metalbandet Horndal. Många av bandets låtar handlar om det nedlagda järnverket i Horndal och de hävdar därför att de inte spelar heavy metal, utan rusty metal.
Boksläppet hölls på Henriks arbetsplats, lokaler som bland annat innehåller en gammal kolkällare. Ovanför dem ser man del av öppningen där kolet en gång hälldes ner i källaren. Nu fick trappen ner till källaren fungera som scen. 
”Här på Horndal är endast hyttan i gång, valsverket står fortfarande, de gamla hyttarbetarna äro hotade med vräkning ur rummen till lördagen, en familj har bedt att få komma hit och vi hade ej hjärta att neka dem.”
