Jag jobbar vidare mot den organiserad brottsligheten. I mitt fall gäller det Stockholms Lokaltrafik, som jag skrev om i förra inlägget. De stjäl pengar pengar från sina resenärer genom att i smyg dra betalning för extra biljetter, lite då och då, från resenärer som redan har köpt månadsbiljett eller andra biljetter. Metoden kallas skimming och innebär att deras kortläsare inte bara registrerar ditt SL-kort, utan i förbifarten också snor 42 kronor från ditt vanliga betalkort. I mitt fall Visakortet.
Det finns kriminella som försett sig med kraftfulla scanners som kan läsa av ett betalkort på en halvmeters håll, men hittills är det bara SL som agerat digital ficktjuv mot mig.
Motmedlet är ett kortfodral som sägs stoppa möjligheterna att fjärravläsa bankkortet.
RFID blocking, står det på förpackningen, dvs blockering av radiofrekvensidentifiering. Systemet för snabbavläsning av bankkort, SL-kort och liknande bygger på att korten sänder ut en svag radiosignal, vilket brottslingar kan använda sig av. I SL:s fall är det väl inte medveten stöld, men de låter det ske och rycker på axlarna när man påpekar det.
Nu har jag köpt ett blockerings-fodral och ska ge mig ut på stan för att kolla om det funkar.
Jag undrar hur det går om jag lägger på fodralet med bankkortet i, på SL:s kortläsare.
Det måste jag pröva. Återkommer med rapport efter min utflykt med lokaltrafiken!
Mission accomplished! Nu må ni tro har jag varit en sväng till Södermalm, som var regnigt och småtråkigt, så jag köpte bara några akvarellfärger och åkte hem igen. Syftet med resan var ju också att kolla hur mitt nya RFID-skydd funkar. Jag var beredd att offra en slant på försöket.
Om skyddet inte fungerar förlorar jag 42 kronor för resan, i stället för att betala ingenting när jag använder mitt månadskort.
Och HUR gick det? Jotack, det gick utmärkt! Här har jag lagt mitt Visa-kort på SL:s kortavläsare, i sitt nya fodral, och avläsaren kunde bara blinka hjälplöst, utan att öppna spärren.
Jag har för säkerhets skull kollat hur det ser ut på kontot och bortsett från att akvarellfärgerna är svindyra, ser det bra ut.
”Vi producerade våra egna kycklingar, kläckte i en amerikansk maskin ”Buckeye” som drevs av fotogen. Fanns tupp i hönsgården använde vi hemägg men för att få andra hönsraser beställde mormor per postorder från ett hönseri och äggen kom med bussen
och lastades av på mjölkbordet.
Äggen lades på ett nät i maskinen och under ställdes ett fat med vatten. På äggen ritades kryss för att man måste vända dem en gång om dagen och då visste man ju att alla äggen var vända. Detta förfarande skulle imitera hur en hönsmamma tog hand om sina ägg.
Det tog tre veckor och sista dygnet måste det vara helsvart i maskin när kycklingarna hackade sig igenom skalen. Man såg inte men hörde plötsligt hur små kycklingfötter traskade runt på nätet. Då var det dags sticka in handen och plocka ut de små liven och stoppa dem i en s k fostermor – en låda med en värmelampa. Grus och små grästuvor gjorde det trivsamt att vandra runt på och efter några dagar släpptes kycklingarna ut i en större låda. Kycklingfoder gjordes hemma och bestod av hårdkokta hackade ägg, skorpsmulor och finhackad klöver eller nässlor.”
Farmors höns har varit med förr. De hade det bra och värpte sällsynt goda ägg.
Kycklingfoder på ägg, skorpsmulor, klöver och nässlor! Jag undrar vad de får idag i de stora kycklingfabrikerna, men jag vill nog helst slippa veta.
(En av anledningarna till att våra hav töms på småfisk kan vara att de går till hönsfoder.)
Om det går att få ordning på hönsen och tupparna och äggproduktionen, så att det sker under trevligare former för alla inblandade, är det såvitt jag förstår ett någorlunda miljövänligt och ekonomiskt sätt att producera mat.
I fortsättningen ska jag hålla utkik efter möjligheter att adoptera en tupp och jag kommer att kolla om det går att köpa tupp på saluhallen, för hur ska man annars kunna göra coq au vin?
Solen skiner och det ser ut att bli en finfin påskafton. Här ska pyntas påskris och gömmas påskägg.
Jag önskar alla en riktigt glad påsk!