Karin Englund

If it walks like a duck, if it looks like a duck, if it quacks like a duck…

Postat den 15 december, 2013 av Karin

I frysen finns en plastburk där det står Anka på locket. Vi har länge varit övertygade om att där finns en bra måltid. Den ser mycket trovärdig ut, med en framtoning och presentation som övertygar läsaren. anka Klart att det ligger en anka där i burken. Står det anka så gör det (men samtidigt gnager ett litet tvivel i bakhuvudet: var det inte den vi åt upp för ganska länge sedan?). I dag tyckte vi dock att det var dags för anka till middag.

Och har man sett! Innehållet var ingalunda någon anka utan en slags grönskaksgryta från förr i tiden, som inte ens var god då. Hela fenomenet utnämndes genast till en ”frysanka”.

Det är en parallell till den mer kända tidningsankan, dvs en osann (och icke kontrollerad) historia som publiceras i tron att den stämmer. Andra hakar på och det blir till sist en etablerad sanning.

”Ur-ankan”, uppges ha varit en belgisk påhittad historia om en glupsk anka, som fick god spridning på 1800-talet och som kan ha givit upphov till begreppet tidningsanka.

Andra förklaringar är språkliga, som att det skulle komma från det franska uttrycket vendre un canard à moitié, som betyder att sälja en anka till hälften. Dvs att luras. Som att sälja skinnet innan björnen är skjuten. Eller, menar andra, kommer uttrycket från tyskan där en saga eller påhittad historia, Legende, slarvigt uttalat kan låta lite likt ”ljugankor” Lügente. Nja…

Den engelska förklaringen är att ankor flaxar omkring och låtsas ha skadat vingen för att avleda uppmärksamheten från skyddslösa ankungar. Hittar på en story helt enkelt, för att få uppmärksamhet. Well…

En intressant idé är att det skulle kunna komma från den latinska förkortningen N.T. (non testificatium) som betyder ungefär att detta har inte kollats eller verifierats. Hur då N.T? Hur kan det bli tidningsanka? Jo om man uttalar N. T. på tyska låter det som ente, dvs änder. Så om man tänker sig en tidningsredaktion där man diskuterar en osannolik historia, kan det mycket väl hända att jargongen är att det handlar om ente. Änder. Eller tidningsankor, då.

Eller också är det bara ankornas enerverande ovana att snattra på hela tiden som ligger bakom. Redaktörens förslag är att journalister som lyssnar för mycket på snattrandet i ankdammen garanterat kommer att begå en tidningsanka eller fler. Andra förslag?

Mitt budskap är i alla fall: Om ni vill undvika falska ankor i era frysar, se då för 17 till att märka förvaringsboxarna korrekt! Och kolla noga att det inte redan står något på locket!

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter tidningsanka | 8 kommentarer

Här finns inget mer att upptäcka…

Postat den 14 december, 2013 av Karin

Gnuttans lördagstema är idag. Men denna gråmulna dag är inte något att skriva om, så den lämnar vi därhän. I stället kollar jag på Wikipedia om det är någon författarfödelsedag idag, men det var lite magert. Den 14 december är nog inte en dag då berömda författare föds, utom Paul Éluard, men om honom vet jag just ingenting. Han delar födelsedag med den mer sentida, mindre kända, amerikanska författaren Amy Hempel.

Henne stötte jag på när hon citerades under en skrivarkurs för ett par år sedan:

”Det finns så mycket jag inte klarar av att läsa eftersom jag blir så frustrerad. Någon skildrar hur huvudpersonen går ombord på ett flygplan, sätter sig ner och fäller ner stolsryggen. Och jag vill bara säga: ’Kära vän, jag har varit i stan. Jag har flugit. Lita på mig.'”

Detta ledde till en livlig diskussion i skrivargruppen. Man kan mycket väl skildra viktiga saker om en person genom att beskriva inte att, men hur han går ombord på ett plan, sätter sig ner och fäller ner stolsryggen. Men grattis på födelsedagen i alla fall!

Men titta här! Bonusinfo om den 14 december. Max Planck hette en ung klipsk kille som ville studera fysik i slutet av 1800-talet. Fysikprofessorn Philipp von Jolly i München avrådde honom på det bestämdaste: ”Inom detta gebit finns inget mer att upptäcka”.

Max svarade då att han inte alls tänkte upptäcka något nytt, utan bara ville försöka förstå sig på hur fysiken funkar. Och ju mer han förstod desto mindre begrep han, för ljuset uppförde sig inte som det borde. Till sist nöjde han sig med en matematisk formel för dessa upptäckter, trots att han menade att det egentligen var orimligt. Ljuset verkade bestå av småbitar – Plancks konstant – som skickades iväg i grupper. (Det här är ett område som jag inte kan något om, jag försöker bara förstå vad han inte förstod och det är svårt nog.) Hursomhelst publicerade han sin formel just idag år 1900.

Einstein nappade sedan på hans idéer och på den vägen är det. Undrar vad årets nobelpristagare Higgs skulle säga idag? Nu när higgspartikeln har upptäckts finns det inget mer att upptäcka inom fysikens område? Nej, troligen skulle han säga att nu kan vi gå vidare och verkligen försöka förstå hur det funkar.

Här kan man läsa om vad övriga lördagsbloggare hittat denna decemberdag: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Lördagstema | Etiketter Amy Hempel, Einstein, Higgs, Max Planck | 17 kommentarer

Å då sa jag till Björklund…

Postat den 11 december, 2013 av Karin

arieh Här ser vi yngsta dotterns pojkväns mammas kusins mans bror, Arieh Warshel, som samtalar med utbildningsminister Björklund.

Jag hoppas verkligen att han berättade för Björklund att det inte funkar att ryta till den svenska skolan: ”BLI BÄTTRE!” Eller att det inte är någon bra idé att låsa klassrummen för eleverna som kommer för sent. Mycket bättre att göra skolan så intressant och lockande att de inte vill missa något. När jag fått veta vad det samtalade om i går kväll lovar jag förstås att rapportera!

Publicerat i Debatt | Etiketter Arieh Warshel, Jan Björklund, utbildning | 4 kommentarer

Uppskörtade

Postat den 10 december, 2013 av Karin

Arkiv -Odaterad Alfred Nobel. COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN CODE 190/9814

Men vänta nu, tänker Nobel, det där verkar väl inte så viktigt…

Eftersom yngsta dotterns killes mammas kusins mans bror har fått nobelpris i år följer jag det hela med större intresse än vanligt. Lite insiderskvaller är ju alltid intressant.

Jag får bland annat höra om alla praktiska råd som utdelas före festen till de inbjudna. Ett av de värsta faux pas en karl kan begå denna festkväll är av allt att döma att sätta sig ner UTAN ATT SE TILL ATT FRACKSKÖRTEN FALLER PÅ VARSIN SIDA AV STOLEN. Ja hujeda mig, hur skulle det annars se ut?

Allvarligt, vad håller vi på med. Varför får de inbjudna förhållningsorder om hur manchettknapparna ska se ut och hur frackskörten ska placeras, men ingen information alls om att de kan bli hur uppskörtade som helst av skumma taxiföretag.

Yngsta dotterns killes mammas kusin och make råkade ut för just det – både för manchettknappsinstruktioner och svindyr taxi. När de protesterade mot taxipriset, som var mångdubbelt mer än de betalade förra gången för samma sträcka ryckte chauffören på axlarna och sa att det är dyrt att leva.

När 10 km tar 15 minuter ska det kosta max 320 kronor på storhelger, annars mindre.

Detta är högsta normaltaxan. Det finns bolag som tar det tiodubbla, 3000 kronor i stället för 300 per mil. Det är pinsamt att så många blir så lurade av oseriösa taxiföretag och den där regeln att de måste ha en informationsskylt om priset är helt verkningslös. Med en främmande valuta, i ett stressat läge i ett främmande land är man inte något kritisk konsument. Folk förväntar sig inte att bli så lurade.

Etikettsreglerna då? Ja, mest tycker man väl att det är exotiskt och lite gulligt och är det frack så är det. Så personer som aldrig ens haft en slips på sig i hela sitt liv ska plötsligt leta upp full pingvinmundering. Gissa var. Jo hemmavid, före avresan till Sverige, på den lokala teaterns kostymförråd!

OK, jag har inget emot att man har ”civil högtidsdräkt” som klädkod, men jag tycker i år, liksom förra året och förrförra att männen borde kunna välja klänning i stället för frack om de vill. Mycket bekvämare, färggladare och inte behöver man fundera på frackskörtens placering heller.

Publicerat i Debatt, historia | Etiketter civil högtidsdräkt, frack, klädkod, Nobel | 22 kommentarer

Vad rätt jag tänkt, fast det var fel… eller tvärtom

Postat den 9 december, 2013 av Karin

Häromdagen skrev jag om solens gång, fast övertygad om att solen uppför sig logiskt och förutsägbart. Det gör den inte, visar det sig. De diskussioner jag fört med olika personer om detta kommer i en helt annan dager när jag tagit del av vad Byfånen hjälpsamt bidrog med i kommentarerna till detta inlägg. Japp, jag hade fel. Någon annan rätt. Men ytterligare någon annan hade ändå fel och där hade jag lite rätt. Låt oss stärka mitt självförtroende med beskrivningen om hur jag hade rätt, i stort sett.

Här har vi ett ställe där man kan söka sol eller skugga allt efter tidpunkt på dagen. Om man planerar måltider kan det vara bra att veta när det är skuggigt eller soligt.

20.40

Och när vi planerade insåg jag att det finns personer i min omgivning som anser att skuggan faller annorlunda vid olika årstider. Alltså inte att den blir kortare eller längre, utan att den ändrar riktning. Den här bilden är tagen vid åttatiden på kvällen. Klockan tolv på dagen är det skugga på däcket framför huset. ”Men”, sade någon, på senvintern i år ”i sommar blir det ju sol här mitt på dagen, för då har ju solen hunnit längre på himlen.”

Jag invände att solen inte hinner längre i juni än i april, att det inte hjälper i detta fall att solen står lite högre. Skugga blir det i alla fall. Solen kikar runt hörnet först i tretiden. Denna bild är tagen 15.18 den 23 juni. Så det stämmer ju, så långt.

analemma2

MEN så kommer de där länkarna från Byfånen och jag känner mig som om jag vore medlem i Flat Earth Society:

”Va? Skulle jorden vara rund? Nä, det tror jag väl ändå inte!”

Fenomenet kallas analemma och är svårt att förklara, men lätt att fotografera.

Så här står solen på himlen vid samma tidpunkt på dagen, vid olika tidpunkter på året. Bilden är alltså taget med en fast monterad kamera som gjort 32 exponeringar under ett år, vid samma tid på dagen.

Att det blir en åtta har med jordens elliptiska bana att göra och möjligen är Kepler inblandad också. Men visst rör sig solen lite i sidled också över året. Inte mycket, särskilt inte här i norr. Men dock, hon rör sig… Här har jag hittat en någorlunda begriplig artikel om analemma på en finsk webbplats. Och här på engelska. Tydligen var detta allmän kunskap för inte så länge sedan. Kanske är fortfarande? Kanske bara är jag som…

I den finska artikeln punkteras också mitt bästa argument för att solen alltid står i samma väderstreck vid samma tidpunkt på dagen (om än på olika höjd vid olika årstider). ”Solur!” sade jag triumferande. ”Hur skulle ett solur kunna fungera om inte solen höll sig till samma position?” Här har vi svaret, citerat från artikeln: ”Solur som det är nån kvalitet med brukar vara försedda med analemma-diagram för att man ska kunna räkna ut den verkliga tiden ur soltiden.”

Läge för en liten pudel på engelska också tror jag:

Apologies to the person who tried to tell me this. I was stubbornly insisting, perhaps not that the earth is flat, but at least that there is no such things as analemma. Now I know better, and had it not been for our discussions I wouldn’t have found out! Here is more.

Publicerat i Debatt | Etiketter analemma, solens gång | 15 kommentarer

Lördag. Igen!

Postat den 7 december, 2013 av Karin

Nu går det undan ska jag säga och Gnuttans lördagstemat denna vecka är påpassligt nog Bakverk. Gnuttans blogg heter Wienerbrödslandet, så det ska bli spännande att läsa om hennes bakprojekt.

För mig blir det sällan av att baka. Jag har dock ett par paradnummer: goda taggiga hälsobullar och urgoda onyttiga mandelmassekakor.

Hälsobullarna går till så att man kokar en gröt på vad man har av flingor och frön. Rätt mycket havreflingor ska det vara, men i övrigt kan man ta lite av varje. Så rör man ut lite jäst i ljummen degvätska (här kan man välja vatten, mjölk, vassla eller vad man vill). När gröten är ljummen rör man ihop jäst och gröt och rör i såpass mycket mjöl (graham, vete, durum, eller nåt) att det blir en lös deg. Javisstja, salt och lite sirap också. Och de brödkryddor som man gillar. Så får degen jäsa någon timme. Sedan klickar man ut lagoma klunsar på en plåt och låter dem jäsa en dryg halvtimme. Eftersom degen är lite lös blir de ofta taggiga när man klickar ut dem, men det gör inget. Och så gräddar man i ganska varm ugn. Jag lovar att en sådan bulle till frukost håller en mätt fram till lunch.

bakverk1

Och så mina supersnabba och urgoda mandelmassekakor: Köp ett halvkilo mandelmassa (obs INTE marsipan!). Skiva och lägg på smörat bakplåtspapper. Eller osmörat, men då ska man bre lite smör ovanpå mandelmassan i stället, för det behövs för smaken. Och så liiite flingsalt på det. In i riktigt varm ugn, överst, i några minuter.

Håll koll på ugnen, för de gräddar snabbt! Farligt gott!

Kan också användas till små bakelser, med grädde och tärnade meloner, med lite honung på. Eller till konfekt, om man skär dem i småbitar och till exempel lägger lite chokladtryffel emellan (blockchoklad som man smälter i lite grädde) och en valnöt ovanpå.

Var det någon som undrade hur det går med vikten? Jotack, jag håller mig inom det något vidare spann som är min målvikt numera.

Lördagsbloggarna finns listade i ”huvudet” under rubriken Lördagstema tillsammans med december månads teman.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter hälsobullar, snabbkakor | 25 kommentarer

Och solen har sin gång…

Postat den 4 december, 2013 av Karin

Jag klagar inte, för det lär inte hjälpa, jag konstaterar bara att solen gick upp (i smyg, dessutom!) först klockan 8.22 idag. Sedan höll den sig uppe i sex timmar och tjugonio minuter. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Den 21:a december klarar den bara sex timmar: upp kvart i nio, ner kvart i tre. En fjärdedel av dygnet. 25%! Det är… väldigt lite dagsljus, det.

Och när den håller sig uppe några timmar känns den dessutom alldeles anemiskt håglös.

motljus 13.03

Japp, detta är det solsken vi får hålla till godo med nu. Det är inte månen, utan ska föreställa solen. MITT PÅ DAGEN. Om man kisar lite ser man hur mycket klockan på Katarinahissen är. Just precis. 13.03! Och då har jag ändå varit hygglig och gått några steg åt sidan så att solen skulle synas överhuvudtaget i den där svackan.

Bilden har ett annat syfte också. Jag ska ta ett foto av samma plats, vid samma tid, om tre månader och igen om ett halvår. Detta för att komma vidare i en diskussion om solens position på sommaren, jämfört med vintern. Jag har diskuterat detta i timmar utan att komma överens med personer som anser att den syns lite mer till höger (eller om det var vänster?) på sommaren. Medan jag envist hävdar att den inte alls rör sig i sidled (alltså vid samma tidpunkt, sett från samma plats), utan bara i höjdled.

Låt oss anta att jag står vid sjön Rossen och har Storön framför mig. Det går lika bra med andra platser, men jag har ett behov av att tänka konkret i sådana här frågor.

Såhär, alltså. Solen står högre upp på himlen i juni, lika halvhögt i mars som oktober och lägst i december, men den finns vid samma träd, vid samma tidpunkt, även om den är högre upp, eller lägre ner, eller till och med under horisonten. De personer som jag diskuterat detta med, intensivt och länge, vill ha det till att den också flyttar sig i sidled. Det tror inte jag. Men som den dysdirektiker jag är känner jag mig naturligtvis inte hundra procent säker. Om ett halvår har vi facit!

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter dagsljus, vintersolstånd | 15 kommentarer

Historiespaning på Buckan

Postat den 2 december, 2013 av Karin

Mitt i Stockholm, vid Berzelii park ligger Bukowskis, eller Buckan, som stammisarna brukar säga (lärde jag mig i nyligen). Där kan man titta in och se tavlor som krupit fram ur vrårna. Man blir förstås vansinnigt nyfiken på vilka vrår de kommer från men det får man inte veta. En och annan porträttserie antyder att de har prytt (OK, välj gärna något annat verb om ni vill) stora dystra matsalar i långa rader.

Det är en ganska blandad kompott: tavlor som man mycket väl förstår att ägaren vill bli av med, men också jättefina verk, som ett avspänt landskap av Zorn eller ett gulligt stilleben som man skulle kunna ha i köket (aj då, jag missade vem som målat tavlan till höger).

zorn
Men den målning som jag blev stående framför längst var ändå ett Stockholmsmotiv av en okänd konstnär ”från 16-1700-tal”.

Hej och hallå, Buckan, kanske jag kan hjälpa till med dateringen! Jakobs kyrka syns på målningen. Den invigdes 1643 och hade då ett spetsigt torn. 1723 slog blixten ned i tornet som brann. När det byggdes upp igen fick det en annan form. Bååtska palatset på andra sidan vattnet byggdes 1669 och finns fortfarande kvar. Slottsbacken ser lite bebyggd ut och tavlan är sannolikt målad innan nya slottet byggdes.

Slottet tre kronor brann 1697 och den där orörda slottsbacken med sina skjul tyder på att det är före slottsbranden. Efter branden röjde man och började bygga nya slottet som tar mer plats ner mot slottsbacken. Visst, det dröjde innan det blev klart, men jag är rätt säker på att detta är en ”före-branden-målning”.

Här är samma vy från andra hållet, ur Suecia antiqua et hodierna, tryckt 1700.

Men, invänder då någon skarpsynt betraktare, ser det inte ut som nya slottet där på bilden? Förvisso, men det är bara den norra längan (till höger i bild), som alltså var nybyggd vid tiden för slottsbranden och som i stort sett klarade sig. Så jag gissar på 1690-tal.

Publicerat i historia, konst | Etiketter Bukowskis, Stockholmsbilder, Zorn | 26 kommentarer

Förberedelser

Postat den 30 november, 2013 av Karin

Förberedelser, föreslår Pysse som dagens lördagstema, så här inför advent. Ack, om jag vore skapt så att jag kunde börja förbereda julen nu. Eller förbereda något överhuvudtaget. När annonserna börjar handla om ”sista-minuten-klappar” tycker jag att jag startat i god tid…

Det kanske har sina fördelar med att leva livet lite ad hoc, men jag sneglar alltid avundsjukt på alla som verkar veta i förväg hur och vad man ska göra. Höstgräva land, för att det ska funka på våren och förgro diverse växtlighet i februari. Kloka människor som kommer ihåg att ta in hängmattorna på hösten. Själv är jag nöjd och glad om jag kommer ihåg att betala hyran.

Det kanske är därför jag lägger på minnet allt som handlar om framförhållning. Som att man inte ska fundera för länge på nästa steg, för då kommer man att tillbringa livet på ett ben. Ingen risk i mitt fall, jag snubblar på i god fart. Mer träffad känner jag mig av konstaterandet att man ofta smider planer framåt kvällen, men nästa morgon gör man ändå som man brukar.

Ett råd som jag inte riktigt vet vad jag ska gör med är det här: ”Det farligaste av allt här i världen är att ta sig över en avgrund i två språng.” Mja, jo, om man verkligen ska hoppa över en avgrund kanske. Men det har jag sluppit hittills. Och när det gäller krångliga situationer i övrigt kan det vara bra att ta ett steg i taget.

Här håller Churchill sitt berömda tal om kalla kriget: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the continent.”

Lite oroad känner jag mig av att ”framgång är när förberedelse möter möjlighet”, för det kräver ju faktiskt att man förbereder sig, trots allt. Då söker jag tröst i att ”overpreparation is the foe of inspiration”. Men eftersom jag jobbat som talskrivare i många år måste jag ändå hålla med Churchill: ”Det finns inget som kräver så noggranna förberedelser som ett improviserat tal”.

Här finns övriga lördagsbloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Olgakatt, Pysseliten

Tack Pysse för inspirerande teman i november! I december tar Gnuttan över. Och javisstja; här kommer en påminnelse om viktig information inför julförberedelserna:

Publicerat i Lördagstema | Etiketter churchill, förberedelser, planering, talekonst | 32 kommentarer

Jag är nöjd nu

Postat den 25 november, 2013 av Karin

”Jag är nöjd nu” kan man läsa i Resumés fredagskrönika. Krönikören skulle helst vilja slippa den skattesänkning som riksdagen beslutade om i förra veckan, förutsatt att pengarna i stället används till samhällets välfärd och infrastruktur. Till sådant som man inte kan fixa på egen hand. Bättre skola till barnen. Säkrare järnvägar.

Det är många som börjar resonera på det sättet. Jag möter småbarnsföräldrar som ser dagisgrupperna öka, föräldrar till skolbarn som stressas av att barnens lärare är så stressade. Personer inom vården som undrar vad som hände med det drömyrke de en gång valde, som nu blivit en hektisk löpandebandetverksamhet. Som känner sig hjälplösa inför försämrad samhällsservice och som skulle avstå från skatteavdraget om det i stället används till att förbättra de gemensamma resurserna.

De finns de som menar att det går jämt upp, eller till och med med förlust, när man räknar ihop alla egna satsningar måste till när samhället snålar. Som att gå ner i arbetstid för att kunna hämta tidigare på dagis, när dagiset är underbemannat eller dyra simlektioner eftersom skolan inte längre har det.

Eller som en uppgiven mamma suckade nyligen, i en brant sammanfattning av läget:

”Nu går det löss i skolan igen och det kostar flera hundra kronor i lusmedel varje gång. Det är vad vi använder jobbskatteavdraget till, lusmedel! För att det är så trångt i klasserna att ungarna sitter praktiskt taget på varandra.

Kan man inte ta alla de där jobbskatte-avdragen och göra klasserna lite mindre i stället!?”

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter Jobbskatteavdrag | 12 kommentarer