Skrämmande

Pysseliten föreslår Skrämmande som lördagstema idag. Svårt tema för mig som inte är så lättskrämd. (Tror jag i alla fall.)

OKQ8

Men det här är nog lite skrämmande i alla fall. Ett KILO godis… Det är skrämmande på samma sätt som godisreklamen, som jag såg i USA för ett par år sedan. På stora banderoller tvärs över ett hav av billigt godis på en stormarknad stod det:

”Barn behöver energi. Kolhydrater är ren energi. Ge ditt barn vad det behöver!”

Någon mer än jag som minns en tid då de stora matvaruaffärerna hade en frivillig överenskommelse om att inte placera godis för lättåtkomligt för barn? Framförallt inte vid kassorna.

marabouOch vad ska man säga om denna form av produkt-placering?

Kan inte hjälpas, men jag tycker faktiskt att det är lite kul. Samtidigt som just den här bilden från ICA i Alingsås (tipstack för båda bilderna till Kostdoktorn) på ett skrämmande tydligt sätt visar hur väl säljstrategerna känner till våra svaga punkter.

Alla som kämpar med (mot!) sötsuget vet att det kan gå rätt bra i de situationer som man känner till på förhand och kan stålsätta sig mot. Men så dyker överrumplingstillfällena upp. Då hänger man inte alltid med och plötsligt, utan att man riktigt vet hur det gick till, ligger en chokladkaka i varukorgen. Men nu är det i alla fall nästan två månader till nästa stora godishelg.

Lördagsbloggarna är  Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Lördagstema, Okategoriserade, vikten | Etiketter , , | 25 kommentarer

Zombietajm – eller nästa år kanske de får titta på ärret

Höstlov och tre förväntansfulla barnbarn kräver kanske några extra programpunkter, tänkte jag och inventerade den långa listan över tänkbara aktiviteter i stan. När sedan barnen dök upp i går hade jag laddat med förslag. Men de hade ett gemensamt motförslag: ”Kan vi inte bara få vara här?” sa de bedjande. Jamen självklart!

storlego

Så det blev en heldag då de ägnade sig helhjärtat åt riktigt barnsliga lekar, som att bygga med storlego (i stället för de komplicerade minibitarna som ingår olika färdiga ”koncept”), rita monster (i stället för att gå och se monsterfilm på bio) och så äppelprovning (eftersom det fanns gott om äpplen, men bara ett äpple av just den sort alla tre ville ha). Dessutom lite halloween-pumpa-slöjd och fladdermusframställning.

Kreativiteten flödar. Förarhytten till en traktor har blivit hiss i legohuset, hästen har fått flytta in i rummet och pendeltåget parkerar strax intill.

Så lätt man glömmer att det ungarna behöver bäst är att i lugn och ro får hitta på egna sysslor och utveckla gemensamma verksamheter. Gärna med lite diskret vägledning och kontinuerlig materialförsörjning. Och är man lagd åt det pyssliga hållet själv är det ju en välkommen anledning att få hålla på.

pumpafejs

Och här har vi en figur till med hål i huvudet.

Och i dag är det är Halloween på riktigt. Alltså den 31 oktober, alltid, varje år. Hur och varför denna keltiska sedvänja finns skrev jag lite om här.

Barnbarnen är mycket medvetna om att det ska vara något läskigt och jag lyckades imponera med mitt nyförvärvade hopsydda ärr i skallen. De fick inte ens titta på det, det vore FÖR läskigt, bara känna lite försiktigt på stygnen genom bandaget. Men nästa år kanske de kan få se ärret.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 20 kommentarer

En Freud för alla sinnen…

Hur har ni det? Egentligen. Allt väl? Eller känner ni er kanske lite dysfunktionella? Ingen fara i så fall för det finns hjälp att få.

Jag har en fäbless för annonser om datorer, högtalare, hårddiskar och andra kantiga lådor, helt enkelt för att jag tycker så synd om den här yrkesgruppen, de som ska hitta på en säljande annons om något som är så bildmässigt otacksamt. Resultatet blir ofta excesser i texten i stället och nu har jag hittat någon som riktigt släppt loss. Eller som givits fria händer. ”Skriv vad du vill, bara folk reagerar en smula. Det får gärna vara knäppt, ologiskt, långsökt, tillgjort, vadsomhelst, men det ska märkas.”  I annonsens ingress försäkrar man att man har helt bedårande högtalare. En freud för alla sinnen.

audio pro addon t10

Sedan blir man mer specifik. Detta är Audio Pro Addon T 10.  Det är ingen hejd på vad den kan åstadkomma. Enligt reklamtexten har den en ljudbild som man kan stirra sig blind på.

Och: Med kraftfull djupbas, ren diskant och senaste bluetoothteknologin skapar Audio Pro Addon T 10 harmoni i vilken dysfuntionell familj som helst. Och som inte det vore nog finns den också i mattlackat svart och vitt. Det ni!

Uppdatering. Något skakad ser jag i en kommentar att det finns läsare av denna blogg som inte utan vidare tror på det jag skriver utan söker bekräftelse i källmaterial eller på annat sätt.

Just i detta fall (Audio Pro Addon T10) verkar det som om företaget inte köpt annonsplats digitalt utan bara i papperstidningen, där jag läste texten. Som en specialservice lägger därför ut bild av texten här.

dysfunk

Publicerat i Ord, Språk | Etiketter , | 24 kommentarer

Likt och olikt

Man matas ständigt med bilder av olika platser, i nyhetsflödet, i litteraturen, på film och i reseannonser. Jag tycker det är spännande att se hur de bilder man skapar sig, med hjälp av fragment, stämmer med verkligheten. Här kommer några bilder från förra veckans tripp till Israel, några som liknar min föreställning om platsen och några som inte gör det.

Precis så här hade jag föreställt mig Tel Aviv: Nybyggt, ljust och havsnära.

Precis så här hade jag föreställt mig Tel Aviv: Nybyggt, ljust och havsnära.

Men den här sortens bebyggelse finns också, låga hus och "äldre" kvarter, dvs drygt hundra år gamla.

Men den här sortens bebyggelse finns också, låga hus och ”äldre” kvarter, dvs drygt hundra år gamla.

cykelstadJag hade inte väntat mig en så cykelvänlig stad, med fina breda cykelbanor överallt. Dessutom finns det bra hyrcyklar med ett smidigt system med cykeldepåer utplacerade tätt i hela staden.

Man tar en cykel där man behöver den och lämnar tillbaka när man är framme. Och så tar man nästa cykel när man ska tillbaka. parkbänkar

Man ska alltså inte göra som jag gjorde. Jag bokade heldagspass för en cykel och lade beslag på den hela dagen.

Parkbänkarna står ofta två och två vända mot varandra så att man kan sitta och prata några stycken. Eller bara två, som här. Den gröna cykeln är hyrcykel, välskött och lättrampad.

j-vyvatikanenJerusalem motsvarade mina förväntningar på många sätt, en kompakt, tätbyggd stad med de där lokala, ljusa byggstenarna som ger hela staden en mild färg.

Men jag hade inte väntat mig på många flaggor överallt. Jag vet inte om jag färgas av förväntningar här, men nog kändes det mycket mer som en revirmarkering än ett vänligt: ”Hej, här är vi!”

Just denna flagga råkar vara Vatikanstatens, men det fanns alla andra sorters också.

jerusalem9De smala gränderna i Gamla Jerusalem såg ut som jag förväntat mig, men där fanns också öppnare kvarter.

jerusalem7Den Heliga Gravens kyrka blev en fullständig överraskning. Kyffig, trång och full. Många vassa armbågar. Efter ett tag kom jag på mig själv med att nynna en psalm som jag måste ha lärt mig i skolan någon gång i forntiden:

Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.

Det var väldigt många som tog den texten på blodigaste allvar, kan jag berätta. Utanför kyrkan fanns månglare i mängd. Det som jag först trodde var ett hav av färgglada blommor framför kyrkan visade sig vara gympaskor…heliga graven

Överraskad blev jag också av att en kollega till Karamellkungen har butik i Gamla Jerusalem. Jag trodde att sådant där lösgodis var en typiskt svensk företeelse. Och att Via Dolorosa är en nedförsbacke var verkligen en nyhet för mig.

karamellkungenvia dolorosa

jerusalem8Klippdomen motsvarade förväntningarna. Det är dock ingen moské, som jag trodde, eftersom man inte har några gudstjänster här, men det är en av islams heligaste platser. Domen byggdes på slutet av sexhundratalet, på den plats där man ansåg att Abraham skulle ha offrat sin son, om inte högre makter ångrat sig i sista minuten. Hit ska också Mohammed ha tagit sig under en av sina nattflygningar på sin burak, vid något tillfälle för att be tillsammans med Moses och Jesus (tror jag det var). En intressant ekumenisk tanke, som man gärna skulle vilja se mer av i denna uppdelade stad.

Publicerat i Att resa, Att tolka, Livet | Etiketter , | 17 kommentarer

Hinder – och att övervinna dem

Livsrummet föreslår Hinder som lördagstema, men eftersom det dök upp lite hinder på vägen (t.ex. hål i huv’et – se förra inlägget) kommer mitt bidrag först idag.

Det här är Matan Israeli, konstnär och samordnare i Jerusalem för ett konstprojekt om gränser (hinder) och samverkan.

jerusalemkarta

Den röda linje som sneddar genom Jerusalem var till 1967 gränsen mot Jordanien.

Han var också vår guide under en dag i Jerusalem och lyckades balansera berättelsen om denna stad som så många folkgrupper ser som sin speciella plats på jorden: ”Arkeologiskt är det som en lasagne. Lager på lager. Men av destruktion och konstruktion.” Vi talar om i runda slängar 4000 år med jevuseer, judar, babylonier, perser, romare… Nej, jag ska inte ens försöka göra en snabbsammanfattning av Jerusalems historia här. Det kräver både mer kunskaper och utrymme.

I stället ska jag berätta om Chiaras trappa. Matan bor på ena sidan av den gränsen mellan östra och västra Jerusalem. Hans stora kärlek Chiara bodde på andra sidan, i Musrara, eller Morasha som det heter på hebreiska (de flesta platser har minst två, ofta fler, namn).  Östra sidan tillhörde Jordanien från 1948, men  –  här gör Matan en liten paus i berättandet för varje ordval är laddat i denna stad, där olika folkgrupper gör anspråk på varje sten  – från 1967 är även den östra sidan under israelisk administration. Där gränsen gick före 1967 går nu en stor motorled och genom höjdskillnad och en mur längs västra sidan blev det svårt för Matan och Chiara att mötas. gränsmuren

Det är inte någon oöverstiglig mur, men den krävde omvägar och Matan beslöt att göra något åt det. Han byggde helt enkelt en kärleksförklaring till Chiara, en liten trätrappa som gjorde det lättare att kila emellan östra och västra delen av Jerusalem. Den togs bort av säkerhetsskäl, men han byggde upp den på nytt. Han såg till att den hölls i skick och inte var farlig, eftersom det var en populär genväg inte bara för honom och Chiara.

charas sten

Så revs trappan igen. Matan och Chiara hade gått skilda vägar och han tänkte att det kanske var lika bra att trappan inte fanns. En ny frihet för honom och mindre jobb.

Men det tyckte inte befolkningen på murens båda sidor. Genom en insamling kunde man bygga en metalltrappa i stället, säkerhetsgodkänd och underhållsfri; åtminstone var det inte Matans ansvar att se till att ingen skadade sig. På platsen för den första trappan finns idag ett stort elskåp, men där trappan började ligger en stor sten, som nu heter Chiaras sten. Chiaras nya trappa, lite till vänster om ursprungstrappan, är visserligen brant och smal men ändå mycket populär och trafikerad.charas trappa

Vad övriga lördagsbloggare skriver om hinder kan man läsa här: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | 16 kommentarer

Allt som inte dödar dig blir ett bra blogginlägg…

”Bra” är kanske att ta i, men det är klart att det alltid är intressant att undersöka ett lands sjukvård, från insidan så att säga. Och ett tacksamt bloggämne är det ju.

jaffavyVi tar det från början: Det var i Jaffa, sägs det, som Noaks son Japheth  slog sig ner när han klev i land från arken (korrigera mig gärna, biblisk historia är inte min bästa gren).

Jaffa är en av världens äldsta städer. Under några tusen år, när Jaffaborna såg ut över den här vyn, fanns här bara sand och möjligen några tält. I alla fall vid de tillfällen då någon beduingrupp råkade vara i trakterna.

Tel Aviv är bara drygt hundra år och det byggs för fullt överallt. Det är en kort promenad mellan Tel Aviv och Jaffa (som hör till Tel Aviv i dag). Jaffaapelsiner finns det förstås!

jaffaapelsener o lojsanNär man sedan går tillbaka till Tel Aviv går man längs stranden och då ligger det nära till hands att ta ett dopp, eftersom vinden är ljummen och vattnet varmt. Jag hittade en bunkerliknande byggnad med låga entrevalv – verkligen inte avsedd som omklädningsrum, men i brist på annat… När jag var klar för havet nappade jag åt mig handduken, reste mig upp precis lagom mycket för att för att ta mig ut ur genom det låga valvet, men märkte inte att ett vasst armeringsjärn stack ner en bit, lagom för att skära upp ett långt jack på sidan av huvudet.

triageDärför ser nästa bild i min kamera ut så här. ”Triage” betyder prioritering mellan olika akuta olycksfall. Jag fick både snabb och professionell behandling så länge det var lite osäkert hur pass illa det var och sedan fick jag – vilket ju är helt enligt triage-reglerna – stå tillbaka för mer akuta fall.

Visst känns det tryggt på något sätt med samma halvvissna yuccapalmer på sjukhusen oavsett var man befinner sig!

Nu uppträder jag så värdigt jag kan med halva skallen rakad och sju prydliga stygn i en lång stege. Turligt nog är jag rätt haj på att linda snygga turbaner. Vackra sjalar finns det gott om för ändamålet. Och röntgenläkaren som kollade resultatet av datortomografin hävdade att ”It looks beautiful”. Så då måste man väl vara nöjd, tycker jag.

Publicerat i Att resa, Livet | Etiketter , , | 39 kommentarer

Famous last words…

”Och så håller jag tummarna för att denna sida alla fall fungerar ett tag till!” Skrev jag i förra inlägget och så for jag till Tel Aviv där jag är nu och vad händer? Jo, det blev stört omöjligt att komma in på sidan, ingen uppkoppling överhuvudtaget, trots en  Wi-fi-anslutning som fungerar perfekt. ”Uppkopplad” står det i överkanten på datorn. Och på ett annat ställe ”Connected”

Så jag rotade runt lite bakom kulisserna och hittade en inställning som verkade innebära att datorn visserligen var uppkopplad till den husets Wi-fi, men sedan trodde den att den bara ska umgås med omvärlden via ComHem-servern i Stockholm och det funkade inte så bra. Efter lite micklande och omstartande fick jag igång uppkopplingen och nu känner jag mig som värsta datahackern.

harvihavetDet kommer kanske någon rapport härifrån framöver. Fast inte fick jag med mig den lilla sladd som man kan föra över bilder från kameran till datorn med (nej, min uråldriga kamera har inte bluetooth).

Men någon liten mobilbild kan det väl bli ändå. Tills vidare kan jag rapportera att det är strålande sol, 24 grader varmt och en mild bris från havet…

Och kolla, där borta där har vi havet…

Publicerat i Att resa | Etiketter , | 9 kommentarer

Kan det vara makterna?

Det går inte så bra just nu för mig med det här digitala. Först fick jag vägledning av Telia-supporten när min mobil plötsligt vägrade fungera som mobilt bredband, vilket den gjort tidigare utan problem. Telia vägledde mig rätt åt pipsvängen, så mobilen dog. ”Gå till en Teliabutik så fixar de nog problemet”, sade Teliasupporten till sist lite uppgivet. Det gjorde de inte, men en återställning av telefonen gick att ordna och då försvann alla telefon-nummer, kalenderanteckningar,mm.

kan inte hittaSedan var det datorn och omöjligt att komma fram till webbhotellets support på telefon.

Växelproblem, sade ett automatiskt svar och hänvisade till webbsidans kontrollpanel.

binero okänt fel

Där möttes jag av följande meddelande: Okänt fel.

Då brukar det för det mesta gå att meddela sig med omvärlden via Facebook, men där stöter jag också på patrull.

fb-trubbel

”Vad gör du just nu”, undrar FB. Jo, FB, just nu börjar jag ångra att jag förlitat mig på ert kommunikationssystem och inser att det nog är bäst att bara använda det som förströelse då och då, inte som något man meddelar sig med omvärlden med om man vill vara säker på att nå fram.

fb-trubbel2

Det går varken att skriva inlägg och beklaga sig, eller kommentera andras inlägg.

Så nu ska jag ut på stan och posta några pappersbrev. Och så håller jag tummarna för att denna sida alla fall fungerar ett tag till!

Publicerat i Livet | Etiketter | 9 kommentarer

Nä, hörni om vi skulle ta och…

Initiativ är det ursvåra lördagstema som Livsrummet givit oss idag. Initiativ… Det är liksom inte bara nåt man gör, utan man initierar något som sedan lever vidare på något sätt. Skulle kunna skriva något om historiska initiativ denna dag, kanske? Nej, det är lite magert på den fronten. Att trettioåriga trettonåriga kriget avslutades den 19 oktober 1466 var inget initiativ, det var ett avslut.

initiativMen titta här då! Studenter vid olika amerikanska universitet tog den 19 oktober 1873 initiativ (såg ni: initiativ!) till att skapa gemensamma regler för den mix av slagsmål, rugby och ”riktig” fotboll som fanns med olika regler för varje universitet. Man hade för vana att spela efter Princetonregler vid Princeton, Harwardregler vid Harward, Yaleregler vid – ja ni fattar.  Resultatet blev alltid att hemmalaget vann och till sist sade någon de förlösande orden:

”This is not cricket!” För så säger man i den engelsktalande världen när man menar att något är osportsligt. Det var därför studenterna från några av dessa universitet tog initiativ till en träff, där man utarbetade gemensamma regler för den amerikanska fotbollen. Be mig inte redogöra för dem, det går inte. Men jag är nästan säker på att en av reglerna är att alla ska ha nummer tio på tröjan, för det brukar de alltid ha på bild.

Lördagstemabloggarna är:  Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten Nästa vecka skriver vi om hinder. Ha! Lätt!

Publicerat i Lördagstema | Etiketter | 31 kommentarer

Rumpan bar

Söker man en knäpp metafor, eller praktfull katakres är det bara att slå upp Johan Esks artiklar i DN och läsa några rader. Som här. Så brukade det i alla fall vara. Men i dag när jag behövde exempel på ett alltför blomsterrikt bildspråk blev jag förvånad. Jag läste igenom en hel artikel av Esk och hittade… ingenting. Har sportjournalisterna tröttnat på att överbjuda varandra med nya halsbrytande språkkonstruktioner och återgått till att skriva vanlig funktionell svenska? Eller är det jag som vant mig?

Metaforerna hittar vi numera inom ekonomijournalistiken och ofta är de – till skillnad från sportjournalistikens ofta plågsamma språkförsök – mycket välfunna.

I dag skriver Patricia Hedelius en intressant kolumn i Svenska Dagbladet om bankernas skuldsättning, bristen på dollar och annat rafflande. Vi brukar få lugnande besked från bankerna om säkerheter och annat. Men, fortsätter hon, vad har man för glädje av både livrem och hängslen om man inte ens har byxorna på?sträng

Det är en kraftfull metafor, som får en att läsa vidare och nästan begripa det komplicerade spelet om pengar, verkliga eller fiktiva.

Den här bilden är välkänd och fotografen heter troligen Rune Johansson. Jag har lånat den från nätet. Granskar man bilden noga ser man att dåvarande finansminister Gunnar Sträng var en försiktig man. Han hade både hängslen och livrem. Dessutom knäppte han ordentligt om plånboken i bakfickan och säkrade den lite extra med en säkerhetsnål. Med den bilden i bakhuvudet, blir Patricia Hedelius metafor ännu mer uttrycksfull, den om hängslen och livrem på byxor som inte ens är på.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Debatt, Språk | Etiketter , , | 6 kommentarer