Det här blir lite långt. Men föreläsningen på ABF-huset på Sveavägen var så intressant att jag för ovanlighetens skull antecknade en hel del. Översättaren Lars-Erik Blomqvist berättade om hur det är att översätta rysk skönlitteratur till svenska.
Först måste en översättare bestämma sig för om den översatta texten ska närma sig eller fjärma sig från det nya språkområdet. Genom sina olika ordval kan översättaren förryska eller försvenska. Vodka är brännvin och om man översätter med ”brännvin” ligger textens innehåll närmre den svenska verkligheten. Om man i stället väljer att skriva ”vodka” har man låtit den förbli lite rysk. Om man skriver tekittel, eller tekokare har man närmat texten, men om man behåller ”samovar” har man fjärmat den.
Lite mer komplicerat blir det med ord som införlivats i svenskan. Att kalla ett politiskt ledarskap som delas av tre personer för ”trespann” låter i mina öron som en slags exotisering. Vi har ju det välbekanta låneordet trojka, eller det mer klassiska triumvirat. Men Blomqvist verkar mena att trespann gör att texten kommer närmre, medan trojka fjärmar den. (Just det exemplet nämndes dock bara i förbifarten, så om det hade kommit upp till diskussion hade han kanske nyanserat resonemanget. Kanske han talade om hästspann, helt enkelt?)
Det är ofta de enkla orden som ger huvudbry. En mening på ryska med uttrycket ”en central gata” verkar ju inte svåröversatt. Men Blomqvist var inte nöjd med de associationer som ordet central ger på svenska, så han jobbade vidare med olika lösningar – en viktig gata, en betydelsefull gata, storgatan, ströget – för så småningom stanna för ”en stor gata mitt i stan”.
Man måste göra klart för sig vilka förväntningar som finns på det språkområde som man jobbar med. Alla översättare lever under ett förväntanstyranni. När det gäller den ryska litteraturen handlar förväntningarna ofta om tusensidiga böcker, en oöverblickbar mängd namn, som hela tiden byter skepnad, ett filosofiskt innehåll och ett språk med långa meningar och inskjutna bisatser och svåröversatt gerundium.
Turgenjev, till exempel och hans Fäder och söner har meningar som pågår och pågår. Så långa meningar kanske inte fungerar på svenska, men man kan låta dem hålla på ett bra tag och när man ändå måste dela av meningen kan använda semikolon; det är ett utmärkt verktyg när man översätter från ryska eftersom det ger en möjlighet att börja på ny kula samtidigt som sambandet bibehålls.
Och alla namnen kan förenklas en hel del. Om en Alexander har femton olika smeknamn i en bok kan det räcka med att använda ett, till exempel Sacha, förutom Alexander.
En annan egenhet är ryskans sätt att variera verben vid dialoger. ”Sa”-orden. Ryskan har ofta inte något ”sa” överhuvudtaget. En ordagrann översättning skulle te sig lite krystad eller sökt. På ryska är detta helt naturligt:
”Ni är sen, Jevgenij Bazarov” plockade han dröjande fram sockerskålen.
I svensk översättning måste det bli:
”Ni är sen, Jevgenij Bazarov”, sa han och plockade dröjande fram sockerskålen.
När man översätter handlar det inte bara om det enskilda ordets exakta betydelse utan lika mycket om dess aura, deras associationsfält. Till exempel ”bil” på svenska, med alla sina associationer kring Volvo, SAAB eller häftiga amerikanare. Ryskans ”machina” leder (eller ledde) tankarna till den sovjetiska tiden då man måste köa för att överhuvudtaget få köpa en bil och till bilmärkena Lada och Vaz med plastlister, handtag och andra detaljer som ramlade av första månaden.
Översättaren måste hela tiden vara på sin vakt och reda ut vad som är specifikt för språket, vad som är specifikt för kulturen och vad som är specifikt för författaren och sedan ta hänsyn till det i sin översättning.
Till och med en så enkel sak som grammatiskt genus kan skapa översättarproblem. (Är solen manlig eller kvinnlig? Månen?) Blomqvist berättar hur den ryska konstnären Ilja Repin – han med pråmdragarna, remember? – blev konfunderad när han såg Franz von Stücks målning ”Synden”. Synden är ju maskulin! Synden, han. (Hmm, tänkte jag, hur var det med bibelkunskaperna i Repins värld? Den här fresterskan med orm och allt verkar ju ändå lite bekant.)
På 1970-talet, då det skrevs en hel del ”bonde-besjungande” böcker om livet på landet i heroiserande stil, fick översättarna problem med alla ålderdomliga verktyg som var i flitigt bruk. Sådana som vi är vana att se på Skansen eller etnografiska museet skulle nu fogas in i texter om samtida personer. Fårklavar, hackelsekistor, frörepor, täxlor och trugor. Hur översätter det på ett sätt som förmedlar att det handlar om samtida personer, om än i ganska välbevarade agrara miljöer?
För att fånga in vad en översättare egentligen är citerade han olika definitioner, som att översättaren kan vara en trogen make, en trolös älskare, en skugga, med mera. (Men inte min favoritformulering om att översätta: ”Det är med översättningar som med karlar. De vackraste är inte alltid de trognaste.”)
Blomqvist menar att översättaren egentligen är som en orienterare i ett främmande landskap, utrustad med en karta med ofullständiga tecken; det är översättarens uppgift att komplettera kartan med begripliga symboler. Kanske snarare en lantmätare?
Vad översättaren än kan liknas med är översättningarna livsviktiga för att vi ska få en chans att bekanta oss med andra länders litteratur. Och, som Blomqvist påpekade, det skulle sitta fint med mer recensioner av översättningarna, inte bara en halv rad per bok. Helsidesartiklar som tar upp översättningarnas kvalitéer och eventuella brister. Det vore ju spännande läsning!
Eftersom det var ett samarbete mellan två rätt olika konstnärliga temperament var det en utmaning att hitta gemensamma idéer. Bältet med spegelbitar som går igen på alla fyra sidorna, fjärde raden nerifrån (eller femte, beroende på bitarnas storlek), kunde vi enas om. Sedan fick bli olika färgteman på de fyra sidorna. Barnbarnet kom loss med lila-vita-blå bitar medan den med rött-gult-orange-guld bygger på gemensamma beslut.
