Jamen förlåt, då

Postkodlotteriet har klantat sig. De tänkte sig att de skulle  – efter en allmän information, utan kundernas medgivande – dra en extrasumma från kundernas konton. Hur man kan komma på en så korkad och sannolikt otillåten idé är lite svårt att förstå. Däremot är det lätt att förstå att det uppstod en proteststorm och nu rättar man till det. Eller ”väljer att backa” som man uttrycker saken.

förlåt

Eftersom deras marknadsdirektör gått på sedvanlig medieträning väljer man också att be om ursäkt. Och dessutom att säga förlåt.

Vilket får mig att fundera på vad förlåt betyder nuförtiden och vad förlåtelse egentligen innebär. ”Jamen jag har ju sagt förlåt. Ju!” Då är saken utagerad och du är en dålig människa om du inte genast upphör att vara ledsen/arg/sur. Eller i detta fall: ”Nu har vi sagt förlåt, så då förväntar vi oss att du fortsätter att prenumerera på våra lotter, i stället för att vara otrevlig och säga upp din prenumeration på grund av våra tvivelaktiga affärsmetoder.”

Nästan så att jag önskar att jag vore postkodlotterikund, så att jag kunde säga upp abonnemanget!

Det här inlägget postades i Debatt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

27 svar på Jamen förlåt, då

  1. Karin på Pettas skriver:

    Vi pratade om bikt här om dagen. Det påminner en aning om postkodlotteriets förlåt. Har man biktat sig så räknar man med att vara förlåten och livet rullar på som vanligt och man kan klanta till det hur man vill för det är ju bara och gå och bikta sig igen. Praktiskt och bra:). ”Förlåt då, kom och köp lotter!”
    Men kanske jag har helt fel?

    • Karin skriver:

      Jag tror du har helt rätt! Det verkar som om all medieträning och allt coachande nuförtiden går ut på att bara man säger förlåt är allt OK. Och eftersom coachandet (och liknande verksamheter) också brukar innehåll en hel del snack om hur SVÅRT det är att be om förlåtelse blir det ju extra lätt att se det som att man har gottgjort snart sagt vad som helst när man sagt förlåt.

  2. margaretha skriver:

    Verbal inflation, som i så många andra sammanhang – om orden mister sin sälta… läpparnas bekännelse…
    Sen har jag aldrig fattat det där med att kräva en ursäkt (http://bastmattan.blogspot.se/2010/07/att-krava-en-ursakt.html), då är ju den förfördelade med om att urholka språket.
    Margaretha
    i snögen

    • Karin skriver:

      Oj, är du alldeles insnöad? SMHI borde be dig om ursäkt!

      Intressant resonemang i ditt inlägg om att kräva en ursäkt. Det funkar ju sällan.

      • margaretha skriver:

        visste du inte att jag är insnöad!
        knappast SMHIs fel, men jag ska ändå kräva dem på en ursäkt – de kanske ger mig en perfekt sommar i kompensation.
        Margaretha
        som hoppas att
        snögubben ska
        komma snart
        så att jag kan
        komma ut

  3. Redaktören skriver:

    Säga förlåt är numera en ursäkt för att kunna fortsätta bete sig illa.

  4. Musikanta skriver:

    Jag tycker tvärtom att det är rätt fint att kunna säga förlåt – och verkligen mena det. Mirren lär åtminstone sina bara att säga det, och jag kan tala om att det sitter hårt inne att uttala det ordet när någon av dem gjort något dumt eller varit elak mot den andre. Så jag förstår egentligen inte varför inte ett företag också ska kunna be om ursäkt. I det här fallet har det ju både dragit tillbaka sitt dumma förslag och dessutom bett om ursäkt. Vad ska man begära mer – att de rullar sig i säck och aska?

    • Karin skriver:

      Egentligen begär jag inte mer utan mindre av Postkodlotteriet. Det hade räckt med att de stoppade sin dåliga idé och meddelade att de gjort ett misstag. Men de tar i med att 1) ”backa på allt” och 2) be om ursäkt, samt dessutom 3) be om förlåtelse. Det känns inte seriöst utan mer som om marknadsavdelningen blivit lite nervös för försäljningen. Jag hade nöjt mig med 1).

      Förlåtelse måste ju handla om något verkligt och viktigt. Just som du skriver, att det är viktigt att be om förlåtelse om man sårat någon, eller varit orättvis.

  5. Olgakatt skriver:

    Riktigt knepigt blir det när två båda tycker att den andre ska be om ursäkt innan man kan tala med varandra igen!
    Offentliga pudlar börjar bli tjatiga men fortfarande är det svårt att i klartext erkänna att man gjort fel.
    Vad jag inte förstår är kraven på ursäkt och pengar för historiska synder som begåtts av tidigare generationer för halva sekel eller mera sedan. Nu är det ju ramaskrin från fosterbarn som inte farit ”tillräckligt”illa för att få en slant.
    Religionens syndabekännelse med förlåtelse har jag inte heller förstått; den kan man ju få en gång i veckan!

    • Karin skriver:

      Precis vad jag sade till mina barn när de var små: ”Det är så här världskrig startar!” Man måste kunna inleda fredsförhandlingar på ett eller annat sätt.

      Men dagens ursäktsvanor handlar ofta om något annat. Och stackars den nämnd, säger jag bara, som ska bedöma hur det ena fosterbarnet farit mer illa än det andra! Vet inte om det var rätt väg att gå det där. En rimligt ambitiös historieskrivning och kanske samtalshjälp eller något för dem som önskar. Men alla dessa fosterhemsplacerade personer som med stor vånda, kanske för första gången i sitt liv, berättar vad de utsatts för. Och som bemöts av ett ”Nä, det räcker inte för någon ersättning”. Och så är det liksom inget mer med det.

  6. Malin skriver:

    Förlåt har idag blivit ett emotionellt suddgummi.
    Förlåt och ursäkta kräver -liksom bikt- att det finns en verklig ånger och vilja till förbättring bakom.

    • Karin skriver:

      Emotionellt suddgummi! Mycket bra sammanfattning.

      Jag har sett situationer på dagis där något barn (alldeles utan medieträning) liksom klättrat upp på en piedestal av rättfärdighet genom att säga ”Förlåt”.

      Alla försök att reda ut vad som hänt, eller att förklara hur orätt han/hon handlat, möts med ett indignerat: ”Jamen jag sa ju förlåt, ju!”

  7. Storfiskaren skriver:

    Jag får nog säga förlåt till Postkodlotteriet. Jag gjorde nog en syndig handling härom veckan. De hade förärat mig en postförsändelse med innehåll, dels information om vinstmöjligheterna om lotteriet men för att riktigt bjuda till så hade också förärat mig ett guldfärgat plastkort (typ kontokort). Eftersom jag aldrig varit intresserad deras lotteri så klippte jag sönder kortet innan jag slängde det. Förlåt Postkodlotteriet.
    När det gäller SMHI så vill jag bara påminna om den senaste sommaren. Vi fick nog förskott på finväder då så nu får vi nog tåla lite snö, men bara lagom för när det gäller snö är jag skotträdd.

    • Karin skriver:

      Va! Bor inte ens Storfiskarn utom Postkodlotteriets räckvidd?
      Djärvt att klippa kortet, men för maximal effekt bör man ju göra det i direktsändning. (Jag tror inte Postkodlotteriet förlåter dig i första taget).

      Och den fina sommaren, den var ju SMHI:s gottgörelse för FÖRRA vintern: Is i oktober, snövallar och frusna vattenledningar i december, rekordkyla i januari, fortsatt vinter i februari, mars och nästan hela april. Normalvinter i år, tack!

  8. Skogsgurra skriver:

    Tänk dig följande: Du bor i väglöst land (som vi, så gott som). Du har ytterst knapphändig tilldelning av internetsignal (som vi) och du klarar livet vid akut behov av sjuktransport endast tack vare att jourhavande ambulansföraren är en gammal bekant som faktiskt hittar vägen och vågar tro att den är framkomlig.

    I denna obygd hoppas alla på kassaförstärkning via Postkodlotteriet. Utom vi.

    Hur lätt är det då att förlåta grannarna att de går och vinner zillioner på just Postkodlotteriet? Det är en fråga som jag funderat över och som gör att jag nog kan tänka mig att testa. Vår obygd är så total att Postkodlotteriet ännu inte har börjat dra pengar från vårt konto. Hur gör man för att komma i åtnjutande av Postkodlotteriets välsignelser?

    • Karin skriver:

      Tro mig, jag har funderat mycket på just detta. PK-lotteriets andemening (själva själ, alltså) är att man inte ska stå ut med tanken att grannarna vinner när man själv inte är med. Jag gör härdande övningar varje morgon, där jag sänder kärleksfulla tankar till alla grannar med innebörden att även om de vinner, kommer jag inte att bli fattigare. Kunde ha blivit rikare, ja, men efter att ha vägt chanserna och kostnaderna har jag kommit fram till dessa mentala uppbyggningsövningar i stället för att köpa lotter.

      Och tro mig, igen: ungefär en timme efter att jag postat mitt blogginlägg om Postkodlotteriet ringde en dam därifrån och ville diskutera med mig. ”Va!?” sa jag ”Inte har du läst min blogg redan?” Nä, det hade hon ju inte, hon ville diskutera mitt hårdnackade motstånd mot att vara med i lotteriet, när nu alla andra på mitt postnummer var med. Verkligen? Alla? Njae, började hon dra på det lite. Men de allra flesta. Jamen så trevligt för dem om de skulle råka vinna, sa jag. ”Men du då!” utbrast hon och lät riktigt ledsen för min skull. Jag försäkrade henne att jag hade tänkt igenom detta och önskade mina grannar all lycka.

      • Karin skriver:

        PS. Men bredband klarar jag mig inte utan. Och hittande ambulanser vore ju en extra guldkant på tillvaron.

      • Pysseliten skriver:

        För några år sedan kom en granne över och ville diskutera PK-lotteriet, hon ville bara vara med om ALLA grannar gick ihop. Det blev inget och jag tror inte att några är med på vår lilla gatstumpen, men var vi alla med så tror jag ju att chansen ökar att vi skulle vinna.

        • Pysseliten skriver:

          Oj vilka obegripliga formuleringar i min kommentar ovan! Slarvigt. Förlåt!

        • Karin skriver:

          Alldeles begripligt, tycker jag. Men jag är inte statistiker nog att räkna ut hur vinstchanserna ökar om hela gatan är med, eller om det inte spelar någon roll om ett eller anat hus saknas. Eller jo, lite borde de öka. Det kanske är mer en fråga om PK-lotteriets regler, egentligen. Men just det argumentet använde inte försäljningsdamen i förrgår (se kommentar till SG 22:01).

  9. Pysseliten skriver:

    Såg detta på Facebook häromdagen och funderade ett tag över innebörden:

    Grab a plant and throw it on the ground.
    -Okey, done.
    Did it break?
    -Yes.
    Now say sorry to it.
    -Sorry.
    Did it go back to the way it was before?
    -No.
    Do you understand?

    Jag får ibland för mej att det hör till ”marknadsföringen” att bära sig illa åt. Inte särskilt genomtänkt kanske.

    • Karin skriver:

      Bra exempel om vad förlåtelse kan göra och inte kan göra. Att bara säga förlåt ”lagar” inte alltid det man förstört. Det krävs nog också att man kan hjälpa till att göra bra igen och ändra sitt beteende.

      I fallet Postkodlotteriet undrar jag vad det är vi ska förlåta. Att de har lite korkade chefer? Det finns det i så fall bättre sätt att ta itu med…

  10. Storfiskaren skriver:

    Med tanke på hur snabbt Karin blev uppringd och försökte värvas till lotteriet så tror jag att Postkodlotteriet sannolikt har en direktkontakt med FRA. De kanske till och med har någon inom FRA som får provision på lotteri intäkterna. Det gäller numer att angripa marknaden på alla fronter om det ska bli något klirr i kassan.
    För övrigt så tycker jag att Karin har en bra tanke då hon unnar grannarna deras vinster. Råkar de vinna, så är det väl bra.
    Att de råkat hitta mig ute i tassemarkerna kan ju vara så att de kollat vilka som förekommer i vinstsammanhang i andra lotterier. Har ju förekommit i tv4 och skrapat trisslott. Det var dock inte för egen räkning utan som ombud för min mor som den gången vann på en trisslott. Det var dock ett antal år sedan.

    • Karin skriver:

      Postkodlotteriet är nog en täckorganisation för FRA:s operationer på lokalnivå och de samarbetar förstås nära med övriga lotteriarrangörer, så det är sannolikt som du skriver, TV4 som tipsat PK-lotteriet om din existens. Och NSA följer intresserat händelseutvecklingen…

Kommentarer är stängda.