Karin Englund

Som jag antydde i går blev det en del kladdat i mina skolböcker och framför allt i alla grammatikböcker. ”MÅSTE du kladda så där?” Sa man. Om jag hade varit lite mer talför på den tiden skulle jag ha svarat: ”Ja.”

Och om jag själv hade vetat, på den tiden, varför det var nödvändigt hade jag fortsatt:

”Ja, det måste jag, för när jag ritar fäster jag uppmärksamheten här i rummet i stället för att tankarna flyr ut genom fönstret. Med klottret klamrar jag mig kvar i klassrummet.”

Men då tyckte jag mest att det var jobbigt, mumlade något ohörbart och lade armen över den aktuella teckningen.

Det var inga mästerverk utan den här sortens stereotypa tjejteckningar som jag både fortsatt att rita och fortsatt att skämmas för. Men de hjälpte mig att koncentrera mig på det som hände i klassrummet, det gjorde de.
Ibland var det kanske lite roligare teckningar, som dessa prepositioner, som jag tolkade som ”på era platser”, ungefär. Positioner innan.

Pre-positioner.

Hej och hå, säger de här figurerna, vi är redo! Vad ska vi göra? (Det är fortfarande den tyska grammatiken som misshandlas här.)

Och kolla här, här har vi den andra starka deklinationen i maskulinum på tyska. (Ja, ja, om jag inte hade kladdat så mycket hade det varit lättare att läsa, men eftersom den kommer efter den första deklinationen är det rimligt att anta att det är den andra.) Männen, männens, åt männen… ”Men jag då?” ser hon ut att mena, den där tjejen.

Nu tycker förstås någon genus-medveten människa att det är är konstigt att jag bara ritar tjejer: Finns det inga killar? Nej, nästan ingen alls. Utom ett litet porträtt av en sommarflirt som aldrig blev något. Han har stubbat hår, kraftiga axlar, kindknotor som kunde ha gjort Benedict Cumberbatch (Sherlock, ni vet) grön av avund. Men det blev alltså inget. Så hans porträtt  hamnade vid rubriken ”Passiv”.

Oh dear, I think I need to powder my nose…/Teckning Sara Lövestam

Jaha, det var den tyska grammatiken, det. Vill ni se de andra grammatikböckerna också? Nähä.

Då återvänder jag väl i stället till Sara Lövestams instruktiva och underhållande bok om verb, som jag skrev om i går (”Grejen med verb”). Här illustrerar hon det faktum att engelsmännen faktiskt också är kissnödiga, fast de inte har något ord för det.

Hungrig, ja. Törstig, ja. Sömnig, ja. Men kissnödig? Nej.

Ordet ”peey” existerar inte på the Queens English utan man väljer att hitta lämpliga omskrivningar för sånt.

Det är precis samma sak, skriver hon, som att vi inte har något futurum på svenska. Men det återkommer jag till i morgon övermorgon (i morgon är det ju lördagstemadags). Tyskarna har nog heller ingen framtid och jag undrar om Merkel är informerad. Min tyska grammatik är det i alla fall inte.