Nä, si det går inte. After dark, då sover jag.

Postat den 27 mars, 2014 av Karin

I förra veckan läste jag en intressant intervju med Barbro Lindgren i Språktidningen där hon berättar vad Astrid Lindgren betytt för hennes skrivande. När Barbro Lindgren skickade in sitt första barnboksmanus till Rabén och Sjögren var Astrid den redaktör som fick hand om det. Hennes svar var egentligen ett refuseringsbrev, men med mycket uppmuntran och handfasta redigeringsråd:

barbro l”Varken farbror Jensen eller tant och farbror Linder eller Klas-Herman för att bara nämna några, angår oss det bittersta…”

”Slopa gärna kapitlet ’På teatern’, för det är bara roligt för vuxna människor som vet vad teater är, men nu skriver Ni för barn och då måste Ni avstå från roligheter som bara vuxna kan förstå.”

Barbro Lindgren följde Astrids råd och det blev alla dessa fina böcker för stora och små samt Almapriset, som tillkännagavs i tisdags.

Hmmm… Hade det varit något annat sammanhang – till exempel Nobelpriset – hade det spekulerats om läckor till Språktidningen, men det kan ju mycket väl vara en slump och det spelar inte så stor roll vilket. Roligt är det i alla fall med Alma-priset till denna fantastiska författare. Och roligt med Astrids brev, som påpassligt publicerats på Astrid Lindgrens hemsida här. Hon var en gudabenådad brevskriverska Astrid.

SAMSUNG CAMERA PICTURESVilket (osökt!) får mig att tänka på annat brev från Astrid i ett helt annat ärende. Det visar hur bra hon är på tonträff, om det så bara gäller ett par rader för att tacka nej till en textbeställning som hon inte är intresserad av.

Företaget After Dark (brevhuvudet till vänster) skrev till Astrid Lindgren och ville beställa en text av henne. Så här svarar hon den 16 april 1982:

SAMSUNG CAMERA PICTURES

Astrid Lindgrens arkiv finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm, och på Unescos förteckning över arkiv och dokument av värde för hela mänskligheten att bevara.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , , | 14 kommentarer

Postfrisk? Prefrisk? Postsjuk?

Postat den 27 mars, 2014 av Karin

Finns det något bra ord för det här tillståndet när man mår obra vecka efter vecka? ”Är du frisk nu?” undrar omgivningen förhoppningsfullt och då vill man ju vara duktig och svarar att jodå visst, absolut, lite bättre. Utom när redaktörn frågar för då passar jag på.

planer?När han säger ”God morgon” svarar jag som Ior: ”Om det nu är en god morgon, vilket jag betvivlar”. När han undrar hur jag mår, får han veta att jag troligen har körtelfeber, kronisk halsfluss och halsböld. Samt möjligen en lågintensiv lunginflammation. Och så mår jag inte så bra själv heller.

Frågar han om jag har några planer för dagen, kastar jag huvudet bakåt i en dramatisk gest med handen mot pannan: ”Planer? Ha! Min planeringshorisont består för närvarande av att se fram mot effekten av nästa Treo.”

Jag hankar mig ändå fram på någon slags halvfart. Vad ska man kalla det här tillståndet? Postfrisk, sade någon, men det är en filateliterm som betyder att man är i finfin form. Prefrisk? Postsjuk? Eller kanske konvalescent, som min husläkare föreslog? Det låter ju väldigt tillförlitligt, gammaldags och präktigt.

Sisådär, nu har jag fått gnälla av mig (och då kan jag kanske skona redaktörn idag). Känns redan lite bättre. Hoppas ni mår bra!

blogg100

Publicerat i #blogg100, Att odla, Livet | Etiketter , , , | 26 kommentarer

Att lämna artonhundratalet

Postat den 26 mars, 2014 av Karin

banglaBangladesh är stort som Skåne, Halland, Bohuslän och Småland tillsammans. En ganska liten del av Sverige, alltså. Men på den ytan bor 150 miljoner människor.

För att få samma befolkningstäthet här måste man alltså först flytta alla svenskar till södra Sverige och så ska man trycka in lika många till – fjorton gånger om. Men så kommer översvämningarna, som tvingar alla att tränga ihop sig lite till. Om femtio år räknar man med att halva Bangladesh är obeboeligt, om Himalayas glaciärer fortsätter att smälta i samma takt som nu.

Det är bakgrunden till Helena Thorfinns bok Innan floden tar oss. Det är en mycket reell verklighet som påverkar besluten varje dag. Kan man bygga en väg här? Ska vi verkligen anlägga ett sjukhus på ett ställe som troligen kommer att stå under vatten inom trettio år.

Helena ThorfinnMen det handlar också om andra floder. Om floden av billiga varor som väller in i västerlandet med i många fall onödiga varor och i samtliga fall alldeles för billiga produkter. Skälet till att de är billiga är att någon arbetar för en slavlön i en otrygg arbetsmiljö.

Om detta och olika aspekter på bistånd till fattiga länder talade Helena Thorfinn i går på Medborgarplatsens bibliotek.

Hon är en skicklig talare, saklig och mycket rolig. Delar av hennes presentation kunde omvandlas till riktigt bra föreställning av en stå-upp-komiker. För sådan är ju verkligheten. Tragikomisk. Och komplicerad. Om man inte inser att det här med bistånd är komplicerat ska man inte hålla på med det, säger hon. Och tillägger, för att komplicera bilden: ”Å andra sidan vill alla ha en enkel berättelse, något att tro på. Särskilt de som ska skaffa fram pengar till biståndet.”

thorfinnHennes bok handlar också om en tredje sorts flod. Rapportfloden. Resultatsagendan. New public management som suger musten ur verksamheterna genom att fokusera på rapportaspekter i stället för verkliga resultat.

Och, säger hon, den handlar om samma omvandling som vi gick igenom för drygt hundra år sedan. Om möjligheten för individer att spinna sitt eget liv, att bryta upp från medeltida förväntningar och föreställningar, att ha egna drömmar i stället för att leva som bygden eller släkten kräver. Att till och med kunna ta sin magra lön och betala orimligt mycket pengar för att gå på kafé och dricka en cappuccino.

När jag läste boken tänkte jag att den svenska huvudpersonen Sofia har stora likheter med en av de bangladeshiska huvudpersonerna Mina. Helena bekräftar det i diskussionerna på Medborgarhusets bibliotek. De var tänkta som samma person, men uppdelade i två olika öden, ett gynnat västerländskt liv och ett annat slags öde, med krav på mycket god överlevnadsförmåga i ett av världens fattigaste länder. Det har hon lyckats bra med.

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Hur ska det gå för körsbärsblommorna?

Postat den 24 mars, 2014 av Karin

Så här ser mina noteringar om körsbärsblomningen i Kungsträdgården ut för de senaste fyra åren:   6 maj 2010, 27 april 2011, 6 maj 2012 och 9 maj 2013. Den här bilden är från 2012. körsbär

Men i år fick vi rapporter i tidningarna och på bloggar redan den 13 mars om att körsbärs-blommorna börjar slå ut.

körsbärskvistarDå var jag däckad i halsfluss och kunde inte kolla hur det var med blommandet. Sedan har vi haft minusgrader flera nätter, från mitten på mars. Det mår utslagna eller nästan utslagna knoppar inte så bra av.

Jag gick förbi körsbärsträden i går och försökte bilda mig en uppfattning om läget. Kommer de att klara sig? Är de alldeles ihjälfrusna?

Jag klarar inte av att bedöma det, men jag hoppas verkligen att vi får lite blomning i år också. Körsbärsblommans dag kommer i år att firas den 26 april, blommor eller ej.

Publicerat i Att odla, Att tolka | Etiketter , , | 8 kommentarer

Alla strukna måtts moder

Postat den 23 mars, 2014 av Karin

Fannie Merritt Farmer föddes den 23 mars 1857, i Boston, författaren till en bortglömd bestseller som sålts i sammanlagt över fyra miljoner exemplar. Hon avbröt sina studier på grund av sjukdom och hjälpte föräldrarna i hushållet, tills hon som trettioåring började på Boston Cooking School. Det var en av många nystartade hushållsskolor i USA. Samma ”domestic science”-rörelse fanns också i Sverige, från 1860-talet, med hushållsskolor som skulle ge unga kvinnor en ”någorlunda fullständig husmodersutbildning”.

Fannie såg att det behövdes en lärobok på skolan och hon insåg också att mycket kunde förbättras i de gamla matlagningsinstruktionerna som sällan hade några exakta mått. En tekopp, en matsked och till och med ”en klick smör, stor som ett ägg” är ganska ungefärliga mått och det är stor skillnad på en rågad och en struken kopp. Hon kom att kallas ”De strukna måttens moder”.

Fannie M Farmer

Hon hade svårt att hitta en förläggare till sin kokbok, The Boston Cooking-School Cook Book. De flesta tyckte att det där var sånt som flickor ändå lär sig av sina mammor. Men till sist beslöt förlaget Little, Brown & Company att försöka sig på en upplaga på 3000 exemplar, som trycktes på Fannie Farmer egen bekostnad. Jag hoppas verkligen att det innebar att hon också fick hela förtjänsten, men det har jag inte lyckats hitta några uppgifter om.

Den bok som hon verkligen trodde att hon skulle gå till historien för, eller i alla fall kokbokshistorien, var hennes kokbok för sjuka och konvalescenter. Den har inte uppmärksammats lika mycket, möjligen för att det kom andra specialiserade böcker på området. Många inom sjukvården blev allt mer medvetna om kostens och hygienens betydelse för hälsan.

Det är ju ingen slump att Fannie citerar Florence Nightingale (ständigt denna Florence Nightingale!) på bokens försättsblad. fannie 2

 

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter , | 11 kommentarer

Lördagstema: Kruka

Postat den 22 mars, 2014 av Karin

Pettas-Karin föreslår Kruka som lördagstema och då ser jag framför mig kvinnorna i  Östafrika med sina vattenkrukor på huvudet. Jag beklagar ju ibland att jag inte tog fler foton när jag bodde där. Det finns några kameralösa tillfällen som jag minns extra väl.

kruka7Ett sådant var en mamma som hämtade vatten tillsammans med sina två döttrar, alla med ett vattenkärl på huvudet. Mamman balanserade en stor vattenkruka; ena dottern, på ungefär sex år, hade en rund kaffeburk av plåt, av det där slaget som inte finns längre och så lilla minstingen, som var två, kanske tre år gammal, som hade en liten sardinburk. De balanserade redan sina burkar med rak hållning, utan att hålla i.

Den här kvinnan ritade jag i gratisprogrammet Painter, som fanns i datorerna förr i tiden, i alla fall PC-datorer. Lättanvänt och roligt. Då hade jag ingen ritbräda, så det blev att rita med datormusen på musmattan. Inget finlir, precis, men ett roligt program som var väldigt lätt att använda.

bulkruka3

Bulkruka. I behov av lite kopparputs…

Och om jag ser mig om här hemma är det lätt att välja favoritkruka. Det är en bulkruka i koppar som inte längre gör tjänst som kokkärl, utan mest bara står och pryder sin plats på ett skåp, när den inte fungerar som vas. För att skona kopparn brukar jag ha en plastburk inuti krukan, när jag har blommor i den. Och ja, locket har jag kvar.

bulkrigskrukaUppdatering: Det uppstod en diskussion i kommentarsbåset om vad som egentligen är en bulkruka och det är fortfarande osäkert, men jag tror inte min är av det klassiska urbulkrukeslaget.

Det var sådana som soldaterna hade med sig i fält och kokade ärtsoppa i. De såg ut så här och bars på ryggen i en rem. Det gick att hänga dem över elden, tydligen. Men då undrar jag hur viktigt det egentligen var att få med sig ärtsoppa under frontframryckningarna.

Kan den där bulkrukan ha varit avsedd för krut, eller vad man nu behövde för att skjuta? Fortfarande alldeles för många outforskade bulkrukevrår.

Här finns övriga lördagsbloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Publicerat i Att resa, Att rita, Lördagstema | Etiketter , , | 34 kommentarer

Fredagsmys

Postat den 21 mars, 2014 av Karin

Ibland arrangerar verkligheten sina egna kommentarer till livet. Detta stilleben – en tunn madrass, en tidning, som ser ut att vara ekonomidelen av Svenska Dagbladet och en kartongbit – ligger i hörnet av Götgatan och Hökens gata.

fredagsmys

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 4 kommentarer

Hur börjar det?

Postat den 20 mars, 2014 av Karin

Det går förfärande fort det som händer i Ukraina och på Krim. Medan man funderar över hur det ska gå och vad som egentligen händer, har Ryssland tagit över Krim. Verkar väl förberett. Ryska pass delas redan ut. Vad hände? Det lär dröja innan vi får något riktigt uttömmande svar på den frågan. Men det är alltid bra att ta reda på lite mer om vad som hände innan.

Krim, denna halvö som alltid varit omstridd, hur långt tillbaka ska man gå? Krimkhanatet på 1400-talet? Den osmanska tiden från 1475? Införlivandet i Ryssland efter det rysk-turkiska kriget på 1770-talet? Överlämnandet till Ukraina på 1950-talet?

heliga graven

Uppenbarelsekyrkan i Jerusalem delas av Grekisk-ortodoxa, Romersk-katolska och Armenisk-apostoliska kyrkan. Den används också av Koptisk-ortodoxa Etiopisk-ortodoxa och Syrisk-ortodoxa kyrkan.

Till att börja med har jag försökt sätta mig in i Krimkriget på 1850-talet. Hur började det? Och var? Jo, som en konflikt mellan Ryssland och Frankrike om inflytandet i det osmanska Palestina.

Ryssland hävdade sin rätt att skydda de ortodoxa kristna inom det osmanska riket, bland annat i Jerusalem. Frankrike menade att de hade motsvarande rätt och skyldighet gentemot katolikerna.

Ryssland var väl mer intresserade av att kunna avancera till Konstantinopel (där de skulle de får en fin utskeppningshamn för sin spannmål) än av de kristna i Jerusalem. Frankrike – och England som också anslöt sig –  ville skydda sjöfarts- och handelsintressen i området. Man såg fram också mot att ta för sig av det försvagade Osmanska riket (Turkiet) och ville mota Ryssland i grind.

Och så inleddes Krimkriget, som jag har en mycket förlegad bild av, präglad av halvsekelgamla skolböcker. Ta den där hjältedikten av Tennyson om den berömda lätta brigaden, 600 engelska ryttare, som red rakt in i ryska arméns kanoneld.

lätte brigaden

Boldly they rode and well,
Into the jaws of Death,
Into the mouth of Hell
Rode the six hundred.

Men, det var inte alls åt det hållet de skulle rida. Ordern avsåg några kanoner som de turkiska trupperna lämnat. ”Rid och hämta kanonerna!”

Men, sade brigadchefen, det går ju inte! De var 600 ryttare. Framför dem fanns fasta ryska kanonerna och tusentals ryska soldater. Men från kullen ovanför dem såg befälhavaren i stället några andra kanoner, kvarlämnade av turkiska trupper. De kanonerna kunde inte den lätta brigaden se i den kuperade terrängen. Men ordern upprepades: ”Rid mot kanonerna NU!” Så de engelska kavalleristerna red mot de enda kanoner de såg och dog. Och fransmännen suckade, som så ofta under denna gemensamma manöver.

Överhuvudtaget verkar det om om engelsmännen var både illa rustade och dåliga på att planera. Krigskorrespondenten W. H. Russel gav en så realistisk bild i The Times av den engelska armens usla tillstånd att man i England startade insamlingar för en bättre sjukvård för de engelska soldaterna. Det var så Florence Nightingale hamnade på Krim.

Men Russels realistiska rapporter oroade krigsministeriet till den grad att man beslöt skicka en fotograf med uppdrag att bidra med lite mer hjälteliknande reportage. Det blev den fashionabla fotografen Roger Fenton som fick uppdraget. Hans arrangerade bilder andas tröst och hopp, i stället för Russels realistiska skildringar av kriget.

vård av sårad

I en artiken i Svenska Dagbladet konstateras att pennan var sannare än kameran i Krimkriget. Då som nu gäller det att försöka sovra och värdera i nyhetsflödet.

Uppdatering: I Dagens Nyheter idag påminner Adam Michnik om andra ”hjälpsamma” ryska politiker.

Publicerat i #blogg100, Att tolka, Debatt, historia | Etiketter , , | 7 kommentarer

Maggan och jag

Postat den 19 mars, 2014 av Karin

Lite otippat att jag har samma favoritprogram som Margaret Thatcher, men så är det.

yes prime minister

TV-serien Yes Minister och uppföljaren Yes Prime Minister är mycket underhållande. Vi är i gott sällskap Maggan och jag, för programmet röstades fram som en av de bästa TV-komedier som gjorts i England och det vill inte säga lite. Serien skrevs av Anthony Jay och Jonathan Lynn och handlar om Jim Hacker, först som civilminister och sedan, i uppföljaren, som  premiärminister. Dramaturgin är uppbyggd kring maktspelet mellan tjänstemannainflytande och politiska ambitioner.

DSCN1390Bromsklossen är den ständigt lika älskvärde och tjänstvillige Sir Humphrey Appleby,   Permanent Secretary. Det är en funktion som knappast finns i det svenska regerings-kansliet, framförallt inte i dagens statsrådsberedning med sina samordnings-kanslier och EU-beredningar och annat. Det närmaste vore väl en kombinerad rättschef och expeditionschef, i det gamla systemet. Han står för kontinuitet och uttalar ordet ”förändring” med en rysning. Det är han som lär upp (och läxar upp) Bernard Wooley, ministerns sekreterare, en slags sakkunnig, som vill väl, tror att det är statsministerns som bestämmer och gör sitt allra bästa.

Även om det är ett tag sedan jag jobbade i den motsvarande svenska miljön verkar det vara mycket som är sig likt i dag. Hanterandet av riksdagen. Utnyttjandet av EU, både som verktyg, fiende, ursäkt och uppskjutandemöjlighet. Alla uppvaktningar. Regionalpolitik mot storstadsintressen. Minoritetsgrupper. Försvarsmakten. Förhållandet till USA och mer närbelägna grannar. Den största skillnaden mellan England och Sverige verkar vara att vi inte alls är lika fixerade vid ”the french bloody mindedness”, som engelsmännen är.

Nu kan man följa serien på Axess TV varje söndag klockan 21.30 med repriser lite då och då. Och inga reklamavbrott i de halvtimmeslånga avsnitten!

Publicerat i #blogg100, Att tolka, historia | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Träden har inte väjningsplikt

Postat den 18 mars, 2014 av Karin

Tack för skylttips som jag får från olika håll! Svårt att välja i mängden, men jag tar ett par som känns högaktuella med vinterns återkomst. Den första är är dock ingen knasig skylt, utan ett seriöst menat försök att sälja snö. Kramsnö, får man hoppas. Omonterad snögubbe säljes billigt. Och som ett tips på hur man kan bygga den finns den där fina lilla teckningen: ”Kan se ut så här”.

ikeasnögubbeträden står kvar

Och så skylten som inskärper att träden inte har väjningsplikt. De kommer helt enkelt inte att flytta på sig, så skidåkare bör lämpligen se till att hålla undan för dem. Mycket omtänksamt.

inga slantar ur bhnMen så hittar jag en skylt som är av ett helt annat slag och som kan orsaka problem för mig. När jag reser i länder där man uppmanas hålla god uppsikt över handväskan och helst inte ha några dyrbara smycken på sig, brukar jag stoppa en taxiresa i varje BH-kupa, lite ge-bort-pengar i fickorna och kanske ett restaurangbesök i handväskan. Ofta klarar man sig med mindre än man tror, så när man går och handlar får man gräva upp lite cash ur BH:n. Fast nu verkar det vara slut med det behändiga sättet att förvara reservvaluta. Varför, undrar jag. Varför?

Publicerat i Att resa, Att tolka | Etiketter , , | 17 kommentarer