Humlor, fjärilar och bin i mina trakter beter sig ungefär som de där ungdomarna som vanligtvis brukar hänga i området kring Stureplan i Stockholm. På sommaren drar de runt på så kallade Stockholmsveckor, dvs festveckor, i Visby, Båstad och andra ställen.
Här har vi en närbild på ett par medlemmar i det festsugna gänget som hänger kring stjärnflockorna i rabatten. 
Deras Visby, kanske?
Efter en vecka eller två drar de vidare för att festa i Båstad, eller vid axveronikan.
Sedan, troligen nästa vecka, brukar de dra vidare till den magiskt blå alpmartornen som kanske motsvarar Stureplansgängets S:t Tropez.
Jag kan inte ta åt mig äran av denna sommarfestmeny för humlor och bin. Det var min farbror Erland (som jag berättat om tidigare) som såg till att planera så att det skulle finnas godsaker för alla under hela säsongen. Rabatten som han anlade kring 1960 står där än, med minimal skötsel (somliga skulle nog säga trots vanskötsel). Så imponerande!
Uppdatering 31 juli: Hos syrran lajvar snäckorna som pollinatörer. Ska bli spännande att höra hur det gick sen!
Syrran forskade vidare och fick följande svar av Ted von Proschwitz på Göteborgs naturhistoriska museum.
Tack för fråga och bilder. Detta är inte trädgårdssnäckor
(Cepaea hortensis), utan fläcklundsnäckor (Arianta arbustorum).
Om du tittar på skalet så finns där många små, oregelbundna,
ljusa fläckar – de är typiska för fläcklundsnäckan men saknas
hos trädgårdssnäckan.Snäckor orienterar sig nästan helt med luktsinnet och det är
med det de finner favoritväxter att äta. När kronbladen (bollarna) börjar bli utblommade och bryts ner utsänder de dofter som lockar snäckorna att klättra upp och äta.
Halvvissna kronblad på bolltistlar är alltså en snäckdelikatess! Vem hade kunnat ana det!
Uppdatering den 3 augusti:
I kommentarerna tipsar Staffan om att duscha växtligheten för fjärilarnas skull. Det gjorde jag, och genast dök denna upp och satt till och med stilla så länge att jag fick en suddig bild.
Kan det vara en silverstreckad pärlemorfjäril? Eller någon annan sorts pärlemorfjäril? Den lät mig inte kolla under vingarna, vilket annars är bästa sättet att ”arta” dem, hörde jag just på Naturmorgon i P1.
Vi har för enkelhetens skull Margareta som andranamn, döttrarna och jag, medan barnbarnet Greta har fått sitt namn efter sin mormorsmor. Margaretadagen är alltså ett utmärkt tillfälle för oss att ordna tårtkalas, om vi råkar vara samlade.
Då behövde hon se sig om efter annat jobb. Lösningsorienterad som alltid började hon med att ta körkort, eftersom hon visste att det var glest med arbetstillfällen hemmavid.
Bilden är daterad -81 och föreställer Tvåbo, huset där mina föräldrar bodde och som jag och mina barn sedan har övertagit. Vid husgaveln står mammas Morris!
Nu uppmanas vi i stället att rapportera om det finns almar som klarat sig, eftersom de kan vara motståndskraftiga mot almsjukan och kanske kan användas i förökningsprojekt av friska almar.
Det kan gå mycket fort, på ett par veckor bara. De träd som står nära vägen och huset måste sågas ner. De som finns längre bort från huset faller som plockepinn i oordnade former. Det finns ingen chans att hinna med att såga upp och forsla bort. Mycket skrämmande alltihop.
För ett år sedan utropade jag (möjligen något förhastat) att jag skulle ”
Jag har jobbat idag med att ta bort blomklasarna, men det var nog i senaste laget. De fröar redan av sig och dessutom verkar deras frön vara rena nyspulvret.
Där fanns till exempel lobelia, som trädgårdsexperten John Taylor fnös åt i radio häromveckan: ”Varför envisas folk med att ha den ointressanta blomman överallt?” Jag tycker om den pigga blå färgen och gillar att den är så lättskött. Sen hittade jag en fin begonia som får vara med trots att många tycker att det är en blomma som bara passar på kyrkogårdar. Och så har vi såklart tagetes, som anses vara trååååkig. Till sist några petunior, som blommar snällt en stor del av sommaren och som kräver minimalt med skötsel, men som ändå är den kanske mest mobbade av alla.
Sedan köpte jag en trädgårdstidning häromdagen och vad hittar jag väl där? Jo intervjuer med några trädgårdsexperter om blommor som de ändrat uppfattning om.
Jag får väl gå in i midsommar-mood så länge och försöka hantera besvikelsen på måndag.
Den 7 juni skrev Hans Blix (tidigare folkrätts-sakkunnig, utrikesråd, utrikesminister och generaldirektör för IAEA) en artikel i Svenska Dagbladet. Han har ju lång erfarenhet av att handskas med USA och han är orolig.
Plantorna fick tillbringa första delen av sitt liv på min balkong, som är inglasad och därmed har lite ont om pollinerare. Jag vet inte riktigt hur just dessa tomater vill ha det, men jag tänkte att det är bäst att jag gör en insats. Så jag tog finaste akvarellpenseln och borstade försiktigt först i en blomma på ena plantan sedan på den andra, sen på den första plantan igen osv. Med lite tur kanske jag kan få fyra tomater som belöning.
Eller mera troligt en strykjärnsspis till en skräddare. Man tröttnade väl på de relativt ineffektiva lodstrykjärnen och ville ha hetare sula på strykjärnet. Då var det bättre att kunna ställa strykjärnet direkt på spisen, än att värma en järnklump i elden, som man sedan stoppade in i ett ihåligt lodstrykjärn (järnklumpen, inte elden).
Uppdatering 4 juni: 
Det började med att ett av barnbarnen ville plantera några basilikafrön som han fått i skolan. Så det gjorde vi.
Man klipper av stjälken på ett strategiskt ställe där det finns en bladrosett. Sedan plockar man av de flesta bladen på den avklippta biten – det räcker att ha kvar de fyra toppbladen för att den nya plantan ska klara sig. 
Och tomatplantorna som måste tjuvas, alltså de där små extrakvistarna som växer ut i bladvecken och tar näring från plantan i onödan, kan man plantera dem? Det känns alltid konstigt att ta bort de fina små kvistarna och slänga dem.
