Vi fick hjälp med att ta ner några björkar i höstas. Sådana som var ruttna inuti och som stod farligt till och lutade sig hotfullt över hus och bodar. 
Trädfällaren är ett riktigt proffs och det är spännande att följa hans planering och se hur träden lyder honom. Själv menar han att det ju bara är enkel matematik. Well…
I går var det dags att resa upp en björk i stället, som majstång. Förra årets majstång var lite för kort, tyckte man allmänt, så i år ville man ha ett rejälare träd. Det ska vara en rakvuxen, lagom kraftig björk som man tar bort grenarna på men behåller toppruskan.
Proffsfällaren inkallades, både för att fälla björken och leda resningen av majstången. Med ett så högt och svajigt träd kan det bli rätt nervöst innan det kommer på plats. Tänk om den välter? Kommer tvärslån verkligen att vara vågrät? Är den inte längre på ena sidan! Ser den inte ut att luta?
Det gick förstås finfint. Ett av barnbarnen har varit lite fundersam när det gäller våra björkar på tomten som måste väck. När hon kände igen vår trädfällare och såg att han också klarar av att resa upp träden igen sade hon nöjt: ”Vad bra. Då kan han hjälpa oss om vi ångrar oss och vill ha upp någon av björkarna igen!” Vi diskuterade tanken med trädfällaren och han var med på noterna, glad över hennes tilltro till hans förmåga.
Väl ombord på tåget upptäcker jag att jag valt fel. Tidpunkten passade bäst, så det blev snabbtåg, trots att det är långsammare (och dyrare) än regionaltåget. Ett SJ-mysterium som jag lärt mig leva med. Det jag har svårare för är att man blir illamående på snabbtågen. Att jag aldrig lär mig!
När vi var barn brukade vår far ta oss med på källutflykter. Han tyckte det var viktigt att vi kände till kallkällorna i trakten, så vi cyklade ibland ganska långt i olika väderstreck och sedan gick vi någon liten stig in i skogen där det fanns en källa. Han hade koll.
Det står inga kritiker längs gatorna och ropar: ”Varför deltar du i denna korkade språngmarsch? Den leder ju ingenstans!”
