Av alla konstiga samtal och synpunkter som man snappar upp i julrushen ligger några kvar i hjärnan och gnager. De där obegripliga, eller de där som man kanske borde ha följt upp på något sätt. Hjälpt till – eller sagt ifrån.
Som samtalet i leksaksbutiken, mellan en pappa och hans dotter: ”Nej, det här är bara killgrejer, fattar du väl. Tjejgrejerna är här borta…” Tjejen i fråga vred sig nästan i spiral när de gick bort till tjejavdelningen, medan hon längtansfullt tittade bakåt på killgrejer som radiostyrda bilar och annat spännande. Eller bland matbutikens hyllor där ett par ungdomar vände och vred på förpackningar med gåtfullt innehåll: ”Fjälster? Har du ätit det någon gång?”
Och så i kön till kassan i bokhandeln häromdagen, där den stressade expediten frågade den lika stressade kunden om hon ville ha boken inslagen. ”Jaa, lite…” sa kunden bedjande.
Expediten frågade inte ens hur hon tänkte utan slog bara in som vanligt.
Mig frågade expediten om det var present eller julklapp. Jag undrade vad skillnaden var. ”Julklappspapper eller presentpapper, såklart”, sa expediten.
”Julklappspapper”, sa jag och blev en smula förvånad över resultatet. Fint inslaget, visst, men väldigt ojuligt med det strama mörkbruna paketet. Jag undrar fortfarande hur presentpappret såg ut.
Man nu är alla klappar öppnade och de julklappspapper och snören som inte går att återbruka är uppeldade i öppna spisen. Jag vet att de kanske borde gå till pappers-återvinningen, men sedan urminnes tider – eller i alla fall mannaminne – har jag eldat upp julklappspappren så det är lite svårt att sluta. Det ingår på något sätt i jultraditionen.
God fortsättning på julhelgerna hörni. Ta det lugn och läs gärna Granen av Tove Jansson. Här finns en kort sammanfattning, som inte gör den rättvisa, men som kanske kan inspirera till läsning. Om inte annat kan den vara bra vaccin mot nästa års julstress.













Här blir det lite mer om fotografen Jimmy Nelson, vars historia är fascinerande och tänkvärd. Hans pappa var geolog och arbetade för oljebolag i olika delar av världen.









Han fick mycket beröm för sina bilder men också kritik. Fotografierna sågs efter ett tag som förljugna i sin idealiserande stil och särskilt mycket skäll fick han för bilder med indianer rustade till strid. Ohistoriskt, sa kritikerna. Indiankrigen hör 1800-talet till och dessutom brukade inte de stridande ha fjäderskrud. Det är en mer ceremoniell grej.
Folkgruppen chuktchi, norr om polcirkeln, på halvön Chukotka i Rysslands nordöstra hörn, har det rätt tufft.

På väg till träffen i den gamla bruksmässen, nere i bruksparken, tog jag en bild av resterna av slaggstensbyggnaden där isstacken brukade ligga. Man hivade upp stora isstycken ur sjön intill, lade dem i stacken och så lade man på sågspån som isolering. Sedan kunde man hämta is i isstacken till långt fram på sommaren. Jag har själv aldrig hämtat is just här, men jag tror att det gick till så att sågspånet låg kvar ovanpå isen, för att isolera, och därför gick man in i öppningen i muren och hackade fram isen liksom underifrån.



