När vi var barn brukade min pappa säga: ”Är vitaminer barn, medan det är nyttigt!”. Det grundlade nog en viss skepsis hos mig, är jag rädd. Sedan dess har jag sett råden om vad som är nyttigt avlösa varandra. Nyttigt att sola så mycket som möjligt. Farligt att sola. Farligt att äta fett. Nyttigt att äta fett. Farligt att äta socker. Jag är dock inte tillräckligt gammal för att ha upplevt kostråden från 1930-talet om att sockra ordentligt på gröten.

Några hälsoproblem såg man inte. Socker är ren energi. Precis vad barn behöver!
Nordiska museet har gjort en fin utställning om socker, dess historia och dess hälsorisker.
Från slavhandeln, då man hämtade afrikansk arbetskraft till sockerrörsplantagerna i Västindien, till statssubventionerade sockerbetsodlingar i södra Sverige. Från lyx för kungar till medelklassnjutning. Från marknadslockelser för rika bönder, till fattigmanskost. Och så alla kampanjer för att vi ska äta mer socker, eftersom den egna sockerproduktionen var så framgångsrik.

Begravningskonfekt
Och när man med tiden kom på att socker inte var så bra för tänderna, då löste man det med tandborstning, lördagsgodis och flourtanter.
Men att socker kanske inte är så nyttigt för resten av kroppen heller, det har man egentligen inte diskuterat förrän nu. ”Tomma” kalorier, ja. Men onyttiga, njae?
Eller jo. I alla fall om man får tro Ann Fernholm, som har skrivit böcker om hälsoriskerna med socker. Ett sötare blod och Det sötaste vi har. Läsvärt och tänkvärt. Efter att ha läst hennes böcker blir det lättare att välja bort sockeralternativen, både för egen del och för barn och barnbarn. Vi behöver inte socker. Socker kanske rentav är skadligt för oss. För bara två hundra tvåhundrafemtio år sedan hade de flesta svenskar aldrig ätit socker överhuvudtaget.
Uppdatering: Visst fanns det socker i Sverige förr, redan på 1300-talet och framåt. Men det var riktigt dyrt, en skryt- och lyxvara som bara de allra rikaste kunde unna sig.
Först en bit in på 1800- talet förekom det mer allmänt i Sverige. Här är en kurva över socker-konsumtionen i Sverige under några århundraden. Kring 1775 blev rörsockret från de stora plantagerna allt vanligare (trots försök att bojkotta det, för att motverka slavhandeln). Från 1850-talet går kurvan nästan rakt uppåt, för att stanna ungefär på dagens konsumtion, 50 kilo per person och år, från början av 1900-talet. Det är ju en rätt grovhuggen statistik, detta och vill man få en mer exakt kurva över samtiden kan man gå till Jordbruksverkets statistik.
Men så enkelt är det ju aldrig: den statistiken har kritiserats för att bara mäta socker från sockerbetor och sockerrör, inte fruktos som tillverkas av majs eller andra nya sockertyper. Det pågår en sockerfejd, för fullt, mellan dem som hävdar att vi inte alls har ökat sockerintaget de senaste hundra åren och dem som menar att om man lägger ihop alla sockersorter, i godis, bröd, mat och dryck, så har vi ökat intaget en hel del sedan sockerorgiernas glada 1950-tal.