Karin Englund

Jag skulle ju berätta om Jimmy Nelsons utställning på Fotografiska i Stockholm. Men för att kunna göra det skrev jag först om Edward Curtis. Nelsons fotografier bygger på samma idé som Curtis: att dokumentera kulturer och folkgrupper som makats ut i marginalen. Båda vill skildra de försvinnande kulturerna i bästa tänkbara ljus. Och båda har blivit kritiserade för det, för att exotisera, för att idealisera och manipulera. Men, säger Nelson, är det inte vad (nästan) alla gör när det är fotodags? Från de uppsträckta familje-fotografierna i finkläder förr i tiden till dagens ”så-snygg-som-möjligt”-selfies.

Bilden till vänster är från Alaska, tagen av Curtis. Den till höger från norra Sibirien, tagen av Nelson.

Visst kan man visa upp sorgliga sidor av alla kulturer, det har Fotografiska gjort i många utställningar, nu senast med Anders Petersens bilder. Det var en utställning som man lämnade i dyster stämning, hur mycket fotografen än bedyrar att han älskar människor.

De motiv som Nelson söker upp har också sina eländen med utsatta miljöer och individer, men det finns det andra som skildrar. Nelsons projekt är att visa traditionella kulturer i all sin prakt och så som de själva vill presentera sig.

Vid en träff på Fotografiska nyligen berättade Nelson hur han arbetar. Han vill att de personer som han fotograferar ska kunna påverka hur de avbildas, därför måste han ofta resa med tolk och ta god tid på sig innan det blir dags för bilder. Vid det laget kanske det hunnit bli oväder, regn eller storm. Då kan det ta lång tid innan det blir någon bild.  

Den här bilden av samburus i norra Kenya gick någorlunda snabbt, ett par dagar allt som allt. Andra bilder i samma miljö kunde ta en vecka. De som porträtterades hade bestämda åsikter om vilka som skulle vara med på bilden och vem som skulle sitta eller stå bredvid vem. Tiden gick, solen gick ner, den vita get som också skulle vara med hann rymma, några blev osams, dagarna gick, men till sist blev det en bild i alla fall.

Nelson väljer gärna vackra miljöer för sina bilder. Här är Ladakh i norra Indien.

De tuffaste fotoexpeditionerna var nog ändå de som gick till riktigt avlägsna nordliga delar av Ryssland, Mongoliet och Tibet. Mongoliet känns dock jämförelsevis lättillgängligt, när Nelson berättar om hur det var att ta sig till Yamal-halvön i norra Ryssland. 

Det är Uralbergens nordligaste spets innan bergskedjan övergår till att bli Novaja Zemlja. Det tog ett par veckor i en skramlig jeep att ta sig dit. Väl framme visade det sig att tolken inte talade just den dialekten. Nelson blev tvungen att lära sig det nödvändigaste orden innan han kunde börja kommunicera med sina tilltänkta motiv.

Nelson med boken Before they pass away

Utan kommunikation, ingen bild, menar Nelson. I alla fall inga porträtt. Det man tar på hundra meters håll med teleobjektiv blir något helt annat. Han vill lära känna de människor han fotograferar.

Efter att ha tagit tusentals bilder har han nu valt ut ungefär fyra hundra som finns samlade i en stor fotobok. Verkligen stor. Om en bild kräver sina 80 centimeter så ska den ha 80 centimeter, insisterar Nelson. Därför finns ett antal utviksbilder i boken, för att panoramamotiven ska komma till sin rätt. Och när boken var klar åkte han tillbaka till dem han fotograferat för att visa resultatet. Även det en viktig del av kommunicerandet, som i sin tur är en viktig del av fotograferandet, enligt Nelson.

Jag kollade för säkerhets skull med Jimmy Nelson om det var OK att jag använder hans bilder här i bloggen och det sa han att jag fick. Tack och bock!