Nu har jag varit på en riktig nostalgitripp till min ungdoms Uppsala. Jodå, visst har jag varit där många gånger sedan studenttiden, men det var ändå lite kul att promenera omkring och minnas. Den här devisen, till exempel, som har orsakat diskussioner och rabalder sedan universitetsbyggnaden invigdes 1887. 
Vi studenter brydde oss nog inte så mycket om den. Vi log lite överseende och tänkte att ja, ja, så där tänkte väl gubbarna förr i tiden.
Det var först när jag arbetare på Dag Hammarskjölds minnesfond, som jag fick anledning att fundera lite mer på hur det kunde bli så tokigt. Till Hammarskjöldfonden kom besökare från hela världen och jag fick ofta rycka ut och visa runt i stan. Och alla, precis alla, ville veta vad guldbokstäverna betydde.

Här är Hammarskjöldfonden, som är inrymd i Geijersgården, på Övre Slottsgatan. Om man bara väljer rätt vinkel överflyglar den universitetsbiblioteket i bakgrunden.
Jag försökte verkligen förstå och förklara, men då som nu tycker jag att det är en rätt svårfångat. Citatet är från en skrift av Thomas Thorild, frifräsare på 1700-talet, som verkligen inte tog skit från någon. Har han ha skrivit detta? Så här skrev han i ”Rätt, eller alla samhällens eviga lag”1794:
Såsom sannt vett, sann ära, sann lycksalighet icke hafva ett större hinder än af falskt vett, falsk ära, falsk lycksalighet: så har ock den sanna friheten ingen större fiende i verlden än den falska. Af hvilken falska frihet menniskor först förvillas till en galen förtjusning; och sedan, när de finna sig bedragna, till en galen förtviflan, som störtar i träldom. Deraf ses, att det aldra största för allmän sällhet är: frågan om det rätta.
Men så följer ett resonemang som mer handlar om gärningar: hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt. Så på sätt och vis vore det mer Thorildskt att skriva att man ska tänka fritt och handla rätt, men det blir ju rätt beskäftigt och platt det också.
Det var universitetsrektor Carl Yngve Sahlin som tyckte att devisen passade fint över ingången till den pampiga aulan, när den nya universitetsbyggnaden invigdes 1887 och här är hans motivering:
Detta fria tänkande behöver en upprättelse, det behöver övergå till att bliva ett rätt tänkande, ett sådant tänkande genom vilket människan finner det rätta och väsentliga och det, som hon icke kan umbära för att komma till ett inre och andligt liv. Dit kan man nå inte bara genom vetenskaplig forskning. Den som söker näring för sitt inre liv kan tänka rätt. Han tänker rätt därigenom, att han riktar sin tanke på det, som är tankens rätta föremål, och att han själv har rätt i sitt tänkande.
Lite svårt att hänga med? Jag vet, jag tror inte riktigt att jag förstår det heller.

Den pampiga universititetsentrén. Ingången till aulan, med devisen, finns till vänster ovanför trappan.
”Äsch”, säger de som läst in sig på 1800-talets historia ”han ville bara läxa upp föreningen Verdandi”. Den hade bildats några år tidigare av bråkstakar som Hjalmar Branting, Karl Staaff, och Knut Wicksell. De protesterade mot tvångsanslutningen till statskyrkan, de kritiserade den tilltagande nationalismen och de propagerade för preventivmedel. Så visst kunde de väl behöva en åthutning så att de började tänka rätt i stället för fritt! Troligen tyckte Branting och hans kompisar att det var rätt komiskt.