Karin Englund

Tomas Lappalainen har skrivit en bok som heter Mellan 55 och 60... Han presenterade den på Söderbokhandeln i går kväll, sakligt och enkelt. Han försöker skriva som det är, säger han. Som han uppfattar att det är, rättar han sig.

Tomas Lappalainen på trivsamma Söderbokhandeln på Södermalm i Stockholm, fullsatt till näst sista pallen. I fönstret mot Götgatan speglar sig bokhandelns höga hyllor. En riktig bokhandel med böcker upp till taket.

Mellan 55 och 60… är en bok om hur livet ter sig just mellan 55 och 60. Under bokpresentationen kom det mest att handla om åldrandet och om åldersdiskriminering. Vad beror det på att det numera verkar vara fritt fram att skämta om gamlingar och att åldersdiskriminera utan några påföljder? Varför bryr man sig inte om äldres erfarenhet. Varför är äldre kraftigt underrepresenterade i riksdagen?

För att försöka förstå fenomenet experimenterar Lappalainen med tanken att vi alla skulle bli svarta när vi fyller 65. Skulle rasdiskriminering upphöra då? Troligen inte. Eller med andra ord: hur kommer det sig att yngre människor inte inser att de själva också ska bli äldre en dag. Varför, undrade Dan Josefsson i diskussionen efter bokpresentationen, varför ser de unga på äldre som om de befinner sig någon annanstans, som om de såg dem genom ett fönster, när det i själva verket är en spegel? En dag ska de där ungdomarna också bli gamla – det är sig själva de ser, några år bort, bara.

SSU-ungdom i ett studiehäfte från 1960

Det har tilltagit de senaste decennierna, kanske sedan 1980-talet, menar Lappalainen. Jag tror att det kan ha något med oss fyrtiotalister att göra.

Vi har ju aldrig blivit vuxna på det sätt som våra föräldrar var. De var unga tills de fyllde tjugo. Sedan var de vuxna. Kostym, slips och samhällsansvar för herrarna. Dräkt, pumps och liten hatt för damerna. Dessa allvarliga vuxna kunde sedan glida in i en värdig äldreroll utan alltför mycket dramatik.

Men för fyrtiotalisterna (första tonårsgenerationen, jag-vill-inte-bliva-stur-generationen) och alla som är yngre än så, ter sig kanske åldrandet som ett jättekliv över till ett okänt territorium, befolkat av främlingar, av gamlingar.

Kan det vara det som skapar distans, ångest och ett nervöst skämtande om rollen som gammal? Inte vet jag, men det är ju en teori så god som någon.

Nu låter det kanske som om Mellan 55 och 60… är en dyster bok, men det är den inte alls. Väldigt mycket tvärtom. Korta stycken om hur det är att leva och att handskas med livet, med kommentarer till vardagen, med situationskomik, humor och vemod. Tänkvärt och trösterikt.

Uppdatering: Jag bläddrar fram och tillbaka i boken för att hitta ett bra citat som gör den rättvisa. Det är inte lätt, för den handlar om så många aspekter på livet, sett från plattformen mellan femtiofem och sextio. Dessutom finns det många fina citat i boken. Cicero, förstås. Lappalainen uppskattar hans texter om att acceptera åldrandet och döden, men han låter sig inte helt övertygas. Inte heller av andra tänkare:  ”Epikuros syn på döden är intellektuellt oantastlig: ’Döden angår oss inte, ty så länge vi finns till är döden inte där, och då den är där så finns vi inte längre.’ Feuerbach fomulerade samma tanke så här. ’Döden är dödens död.’ Varför är man då inte beredd att ropa: ’Hurra! Problemet är löst!’? Troligen för att logik är sådant som viljan att leva käkar till frukost.”