Karin Englund

November…

Postat den 4 november, 2014 av Karin

November är mycket lång och grå…

Så börjar Johans jul, av Eva von Zweigbergk med illustrationer av Birger Lundquist.

Och hittills verkar det ju stämma. Men vi får väl se. Det lär vara snö på väg norrifrån.

Bilden har jag lånat från Akademi-bokhandelns hemsida och jag undrar om den inte är från en senare utgåva än den jag läste som barn. Jag minns den där grå farbrorn lite annorlunda. På väg bort, liksom. Men jag kan minnas fel. Och inte hittar jag boken heller. Någon annan som minns novemberfarbrorn från de tidiga utgåvorna?

Publicerat i Att läsa, Böcker, Livet | Etiketter Birger Lundquist, Eva von Zweigbergk, Johans jul | 14 kommentarer

Det började ju så bra

Postat den 3 november, 2014 av Karin

När jag köpte biljett till Arlandabanan för ett par veckor sedan bad jag att få en biljett med reducerat pris. ”Varför det?” undrade den trevliga försäljaren och jag upplyste honom om att de har biljetter med pensionärsrabatt.

”Jo, det har vi ju, men i så fall måste du visa legitimation” sa försäljaren. ”Det är precis som på Systemet. Om man inte ser ut att ha åldern inne så måste man visa leg.”

Det var ju lite uppiggande. Men när han försökte sälja på mig en tur- och returbiljett protesterade jag: ”Det kommer inte att funka. Jag är ingen tur-och-returperson. Jag kommer att slarva bort den. Eller nåt. När jag står där på Arlanda om ett par veckor kommer jag inte att ha biljetten kvar. Eller också kommer jag inte att ha någon glädje av den. Planet kanske störtar. Jag kanske blir kvar i Brasilien. Det är bara dumt att köpa returbiljett, jag lovar!”

Men han gav sig inte. Det skulle bli billigare. Och så praktiskt att ha biljetten när man landat! I stället för att krångla med att köpa en biljett då och kanske missa tåget. Det är ju bara att lägga den i plånboken tills det blir dags att ta fram den! Och jag hade ju köpt returbiljett på flyget, eller hur?

Jo, jag gav upp. Han hade helt enkelt fler argument än jag. Men gissa vad? När jag landade på Arlanda i lördags kväll möttes jag av beskedet att Arlandabanan var avstängd för spårarbete fram till söndag morgon!

Jamen då är det ju bara att be att få pengarna tillbaka, kanske någon tänker. Jo, rent teoretiskt skulle det nog kunna vara så, men nu har jag ju ingen aning om var jag lagt den där jämrans biljetten.

arlandabanan_ulfLundin_8 Nåväl. Här skulle det ju vara trevligt med en bild, tänker jag och letar efter lämpliga pressbilder som jag kan använda.

Men hallååå Arlandabanan, är detta allt ni har att erbjuda. En massa bilder på VD:n.

Inget ont om Ulf Lundin, som han heter, men nog skulle det väl gå att lägga ut några fartfyllda bilder på tåg också, gärna i ett årstidsanpassat landskap.

Publicerat i Att resa | Etiketter Arlandabanan, Tur- och retur och otur | 9 kommentarer

Skuggor

Postat den 1 november, 2014 av Karin

Skuggor föreslår Spanaren som lördagstema denna första novemberlördag. Skuggor… tänker jag. I São Paulo med sitt varma klimat väljer man ofta gata efter dess skuggeffekt.

De populära platserna i parkerna är de skuggigaste.

Det starka solljuset finns där hela tiden och skapar intressanta skuggeffekter.

Och på flygplatsen när jag ska flyga hem funderar jag över skuggor, reflexer och silhuetter.

Och så ser jag eventuella medpassagerare på väg till gate 53 som skuggor mot en ramp.

Någon av dem hamnar kanske som min närmsta granne under den långa nattflygningen som väntar. Vi kommer iväg och tolv timmar senare landar vi i London där flygplanets skugga avtecknar sig mot grönskan, strax före landning på Heathrow.

Och då kan man ju konstatera att den engelska hösten ligger några veckor efter oss.

Och här finns övriga lördagsbloggares skuggsidor: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Att resa, Lördagstema | 21 kommentarer

Vilken fin trottoar du har…

Postat den 29 oktober, 2014 av Karin

Det finns många sätt att uttrycka sig. Fastighetsägarna i São Paulo gör det bland annat genom utformningen av trottoaren utanför huset. Staden sköter anläggning och underhåll av gator. Fastighetsägarna sköter trottoaren. När en fastighet byter ägare märks det ofta på trottoaren. Nya gatstenar, andra gatstenar, samma gatstenar, annat mönster.

Här ser vi en ovanligt barnvagnsvänlig sträcka. Samma trottoar fram till nästa gathörn!

Ofta byts mönstret efter tre fyra meter och ofta är det omotiverade nivåskillnader, dåligt underhållna snuttar, omväxlande med perfekta trottoarbitar. São Paulo är rätt backigt och varje fastighetsägare vill ha en så vågrät trottoar som möjligt.

Det innebär barnvagshinder var fjärde meter ungefär, eftersom det blir en nivåskillnad ner (eller upp) till nästa fastighets trottoar.

lappad Nu pågår trottoarbyte runt knuten. Tidigare var det samma stenar längs halva kvarteret, fram till mataffären. Lite lappad här och där, men jämn och fin.Men nu blir det nytt. Jag undrar vad som händer med de gamla stenarna. Kanske hamnar hos någon annan fastighetsägare som vill förnya sig? På så sätt kan stenarna flytta runt i stan i det oändliga, för slitstarka är de ju.

Det går undan. En dag så är nya trottoaren på plats.

São Paulo är en charmig och trevlig stad på alla sätt, men barnvagnsvänlig är den definitivt inte. Men det finns förstås barnvagnshinder som gärna får vara kvar!

Publicerat i Att resa | Etiketter gatuunderhåll, Sampa, stadsplanering | 15 kommentarer

Ett, två, tre…

Postat den 27 oktober, 2014 av Karin

”Un, dos, tres, Dilma otra vez!” Ett, två, tre, Dilma en gång till, skanderade man på valvakan i TV i går. Dilma Rouseff var den ena presidentkandidaten i gårdagens val i Brasilien. Den andra var Aécio Neves.

Här i São Paulo dominerade Neves stort och när jag var ute och handlade igår hamnade jag i en stor Aécio-demonstration. Värst vad de verkar militanta, tänkte jag, en massa knutna nävar i luften! Men det var förstås mobiler och kameror som sträcktes upp.

Jag skulle åt andra hållet, motströms så att säga i det massiva demonstrationståget, som fyllde upp hela den breda avenyn och trottoarerna på båda sidorna. Det var inte lätt. Inte förrän några ungdomar som också skulle åt mitt håll såg till att vi bildade ett litet eget tåg, med en stark kille i täten som banade väg åt oss.

Sedan höll vi i axlarna på den framför så att vi kunde hålla ihop. Mycket effektivt! Vi konverserade så gott det gick under tiden och de ansåg att det var dags för förändring. Först Lula i åtta år och så hans kronprinsessa Dilma, som varit president i fyra år. Inte fyra år till – Cambio! Förändring!

Men brasilianarna tyckte annorlunda, i alla fall något över hälften av de röstberättigade. Dilma Rouseff vann med 51,6% mot Aécio Neves 48,4%.

Det blev för övrigt inte mycket till valvaka. Valet är elektroniskt och resultatet är klart direkt. Känns lite snopet. Dilma (som hon allmänt kallas) började sitt segertal strax efter nio i går kväll. Med på scenen, bredvid henne finns den förre presidenten, Lula.

Även Dilma är inne på temat förändring. Presidenten är både stats- och regeringschef, utser sin regering och har mycket makt. Men hon verkar inse att hennes seger var ganska knapp och hon sade bland annat i sitt tal (ungefär och fritt översatt): ”Ibland kan jämna resultat ge mycket starkare och snabbare förändringar än stora segrar. Jag kommer att välkomna idédebatt här i Brasilien och det kan bli kontroverser som leder till diskussioner och överenskommelser som hjälper till att utveckla samhället framåt, längs den väg av förändring som vi så väl behöver.”

Publicerat i Att översätta, Att resa, Debatt | Etiketter Aécio, Dilma, förändring, Val i Brasilien | 11 kommentarer

Lampor och lyktor

Postat den 25 oktober, 2014 av Karin

Tack vare våra lördagsteman kan man hamna lite varsomhelst. Till exempel i Japan och på den brasilianska landsbygden kring förra sekelskiftet.

Lampor och lyktor har Musikanta föreslagit idag. Eftersom jag är i São Paulo tänkte jag skriva om hur man har det med lampor här och gick ut på lampspaning.

Trots ett virrvarr av elkablar längs alla gator kan belysningen i hela staden slås ut av en enda blixt. År 2009 mörklades hela São Paulo med sina 20 miljoner invånare. Det händer för övrigt rätt ofta att strömmen går, men den gången var det extra omfattande, eftersom blixten träffade någon knutpunkt i ett elnät som verkar sakna strategiska säkerhetsanordningar. Om kabeln från vattenkraftverket Itaipu inte funkar, ja då blir det ingen elektricitet i São Paulo och inte i Rio heller.

Gatlyktorna är lite glesa och inte särskilt intressanta, såvida man inte beger sig till de japanska gatorna i stadsdelen Liberdade. Där hänger japanska lyktor i långa rader.

Och då undrar man förstås hur det kommer sig att det finns så många japaner just här.

Jo, det hänger ihop med att man avskaffade slaveriet i Brasilien i slutet av 1880-talet. Godsägarna på de stora haciendorna ville inte anställa sina tidigare slavar (och varför de inte ville det har jag ingen förklaring på, men det handlade kanske om tjurighet. Eller prestige?). De letade i stället efter ny arbetskraft i Europa, utan någon större framgång. Arbetsvillkoren var helt enkelt för dåliga. Då vände sig några av godsägarna till regeringen och bad om hjälp. Efter lite funderande kom man på att det just då var ganska eländigt i Japan, med hungersnöd och extrem fattigdom på sina håll.

De brasilianska myndigheterna lyckades rekrytera drygt 700 japaner som anlände 1908 och fick jobb vid kaffeplantager i inlandet. Deras släktingar och grannar följde efter och efter ett par årtionden fanns det nästan 200 000 japaner i Brasilien. Nästa generation gillade inte det hårda slitet på plantagerna och sökte sig till storstäderna, framförallt São Paulo, som nu är den största ”japanska” staden i världen utanför Japan. Och det är alltså därför de har så fina gatlyktor i stadsdelen Liberdade.

Här finns de övriga lördagstemabloggarna och nu ska jag ge mig ut på lampspaning på deras sidor: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Att resa, historia, Lördagstema | Etiketter immigration, Sao Paulo, slaveri | 26 kommentarer

Mål och mening i min färd

Postat den 24 oktober, 2014 av Karin

Karin Boye hade väl rätt, i stort sett, med sin dikt om livet och de där ofta citerade raderna:

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen, som är mödan värd

Men just när de gäller min aktuella långa färd hit till São Paulo får jag lust att travestera henne lite: ”Det är målet som är mödan värd.”

För målet med denna resa är att träffa det alldeles nya barnbarnet Greta. Att påstå att själva resan hit skulle vara mer värd än att träffa henne vore ju rena förolämpningen mot denna charmiga och vänliga dam.

Det är på något sätt ofattbart och magiskt detta, en alldeles ny människa. Och samtidigt känns hon ju så självklar. Tänk att ingen av oss hade träffat henne för drygt tre veckor sedan!

Publicerat i Livet | Etiketter Greta | 10 kommentarer

Två böcker, två filmer och många timmar senare…

Postat den 23 oktober, 2014 av Karin

Det är långt mellan Stockholm och São Paulo, resan tar i bästa fall 16 timmar. Efter två böcker och två filmer, börjar jag bläddra i tidningarna i stolsfickan framför mig. Jag förundras över vad annonsörerna tycker att världen behöver. En tandborste med sensorer och sändare, som registrerar tandborstningen med en app i mobilen. Något för föräldrar med överdrivet kontrollbehov och dålig kontakt med sina barn, kanske?

Eller den här leksaken som jag inte alls förstår mig på. Två små robotar som kan följa linjer som man ritar på ett papper. Det framgår inte vad som händer sedan. Jag är lite gammaldags när det gäller robotar och tycker att de ska göra nytta. Informationen är visserligen knapphändig och jag kan ha missat något. Men annars tycker jag nog rubriken borde vara ”Artificiell dumhet.”

Och apropå dumhet undrar jag hur de som gjorde den här annonsen tänkte. Det är ju uppenbart att man jag bli längre, eller i alla fall ser längre ut, om man har högklackat.

7,5 cm Så varför skriver de att man kan lägga sju centimeter till sin längd utan att det märks? Ett par röda skor med 7 cm klack märks, jag lovar! Nähä, jaha, det var alltså herrskon som hade någon slags inbyggd kilklack som inte märks. Så att han ska slippa känna sig kort när hans kvinna tar på sig de där röda skorna. Varför är det där med längd så laddat? Det har jag alltid undrat.

Och själva São Paulo då? Jo det var värt de sexton restimmarna för att komma hit, det var det verkligen. Men det återkommer jag om.

Här är lite regnskog så länge, som finns runt hörnet där jag bor. Innan São Paulo byggdes såg det ut så här och man har sparat en bit regnskog, som en park i Paulistaområdet.

Publicerat i Att resa, Att tolka | Etiketter konstiga annonser, regnskog, Sao Paulo | 6 kommentarer

Ska det vara på det viset, då ger jag mig av

Postat den 21 oktober, 2014 av Karin

Det ligger ett Aftonblad och gömmer sig bland löven på trottoaren, som om det skäms för det budskap det förmedlar. Och det kan man ju förstå.

Ska det vara på det viset kanske jag ger mig av. Ja det gör jag! Snart hör jag av mig – eller ni hör av mig (vem är det som hör av vem egentligen?)… äsch nästa gång jag skriver är det förhoppningsvis från en varmare plats.

Publicerat i Att resa | Etiketter Höstrusk, Sao Paulo | 17 kommentarer

Vera Nilsson-utställningen finns kvar till trettonhelgen!

Postat den 20 oktober, 2014 av Karin

Nu kan man se Vera Nilssons målningar på Liljevalchs konsthall. De finns där till den 6 januari. Har man en chans att ta sig dit ska man absolut göra det.

Fredriksbergs have, 1916-17. Olja på duk. Privat ägo.

Så många tavlor som man har letat upp! Många står det ”Privat ägo” på och jag överraskar mig själv med att bli riktigt avundsjuk. Vill ha!

Det är en generös utställning från 1910 till 1970-talet och mycket som jag aldrig sett förut. Jag blir inte bara avundsjuk på alla som har en Vera Nilsson-tavla i privat ägo, utan på Vera Nilsson också. Tänk att få gå en utbildning på konstfack och vara så säker på sin sak att man säger att ”Nä, teckningslärare tänker jag inte bli, jag ska bli konstnär!”.

Och så blev hon det. Mitt i den spännande epoken då alla nya riktningar slog igenom, kubismen, expressionismen, impressionismen, fauvismen.

Det var bara att plocka de influenser man gillade och göra något eget av det. Nåja, bara… det kräver ju en hel del av konstnären. Vera Nilsson verkar ha tittat på allt och bestämt sig för att måla på sitt eget sätt.

Av alla hennes porträtt är det egentligen bara det här kamratporträttet av Stina Eliot som är lite ”tjusigt” (Olja på papper, 1918, privat ägo).

Andra porträtt kan påminna om Picassos sätt att avbilda människor. Lite förgrovat, eller förtydligat, för att komma åt sanningen.

Jag kommer att tänka på det berömda porträttet som Picasso målade av Gertude Stein. De som såg det protesterade och sa att så ser hon ju inte ut! Picasso svarade lugnt: ”Nej inte nu, men hon kommer att göra det!” Och det gjorde hon faktiskt med tiden.

Kanske väckte det här porträttet samma protester som Picassos. Vera Nilsson målade av Astrid Holm, 1917, lite i Picassostil och kanske var det någon som sa att så där ser inte Astrid ut. Och kanske, kanske Vera Nilsson tänkte att hon kommer att göra det.

De porträtt som hon målade i Senegal och av senegalesiska studenter i Stockholm är mer rättframma och realistiska.

Förgrovade kanske, men inte mer än många av hennes andra porträtt. Därför känns katalogtextens lite försiktiga tassande kring målningarna från Senegal och deras eventuella exotiserande tendens lite onödigt nervöst. Vera Nilsson var framförallt saklig.

Den här målningen, till vänster (olja på pannå, från 1949) finns på Nasjonalmuseet for kunst i Olso.

I Malaga såg Vera Nilsson småflickor som tiggde och dansade på gatorna för att få ihop lite pengar. Hon såg också alla bortvända ryggar. Här är en av tre målningar med det motivet, från utställningen.

Gata i Malaga, 1920. Oljeskiss. Privat ägo.

Passa på att se utställningen senast den 6 januari! Eller nästa år på Mjellby konstmuseum den 24 januari – 3 maj och Norrköpings konstmuseum den 6 juni – 6 september.

Publicerat i konst | Etiketter Liljevalchs, Vera Nilsson | 1 kommentar