Den här finurliga och användbara manicken fyller år idag. Eller i alla fall dess patent. Blyertspennan med ett litet suddgummi bakändan har födelsedag idag.
Det var en amerikan, Hymen Lipman, som konstruerade den och tog patent på sin innovation, just idag för 157 år sedan. Då var sudd-delen mycket längre och tanken var att man skulle vässa fram nytt sudd, precis som man vässade fram ny udd.
Sen sålde han patentet efter fyra år, men då hade redan den stora penntillverkaren Faber-Castell börjat göra något liknande. Den nye patentinnehavaren stämde Faber-Castell, men förlorade. ”Det där”, sa högsta domstolen, ”det är inte en ny grej. Det är två redan uppfunna grejer som satts ihop, men utan att det innebär någon ny tillämpning.”
Hursomhelst fortsatte tillverkningen i USA, men den tog aldrig riktigt fart i Europa. Visst finns det pennor med sudd även här, men det vanligaste är nog de suddfria. De separata suddgummina är ändå bättre, räcker längre och suddar mycket effektivare. 
Med eller utan sudd är den i all sin anspråkslöshet en väldigt användbar liten pryl. Oj, vilken lättnad det var för en mängd skrivjobb när den kom! I stället för bläck och gåspennor fick man en behändig lättskrivande penna, som man till och med kunde stoppa i fickan, utan problem. Visst fanns det blystift innan, men de var ineffektiva och svåranvända. Så kom grafitpennan, på 1500-talet. En bit grafit, som skyddades av träbitar för att inte brytas av. Ungefär som pennorna görs idag. Grafiten mals och blandas med lera och på så sätt får man fram de olika hårdhetsgraderna. 
När jag går på pennjakt härhemma upptäcker jag att de allra flesta är från Faber-Castell. Någon kommer från England och en endaste har ett sudd i baken. Jag undrar var den är gjord. Eventuellt i USA, som sig bör? Nej, France står det ju!
Så här ser rondellen ut i närheten av Faber-Castells anläggning. Skogsgurra fotade under en av sina utflykter ner på kontinenten. 
Nejdå, jag är inte sponsrad av företaget, tycker bara att det är en riktigt trevlig rondell-utsmyckning!
Ja, ni fattar. Så jäkla fenomenalt underbar var väl inte den där rosen.
Det var ju många moment som skulle samverka för att bilden skulle bli så bra som möjligt: rätt exponeringstid, rätt hårdhetsgrad på pappret och så lite fix med mer eller mindre exponeringstid på olika delar av bilden. Knixigt, men roligt.
Här är solförmörkelsen 2001 i sin begynnelsefas.
Och idag var det nästan likadant här i Sverige. Lite molnigt, men fullt synlig solförmörkelse. Den gråmulna dagen blev ännu gråmulnare och lite kyligare och man såg solen som en nymåne genom molnen. Nej, ni får inte se bilden, för den är tråkigare än tråkig. Dystert ljus, molnigt och så en klen solskärva som tränger igenom molnen. Eller förresten, här är den, dårå.
Större skruvmängder förvaras i sina förpackningar i källaren, medan ännu större mängder rostar i snickarboden på landet.
Det finns gott om kökssoffor i familjen och av någon anledning verkar alla väldigt flyttbenägna. Man hittar dem inte alltid där man ställde dem senast utan ofta på nya överraskande platser.
