Ansikte

Ansikte är Livsrummets lördagstemaförslag denna vecka. Med risk att alla andra visar samma YouTubeklipp kommer här en stor del av konsthistoriens mest kända ansikten.
Den har snurrat på Facebook rätt länge, men kanske någon har missat den ändå? Mycket skickligt gjort. Men, som redaktör’n undrade: ”Måste de se så bedrövligt underdåniga ut!”

images-3BORGimages-1

 

Ansikten är lika svårt som händer. Eller svårare. Det handlar ju inte bara om att avbilda, utan också om att fånga någons karaktär. En av de de skickligaaste är tecknaren Stina Eidem som är mästare på att porträttera hela personligheten.

Precis som Picasso gjorde i sitt kända porträtt av Gertrud Stein. Vännerna (och kanske också Gertrud själv) protesterade och sade: ”Sådär ser hon ju inte ut!” Picasso tog kritiken med ro och sade bara, fritt översatt: ”Nej, nu nej. Men hon kommer att göra det!”picasso-stein1

Det påminner lite om pappas inställning till porträttfotograferande. Han var en flitig fotograf, men bortsett från att han ständigt jagade oss ungar med kameran, brukade han sällan ta porträtt. ”De flesta gillar ju inte att se hur de ser ut”, sa han ”så jag lägger gärna undan bilderna i tio år och när jag tar fram dem tycker de att de är riktigt bra!”

Själv har jag sällan lyckats med porträtt. Jag ritar ansikten oavbrutet, hundratusentals, skulle jag tro, vid det här laget. Men det är ett slags klotter. Ett bra sätt att hålla sig koncentrerad under sammanträden och liknande. Det är lite svårt att förklara, men min förstående teckningslärare på gymnasiet – bless him! – lyckades lyckades få mina andra lärare (som var väldigt irriterade på mitt ständiga klottrande) att förstå det var mitt sätt att lyssna och koncentrera mig. Såhär ser klottret ut idag. elisabeth höglund

Eventuellt inspirerat av På Spåret. En ung Elisabet Höglund, rentav? Så om någon säger att så där ser inte Elisabet Höglund ut, kan jag lugnt svara: ”Nej nu nej. Men hon gjorde det en gång!”

Här finns alla andra lördagsbloggare: Anna, Bildbloggen, Gnuttan  Helena,  Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Det här inlägget postades i Att rita, Att tolka, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

63 svar på Ansikte

  1. Kicki skriver:

    Du hann först med porträttserien, den är underhållande men går för fort. Och redaktören har rätt, som vanligt.

    Dina teckningar fångar också karaktärer mycket väl, jag minns speciellt en där brorsan skulle sitta modell.

    • Karin skriver:

      Äsch , inte då! Men det här är nog brorsan i yngre dar (och det är en mycket större bravad att hitta den är att rita den!).

      gunnar

      • Skogsgurra skriver:

        Mellan 16 och 18 år, skulle jag tro.

        Hade ingen aning om att jag var värd att avbildas. Och jag tycker att det är riktigt bra! Fullständigt naturligt och avslappat. Annat var det med de ofta onaturliga fotografiska porträtten. De blev mycket sällan bra.

      • Karin skriver:

        Det fanns rätt många sådana där skisser, bland annat ett tjugotal studier av dina olika sätt att sitta på en stol, eller merendels ett par tre stycken: om man sitter och vickar på en stol kan man behöva lägga ena armen på ryggstödet på en annan och så kan man lägga upp fötterna på en tredje. Vete 17 var de blev av. Men en är i alla fall räddad till eftervärlden. Jag tror att vi kan tacka pappa Martin för det!

        • Skogsgurra skriver:

          Du väcker minnen. Ett är mycket smärtsamt. Av någon anledning hade jag en rulle björntråd i bakfickan (jag anar höstliga bus) och när stolarna for isär och jag damp i golvet så att trådrullen gick in i den på den tiden tämligen magra baken gjorde det helvetiskt ont.

          Det kan man kalla ett smärtsamt minne.

        • Karin skriver:

          Aj! Och björntrådrullarna som dessutom hade (har? det var länge sedan jag spelade hartsfiol) extra vida och vassa brätten, eller vad det kan heta.

          • Skogsgurra skriver:

            Du har missat mycket! Hartsfjol var ett förhållandevis oskyldigt nöje. Alla visste vad det handlade om och konnässörerna hörde vem av ungjävlarna som var i farten.

            Att klunka jopp var så mycket mer raffinerat. Även där användes björntråd. För att inte tala om dra pluska och dra ruska. Det senare tycker jag nu kan ha varit mer än lovligt grymt. Men då ansåg vi att det bara var rätt åt fossilerna som vandrade omkring i samhället.

          • Karin skriver:

            Nej för sjutton, inte har jag missat det, varken hartsfiol, klunka jopp eller dra pluska. I samtliga dessa sysselsättningar har björntråd en central ställning. Jag försökte bara gardera mig lite när det gäller mitt björntrådskunnande: det var länge sedan jag spelade hartsfiol, så jag är osäker på hur brörntrådrullarna är utformade nuförtin. Men då det begav sig var de vassa!

            • Skogsgurra skriver:

              Tror inte att det finns björntråd numera. Det har nog bidragit till den alltmera utbredda tråkigheten på landsbygden med flykt från den, bostadsbrist och förslumning av städerna som följd.

  2. olgakatt skriver:

    Redaktörn har verkligen rätt! Jag har inte sett videon förut men den är rent infernalisk. Jag förstår att det urkaxiga porträttet av Elisabeth I saknas, henne hade man inte kunnat få varken flirtig eller underdånig.
    Mitt koncentrationsklotter under skoltiden fick jag bara skäll för…. Märkligt att så många lärare inte begrep bättre.

    • Karin skriver:

      Jag hoppas att man numera inser i skolorna att det finns olika sätt att koncentrera sig på. Det lär vara tillåtet att ha musik (i hörlurar) på en del mattelektioner, eftersom många koncentrerar sig bättre då. På samma sätt borde det vara tillåtet att klottra på lektioner där man ska lyssna, för det är ett mycket bra sätt att hålla sig kvar i rummet, fysiskt och psykiskt.

  3. Karin på Pettas skriver:

    För mig var det första gången jag såg filmen och visst är de underdåniga, jag håller med redaktörn jag också. Men skickligt gjord är den och färger och ansiktena som så är väldigt vackra. Jag försökte länka till en Youtubefilm jag också men misslyckades.

    Den handlar också om ett slags underdånighet…en kvinna har tagit en bild av sitt ansikte under ett års tid och det som ser väldigt bra ut i början visar senare att hon blir misshandlad…sjukhusmiljön i bakgrunden säger allt på den sista bilden. Jag är glad att jag inte lyckades länka den…det räckte gott och väl med den ev. sminkade döda flickan

    Du är ju en hejare på att avporträttera!
    Att fotografera ansikten är svårt..mycket svårt

    • Karin skriver:

      Youtubelänktips:
      – Gå först till filmen på Youtube
      – Klicka på ”dela” och då kommer man till en ny knapp som heter ”bädda in”.
      – Klicka på den!
      – Då ser du koden som du ska kopiera. Gör det! (Här kan man anpassa bredden på klippet också; jag brukar göra dem ungefär 600 px breda.) 
      – Sedan går du till ditt blogginlägg, i redigeringsläge. Uppe till höger kan man välja mellan ”visuell” och ”text”. Välj ”text”
      – Klistra in koden på Youtubeklippet på rätt ställe i texten. 
      – Byt tillbaka till ”visuell”.
      Hojta om det inte funkar, så skickar jag mail med bilder som gör det lättare att begripa!

  4. Tove Olberg skriver:

    Klippet har jag missat. Likaså minnet av fröken och de 5 herrarna i Pol.Hagen.
    Vad du kan rita, jag tänkte direkt på Elisabeth H då jag rullar ner … och så skriver du det!
    Ansiktet och händerna är svåra att få till – vilket i mina ögon säger att det är ju inte så underligt – med tanke på vad de innehåller, hur de gestaltar sig och dessutom hur de ser ser ut – kanske?

  5. Minns dina ansikten från gymnasiet och dina tuschpennor – gillade dem då och gillar din Höglund-bild idag – det ÄR ju hon!

    • Karin skriver:

      Vad kul att du minns! Det var tydligen så att många lärare uppfattade det som att jag var ouppmärksam när jag satt och ritade, när det helt enkelt var mitt sätt att koncentrera mig. Tack och lov finns det en hel del forskning nu som visar att det är så det kan gå till, så dagens skolelever har förhoppningsvis lättare att välja sitt sätt att koncentrera sig.

      Känner du förresten igen brorsan här ovanför? Minns att han spillde rödvin på din vita studentklänning, på vår studentskiva i Aaltohuset!

  6. Storfiskaren skriver:

    När det gäller björntråd så är nog den nästan utdöd. Hittade en halv rulle i en låda på en auktion här om året men vill gärna ha tag i björntråd ifall någon kommer över en rulle. Själv använde vi den när vi fiskade bäcköring då vi ibland saknade riktig metrev. Då var det till att nalla på morsans björntrådsrulle. Hartsfiol och dra pluska känner jag till men klunka jopp har jag ingen aning om vad det var. Var det något lokalt bus i södra Dalarna?

    • Karin skriver:

      Klunka jopp är en variant på hartsfiol. Man tar en lagom stor potatis (jopp, dvs jordpäron) knyter fast den med björntråd och sedan fäster man ett häftstift – nej, det funkar väl inte? lite kraftigare får det nog vara. Kanske befintlig fästanordning för fönsterhaken? Hursomhelst låter man potatisen hänga ner lite i anslutning till ett fönster och så smyger man baklänges (medan man rullar ut björntråden) och när man gömt sig i närbelägna buskar drar man lätt i björntråden. Då dunkar potatisen mot husväggen så att husets invånare undrar om det var någon som knackade på dörren? Nej. På fönsterkarmen? Nej? Kan det vara något på övervåningen? Och gömd i buskarna kan man alltså följa hur husfolket funderar, tänder lampor på nya ställen, kommer ut på trappan… Mycket underhållande. Tyckte vi en gång i tiden!

      • Skogsgurra skriver:

        Själv hittade jag en rulle röd björntråd på ett loppis för några år sedan. Den är oslagbar när man ska sy i knappar som annars lätt lossnar när bukmuskulaturen arbetar.

        Röd kan vara lite utmanande, men som accent i det gubbgråa kan ett rött kryss (jo, jag kryssyr – inte parallellsyr) vara positivt.

        Dra ruska är en utvidgning av dra pluska. I det senare fallet handlar det, som alla vet, om att låta en plånbok med fyllning så att den ser riktigt fet och lockande ut ligga efter vägen. När offret ser den ska offret (man gick eller cyklade mycket på femtiotalet) försöka plocka upp den och då vips åker den undan och offret ska då antingen jaga förövarna eller uttala hotelser. Det är hela grejen.

        Dra ruska är så mycket mer subtilt och spelar på uråldriga föreställningar om att allt i naturen har en själ. Ruskan kan vara en gran, en, eller talldito. Lövruskor var aldrig aktuellt att använda.

        När offret kommer i närheten av scenen och har den orörliga ruskan i ögonvrån ska man rycka lite i den så att rörelsen noteras av offret. Offret tittar då dit och då gäller det att ruskan är orörlig. Offret konfunderat, offret funderar. Ruskan orörlig. Ruskan rör sig nästan omärkligt – som om en sork eller annat litet djur orsakat rörelsen.

        När offret tittar bort rycker man iväg ruskan cirka en halvmeter. Offret kan inte låta bli att titta igen och noterar det nya läget. Ruskan stilla.

        Nu utvecklar sig en dramaturgi där utgången, beroende av offret, ruskan och ruskdragaren (aka ruskören), kan nå subtila höjder men som vanligen slutar med att offret antingen jagar förövarna eller uttalar hotelser.

  7. Anna/notonmusic skriver:

    Vilket helt otroligt filmklipp som jag har missat helt och hållet! Tack för det! Och ditt ”klotter” som du kallar det gillar jag jättemycket och ser inte alls som klotter, superfin teckning :-) Är det tusch?

    • Karin skriver:

      Tack! Just detta klotter är gjort med en slags tuschpenna som heter Letraset Promarker. Väldigt trevliga; färgen ”blöder” lite, så att det inte blir så skarpt som med vanliga tuschpennor. Men annars går det ju bra att klottra med precis vad som helst, blyerts, kritstumpar, kulspetspenna… det svåra är att låta bli!

  8. Storfiskaren skriver:

    Tack för förklaringen om ”klunka Jopp”. Anade nog att det hade något med potatis att göra men har aldrig hört talas om den varianten förut. Däremot hade vi en katt ”Murre” som hade hittat en variant på detta när han ville in. Vi hade en kattbräda utanför köksfönstret med trappa ner till marken. Han kom på att om han rörde på fönsterhaken så att den skrapade på fönsterblecket så öppnade sig fönstret strax därefter. Till saken hör att han var helt grå och syntes dåligt i mörker. När det var kväll så såg man inte att han satt utanför fönstret men han hade nog hört talas om det där att klunka jopp. Kan det finnas någon härledning från hans moder som härstammade från Horndal?

    • Karin skriver:

      Listig Murre-katt! Han hade säkert lärt sig av sin mor.

      Men är ni alldeles säkra på att han var grå. Det är ju alla katter i mörker:-)
      Och med tanke på att en blå klänning uppfattas som vit eller tvärtom kanske Murre rentav var ljusblå i verkligheten.

      • Kicki skriver:

        Murre var gråheten personifierad, skulle knappast funka som klickmonster.

      • Karin skriver:

        Du har väl sett bilderna av klänningen som är blå. Fast vit. blå-och-svart-randig. Fast vit-och-guld. Jag tyckte det var lite fånigt. Handlar bara om hur man vinklar skärmen, tyckte jag. Tills jag satt där med en kompis, framför samma skärm och oavsett vinkel sa jag: ”Jamen det är ju löjligt. Klart den är blå.” Och hon sa: ”Nej vit!” Mysko. Så jag tror i alla fall att Murre var ljusblå.

  9. Anki skriver:

    Nytt försök att kommentera hos dig… två tidigare har misslyckats, så nu blir det en kortare kommentar än jag tänkte från början.
    Underbart filmklipp med alla ansikten… såå bra gjort och även om jag sett det tidigare så ser jag det gärna igen.
    Du är duktig med pennan – fantastiskt porträtt av Elisabeth Höglund – precis så som jag minns henne från förr!

    Svar… ja, det är mina svampar och jag som lekt lite med dem :)

    • Karin skriver:

      NU hittade jag den här kommentaren när jag kollade skräpposten, tillsammans med några andra riktiga kommentarer. Undrar vad som hände?

  10. Lena i Wales skriver:

    Verkligen spännande tema som kan varieras i det oändliga.
    En trevlig presentation av ämnet från dej.
    Ha en bra söndag!

    • Karin skriver:

      Lena, jag ber om ursäkt för att du (eller i alla fall din kommentar) fått tillbringa över en vecka i skräphögen! Jag har inten aning om vad som hände. Det var inte bara din kommentar utan några till. Mycket mystiskt!

  11. hyttfogden skriver:

    I min barndom hade vi en katt som ”gnessa tass” mot verandafönstret. Han stod på
    bakbenen på bänken under fönstret och gnodde med framtassarna på rutan.
    Det fungerade alltid, plötsligt öppnades dörren och han kunde smita in.

  12. Anders Borg är perfekt fångad – ja, och en ung Elisabet Höglund också.

    • Karin skriver:

      Jippie, jag är omnämnd på samma rad som Stina Eidem i en konstrecension – well, i alla fall i en bloggkommentar. Tack och bock!

  13. Musikanta skriver:

    Kul att se revyn igen! Efter vad jag kan se är det bara fyra av damerna där man skymtar lite av tänderna. Det är skillnad mot postorderkatalogerna av idag där INGEN av modellerna är allvarlig, inte ens leende utan bara gapskrattar. Men så har de väl lite bättre tänder än kvinnorna hade förr i tiden.

    Du är en fantastisk konstnär – det har jag sagt förut. Så fram med målarlådan omedelbart och sätt igång på allvar igen!
    Ingrid

  14. Härlig konst:) hoppas ni haft en lika vårsolig helg som här i GBG, nu ser man hopp efter mörker.

    Vill du se ett UNDERBART tornhus kan du kika in min blogg:)

    ha en fin ny vecka

    LOVE Maria at inredningsvis

  15. Skogsgurra skriver:

    Ett sidospår.

    Jag arbetade tillsammans med en kille som heter Philippe Visage. Och han hade ett ovanligt stort ansikte – som en måne. Jag frågade, lite ofint kanske, om han hade soldater i släkten. Jo, och det var den vägen släktnamnet hade uppstått.

    • Karin skriver:

      Jag blev förstås tvungen att kolla de franska soldatnamnen och har man sett! Det är bara fransoserna och vi (om man får tro Wiki, all kunskaps moster) som hade soldatnamn. En soldatnamnsgrupp var alltså ”namn efter bärarens utseende eller personlighetsdrag”: Blondin (blond), Le Borgne (enögd).

      Och så Visage (ansikte), vilket ju inte alls är något sidospår utan helt inom ämnets ramar. Men svenska soldatutseendenamn? Jag kommer bara på Lång. Och möjligen Snygg. Bärarens personlighetsdrag är lättare.

      • Kicki skriver:

        Hur var det med Johan Halvöre, han som bodde på Knaperåsen och som pappa menade att släktförmögenheten kom ifrån, eller inte då. Jag tror det handlade om ett halvt öra för ören hade man väl kanske inte på den tiden?

        • Skogsgurra skriver:

          Kommer att tänka på Enkelröven (stenhuggaren som var lite glömsk och satte borret i det redan laddade hålet) och har man sett! Där finns ett franskt uttryck för enkelröv: Fesse borgne. Det var en nyhet för mig. Troligen på grund av att uttrycket hittills aldrig varit aktuellt på utrikiska.

          Enkelröv är inte lika tvetydigt som halvöre. Snarare väldigt entydigt.

        • Karin skriver:

          Ja, Halvöre också! Troligen ett halvt öra, ja.

          SG menar att pappa var moraliskt uppbragd, post festum, så att säga, men jag minns det som att han tyckte det var skoj med Halvöre, Ruus och Drucken i släkten. Möjligen ändrade han attityd med tiden, alternativt ansåg han att pojkar bör varnas för rusets skadeverkningar, medan flickor naturligtvis inte ägnar sig åt sådant. Eller nåt. En tredje möjlighet är ju förstås att jag misstolkade honom.

          • Skogsgurra skriver:

            Underhållningsvärdet tror jag att han insåg betydligt senare.

            På femtiotalet var det Familjens Rykte (minnes paniken när vi misstänktes ha fått och brukat snus av Alrik och Skogarnas Konung) som gällde. Där var Matilda synnerligen vaksam och sträng. Upprördheten och förhören när jag hade setts tillsammans med sotarns barn är bara ett exempel.

            Att ha något som kunde tydas som alkoholbruk i släkten var ytterst pinsamt. Minns du inte de förstuckna antydningarna? Sedelärande berättelserna? Eller var det bara jag som utsattes för dem?

          • Skogsgurra skriver:

            Jag tror mera på taxeringsvärdet. Ett halvöres hemman var nog inte så illa som det kan låta idag.

            Ett halvt öra är ett ganska sällsynt handikapp. Ewald, som blev av med ett öra när han skulle kolla om lasten på flaket gick fritt på Näsbron men glömde att huvud plus öra också krävde plats, är den enda person jag känt som saknade ett öra. Någon som saknat ett halvt öra har jag egentligen varken känt eller hört talas om.

  16. Agneta skriver:

    Utöver soldatnamnen (Glad, Käck, Nöjd, Rask etc.) så fick väldigt många Nilssöner, Anderssöner, Jönssöner etc. byta namn då de gjorde sin ”beväring”. Det fick inte finnas två med samma namn, så i stället fick de välja nytt namn från en tillhandahållen lista. Tror att såväl mitt flickefternamn som mitt nuvarande efternamn har kommit till på så sätt.

    • Karin skriver:

      Storslaget att de fick välja namn i alla fall. Jag misstänker att det ibland var mer ordergivning. Min pappa (som var helnykterist) tyckte ändå att det var lite kul med en släkting som fick namnet Ruus. Samt att det på samma kompani lär ha funnits en som hette Drucken. Men i ärlighetens namn lyssnade jag inte alltid så där jättenoga när pappa berättade om släkten, så det kan ha smugit sig in något faktafel.

      • Skogsgurra skriver:

        När det gäller Ruus så minns jag att det besvärade honom. Han försökte flera gånger med skärpa tala om för oss (åtminstone för mig) att det betydde Ryss och att det inte alls hade med dryckenskap att göra.
        Jag kände ju mycket väl till hans lilla fobi och sade förstås emot och antydde att alkoholgenen* var väl utbredd i släkten. Det roade inte.

        Att det bara var fransoser och svenskar som fick nya namn i det militära förvånar. Alla Schmitt och Bauer, Smith och Brown borde väl också behöva individualiserade namn. Eller var det bara nummer som gällde där?

        *Man kanske inte kände till detta med gener i den grå forntid när detta ägde rum. Det var kanske ”anlag” man talade om.

      • Karin skriver:

        Jo, när han hade sina släktforskarseanser på äldre dagar berättade han gärna om Halvöre (se Kickis kommentar här ovanför), Ruus och Drucken. Jag tror att han insåg att det hade visst underhållningsvärde.

  17. hyttfogden skriver:

    Kommer på just nu att jag ju en gång hade två arbetskamrater som hette Ärlig resp
    Färdig i efternamn . Så gifte dom sig och blev fruarna Salomonsson och Johansson.
    Min morfarsfarmorsfar hette Olof Jonsson men tog sig namnet Spiik. Varför är inte gott att veta. Kanske för att skilja sig från alla andra Janssöner och Jonssöner i trakten. Det var gott om dom, vill jag påstå. Och så blev hans söner oense om stavningen, några skrev Spiik andra Spikh.

  18. Spanaren skriver:

    Fint porträtt!
    Den filmen hade jag inte sett *tack*
    Smart pappa du hade *skrattar gott för han smidighet med att spara foton till sen*
    Ha en bra dag/ kram

    • Karin skriver:

      Pappas knep funkade för mig också. De foton han visade när de var tagna var jag missnöjd med. Men så hände det att han visade något som jag inte sett tidigare och det var ju riktigt bra! Och mycket riktigt taget tio år tidigare…

      tio år
      Det här till exempel hade jag säkert massor med synpunkter på när det var nytaget, men nu tycker jag att det är helt OK!

Kommentarer är stängda.