Karin Englund

Välkommen till Sverige…I skuggan av kriget

Postat den 9 juni, 2015 av Karin

Nu blir det mera Skåne. Visserligen har jag hunnit till Stockholm, Dalarna, Gotland, Stockholm och tillbaka till Dalarna sedan jag var i Skåne, men jag vill gärna berätta om utställningen på Malmö museum också.

Utställningen Välkommen till Sverige öppnades på Malmö museum 70 år efter att andra världskriget slutade i maj i år.

Utställningen handlar om när museet förvandlades till flyktingförläggning för de koncentrationslägerfångar som räddades med de vita bussarna. Den bygger på de fotografier som togs av ~~Kaj~~ K W Gullers, när flyktingarna anlände till Malmö.

På museigården står en av de vita bussarna. Prydlig, färgglad och inbjudande… Men hur skulle man som koncentrationslägerfånge kunna lita på någon? Var skulle denna transport sluta? Trots att den ser så snäll och trevlig ut, kan man nästan känna ångesten i luften kring bussen.

Jag vet inte om arrangörerna har gjort det medvetet – jo, det måste vara avsiktligt! – alla dessa dubbelexponeringar i utställningen. När man kommer uppför den stora trappan i entréhallen och vänder sig om ser man hur folk kommer uppför samma trappa för 70 år sedan på ett stort fotografi av Gullers.

En delutställning består av intervjuer med några av dem som finns på Gullers bilder, där de med hjälp av bilderna minns och berättar om hur det var och blev. Femton kortfilmer, alla lika gripande.

Och så en videofilm om flyktingsmuggling idag, med intervjuer med flyktingar som väntar på att kunna ta sig vidare på osäkra och farliga vägar till ett bättre liv.

På bänken framför videon sitter två invandrarkillar helt uppslukade av berättelsen. Den dubbelexponeringen känns verkligen in i hjärtat, den om flyktingarna då och nu. Fin utställning som pågår året ut.

DSCN0773 Malmö Konstmuseum visar olika konstnärers tolkning av samma tid i utställningen I skuggan av kriget.

Här är Torgny Segerstedt på en målning av Lotte Laserstein, som kom till Sverige 1937, efter att ha fått allt svårare att som judinna kunna verka som konstnär i Tyskland.

I skuggan av kriget pågår till den 6 september.

Publicerat i Att resa, Foto, historia | 11 kommentarer

Vad gör en slottsfru?

Postat den 3 juni, 2015 av Karin

En mycket trevlig bieffekt av bloggandet är ju att man hittar personer som är intresserade av ungefär saker som en själv. Och som tar med en på sånt som man inte skulle ha upptäckt själv. Så jag drog iväg till Skåne för ett besök hos katten Olga och Olgakattmatten.

Det är svårt att fotografera sådana där stora byggnader. Om man söker på Skarhult finns det fina bilder på nätet. Ingen slottsfru på terrassen, men väl Olgakattmatten.

På en och en halv intensiv dag i Skåne hann vi med ofattbart mycket. Till exempel ett besök på slottet Skarhult där den nuvarande slottsfrun skapat en historisk utställning.

När hon blev slottsfru 2003 tänkte Alexandra von Schwerin: ”Herregud vad ska jag göra nu? Vad gör en slottsfru – putsar silver och ordnar vackra blomsteruppsättningar?”

Tidigare hade hon bland annat jobbat som journalist på SVT. Därför föll det sig naturligt att undersöka vad de tidigare slottsfruarna hade haft för sig. Det ledde till ett historieprojekt som blev en bok och en intressant utställning på slottet om kvinnornas roll under fem hundra år. Och eftersom det var – och är – ett stort och mäktigt gods handlar det också om Danmarks och Sveriges historia. Här är hon, i röd kavaj till höger i mittenraden, tillsammans med några andra slottsfruar på Skarhult. DSCN0762

Det visade sig rätt snart att slottsfruarna ägnade sig åt helt andra saker än blomsterarrangemang. De var i stor utsträckning ansvariga för godset medan deras karlar var på annat håll, på olika uppdrag och ofta ute i krig. Kvinnorna stod ofta för finansieringen av viktiga investeringar, eller helt enkelt för inköp av egendomen.

Men ingenstans finns de i ägarlängderna. Det har den nuvarande slottsfrun sett till att lyfta fram i historieprojektet Den dolda kvinnomakten. Fem hundra år på Skarhults slott.

Slottsarkivet har genomsökts på jakt efter kvinnorna. Historiker från universiteten i Lund, Stockholm och Umeå har satt in de enskilda personerna i sitt historiska sammanhang.

I ett fortsättningsprojekt har de också undersökt barnens situation under fem hundra år.

Det är ett väldigt bra sätt att väcka intresset för historia. Man vill gärna veta mer om dessa människor som man möter i deras hemmiljö.

Här bodde de, kämpade på med sina liv, hade säkert rätt kul ibland i det fina renässansslottet, men om man till exempel försöker föreställa sig livet på slottet under 1600-talet var det nog mest krigen som dominerade. Karlarna och pojkarna krigade och kvinnorna skötte familjeföretaget.

Någon kanske invänder att det är ett problem att projektet enbart fokuserar på den översta överklassen, på de mäktiga och stormrika, men jag ser det lite tvärtom: Inte ens bland de mäktigaste och mest inflytelserika får kvinnorna den plats de förtjänar i historien. Ett projekt som detta kan bana väg för liknande studier på annat håll.

Det är en vacker utställning och kvinnor som man möter mitt i livet känns så levande. Utställningen håller på fram till den 20 september och Skarhult ligger mellan Eslöv och Lund. Här kan man läsa mer.

Och här ser vi resultatet av att en annan slottsfru började fundera på vad en slottsfru gör, nämligen Marika Wachtmeister på Wanås slott (slottet som egentligen är en borg). Hon drog igång ett konstprojekt i den stora parken. Spännande installationer ger den rätt otuktade parken nya dimensioner. Nej det är inte slottsfrun själv på bilden, men väl min entusiastiska och kunniga privatguide.

Årets nytillskott på Wanås är bidrag från Sydafrikanska konstnärer. Här är Mary Sibandes skulptur. Hon har tidigare gjort en serie skulpturer som föreställer det fiktiva hembiträdet Sophie, som förvandlas till superkvinna. Hon återfinns till exempel som dirigent, som drottning och som ryttarstaty. Men i Wanåsaparken springer hon för livet, jagad av polishundar och gamar. Alltid i den opraktiska hembiträdesutstyrseln. (Min något ovidkommande association går till ett jobb i min ungdom, som au pair, då jag förväntades bära ett fånigt litet spetsförkläde och en konstig lite spetsgrunka i håret. Jag kunde vägra. Det kunde nog inte Sophie.) Den lila färgen symboliserar makt, men är också ett minne av en demonstration i Kapstaden 1989, då polisen märkte demonstranterna genom att spraya lila färg på dem.

Oj det här blev långt – och ändå har jag inte hunnit berätta mer än en bråkdel. Om ni har möjlighet: åk till Skåne och kolla vad slottsfruarna åstadkommit!

Publicerat i Att resa, Att tolka, Böcker, konst | Etiketter Alexandra von Schwerin, Marika Wachtmeister, Mary Sibande, Skarhult, Wanås | 26 kommentarer

Sommarläsning

Postat den 29 maj, 2015 av Karin

Något nytt, något gammalt, något blått… eller hur det nu var. Jag kom att tänka på ramsan när jag plockade ihop lästips till lördagstemat.

Tove Janssons Sommarboken hör till och jag tror att jag har tipsat varje år om Sophia och Farmorn och deras skärgårdssommar.

Jag brukar läsa ett par kapitel varje sommar och hittar alltid något nytt. Förr brukade jag ge den till väninnor med olyckliga kärlekar och uppmana dem att läsa kapitlet om Katten. ”Det är underligt med kärlek” sa Sophia om sin katt ”ju mer man älskar den andre ju mindre tycker den andra om en”. ”Det är alldeles riktigt” anmärkte farmorn ”och vad gör man då?” ”Man fortsätter att älska” svarade Sophia hotfullt ”man älskar värre och värre”. Hennes farmor suckade och sa ingenting.

Nu fastnar jag för andra berättelser. Som när farmorn berättar för Sophia om en seglats och Sophia (som är inne i en period då alla adjektiv inleds med as-, askallt, astråkigt…) undrar vem det var som styrde. ”Din farfar, naturligtvis, ”alltså han som jag var gift med.” ”Är du gift” utropade Sophia i yttersta förvåning. ”Asdumt” mumlade farmorn.

En annan obligatorisk sommarbok är Bryggan, av Anita Sjöberg. Här kan man läsa om hur det är när barnen flyttar hemifrån (”Tack för den här tiden” sade jag avsiktligt patetiskt för att ta udden av dramat. ”Larva dig inte” sa min f.d. sambo), om vad experter säger om mulltoaletter som inte levererar några skovlar mull, utan en motbjudande stinkande sörja (”Ni kissar väl inte där?” Sjöberg medger att det är ett av användningsområdena), om en hundraårig morfar som köper ny köksspis med tolv års garanti, om vad som får män att dras till vissa kvinnor och om villkoren för elabonnenter (mycket tuffa, kan jag berätta). Oumbärlig sommarläsning, med andra ord.

Vidare hade jag tänkt tipsa om en mycket inspirerande och trösterik trädgårdsbok, men den har syrran redan skrivit om här.

Slutligen en bra deckare som är så finurlig att jag inte kan skriva särskilt mycket om den utan att avslöja för mycket, Sanning med modifikation av Sara Lövestam. Hennes huvudperson, Kouplan, papperslös flykting från Iran, är definitivt annorlunda än de deckare vi har vant oss vid. Mycket läs- och tänkvärd!

Detta är sista lördagstemat för denna termin. Tack alla lördagsbloggare för intressanta inlägg på era bloggar och trevliga diskussioner i kommentarsbåset. Höstterminen börjar första lördagen i september. Vi ses då – eller förresten, vi ses nog under sommaren också, för bloggandet fortsätter ju, om än i temalösa, oordnade sommarformer!

Här finns övriga lördagstemabloggares lästips för sommaren:

Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Lisa Malin,musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Skrivarstugan, Spanaren, Stenstugu, Tove och Ulla

Publicerat i Att läsa, Att odla, Böcker, Efterlyst, Lördagstema | Etiketter Anita Sjöberg, Elin Unnes, Sara Lövestam, Tove Jansson | 50 kommentarer

Kung liljekonvalj…

Postat den 26 maj, 2015 av Karin

radstugugatan-webb Vi for till Nora, redaktörn och jag, precis som de tre små gummorna. Nora, med sin fina bevarade träbebyggelse är en lyckligt lottad stad, tillsammans med Eksjö och Hjo, som slapp en brutal stadsomvandling när det begav sig. De är de tre städer i Sverige som får kalla sig Trästäder.

Men ärendet var inte att gå till marknaden i Nora (finns den fortfarande?) utan att gratta brorsans fru och brorsan som fyller väldigt jämt, med en veckas mellanrum. De förekommer här på bloggen ibland i kommentarsbåset med sina alias: Hyttis och Skogsgurra. Firandet ägde rum hos deras dotter med familj, nära Nora och både naturen på resan dit och platsen vi kom till var så vackra att man tappar andan. Version 2

Så fint! Inte ens min nya fina kamera kan riktigt göra motiven rättvisa.

Eftersom jag fortfarande håller på att lära mig kameran är bilderna från begivenheten lite speciella. Jag har bland annat lyckats ta en serie bilder när brorsan tar för sig av maten. Ideligen!

Det ser verkligen glupskt ut, men så insåg jag att jag råkat ställa in kameran så att den tog sekvenser med flera bilder i sekunden. Tjugo bilder på brorsan som tar för sig! Och gott var det ju!

Vid Norasjöns norrände rinner Bornån ut i sjön, lugnt och stilla. Vid stränderna, precis vid utloppet finns ett naturskyddsområde med bävrar och annat som håller på med sitt. Och granne till naturskyddsområdet är Skogsgurras dotter med familj. Precis vid sjöändan, som bildar en fin liten vik med sandstrand, har de hittat ett drömhus.

Vi fick en tur på Bornån och det var ungefär som jag föreställer mig Kongofloden eller Amazonas djungler. Bävrarna hade jobbat bra och det låg kullvälta stammar lite varstans.

liljekonvalj (1)

Och så tänkte jag att i den här miljön, i den idylliska trästaden Nora, men sina fina gamla träkvarter, med kyrkan mitt i byn och i den här John Bauerinspirerade miljön vid sjön och all denna vackra natur, här borde man ju naturligtvis placera en spännande intrig till en deckare.

Så originell är jag. Naturligtvis har någon annan redan tänkt tanken. Nora är ju deckarförfattaren Maria Langs Skoga. Och den där dungen där Kung Liljekonvalj regerar är naturskyddsområdet precis vid Bornåns mynning…

Men på pingstafton kändes det bara idylliskt, där på stranden invid Kung Liljekonvaljs dunge.

Ibland är en idyll faktiskt en idyll!

Publicerat i Att resa, Foto, Livet | Etiketter Kung Liljekonvalj, Maria Lang, Nora, trästad | 41 kommentarer

Men vad är nu detta?

Postat den 24 maj, 2015 av Karin

Man kommer hem från en utflykt och hittar en liten träbit på trappen. Hmmm… varför ligger den där, tänker man lite förstrött och fortsätter in i huset.

Så kommer man på att man har ett ärende till boden och går runt knuten. Där har kapellet till åkgräsklipparen blåst av till hälften. Mycket märkligt! Denna vackra pingsthelg har det ju nästan inte blåst alls. Och dessutom finns det fiffiga förankringskrokar för kapellet som vinden knappast klarar av att lirka loss. Hmmm…

Och när jag ska öppna boddörren ser jag en liten sticka som ligger precis mellan dörren och dörrfodret. Men? Den har jag då verkligen inte lagt dit och vad gör den där? Så gör man om man vill kolla om någon annan tar sig in på ställen där man inte vill att de ska ta sig in. Men vi har verkligen inte oroat oss för att någon skulle ta sig in i vår skruttbod. Finns inte mycket av värde där, men alldeles för mycket bråte, så varsågoda!

Kan det vara någon som vill kolla om vi har koll, tänker min inre Kalle Blomqvist. Om träbiten på trappen, ligger kvar, om gräsklipparens kapell inte återställs och om stickan på boddörren ligger kvar, ja då är det nog ingen risk att försöka sig på ett litet inbrott. Men å andra sidan, när vi är här står ju bilen på gården och det råder väl ingen tvekan om att vi är här. Kan det vara något annat teckenspråk? Eller helt enkelt bara något slags bus?

Jag gick i alla fall en vända till grannhuset för att kolla och har man sett! På trappen låg en cykelpump som inte fanns där i går och på trappen till altanen på baksidan av huset låg en kvast, som stått mot väggen hela vintern. Något mystiskt är det. Men vad?

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter Kalle Blomqvist, mysterier | 26 kommentarer

Fotografering (igen!)

Postat den 22 maj, 2015 av Karin

Nu blir det Fotografering (igen!) som tema för lördagsbloggandet. Ja, visst hade vi det för någon månad sedan, men ivrig som jag är med min nya kamera slank det med på nytt.

Björktrast enligt Wikipedia

Kameran kommer till exempel fram när redaktörn undrar vad det är för fågel vi ser. ”Det där” säger jag ”det är ju en sketrost”.

Redaktörn invänder att någon sådan fågel inte existerar och att jag inte alls övertygar som ornitologexpert. Då plockar jag helt enkelt upp kameran och plåtar fågeln i fråga.
Sedan kollar vi vad det finns för uppgifter på nätet om samma fågel – och titta här!

Version 2 Detta är samma fågel, enligt mig. Skillnaden är bara att vår sketrost har hittat en munsbit av något slag. I Wiki finns dess olika namn med: norrländska skvakatrast, grantrost eller fjeldtrost, finlandssvenska skitutrast och skånska Berkedrösla.

Men beteckningen sketrost är inte med! Vilket möjligen är förklaringen till redaktörns klentrogenhet. Sketrost är tydligen dalmål.

Det är inte alltid jag lyckas med fokuseringen när jag dokumenterar vårt fågelliv. Här blev det lite Bruno Liljefors-aktigt, kanske. En av oss har rört sig i sidled…

Tack för hjälpen, Kicki!

Fotografering medför också fördelen (eller nackdelen, beroende på hur man ser det) att man ser sin omgivning med kamerablick. De här grindarna var så avflagnade och fula att det inte gick att fotografera stugan. Så därför hjälptes syrran och jag åt med att måla dem. Och när jag tog den här bilden upptäckte jag att plastbrevlådans ilskna röda färg inte passar ihop med resten, så den fick inte vara med! Dags för ny brevlåda nu när grindarna blivit så fina.

Å andra sidan kan ju ett visst förfall vara väldigt tacksamt att fotografera. DSCN8616

Men då ska det helst inte vara ens eget… DSCN9154

Här finns övriga lördagsbloggares inlägg om fotografering:

Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Lisa Malin,musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Skrivarstugan,Spanaren, Stenstugu, Tove och Ulla

Publicerat i fåglar, Foto, Lördagstema | Etiketter fåglar, fokus, förfall, Fotografering | 30 kommentarer

Påklätt

Postat den 19 maj, 2015 av Karin

Vi känner oss som avvikare, redaktörn och jag, för vi tycker att det här vädret är rätt OK. Det gör inget om det är lite kallt, för då hinner man med våren på ett helt annat sätt än de där åren då allt exploderar i början av maj. Nu får vitsipporna köra sin föreställning innan liljekonvaljerna tar vid.

När det regnar får man tid att fixa lite inomhus, vilket är lika behövligt som ovanligt i maj och när det inte regnar är det tillräckligt svalt ute för att man ska orka gräva och klippa gräs.

Jo, en del grenar kunde ha sågats upp till finved, men då hade det ju blivit mindre ved till brasan (sa smygpyromanen).

Regnet gör det dessutom lätt att elda grenar och bråte, någon som är uteslutet en varm och torr majmånad. Det blir lite samtal med grannar och förbipasserande, som alla är väl påpälsade. Mössor, vinterjackor och vantar.

Idag lyckades jag för en gångs skull hejda mig i tid innan en replik hoppade ur min mun som en riktigt präktig groda. En bekant stannade till och vi bytte några ord. Först kände jag inte igen honom men då påminde han mig om att sist vi sågs var det betydligt varmare, för det var på badstranden i somras. Javisstja, då kände jag ju igen honom!

Om vi inte blivit avbrutna av ett par grannar som dök upp just då hade jag nog sagt vad jag tänkte. Tur att jag inte gjorde det, för den repliken skulle nog ha spritts över hela samhället och kanske till och med skapat missförstånd. Vad jag tänkte var nämligen följande:

”Ja nu känner jag igen dig, men det är ju inte lätt när du har alla de där kläderna på!”

Men snart får det gärna bli lite badvänligare temperaturer i sjön!

Publicerat i Livet, Språk | Etiketter brasa, kall vår, samtal | 41 kommentarer

Fåglar

Postat den 15 maj, 2015 av Karin

Lördagstemat denna vecka är Fåglar och jag tyckte att jag var väldigt påhittig när jag bestämde det någon gång i slutet på april. För i mitten av maj skulle jag ju, med hjälp av min nya värstingzoomkamera, ha finfina fågelbilder att visa. Tänkte jag. Men så blev det ju inte. Inget fel på kameran, inte alls, det är bara det att fåglarna flyger iväg när jag öppnar köksfönstret.

Kaxiga_faglar_Brutus_Ostling Så jag vänder mig i stället till en van fågelfotograf för att klura ut hur han gör. Öppnar han inte fönstret? Eller har han kanske mer vältvättade fönster än jag? När jag försöker fota en fågel genom fönstret intresserar sig kameran med superzoomen mer för fluglortarna på fönstret än för fågeln på backen utanför.

Brutus Östling är en riktigt bra fågelfotograf. Men när jag läser om hans fågel-fotograferingsmetoder inser jag att det där med att fota från köksfönstret kan jag fetglömma.

Han bygger kojor i skogen och väntar ut fåglarna, han vadar i träskmarker med vatten upp till armålorna och kameran högt över huvudet. Han ålar över isar med ett kameraobjektiv som är en meter långt. IMG_0892 (1)

Så jag återkommer kanske med egna bilder så småningom, förhoppningsvis bilder på storlom.

Jag tänker mig att jag borde kunna häcka nere vid sjön tillräckligt länge för att få lite fina bilder på min favvofågel, storlommen. Den har jag skrivit om tidigare, här och här. Jag var förälskad i lommen redan som barn och tyckte det var bra att denna fina fågel alltid kom först i alla fågelböcker. Det gör den också i den här behändiga fågelboken som har alla fågelläten inspelade också. Man läser om fågelns egenskaper och lyssnar på ljudet. Mycket finurligt. Och mycket uppskattat av barnbarnen.

Här syns det vilka som skrivit boken, hoppas jag.

Men inget fågelinlägg utan katt. När vår katt Alexander var med oss på landet det första året undrade jag först vad det var som hände i naturen. Varför denna oro och dissonans? Men snart insåg jag att det var fåglarna som varnade varandra för katten, oroliga och upprörda. I stället för det vanliga fågelkvittret var luften fylld av varningsrop.

Alexander bevakar sitt revir

Vi försökte så gott det gick att lära honom att det var en berömvärd bravad att ta möss, men att det var en ovärdig ogärning att ta fågelungar. Det gick ganska bra. I alla fall förstod han att om han skulle ta fågelungar måste det ske i lönndom, men om han lyckades fånga en mus i gryningen (han var morgonjägare) brukade han stolt hoppa upp i husses säng och lägga musen på hans bröst.

Här kan man läsa om övriga lördagsbloggares relationer till fåglar: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Lisa Malin,musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Skrivarstugan,Spanaren, Stenstugu, Tove och Ulla

Publicerat i Lördagstema | Etiketter Brutus Östling, Fågelfoto | 45 kommentarer

Museer

Postat den 8 maj, 2015 av Karin

Dags att lämna lämna synpunkter på förslaget till ett nytt Nobelmuseum i en för ändamålet uppsatt paviljong vid Nybroviken. Bra, tänkte jag, det gör jag. Men när jag kom dit fanns ingen paviljong. Jag ringde till stadens ansvariga och frågade varför. ”Oh, nej. Den är borttagen för länge sedan. Den hade vi bara där i tre dagar!”

Jag invände att det var väl dumt, eftersom tiden för medborgarsamråd fortfarande pågick. Då utspann sig ett samtal som jag borde ha spelat in, för ingen tror mig när jag försöker återge det. I korthet fick jag veta att eftersom projektet var så bra behövdes egentligen inget samråd.

Jag vill gärna veta vad man ska man göra i byggnaden. De som delar ut Nobelprisen har redan sina lokaler, liksom Nobelkommittén. Prisceremonin fungerar bra i Konserthuset. Tillresande från olika världsdelar kommer inte hit för att se ännu ett konferenscenter, de ser hellre modern arkitektur i världsklass, som Stadshuset och Konserthuset.

”Jamen Nobel-museet!” sa damen som (inte) svarade på mina frågor om nya Nobelhuset. ”Museet! Det behövs en ny byggnad för museet. Det är jättetrångt nu, jättelånga köer. Folk får inte plats. Klart det behövs en ny byggnad.”

Å fan, tänkt jag. Är det så illa. Och eftersom jag ändå var på stan i ogjort Nobelärende styrde jag om mina steg till Nobelmuseet i bottenvåningen på Börshuset i Gamla stan.

Och tänk vilken tur! Inga köer. Tomt i garderoben. Alla hängare var lediga. Jag fortsatte min vandring genom tomma lokaler. Kanske det vackra vårvädret gjorde att ingen ville gå på museum?

Jag har besökt Nobelmuseet förut, eftersom jag är lite intresserad av hur man gör. Hur ordnar man ett museum över en person? Det är svårt nog. Men om man sedan ska försöka fixa ett museum över alla Nobelpristagare – hur gör man då? Alla dessa olika människor var och en med sin specialitet. Hur gestaltar men det på ett vettigt sätt?

Ni måste helt enkelt tro oss. Det är jätteintressant med alla nobelpristagare som hänger här uppe.

Svaret hittar vi i taket på Nobelmuseet. Man gör en skylt, ungefär en meter hög för varje nobelpristagare. Sedan hänger man upp allt i skenor i taket och skyltarna åker runt runt, på betryggande avstånd från åskådarna.

Herta Müller

OK, det skulle kunna vara ett argument för att man behöver mer plats. Men hur har man då utnyttjat den plats man har? Här har vi montern där Nobelpristagaren i litteratur, Herta Müller, presenteras. Hon använde ofta collageteknik, så därför får vi se en nagelsax i hennes monter. Samt några urklippta ord.

Det krävs en engagerad och bra guide och personlig visning för att detta ska bli intressant. Om man vill att ett museum också ska kunna fungera som en plats att strosa omkring på och upptäcka på egen hand, då är detta ingen bra metod.

Efter att ha gjort flera försök att bli entusiastisk ger jag upp. I en sal finns massor med videodukar, bakom halvgenomskinliga skynken, där olika Nobelpristagare förklarar att det är jättebra med forskning och kunskaper.

Nej, detta övertygar inte om att det behövs mer plats för Nobelmuseet. Kanske personalutrymmena är trånga? Men även så – om man fortsatt har prisutdelningen Konserthuset och Nobelmiddagen i Stadshuset och de föreläsningar som pristagarna brukar hålla fortsatt får berika universitet och högskolor – ja då klarar man sig med en betydligt mindre byggnad som kanske skulle kunna smälta in på Blasieholmen bakom Nationalmuseum. Men jag skulle gärna vilja se hur man tänkt sig det nya museets innehåll, hur man tänker utforma utställningarna.

Men den här kolossen. som ska ligga och knuffas med kringliggande byggnader, den verkar kraftigt överdimensionerad.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter herta Müller, Nobelmuseum, samråd | 60 kommentarer

Tillökning i familjen

Postat den 5 maj, 2015 av Karin

Anna berättar på sin blogg hur det är att få en ny kamera i familjen, hur man fotograferar allt i sin omgivning: ”Allt ifrån gruset på gården till grannen på andra sidan älven. Sådär som femåringar gör när de får låna en kamera! Alla motiv är spännande bara för att de finns och fastnar!” Precis så är det!

Numera har vi alltså en liten krabat på ungefär 600 gram och den visar sig vara riktigt duktig. Det är bara fotografen som måste bli duktigare, men det kommer väl, hoppas jag, när vi lärt känna varandra lite bättre. Anna berättar också stolt att anknytningsfasen gått bra för dem (Wi-fi anslutningen) men så långt har vi inte kommit än.

Vi har faktiskt inte kommit långt alls, men det beror verkligen inte på kameran. Här kommer mitt första råd till alla som funderar på en ny kamera: Byt inte operativsystem i datorn samtidigt som ni köper ny kamera! Det kan slumpa sig så att operativsystemet (Yosemite) inte accepterar det gamla bildbehandlingssystemet (iPhoto) och då blir det krångligt, åtminstone till man lärt sig använda det nya som heter ”Bilder”. Om man befinner sig på en plats med dålig uppkoppling måste man minska ner bilderna för att kunna lägga upp dem på bloggen. Men det verkar inte Bilder vilja göra. Hjälp! Är det någon som vet hur man minskar bildstorleken i bildbehandlingsprogrammet ”Bilder”?

Eller vänta, jag kan nog överlista systemet och välja ett mindre bildformat i epostprogrammet och skicka dem till mig själv…

Jo, det går tydligen, med vissa kvalitetsförluster. Det här ser ju inte så kul ut.

Men om jag zoomar in hittar jag den här. vitsippa farsta

Och här har vi en välbekant vy. slussenvy

Usch ja, det är lite stökigt därnere på Slussen. Mellan Stadshustornet och Riddarholms-kyrkan, ser man Bonnierhuset sticka upp som en rak lite ljusare byggnad.

Där, långt borta, ungefär mitt i bild. Och när jag zoomar in åt det hållet kan jag faktiskt se vad klockan är på Bonnierhusets fasad. bonnierklocka

Det blev alltså inte den där värstingkameran från Nikon som jag tänkte mig först, den som förstorar 85 gånger. För det första väger den lite mer, nästan som ett mjölkpaket. Det är mycket att bära med i handväskan. Och för det andra är det rätt marigt att hålla fast det motiv man zoomar in på långt håll, om man inte använder stativ. Och då blir det ju ännu mer att knö ner väskan.

Det blev inte heller det mindre syskonet till värsting-Nikonen, utan en Canon som heter Powershot SX60 HS. Det betyder att den förstorar 60 gånger och det är ju inte så illa det heller!

Tanken är att jag ska kunna få lite bättre bilder på storlommen i vår sjö. Lommen är på plats, den kommer så fort isen går upp, nu gäller det bara att jag också är där när den patrullerar strandkanten i gryningen.

Ett mycket varmt tack till alla som bidragit med synpunkter! Eftersom jag är lite otålig av mig hade jag nog rusat ut på stan och köpt första bästa (vilket inte alltid innebär att man får det man verkligen behöver) om det inte varit för kloka råd och värdefull information som fått mig att tänka efter en gång till. Bara det att jag varit i fyra olika fotobutiker innan jag bestämde mig är så otypiskt för mig att omgivningen häpnar!

Uppdatering om att ändra bildstorlek

storlek Eh… det där med att ändra bildstorlek går till så här, berättade redaktörn. Så här ser det ut när man ska exportera från från Bilder. Om man klickar på den där lilla pilen till höger om JPEG-rutan, den ensamma pilen, så dyker det upp nya trevliga rutor. storlek 2

Mycket användbara, om man vill ändra storlek på bilderna. Glöm alltså vad jag skrev om den krångliga omvägen att minska bilderna i mejlprogrammet och skicka till sig själv…

Och hjärtligt tack till redaktörn, som är bra på att läsa handböcker!

Publicerat i Foto | Etiketter Canon, Fotokungen, ny kamera | 45 kommentarer