När den första förtjusningen och förvirringen lagt sig över allt man kan göra med AI, handlar diskussionen nu alltmer hur hur man ska skapa AI-system som är transparenta och rättssäkra. Nuvarande dolda processer kallas svartlåde-AI, medan de med mer öppna processer som förespråkas, kallas glaslåde-AI. Skillnaden handlar om möjligheten att förstå och kontrollera systemen.
AI kan till exempel användas av läkare för att besluta om en tumör ska opereras, av banker för att bedöma om en person ska få ett bostadslån, eller av socialtjänsten för att fatta beslut om olika bidrag. När alla faktorer vägts ihop blir det ett ja eller nej, men man vet inte riktigt hur det gick till, när man använder dagens svartlåde-AI. De som är i branschen beskriver det som: ”Ett system där processerna som leder till beslut är oklara, eller svåra att förstå, även för användare och utvecklare.”
Skrämmande, tycker jag. Det tycker ståuppkomikern Jerry Seinfeld också, som sammanfattar läget: ”Vi är smarta nog för att uppfinna AI, dumma nog för att behöva det, men så korkade att vi inte vet om vi gjort rätt.” Förhoppningsvis finns det personer som är smarta nog att gå vidare och kräva mer lättgranskade AI -system.
Allt fler AI-forskare världen över förespråkar genomskinliga glaslåde-AI för beslut där rättssäkerhet och full förståelse är nödvändig, vid till exempel medicinska diagnoser eller ekonomiska beslut. Ursäkta men borde inte det vara självklart vid alla beslut?!
När man vill leka med AI, göra bilder eller be AI hitta på historier, må det vara hänt att man inte riktigt fattar var allt kommer från. Det är dock en helt annan sak när ditt liv eller din välfärd hänger på AI-besluten. Om banken säger att jag tyvärr inte kan få något bostadslån vill jag gärna veta varför. Det enda svar banken då kan ge är att: ”Algoritmerna säger nej.” Lite som en del beslutsfattares ”samlade bedömning”!
Motståndet mot ogenomträngliga AI-beslut växer och därmed kraven på begripliga, kontrollerbara beslutsprocesser. En internationellt uppmärksammad forskare finns i Umeå, Virginia Dignum, professor i Responsible Artificial Intelligence. I Umeå finns också professor Kary Främling, som lyckat lirka upp svarta AI-lådor. Jag gissar att han hört en och annan variant på Carola-låten ”Främling, vad döljer du … ” Det ligger till exempel nära till hands med ”Främling, vad hittar du …”
Äsch, säger ni, sådär ser det väl alltid ut i förråd! Nej inte riktigt, om man tittar noga. Allt är öppnat eller uppbrutet, lådor, fodral, askar, väskor och kassar. Mer pryttlar på golvet än vanligt. Hur såg det då i ut i mitt förråd? Precis som vanligt!
detta kan jag meddela att det ligger gamla elsladdar och diverse datorkablar som jag inte vågar slänga, samt tyger och dukar, i byrålådorna.
Det gäller ju framförallt att hålla håglösheten borta, så jag måste hitta på något som är uppiggande, men inte för dyrt, nyttigt men inte för tråkigt.
Idag, när (den eventuella) lönnens löv hade fallit av började jag undersöka det som finns kvar. Nämligen massor med små orange-cerise frön, som ser precis ut som benvedsfrön. Det är bara några få löv kvar på busken nu, men desto fler frön, eller heter det kanske frukter?
Blåaktiga och lite uppkäftiga. Jag har alltid tänkt att det var fiffigt tänkt av min farbror, som planterat både buske och gran, att placera japanlönn och koreagran som grannar. Men om nu japanlönnen är en benvedsbuske, då kanske koreagranen är något helt annat också? Här behövs mer forskning, känns det som.
Jag åkte runt kvarteret en gång. Och en gång till. Då upptäckte jag den minimala skylten på kvarterets baksida, som vägledde mig in på gården där de tog hand om bilen.
Men det uppfyller verkligen inga krav alls på användarvänlighet. Manualen skulle kanske ha varit svår att förstå även om den hade varit skriven på svenska från början, för det är ingen hejd på alla konster som det här elementet verkar kunna.
Men denna manual är maskinöversatt och då höjs svårighetsgraden avsevärt. Den börjar med en klatschig rubrik: ”Kraft på”! Det är ju någorlunda begripligt och ganska lovande, trodde jag och tryckte på det som såg ut som en på-knapp. Men det innebar bara att jag gjort det möjligt att leta mig fram till HUR jag vill sätta på elementet. Tror jag.
Det är ovärdigt att ge upp, sa Alva Myrdal, men jag undrar vad hon skulle ha sagt om att finkalibrera detta monsterelement. Tack och lov att jag har vedspis, tänker jag. I värsta fall får jag sova i köket.
Men belöningarna är många. Under de tolv år som jag regelbundet skjutsade äldsta barnbarnet till stallet fick vi trivsamma pratstunder i bilen och jag lärde känna både ridkompisar, andra ridföräldrar och inte minst många fina hästar.
Och så har jag tvååringen som undersöker världen på väg hem från förskolan. Det är inte lång väg, för mig tar det normalt tio minuter. Med tvååringen kan det ta hur lång tid som helst. Sist blev det en timme och tjugo minuter och då tog vi ändå tunnelbana mellan Medborgarplatsen och Slussen. Det är den kortaste tunnelbanesträckan i Stockholm, 450 meter, och det skulle nog gå snabbare att gå med tvååringen i vagnen, men den vill han inte sitta i längre och det är ju så otroligt spännande med tunnelbanetågen. 
Då dök det upp en artikel i FB-flödet, så där som det ofta gör när man funderar över något. Den handlade om att mobilens högtalare kan åldras och att det i så fall är läge att se över den efter ett tag. Det var alltså mobilen som behövde uppsöka hörselklinik, inte jag.
Det finns färdigblandade färger (som akvarellärare i regel avråder från) t.ex. Peynes grey. En mörkt grå som ser fin ut när man just lagt på den, men blir matt och tråkig när den torkar. Just Peynes har tre pigment, PB15, PBk6 och PV19 (blått, svart och rött), vilket gör att den är svår att blanda ytterligare. Joxar man ihop för många olika pigment blir det lätt grötigt.
