Lättlöst!

Postat den 27 september, 2024 av Karin

Ibland smyger sig problem på, som man först inte riktigt registrerar. Sedan börjar man fundera på om det kanske finns ett mönster. Som det där med att jag hade svårt att höra samtal i mobilen. ”Men hallå, ringer du från yttre rymden?!” kunde jag fråga. Ofta fick jag be uppringaren prata högre, byta från högtalarläge till närkontakt osv. Eller också bad jag att få ringa upp från en mindre slamrig miljö, om jag var ute på stan eller på tunnelbanan.

Efter ett tag började jag undra om det var något fel med min hörsel, men jag har ju inte sådana problem i några andra sammanhang, tvärtom. Ibland kan jag önska att jag inte hade så infernaliskt god hörsel, särskilt på nätterna om det finns störande ljud i närheten. Men ändå, kanske dags att kolla med en hörselklinik?

Då dök det upp en artikel i FB-flödet, så där som det ofta gör när man funderar över något. Den handlade om att mobilens högtalare kan åldras och att det i så fall är läge att se över den efter ett tag. Det var alltså mobilen som behövde uppsöka hörselklinik, inte jag.

Så jag slank in på en liten mobilverkstad som jag anlitat tidigare för batteribyte och liknande och de ställde diagnosen direkt: kasst ljud.

Det blev en ny högtalare för 299 kronor och en helt ny ”upplevelse” som det brukar heta i enkäter om kundnöjdhet. I det här fallet var det verkligen en upplevelse. Det som tidigare låtit burkigt, svagt och avlägset var nu tydligt och alldeles tillräckligt högt, även när jag knappade ner ljudvolymen några snäpp.

Det finns lättlösta problem också, tack och lov!

Publicerat i Att tolka, Teknik, Tur | Etiketter , , | 13 kommentarer

Ut på stan. Nördvarning!

Postat den 17 september, 2024 av Karin

När jag hade målat av hotellets bakgård på Korsika, samt det lilla torget framför hotellet och stranden strax intill, gav jag mig ut på stan för att leta motiv. Det var svårare i år än tidigare år. Stan har piffats upp, gamla skrutthus har fått en make over och det är ont om flagnande fasader. Trevligt för stan, såklart, men svårare att måla. Här hittade jag i alla fall en bit fasad som inte var så välputsad.

Den där beige och grå ytorna innehåller många färger: först ultramarin, bränd sienna, och lite, lite alizarin crimson: på det en lasyr med en aning obränd sienna och sist en lasyr till med en mycket blek gul. Det är samma färger i vägg och gatstenar, men i lite olika proportioner. När man målat ett tag märker man vad som funkar i olika sammanhang och man lär sig de olika färgernas egenheter. Det är alltid en bra idé att leta efter färger som är så oblandade som möjligt, helst ett pigment bara. Om man vill blanda ihop flera färger är det bättre att blanda dem själv och låta dem ge lite skimmer av olika nyanser till ytan.

Det finns färdigblandade färger (som akvarellärare i regel avråder från) t.ex. Peynes grey. En mörkt grå som ser fin ut när man just lagt på den, men blir matt och tråkig när den torkar. Just Peynes har tre pigment, PB15, PBk6 och PV19 (blått, svart och rött), vilket gör att den är svår att blanda ytterligare. Joxar man ihop för många olika pigment blir det lätt grötigt.

Alla som använder akvarellfärger har sina favoriter och ofavoriter. Själv har jag svårt för sepia, som jag tycker dödar allt som kommer i dess väg. Andra älskar den. Många tycker (på goda grunder) illa om opera rose. Visserligen en pigg och rolig rosa, men eftersom den inte är ljusbeständig är det en dålig idé att använda den. Och gröna färger … nej, de grälen ska jag bespara er!

Här är mitt nöd-kit, som jag hade i handbagaget ifall min incheckade resväska skulle komma bort, lite av tubfärgerna utklämda i en gammal akvarellådas koppar.

Det blev lite dålig stämning ett tag på akvarellkursen, när vi diskuterade vilka färger som är ”bra”. Det var många lika tvärsäkra som starka synpunkter i farten och till sist valde vi att sluta fred, med mantrat: ”Det beror väldigt mycket på vilket fabrikat det är.” Vilket verkligen är sant. Det finns sepiafabrikat som kan uppföra sig som de ska. Och det lär till och med finnas Paynes-varianter som funkar, även om jag ännu inte stött på någon sådan.

Publicerat i akvarell, Att måla, Att resa, teknikövning | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Hällregn och skyfall

Postat den 13 september, 2024 av Karin

Korsikaveckan var solig och varm, men en dag tröttnade vädret tydligen på att vara vackert för det slog om på några minuter och började regna. Precis som här hemma ”blåste det regn” i platanernas kronor (ja här hemma är det björk och lönn och sånt, men det lät som samma regnsus i platanernas löv) en stund innan regnet. Jag hann ta mig till hotellet och från hotellfönstret såg jag hur himlen bokstavligen öppnade sig.

Det regnade inte på vanligt sätt utan såg ut mer som jättehinkar med vatten som tömdes över stan. Hällregn på riktigt. Eller skyfall.

Jag har aldrig sett något liknande och stan tömdes snabbt på folk. Även efter regnet var det som om ingen bodde i staden, totalt öde. Därför blev jag både lättad och glad när en ensam vandrare dök upp nere på strandpiren. Han måste förstås förevigas.

Det gick lite fort och när jag tittade på det färdiga resultatet såg det ut som om han stod på pirkanten och kissade i havet.

Så kan vi ju inte ha det, tänkte jag och lyckligtvis var han så pass liten att det gick att ”bygga om” honom så att han promenerar i stället.

Annars såg det ut så här om dagarna, som på den vänstra bilden. Svårmålat. Hur jag än försökte var det för plottrigt med en massa människor på stranden.

Lite tråkigt också med alla mörka fasader. Å andra sidan var det väldigt folktomt tidigt på morgonen då solen låg på från andra hållet.

Vad gör man då? Jo, man möblerar om. Jag valde morgonsol och ett par personer ur eftermiddagsvimlet och då blev det så här.

Sista kursdagen var det vernissage med våra alster på hotellet och minsann dök det inte upp en spekulant på min ensamma vandrare efter regnet! Vi var överens att vi skulle ses efter vernissagen men så hamnade jag på annat håll och min spekulant gav antingen upp, eller ångrade sig. Halloj, här är jag. Hör av dig!

Publicerat i akvarell, Att måla, Att resa, Efterlyst, Planering | Etiketter , , | 9 kommentarer

Inte klar än!

Postat den 8 september, 2024 av Karin

Den vanligaste repliken under förra veckans akvarellkurs på Korsika var nog: ”Den är inte klar än!” För så är det ju. Man håller på och håller på och antingen blir man aldrig klar, eller också överarbetar man målningen tills den dör. Lärorikt, det också.

Här är en snabbskiss på hotell Napoleon, i kuststaden Île Rousse. Om man råkar få ett av tornrummen har man inte bara ett, utan fyra fönster ”with a view”.

Nedanför hotellet ligger stadens torg, med plataner och caféer och på andra sidan torget tar stranden vid. Nära till allt och många lämpliga motiv, alltså.

Och vad målar man då?

Jo första dagen kom jag inte längre än till hotellets bakgård.  Det motivet ägnade jag ganska mycket tid. Där fanns några trevliga fasader, flera cypresser och ett mäktigt pinjeträd. Och ett par bilar.

När jag funderar över vad jag lärde mig under veckan är det nog framförallt två saker:

1. Det är inte så dumt att göra en skiss först. Mina bakgårdsmålningar körde jag utan att skissa och ena gången blev bilarna som små leksaksbilar i förhållande till hus och träd och andra gången blev proportionerna på husen så knasiga, att det mer såg ut som små uthus.

2. Det är inte farligt att rita människor. Mina målningar brukar vara lite folktomma. Kanske för att jag fått för mig att det är för svårt att rita människor och kanske för att det känns påträngande. Nu gjorde jag några försök och folk märker faktiskt inte att man sitter och ritar av dem! Dag två tog jag mig alltså till torget.

Det är bra att anteckna information om färger och sånt på en svartvit skiss. Även om man ändrar det när man målar, kan det vara bra att veta vilken färg markisen har och om caféborden är vita eller svarta. Man kan förstås ha med sig ett litet målarkit, men då blir det mer ”offentligt” målande. Det är mycket lättare att skissa i smyg med en tuschpenna.

Jag lade märke till mannen längst ner till vänster, för han verkade lika kaffesugen som jag. Han liksom sööög i sig kaffet, njutningsfullt!

Sen gav jag mig ut på stan, och till stranden, men det kommer i ett senare inlägg.

Publicerat i akvarell, Att måla, Att resa, Planering | Etiketter , , , | 17 kommentarer

Pffft … Räkna med mig också!

Postat den 22 augusti, 2024 av Karin

I söndags var jag på kvartersrestaurangen med en kompis. När vi lämnade restaurangen var det ganska tomt och tyst på gatan utanför, vi var de sista gästerna. Precis utanför ingången var det något som rörde sig, storlek och färg som en stor råtta.

Men innan jag hann skrika förskräckt och hoppa upp på närmsta bord hörde jag ett litet välbekant ljud: ”Pffft”. Så låter igelkottar som är irriterade – ett ljud som jag inte hört sedan jag var barn och vi hade igelkottar under sommarstugetrappen.

Vi backade lite för att inte störa den och jag fick fram mobilen och efter en stund lyckades jag också få igång blixten. Den var inte helt fullvuxen, utan mer tonåring, skulle jag tro.    Vi försökte hålla distans samtidigt som vi lotsade den så gott det gick och såg till att den inte gick ut i gatan. Den slank runt hörnet som ser ut så här på dagarna.

Sedan vidare och in i den här trädgården, där jag hoppas att den har ett fint hem med sin familj.

Eftersom det var sista dagen i igelkottsveckan i söndags rapporterade jag in vår lilla Skarpnäckskotte. Det verkar nästan som om den ville ge sig till känna för att bli räknad med.

Publicerat i Efterlyst, Natur, Trädgård, Tur | Etiketter | 17 kommentarer

Tack, tack, det är alldeles för mycket!

Postat den 18 augusti, 2024 av Karin

Eftersom jag fyllt år har jag blivit ordentligt firad, i dagarna tre – trots att det bara var en ordinär mellanfödelsedag. 

Fina gratulationer från familj och vänner. Väldigt trevligt och jag är alldeles nöjd och glad.

Därför hade jag verkligen inte blivit besviken om Nordea hade missat min födelsedag. Jag förväntade mig ingen uppvaktning från dem. Men helt oväntat kom det en personlig födelsedagshälsning, med sånguppvaktning och allt. De hade till och med anlitat Charlotte Perrelli för att fira mig ordentligt, tillsammans med den Nordea-kör, som jag inte ens visste fanns.

Så mycket besvär för min skull! Vacker sång och killen till höger head-bangar så fint på videon. Och alla på Nordea ställer upp på gratulerandet. Det är alldeles för mycket tycker jag. Nu måste jag ju fundera på hur jag ska tacka dem.

Jag kanske ska skriva till Nordea och be om namnen på alla medarbetare så att jag kan tacka dem personligen. Det är 30 000 personer som jobbar på Nordea i Norden, så jag ska kanske begränsa tacket till de svenska medarbetarna? Och helst via e-post, eftersom det skulle det gå loss på nästan 180 000 kronor att skicka papperspost, till de 10 000 svenska medarbetarna.

Vi får se hur jag gör. Men nu vet vi i alla fall vad de gör på banken efter tre. De sjunger in grattishälsningar till alla sina kunder!

Publicerat i Jubileum, Livet | Etiketter , , | 13 kommentarer

Hiss och diss på Johan-Olovdagen 2024

Postat den 12 augusti, 2024 av Karin

Vem skulle kunna tro att det hölls 150-årskalas här, bara några timmar innan bilden togs?

Det festvana gänget i Johan-Olov-sällskapets styrelse, plus några till, fixade fram bord, stolar, parasoller, dukar, blommor, kringlor, kaffe, tårta och sju sorters kakor för ett 50-tal personer.

Varje år hålls en Johan-Olov-dag, vid författaren Johan-Olov Johanssons barndomshem Tvåbo. Det är alltid en lördag i anslutning till hans födelsedag, den 12 augusti, och i år var det alltså 150-årskalas!

Här hälsar sällskapets ordförande, skådespelaren Lars Hjertner, välkommen till festen.

Innan vi fick fika, var det ett innehållsrikt program som började med bruksmusik av en mässingsextett. Sjuåringen, som själv spelar saxofon, lyssnar intresserat.

Sedan läste Lars Hjertner, som sig bör, en Johan-Olov-novell. Novellerna lämpar sig ovanligt bra för högläsning och uppskattades mycket på den tiden då Johan-Olov själv läste dem i radio under 40-talet.

Därefter var det boksläpp och Johan-Olovs sonson, Lars Jarnhammar, presenterade den bok som han har sammanställt, med sin farfars opublicerade anteckningar om olika personer som han mött: ”Johan-Olov hyllar och häcklar”.

Det är både hiss och diss, fast mest diss, faktiskt, om lata, högfärdiga eller opålitliga politiker och fackföreningsledare i dåtidens Sverige, dvs under ett par årtionden före Johan-Olovs död 1955.

Till programmet hör också utdelandet av Årets mästersmed, till någon som gjort insatser i Johan-Olovs anda. Upplägget bygger på att det hålls hemligt – ungefär som vid Nobelpriset – fram till själva utdelningen.

Här sitter den blivande mästersmeden och lyssnar på Lars Hjertners motivering till Årets mästersmed. Möjligen funderar hon på om det kan vara någon hon känner, kanske rentav någon kollega.

Och på nästa bild står en lika glad som överraskad Mästersmed 2024, framför den vedbod som en gång användes av dem som bodde i Tvåbo. Hon heter Maria Backåkers Lee och i motiveringen står bland annat:

”Årets mästersmed har stort lokalhistoriskt intresse och är en ledande kraft i ett föreningsliv med inriktning på historieforskning, inte minst i grannsocknen Garpenberg, med styrelseuppdrag i flera föreningar. Det egna släktforskandet har resulterat i en bok som handlar om Anna Maria Andersson från byn Lönnmora, strax norr om Horndal. ”

Men hur kunde jag missa att dokumentera alla kakfat och tårtor? De var många och det var mycket gott!

Kaffet dracks ur en jubileumsmugg, som ser ut så här, framtagen till 150-årsdagen. Svart som sot på utsidan och glödröd på insidan.

Ja se det var ett riktigt 150-årskalas!

Publicerat i Att läsa, Böcker, Jubileum, Porträtt | Etiketter , , | 10 kommentarer

Nya känslor, nya färger

Postat den 3 augusti, 2024 av Karin

Vi var och såg Insidan ut 2, nioåringen, sjuåringen och jag, häromdagen. Det är uppföljaren till den populära filmen Inside out, som kom 2015. Huvudpersonen är Jenny (Riley i originalversionen) och hennes olika känslor, när familjen flyttar till San Francisco. Ny skola, nytt klimat, nya kompisar.

Glädje, Rädsla, Ilska, Avsky och Vemod håller till i huvudkontoret och försöker tackla Jennys anpassning till det nya livet. Alla är färgkodade: glädjen är gul, rädslan lila, ilskan röd, avskyn grön och vemodet blå. Färgvalet kan ju diskuteras – och har diskuterats livligt – men man vänjer sig.

I tvåan är Jenny i puberteten och då dyker några nya känslor upp: Ängslan (orange), Pinsamhet (rosa), Avund (turkos) och Ennui (dvs leda, som är indigo). På bilden är alla känslorna med, utom Ennui, som ligger i någon vrå och är uttråkad.

Vi gillade filmen alla tre och den ger upphov till intressanta diskussioner och kommentarer.

Som när vi firat diverse bemärkelsedagar och det råkade bli ovanligt mycket choklad, lördagsgodis, kladdkaka, födelsedagschokladtårta och fondue med chokladdoppade jordgubbar.

Jättegott, men i mäktigaste laget till och med för en chokladentusiast, som nioåringen. Efter några dagars chokladfrossande utbrast hon: ”Vad är det med mig?! Det känns som om jag har fått nog med choklad – en helt ny känsla! Har jag hamnat i puberteten?”

Publicerat i Att tolka, Debatt, färg, film, Förebild, Livet | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Festprissarna drar vidare

Postat den 28 juli, 2024 av Karin

Humlor, fjärilar och bin i mina trakter beter sig ungefär som de där ungdomarna som vanligtvis brukar hänga i området kring Stureplan i Stockholm. På sommaren drar de runt på så kallade Stockholmsveckor, dvs festveckor, i Visby, Båstad och andra ställen.

Här har vi en närbild på ett par medlemmar i det festsugna gänget som hänger kring stjärnflockorna i rabatten. Deras Visby, kanske?

Efter en vecka eller två drar de vidare för att festa i Båstad, eller vid axveronikan.

Sedan, troligen nästa vecka, brukar de dra vidare till den magiskt blå alpmartornen som kanske motsvarar Stureplansgängets S:t Tropez.

Jag kan inte ta åt mig äran av denna sommarfestmeny för humlor och bin. Det var min farbror Erland (som jag berättat om tidigare) som såg till att planera så att det skulle finnas godsaker för alla under hela säsongen. Rabatten som han anlade kring 1960 står där än, med minimal skötsel (somliga skulle nog säga trots vanskötsel). Så imponerande!

Uppdatering 31 juli: Hos syrran lajvar snäckorna som pollinatörer. Ska bli spännande att höra hur det gick sen!

 

Syrran forskade vidare och fick följande svar av Ted von Proschwitz på Göteborgs naturhistoriska museum.

Tack för fråga och bilder. Detta är inte trädgårdssnäckor
(Cepaea hortensis), utan fläcklundsnäckor (Arianta arbustorum).
Om du tittar på skalet så finns där många små, oregelbundna,
ljusa fläckar – de är typiska för fläcklundsnäckan men saknas
hos trädgårdssnäckan.

Snäckor orienterar sig nästan helt med luktsinnet och det är
med det de finner favoritväxter att äta. När kronbladen (bollarna) börjar bli utblommade och bryts ner utsänder de dofter som lockar snäckorna att klättra upp och äta.

Halvvissna kronblad på bolltistlar är alltså en snäckdelikatess! Vem hade kunnat ana det!

Uppdatering den 3 augusti:

I kommentarerna tipsar Staffan om att duscha växtligheten för fjärilarnas skull. Det gjorde jag, och genast dök denna upp och satt till och med stilla så länge att jag fick en suddig bild.

Kan det vara en silverstreckad pärlemorfjäril? Eller någon annan sorts pärlemorfjäril? Den lät mig inte kolla under vingarna, vilket annars är bästa sättet att ”arta” dem, hörde jag just på Naturmorgon i P1.

Publicerat i Blommor och bin, Livet, Miljö, Natur, Planering, Trädgård | Etiketter , , , , , | 24 kommentarer

Fruntimmersdags!

Postat den 20 juli, 2024 av Karin

Fruntimmersveckan inleddes i förrgår med Fredrik. Grattis i efterskott, alla Fredrikar, känn er hedrade att ni får vara med i detta festliga sammanhang! I går, den 19:e juli, var det Saras tur och i dag Margareta.

Vi har för enkelhetens skull Margareta som andranamn, döttrarna och jag, medan barnbarnet Greta har fått sitt namn efter sin mormorsmor. Margaretadagen är alltså ett utmärkt tillfälle för oss att ordna tårtkalas, om vi råkar vara samlade.

Jag vill passa på att gratta alla Margaretor och särskilt min mamma Greta. Hon hette egentligen Anna Margareta, men kallades aldrig något annat än Greta. Bilden är tagen när hon var sköterskeelev vid Falu lasarett, på 1930-talet.

Just som hon skulle börja arbeta som sjuksköterska kom det annat emellan (min bror). Hon flyttade till min pappa i Horndal och jobbade sedan i stället på hans snickarverkstad i alla år, tills den avvecklades kring 1970.

Då behövde hon se sig om efter annat jobb. Lösningsorienterad som alltid började hon med att ta körkort, eftersom hon visste att det var glest med arbetstillfällen hemmavid.

Hon tog alltså körkort när hon var 56 år och köpte en bil på auktion för 500 kronor, för att kunna ta jobb där det fanns. Den första bilen höll inte så länge, så hon köpte en billig Morris Minor i stället.  Den var lite sönderfallande, men mamma tejpade över rostskadorna med stickers, till exempel med texten: ”Stolen from the British Motor Museum.” Efter ett tag fick hon jobb på ett äldreboende någon mil bort.

Tillbaka, på sätt och vis, i jobbet hon utbildat sig för.

Jag blev påmind om det häromdagen, när jag fikade på By gammelgård. I den vackra salen på övervåningen satt ett träsnitt av en Horndalskonstnär, Verner Smedman. Eftersom tavlan är glasad var den svår att fotografera, men jag lyckades i alla fall fånga en viktig detalj, utan glasblänk.

Bilden är daterad -81 och föreställer Tvåbo, huset där mina föräldrar bodde och som jag och mina barn sedan har övertagit. Vid husgaveln står mammas Morris!

Publicerat i Förebild, Livet, Planering | Etiketter , , | 20 kommentarer