Det är lite stängt i stan. Alla verkar ha annat för sig än det de brukar.
På dörren till fiskaffären hittar man (förstås) den här skylten.
Lite mer oväntad är skylten på ostaffären.
Nåväl. Ska det vara på det sättet åker jag väl tillbaka till landet. Kanske fiskar jag min egen fisk – eller kräftor, rentav! Plockar lite svamp och bär. Och så får jag väl ysta mig lite ost också.
Hej då stan!
Fru Pettersson: – Usch ett sånt väder.
Fru Andersson: – Ja, blir man inte sjuk av sånt här väder, så är man bestämt inte riktigt frisk.
Kolingsborg för fem år sedan
OK, det kanske inte är en Kolingen-historia, men det uppges i alla fall vara ett Albert Engströmcitat. Jag kom att tänka på Engströms Kolingen, han som var hamnsjåare vid Slussen i Stockholm, när vi kom hit för att träffa folk, kolla räkningar och vattna blommor. Nere på Slussen har man slagit upp ett cirkustält. Trodde vi först. Men det är gamla anrika Kolingsborg som ”piffats” inför rivningen.
Jag tycker det känns rätt vanvördigt. ”Kom och måla Kolingsborg innan vi river!” säger stadens Slussenansvariga. Som om det är en kul grej med rivningen. Och som om graffitimålningarna inte heller har något värde. Allt ska ju rivas.
Allt ska rivas och därmed också de fina målningarna av Ingemar Callenberg, som skildrar hamnsjåarnas arbete. När Kolingsborg inte längre fungerade som utropsplats för hamnjobben och skulle omvandlas till nattklubb, fick byggfirman som skötte omgörningen i uppgift att måla över Callenbergs målningar.
Målarna tyckte det var synd, så man ordnade masonitskivor som täckte väggarna som kunde målas över. Och nu, inför rivningen har man återupptäckt målningarna. Men det hjälper inte. Kolingsborg ska rivas. Här finns fler målningar.
Tråkigt är det. Och… nej, jag ska inte gå igång på Slussenspåret igen. Projektet har alldeles för många besynnerliga inslag.
Men Katarinahissen. Den kommer inte kommer att fungera förrän 2019. Den har redan varit ur bruk i ett par år. SÅ himla svårt kan det väl inte vara att fixa en hiss!?
Söndagsmorgonprogrammet Gomorron världens krönikör Johan Norberg berättar för oss att juli månad var varit alldeles normalvarm i år. Det tar han till utgångspunkt för en krönika om hur vi minns saker. Somrarna var alltid soliga förr och jularna trevligt snörika. Så om vi fått för oss att juli månad i år varit ovanligt kall och regnig har vi fel. Statistiken visar att det varit normalt väder.
Då skulle jag vilja hävda att Johan Norberg minns fel. Eller är arrogant och tror att hans lyssnare är korkade.
Juli har bestått av några dagar med normaltemperatur samt en dryg vecka med mycket varmt väder, då vi flämtade i hettan och längtade efter regn, samt för övrigt kalla och regniga perioder.
Eftersom det först var ovanligt varmt kan det sedan vara ovanligt kallt rätt länge och genomsnittet blir ändå ”normalt”.
Men kära Johan Norberg, genomsnitt är en sak och den faktiska verkligheten en annan. Pröva att stoppa ena handen i kokhett vatten och den andra i iskallt. Känns det lagom?
Besökare i våra trakter förundras över det intensiva kulturutbudet – mångsidigheten och kvalitén. Så är det säkert i alla landsändar, en mängd kulturprojekt som kommer till av ren lust och skaparglädje, som berikar sin bygd, men som väldigt sällan syns på de stora dagstidningarnas kultursidor.
1874 föddes Horndals-författaren Johan-Olov Johansson. Här ser vi honom tjugofem år gammal, sittande till vänster i bild. Bredvid honom sitter hans fästmö Stina och bakom står Stinas syster Anna och hennes man Gustav.
Drygt 100 år senare föddes Linnea Nygren i Horndal och nu är hon 22 år. Hon har hunnit gå på musik-konservatoriet i Falun, Singer-songwriter-utbildning i Bollnäs och körledning och vokalensemble-utbildning på Sjöviks folkhögskola.
Och så har hon läst Johan-Olovs noveller och tyckte att det borde kunna bli en bra musical-föreställning av till exempel novellen I ungdomens år. Det blev det! En fantastiskt bra musikteaterunderhållning, med roliga texter, vackra sånger och välspelat av de musikaliska ungdomarna.
Det är en berättelse om Johan-Olovs kompisgäng, om förälskelse med förhinder på grund av stränga religiösa föreställningar. Anna och Anders vill gifta sig, men Annas mamma som är religiös, menar att Gustav inte har den rätta tron, så då går det ju inte. De två tioåriga tjejer som följde med mig på föreställningen engagerade sig starkt i huvudpersonernas, Annas och Anders, kärlekshistoria. Men de hejade mest på Ellida, modig och frispråkig och fast besluten att rädda Annas och Anders förhållande.
Med tolv ungdomar (OK, tio då, beroende lite var man sätter gränsen för ungdom) på scenen blev den en energirik och rolig föreställning. 
De rockande kvinnliga predikanterna, som försöker omvända Anders var en av höjdpunkterna.
Anna spelad av Ebba Lundbäck och Anders spelad av Gabriel Hällqvist
De vackra duetterna mellan Anna och Gustav en annan.
Och naturligtvis måste man ha en scen från smedjan också, med smederna i sina smedskjortor, som hustrurna lade ned stor möda på att hålla vita och fina.
På den sista bilden ser vi Linnea Nygren till vänster, som Ellida. Hon har alltså skrivit manus, regisserat, skrivit sångtexter tillsammans med Alice Andersson.
På samma bild finns också Johan-Olov själv, spelad av Alf Saether. Han skriver upp det han ser och hör, för det kanske kan bli en berättelse någon gång i framtiden…
Tack för två fina föreställningar i Horndals brukspark. Hoppas det blir fler produktioner framöver!
Uppdatering: Kicki påminner om att Sture Bylén har gjort en kort sammanfattning av föreställningen, med början när publiken uppmanas ta fikapaus.
Vi har just inte ägnat oss åt trädgårdsskötsel denna sommar. Den perennrabatt som jag som jag hjälpligt hållit vid liv de senaste tjugo åren har bytt namn. Tidigare hette den ömsom paradrabatten och ömsom perennrabatten. Men sedan en besökare utbrast att han verkligen gillade vår fina vildäng får den heta så. Vildängen. 
Ett tränat öga ser kanske utblommade löjtnantshjärtan och aklejor längst fram, sedan alunrot, diverse violtuvor och sånt, innan betonika och lysing brer ut sig. Sedan en klunga fina ax som jag inte vet namnet på och så favoriten, stjärnflockan. Dillpion, alpmarton, Jakobs stege, fotblading och mycket, mycket annat som kommer och går under sommaren. Min farbror som anlade den på 1960-talet hade sinne för rabattens dramaturgi. Innan sommaren är slut lovar jag att se till att lönnplantor och hallonsnår avlägsnas, för annars tar de liksom över.
Vi diskuterade o-ord häromdagen. Ord som får ett inledande ”o” som innebär att betydelsen blir (ungefär) tvärtom. Vän och ovän. Lycka och olycka. Artig och oartig.
Det finns ofta en betydelseglidning i de där ordparen. O-ordet är inte alltid grundordets motsats utan något annat, ofta lite värre. Väder och oväder. Gräs och ogräs. Fin och ofin. Sund och osund. Rätt och orätt.
Och så finns det förstås de där orden där det inte alls går att plocka bort ”o”. Som i oförhappandes. Förhappandes? Eller oförrätt och ogin. Förrätt är liksom något helt annat, liksom gin. Eller där o renatav är förstärkande som i olater och oväsen.
Anledningen att detta kom på tal var en hopptävling i den närbelägna byn By. Jag är alltid så imponerad av dessa unga ryttare. Att ha koll både på de egna nerverna, på hästen, på hindren och på banan kräver en hel del. 
För det mesta går det bra. Men ibland ramlar man av. Eller blir avkastad. Eller, som tävlingsledningen valde att kalla det: Men råkar ut för en ofrivillig avsittning.
Här lämnar en ledsen tjej banan efter att ha ramlat av när hästen vägrade ett hinder. Då känns det kanske lite bättre att få höra i högtalarna att man råkat ut för en ofrivillig avsittning. Den logiska invändningen var förstås: ”Mäh! Vem skulle sitta av frivilligt under en tävling!?” Ja, jo, så kan man ju se det. Men det var ändå ett hänsynsfullt sätt att uttrycka det, tycker jag.
I dessa dagar då man ständigt hör talas om det grekiska dramat snubblade jag över en liten repetitionskurs om just detta ämne. Enjoy!
Vi har fått ett hedersuppdrag, nämligen att ansvara för ett par barnbarn, en tioåring och en femåring, när föräldrarna och en åttaårig brorsa är på vift.
När vi vinkat av övriga familjen i Krylbo gällde det att hålla femåringen vaken i bilen tillbaka till baslägret, för annars kan det bli komplicerat med sovandet lite senare på kvällen. Tioåringen hittade på en lek som går ut på att man beskriver något och de andra gissar vad det är. Jag säger: ”En rund platt gul sak med röd kant och siffror på.” Både femåringen och tioåringen vet: ”Trafikskylt! Lätt!”
Tioåringen föreslår ”Sånt som man städar bort.” Femåringen ropar genast ”Leksaker!” Det var ju inte riktigt vad tioåringen tänkte på, men vi bestämmer oss för att svaret var så bra att det blir rätt.
Och så diskuterar vi vad vi ska se som lördagsfilm. Jag har äntligen hittat den älskade filmen om en flicka och hennes (låne)häst, Winkys hemlighet. Den har varit försvunnen i ett par år, men är nu äntligen återfunnen. Trodde jag. Men när jag stolt skulle visa upp den för en stund sedan, var det inte alls den DVD som jag trodde att jag lagt ner i väskan utan denna.
Det är en instruktionsfilm om hur man ska slipa knivar med en motordriven slip, med vattentråg och allt. En utmärkt film, men kanske riktigt vad en tioårig hästtjej längtar efter. Femåringen däremot tycker att det ska bli spännande att få se den. Nu hoppas jag verkligen att jag kan leta upp hästfilmen också, så kan vi köra en minifilmfestival här i kväll. Knivslipningsfilmen som förfilm och sedan Winkys hemlighet.
Här ligger ju en alldeles försummad blogg och undrar vad som händer. Eller varför det inte händer något, här på bloggen.
– Allt väl? undrar bloggen omtänksamt. Det var ju ett tag sedan…
Jodå, allt väl. Faktum är att det hänt alldeles för mycket för att jag ska hinna med riktigt att sitta ned vid datorn. IRL, ni vet. Jag upptäcker till exempel sent omsider att jag borde hakat på en utmaning om tre blommor om dagen i tre dagar som jag utmanats till av Pettas-Karin. Jamen kära nån, blommor har jag ju gott om, och blombilder också. Så nu får jag försöka ta igen med en blombildbomb…
Och då blir jag brutalt påmind om varför det inte har hänt så värst mycket här på bloggen på sistone. DET GÅR INTE ATT LADDA UPP BILDER! Dumma WordPress! Dumma alla som uppmanar en att uppdatera ditten och datten, utan att tänka på att olika delar av systemet måste kunna lira tillsammans. Dumma nya operativsystem som stjäl utrymme utan att leverera något användbart. Dumma, dumma Apple, Yosemite, iPhoto (som inte finns mer) och programmet ”Bilder”, som inte alls har överfört något från mitt iPhoto-arkiv. Var är mina blombilder? DUMMA ALLIHOP!
OK. Några bilder lyckades jag lirka in. Varför de flesta underkänns av systemet (”ett problem har uppstått med bildöverföringen”) medan andra bilder godkänns förstår jag inte. Men här är i alla fall ett par bilder som passerat censuren.
Överst ser ni paradisbusken, som tagit sig efter några hårda vintrar. Passar ju bra, för så här i skarven mellan juni och juli är det faktiskt lite paradisiskt här. Man spelar fotboll i valfri outfit, man tar ett roddtur eller ett dopp. 
Men jag vill väldigt gärna kunna blogga på som jag brukar, utan att få smäll på fingrarna varje gång jag försöker lägga upp en bild. Någon annan som har liknande problem?
