Det här är den nya Skurubron i Nacka, över Skurusundet mellan Sörmanland på västra sidan och Uppland på den östra.
Den har fått arkitekturpris och ser ju rätt trevlig ut. Den är en av få broar i landet där man måste betala broavgift och det kan ju vara värt 8 kronor att åka över den. Men inte 308 … Särskilt inte en mörk kväll i januari, då jag inte såg någonting alls av bron.
Det är Transportstyrelsen som sköter det där. De sköter också trängselavgifterna, när jag åker in i och ut ur centrala Stockholm.
Varje månad får jag meddelande om trängselskatt, som jag klickar bort, eftersom jag betalar med autogiro. Jag märkte inte att meddelandet i februari avviker lite, utan klickade bort det som jag brukar. Det borde jag inte ha gjort. Transportstyrelse-autogirot gäller bara deras trängselskatt, inte deras infrastrukturavgift.
Nu har jag fått en påminnelseavgift på 300 kronor och jag kollade vad det handlade om. Det visade sig vara januarifärden i mörker och kyla, då jag levererade en cykel till Stavsnäs. Dyr utflykt! Och återigen en påminnelse om de problem som automatiserade system kan skapa om de inte är genomtänkta.
Det finns faktiskt elbolag där systemet kollar innan de lägger på förseningsavgifter. Om man skött betalningarna ordentligt i övrigt, går det ut ett pappersbrev med påminnelse, utan påminnelseavgift. Så gör inte Transportstyrelsen. Det vore intressant att veta hur mycket extraklirr i kassan som dessa förseningsavgifter ger.
Jag hoppas verkligen att man inte ändrar något i hanteringen av fakturor, där jag har mitt fritidshus. Där läser man själv av vattenmätaren och skickar in resultatet. Sen får man en räkning på förbrukningen. Om man fyller i fel – vilket har hänt mig – ringer en vänlig dam upp och frågar om det verkligen stämmer. På trevligt bergslagsmål undrar hon om man gjort av med extra mycket vatten av någon anledning: ”Jag funderar på om ni kanske har skaffat pool.” När jag kollade mätaren med glasögonen på, insåg jag att jag borde satt dit ett komma före de två sista nollorna. Måtte den damen aldrig gå i pension!
Det märkliga med denna bild är att det är så mycket folk i farten, till och med små barn. Av skuggorna att döma är klockan ungefär fyra en sommarmorgon.
Det innebär också att det känns svårforcerat att ta sig upp till Södermalmstorg. Man kan ju alltid ta Slussbron, i stället, eller ”Guldbron”som den kommit att kallas i Slussen-projektets propaganda. Det blir en rejäl omväg om man kommer från Munkbrohållet, men det är i alla fall ett alternativ till trapporna.
Den mångfiliga motorvägs-liknande bron känns ödslig att gå på och jag är för kort att njuta av utsikten. Räcket sitter precis i ögonhöjd. Om denna bro kan man läsa följande i Wikipedia:
Vi har en bra tvättstuga i vårt hus. Mycket rymlig, maskiner som fungerar, bra torkmöjligheter, stora bord att vika tvätt på och en mangel som jag är förtjust i. (Jo, jag hör till en generation som har svårt för att lägga en omanglad duk på bordet, i den mån jag överhuvud taget använder duk.)
Det finns många förslag till lösningar. Att vira lakanet runt skallen ser jag som en allra sista utväg.
Nu är det fem år sedan sedan corona-pandemin tog fart på allvar för att sedan hålla på, av och till i ungefär tre år. Från de där åren finns mycket som jag hade glömt. Den där känslan av ödslighet, till exempel, som på målningarna av Hopper, till exempel.
I oroliga tider blir motiven stillsammare, verkar det som. Bortsett från ett och annat orosmoln.
Men när det sedan kom på fler vita på bussen, flyttade chauffören skylten som separerade de svarta och vita avdelningarna, så att hennes plats blev ”vit”.
Långt senare skrev hon i sin självbiografi (Rosa Parks, 1992) om hur det ibland framställt som att hon – den där bussdagen – var gammal och trött efter jobbet och helt enkelt inte orkade resa sig och byta plats: “Folk säger att jag inte lämnade min plats för att jag var trött, men det är inte sant. Jag var inte fysisk trött, i alla fall inte tröttare än jag brukade vara efter en arbetsdag. Jag var inte gammal, även om en del tror att jag var det. Jag var 42 år. Nej, det enda trött jag var, var trött på att ge efter.”
Jag har försökt lista ut vilka övriga som brukar hoppa på tåget men det var inte så lätt. Jag tror att det går att hitta dem 
I broschyren Om krisen eller kriget kommer står det bland annat hur man ska göra om det blir elavbrott och inte går att använda toaletten. Möjligheten att spola toaletten hänger ju på att det finns el som pumpar upp nytt vatten till spoltanken.
Att gå på en utställning och se vad och hur andra har skapat piggar också upp. Alltid!
Jessica skulle också ha varit med på bilden men hon försvann någonstans.
