Tisdagsklipp

Postat den 22 februari, 2018 av Karin

Hej och hå, vad veckorna snurrar på. Nu hoppar jag över ett veckotema och landar på förra veckans rubrik: Klipp.

Jag försöker handla som en kostnadsmedveten konsument. Gärna lite ekologiskt också. Det visar sig att det fungerar riktigt bra med Coop, om man planerar lite. På tisdagar, till exempel har Coop vid Medborgarplatsen 5% rabatt på allt. Så då är det en bra idé att göra veckoinköpen på tisdagarna. Just denna vecka var det dock inte så mycket av de dyrare basvarorna som behövde fyllas på, men det fanns det mycket bra priser på tomater, ekobananer och grönsaker. 10 kronor för ett salladshuvud, till exempel.

Jag plockade ihop det lilla jag behövde och upptäckte först i kassan att jag bara handlat för 192 kronor. Rabatten gäller bara vid köp på minst 200 kronor. Jag hade lite för bråttom för (och tyckte kanske det var lite väl krångligt) att hitta något för en tia som skulle ge mig rabatt. Jag funderade en stund på hemvägen om det hade varit ett klipp eller ej att plocka på mig något onödigt för en tia för att få en rabatt på 20 kronor.

Ett klipp i en helt annan division kunde man läsa om i tisdags på tidningen Affärsvärldens hemsida, under några timmar. Där framgick att finansmannen Fredrik Lundberg såg ett glädjeämne för aktieägarna, även om han i övrigt var missnöjd med Skanskas byggmarginaler. Det finns nämligen ett riktigt klipp i Skanskas verksamhet när det gäller avkastning och lönsamhet, nämligen Nya Karolinska. Den uppgiften försvann efter ett par timmar. Någon hade kanske tipsat om att det fanns en annan sida av denna lönsamhet: skenande kostnader, dyra konsulter, dyra tilläggsavtal…

Publicerat i Att tolka, Debatt, Lördagstema | 2 kommentarer

Ansvar

Postat den 3 februari, 2018 av Karin

Just som jag funderade på om någon tagit ansvar för februari månads temarubriker ser jag att Olgakatt har gjort det. Här är de:

V 6 Makt

V 7 Klipp

V 8 Tecken

V 9 Syskon

Så bra!

 

Och apropå ansvar så tycker jag att Blekingearkivet har en finfin slogan: ”Vi tar ansvar för dina handlingar!”

Här finns övriga veckotemabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt,  Ulla-Minnatur,  Musikanta,  Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Lördagstema | 9 kommentarer

Less is more – plus och minus

Postat den 24 januari, 2018 av Karin

Jag har, som så många andra, läst och inspirerats av Marie Kondos bok om hur man röjer upp i sitt liv för att få mer plats för det som är viktigt.

Det handlar egentligen inte så mycket om att städa, som att se till att man gillar de saker man har och inte samlar på sig sånt som man inte bryr sig om eller till och med tycker illa om. Hennes bok heter på engelska The Life.Changing Magic of Tidying Up, ungefär Den livsförändrande magin i att röja upp.

På svenska har den fått den urtråkiga titeln Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem. (Gäsp!) Det svenska omslaget är urfult, översättningen usel, men den ger i alla fall en hel del nya tankar och goda idéer.

Jag har skrivit om henne tidigare, men då hade jag bara läst ett reportage om henne. Nu har jag läst hennes bok och tycker att den är riktigt vettig. Grundtanken är att vi ska vara kräsna med vad vi omger oss med. Inte så att det bara är yppersta design som gäller, utan mer att vi verkligen ska ha ett personligt förhållande till prylarna.

Den där blusen som aldrig blir använd, för att det egentligen var ett felköp, fick jag ta ett snack med. Förklara att det var kul att köpa den, att jag var riktigt glad över den ett tag, men att det inte funkar. ”Vi passar inte ihop. Hej då fina blus, hoppas du kommer till någon som har mer glädje av dig är vad jag har!” Och så kan man lämna den till Emmaus.

Hon föreslår en metod som går ut på att man rensar upp kategori för kategori, dock inte ”kläder” för det blir för mycket, utan till exempel T-shirts och toppar för sig. Långbyxor för sig. Ta fram alla. Spar favoriterna och skänk bort resten.

Hennes rekommendation är enkel: Spar det du blir glad av.  Om du inte känner glädje över en pryl, ett plagg, en bok, och så vidare, ja då kanske någon annan ska ha den.

Den kategori som jag gav mig på först var pysselsaker, färger, silkespapper och liknande, som låg i för många lådor och skåp. Alldeles för ofta har jag köpt nytt, för att jag inte insett att jag redan har det hemma. Nu kastade jag en massa stelnad Cernitlera.

Silkespapper i fina färger blir jag visserligen glad av, men å andra sidan är det alldeles för mycket, så jag deponerar det mesta hos pyssliga barnbarn. Med föräldrarnas medgivande förstås. Dom har också läst Marie Kondo.

Det blir skillnad, jag lovar, på att å ena sidan ha fulla skåp och lådor med sånt som är obrukbart eller svårhittat och å andra sidan att ha bara sånt som man har glädje av. Den här chiffonjén såg precis likadan ut före min genomgång, men nu står den där i sitt hörn och utstrålar ett helt annat lugn, med ordnade lådor som bara innehåller trevliga användbarheter.

Min upprensning innebar att en annan chiffonjé blev så tom att jag kunde sälja den på Blocket. Köparen var en mycket lycklig ung man: ”Precis en sån som jag letat efter!” Genom att göra mig av med en massa bråte hamnade jag till sist på plus ändå.

Plus och minus är veckans tema, som Pettas-Karin har bestämt. Här är övriga temabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

 

Publicerat i Böcker, Debatt, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 20 kommentarer

Snäll?

Postat den 22 januari, 2018 av Karin

Snällhet är veckans tema (eller förra veckans – jag ligger nog lite efter). Det är Pettas-Karin som står för vecko-temaförslagen i januari.

Jag blev påmind om temat i går kväll när jag tittade på TV-programmet Idévärlden, som leds av Daniel Sjölin, han som brukade vara så bra i bokprogrammet Babel.

Temat var artificiell intelligens och handlade mycket om hur pass mycket man kan lite på robotar i framtiden. Kan man programmera dem så att de inte blir onda? Kan man programmera in snällhet? Hur förvissar man sig om att snällheten inte blir sin motsats?

Om roboten är programmerad för att lära sig reagera på människors reaktioner kan det ju bli riktigt krångligt. En städrobot som ser att ”husse” inte gillar brev från vissa avsändare, typ räkningar, lär sig att stoppa undan dem. Eller en annan robot som märker att hennes människor gillar sprit, som ser till att förse dem med det i stora mängder. Snällt? Nej, knappast.

Eller som roboten Jinx i filmen SpaceCamp. Han har hittat en kompis, Max, som är tolv år och har fått följa med lite äldre tonåringar till en rymdstation nära Cape Canaveral. Jinx är som robotar brukar vara, vilket innebär att han tar allt bokstavligt. När Max råkar illa ut utbrister han att han önskar att han var uppe i rymden i stället. Och snälla roboten Jinx gör att för att fixa det. Visserligen i en knappt rymdduglig farkost och visserligen med en massa komplikationer, men han menade ju bara väl, Jinx.

Det blev ett spännnande program (finns på SVT Play) om vad vi ska tänka på innan det är för sent. Och om vad snällhet är och vad god moral kan innebära. Lätt är det inte, men viktigt att fundera på och diskutera med andra människor. Och kanske med robotar också, vad det lider.

Max Gustavsson illustrerar TV-programmet Idévärlden.

Övriga temabloggare finns här: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

 

Publicerat i Att tolka, Debatt, Livet, Lördagstema | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Rörelse

Postat den 14 januari, 2018 av Karin

Jahaja, så gick det med det nyårslöftet. Lite mer rörelse, hade jag tänkt och minst en halvtimmes promenad om dagen är löftet. Det gick bra ända tills jag drämde foten med stor kraft i ett bordsben. Det är ett stadigt och bra bord, så det höll. Med foten är det sämre.

Och varför gör jag då något så dumt? Jo, det var såhär att jag skulle upp tidigt för att åka tåg och för säkerhets skull ställde jag en gammaldags väckarklocka på väckning.

Eftersom den tickar måste jag ställa den i rummet intill och eftersom den har en väldigt högljudd ringsignal störtade jag upp – halvsovande – för att stänga av den på morgonen. AJ! Det krävdes dubbel dos Ipren och så lite Treo efter en stund för att jag alls skulle få på mig skorna. Sedan skulle jag alltså gå ner från Mosebacke till Slussens tunnelbana. Det gick inte. I alla fall inte som man brukar, dvs framlänges. Baklänges gick det bättre och jag sneglade över axeln för att inte krocka med någon. Ingen verkade tycka att det var något konstigt med en människa som går baklänges utför Peder Myndes backe.

En sådan där nedåtrörelse av foten gör ont. (Jag ritar foten som den brukar se ut och använder den andra foten som modell. Den onda fotens utseendet med svullnad och missfärgning ska ni slippa, det vill inte ens jag titta på.) Att vinkla tårna uppåt går mycket bättre. Eftersom jag har så kallade grekiska fötter, dvs fötter där inte stortån, utan ”pektån” är längst, var det tyvärr inte den rätt stadiga stortån som tog värsta stöten utan den betydligt klenare tån intill. (Här använder jag ingen av mina fötter som modell utan har försökt rita av en bild i Nationalencyklopedien.)

Så nu funderar jag på hur en sån smäll kan fortplanta sig in i foten, med dess alla 27 ben. En imponerande skapelse! Det verkar som om den häftiga rörelsen fortsatte till benen bakom tårna, för nu gör det mest ont under foten, en bit bakom längsta tån, ungefär.

Rörelse är den gångna veckans tema och tema-boss för januari är Pettas-Karin.

Här hittar man de övriga temabloggarna: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

 

Publicerat i Att rita, Livet, Lördagstema, otur | Etiketter , , | 24 kommentarer

Nitlotter i PostNordlotteriet

Postat den 9 januari, 2018 av Karin

När man har barn och barnbarn långt borta är det viktigt att postgången fungerar. Särskilt om det minsta barnbarnet bestämt sig för att det är svensk havrevälling som gäller. Allt annat går bort. Jag har skickat åtskilliga paket över Atlanten. Hittills har utfallet varit uselt. Mer än hälften av försändelserna har kommit bort. Hopplös postgång där i Brasilien, tänkte jag fördomsfullt.

Tills jag började skicka breven rekommenderat. Då kan man följa deras väg och ser man på! Det första tog en evig tid att alls lämna landet, men när det väl kom fram till Brasilien gick det fort. Med julklappspaketen är det värre.

Kusinerna ritade fina julkort. Till min dotter Lovisa letade jag fram en gammal katekes, som har tillhört en släkting och namne till henne, för fem generationer sedan. Fotografierna och de handmålade korten från kusinerna fick gå i en annan, också rekommenderad, försändelse.

Inget av breven kom fram till jul och de är fortfarande borta.

På PostNords sida står att breven tagits emot på PostNordkontoret den 27 november 13.29 och att transport av försändelserna påbörjats i avsändarlandet den 28:e 05.52. Där upphör alla spår. Det finns alltså inte ens någon uppgift om att de gått till utrikesterminalen i Sverige.

Postnord beklagar nu om jag upplever det som om de inte levt upp till mina förväntningar. De undrar också hur paketen såg ut, vad de vägde mm.

Allt sådant är registrerat på det ID-nummer som hör till försändelserna. Det står på kvittona, så det borde vara lätt för dem att hitta i datasystemet: blå påsar, 1,7 kg respektive 165 gram. De vill också få innehållets utseende beskrivet. Turligt nog tog jag en bild innan jag skickade. Inget stöldbegärligt: En av min mammas kokböcker som dottern ville ha, barnböcker, leksaker och så den gamla katekesen.

Nej, jag känner mig inte alls som Karl Bertil Jonsson på julafton. Jag tror inte att en eventuellt pakettjuv tindrar av förtjusning över ”Sju sorters kakor”, 1955 års utgåva, eller gläder sig åt den gamla katekesen. Allt ligger väl slängt i någon soptunna och jag är bara arg. Samt lite skamsen över att jag misstrodde postverket i Brasilien. Förlåt!

Publicerat i Efterlyst, Foto, Livet, otur | Etiketter , , | 27 kommentarer

Entré

Postat den 5 januari, 2018 av Karin

Årets första veckotema, som Pettas-Karin står för, är passande nog Entré. Och jag gör som jag brukar, nämligen hugger första bästa association som dyker upp i mitt huvud, vilket råkade bli mat. Entrées står det på många menyer även i Sverige numera och för det mesta, men inte alltid, menar man då förrätt. Entrén till måltiden, så att säga.

(Ibland finns det rentav en liten farstukvist till måltiden också, appetizers, eller aptitretare helt enkelt på svenska. På franska blir det snarare ”aptit-roare” som de matälskande fransmännen säger: ”Amuse geule”. Ordagrant ”roa käften”.)

Så här kan en typisk fransk matsedel se ut, med entré, dagens rätt och dessert. Här är förrätten antingen sniglar eller en slags krustad, tror jag. Till huvudrätt kan man välja mellan korv, grodlår och grodlår… Då kanske det krävs en stabilare efterrätt, som kungliga pannkakor (på ett ungefär).

Bildresultat för förrätt nobelmiddagen 2017Men tillbaka till förrätten, jag menar entrén. Noterade ni att man serverade vegetarisk förrätt på Nobelfesten i december? ”Pressad och torkad jordärtskocka med ingefärskålrabbi-blommor och rostad kålbuljong” läser jag i redogörelsen över nobelmiddagsmenyer. Låter inget vidare, men det allmänna omdömet i olika medier var att det var riktigt läckert.

Och när det sedan blev dags för julbord i olika sammanhang kunde jag konstatera att vegetariska och veganska alternativ blir allt vanligare, inte minst förrätterna. Veganskt sillbord, till exempel. En nyhet för mig, och jag nalkades denna paradoxala anordning med viss tveksamhet. Men när man tänker efter: hur mycket känner vi sillsmaken och hur mycket handlar det om kryddning och såser? Om man hittar något annat med ungefär samma konsistens borde det funka lika bra. Aubergine är svaret. Koka aubergine – skuren i sillfiléliknande bitar – i tre minuter, spola med kallt vatten och använd i stället för sill. Det funkar!

När man väl kommit in på det spåret är det rätt kul att testa olika varianter och just förrätter är väldigt tacksamt att börja med. Jo, klart man börjar med förrätten, men jag menar innan man gör hela måltiden vegansk. Minirösti med crème fraiche och tångkaviar är riktigt gott!

Och så en lite varning till USA-resenärer. Där betyder Entrée inte alls förrätt. Det betyder rätt, rätt och slätt. Det uppstår ofta förvirring kring skandinavernas (för att inte tala om fransosernas) måltidsbeställningar. ”Stek till förrätt… blir inte det lite tungt?”

Här har vi övriga veckotemabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema, Ord, Språk, vikten | Etiketter , , , | 18 kommentarer

Nytt år, nya teman

Postat den 3 januari, 2018 av Karin

Karin på Pettas föreslår följande vecko-teman för januari 2018:

Vecka 1: Entré
Vecka 2: Rörelse
Vecka 3: Snällhet
Vecka 4: Plus o minus
Vecka 5: Ansvar

Det får jag allt fundera lite på. Under tiden lägger jag ut en oktoberbild från Pettas, som jag hoppas att det är OK att jag lånar. På Pettas-Karins blogg finns en rikedom av vackra bilder från livet i och kring Pettas.

Publicerat i Lördagstema | 3 kommentarer

Vart är vi på väg?

Postat den 1 januari, 2018 av Karin

Nytt år, nya okända vägar som väntar. Fast just den här är inte så okänd, det är vägen mellan Avesta och Krylbo och där framme bortom kröken finns Krylbo station där man kan hoppa på tåget till Stockholm. Jag brukar ställa bilen i ett garage i Avesta och ta bussen till Krylbo när jag ska vidare med tåg till Stockholm. Sen sitter jag på tåget och ser ut över landskapet och tänker att det är ju väldigt skönt att slippa köra, särskilt när det är mörkt, halt, moddigt eller regnigt.

Men nyårsdagens busstidtabeller var tämligen glesa och svårtolkade. Innan jag hann göra något så dumt som att ringa efter en taxi kom jag ihåg mitt nyårslöfte: minst en halvtimmes promenad varje dag. Från garaget till stationen tar det 27 minuter om man går fort. Idag tog jag det lite lugnt så det blev drygt 30 minuter. Packningen är inget problem, för den består i stort sett bara av datorn, som får plats i min minimala ryggsäck.

Nu får vi se vart det bär hän med detta år. Hoppas det blir bra för er alla!

Publicerat i Att resa, Livet, Träning, Tur, vikten | Etiketter , | 10 kommentarer

Från mörker stiga vi mot ljuset…

Postat den 25 december, 2017 av Karin

Nu ljusnar det. Och det passar ju bra på veckans tema, Upplysning, kombinerat med förra veckans Kris. Jag slår ihop dem, för det är ju svårt att hinna med i svängarna så här års!

Jag brukar läsa om berättelsen Granen av Tove Jansson varje år för att få lite perspektiv på julen. Såhär gick det till i Mumindalen, i mycket kort sammanfattning: Muminfamiljen sov sin vintersömn, med magen full av granbarr. Men hemulen hade fått för sig att det var olämpligt att sova bort julen, så han  tog sig in via den översnöade tackluckan och skrek med arg röst: ”Det blir jul! Jag är utlessen på er och ert sovande och nu blir det jul precis när som helst! Ingenting är klart och alla springer omkring som tokiga.” Mumintrollet, som hade vaknat av Hemulens ryande, väckte sin mamma: ”Vakna, någonting hemskt har hänt. De kallar det jul.”

Muminfamiljen funderade på vad det kunde vara, en komet, eller översvämning igen? Lugn sa Muminpappan och drog upp klockan som stått sedan oktober. De gick ut och överraskades av snön. Pappan undrade om det kanske var det som kallades jul och om det växt upp ur marken eller fallit från himlen.

Hemulens moster for förbi och ropade att de måste skaffa en gran innan det blev mörkt.

Sen kom Gafsan, helt gråtfärdig: ”Bråk och trängsel. Ouppfostrade igelkottar borde inte tillåtas att…

Muminpappan frågade vad man ska ha granen till. ”Granen” upprepar Gafsan förvirrat. ”Granen? Å så förfärligt! Nej så odrägligt… den måste ju kläs… hur ska jag hinna…” Muminmamman skottade fram verandan, tog fram livbälten, aspirin, pappans bössa och varma omslag. Men kläder stora nog till en gran hade de ju inte.

Ett litet knytt kommer till undsättning och berättar att man ska sätta vackra saker i granen. Muminpappan tänker då ut att om den ska vara vacker är det nog inte för att man ska gömma sig i den utan snarare för att beveka julen. Hemulens moster kommer farande igen och muttrar om att hon måste hinna laga mat till julen. ”Mat till julen” upprepade mumintrollet förundrad. Äter den också?” Muminmamman gnodde på och till kvällen var julens mat färdig i små koppar framför den dekorerade granen.

Men det var inte nog med det. Hemulen irrade ännu runt bland träden med sin långa lista. ”Presenter! Mer och mer presenter för varje jul som går!”

Muminfamiljen plockade stillsamt fram sina finaste saker som presenter till julen. Sedan var det bara att vänta. Men ingenting hände.

Inte förrän det lilla knyttet tittade fram bakom vedboden och sa: ”Glad jul!” Muminfamiljen undrade om inte knyttet var rädd när julen skulle komma. ”Den är ju här. /-/ Jag har drömt att få se det här på nära håll i hela mitt liv.”

Jag så slutar det förstås med att alla knytt och skrutt och släktingar får mumintrollens jul, maten och presenterna och alltihop. Knyttets morbror vågar sig på synpunkten att det nog borde varit en stjärna i toppen på granen i stället för muminmammans sidenros. Men muminfamiljen ser att på stjärnhimlen över deras gran hänger den ljusklaraste av alla stjärnor. Det tycker jag får illustrera de här två veckornas teman: kris och upplysning.

God fortsättning på julen, allihop! Det har ju gått bra så långt, eller hur? Den är nog inte farlig!

Här finns övriga veckotemabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Böcker, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 12 kommentarer