Första sommardagen

Postat den 21 juni, 2019 av Karin

I år är det midsommarafton på rätt dag, den 21 juni. Då kan alla fira samtidigt, både de som vägrar att vara med om en flyttbar midsommar och som envist håller fast vid att fira vid sommarsolståndet oavsett veckodag och de som som tycker att det är OK med midsommarafton en fredag i närheten av den 21:a. Eller som i år på rätt dag. De som möjligen kan bli lite besvikna är de som brukar fira både den 21:a och på fredagen.

Och som tröst till alla som brukar tänka att ”nu vänder det, nu går vi mot mörkare tider” kan jag påminna om att man brukar kalla sommarsolståndsdagen för första sommardagen i USA. De ser det som att nu, äntligen, är det full sommar. Och det är det ju. Bara att njuta.

Jag önskar alla en skön och fridfull midsommar. Så här kan det se ut här i Stockholm i natt.

 

Uppdatering 22 juni. Det verkar som om den arga akvarellisten är midsommarledig. Men jag fick ett e-postmeddelande från en kompis som visserligen tyckte den här akvarellen var OK, men som undrade hur det var med biltrafiken. Är det vänstertrafik igen, eller är det så att bilarnas avgaser syns som en ljusstråle bakom dem? På den frågan har jag inget vidare bra svar, mer än: ”Eh… tänkte nog inte på det!”

Publicerat i Arga akvarellisten, Livet | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Pausfågel

Postat den 19 juni, 2019 av Karin

Här har vi en pausfågel, i väntan på nästa stadshusakvarell. Den uppstod av sig själv på min palett när färgen torkade in över natten. Hela fågeln fanns där på morgonen, med öga, näbb, bakgrund, allt. Utom klorna och den lilla grenstumpen som jag kladdade dit med ett fuktat lillfinger Och så drog jag bort lite grått från bröstet, men det kunde jag ha låtit bli.

Så där är det ju med akvarell. Det slumpmässiga, färgernas egna påhitt och flöden blir ofta det bästa resultatet.

Publicerat i Att måla, fåglar, färg, Tur | Etiketter | 5 kommentarer

Sommar i stan

Postat den 18 juni, 2019 av Karin

Det blir midsommar i huvudstaden i år. Lite ovant, men det ska nog gå bra, när det ser ut såhär. På ett ungefär.

Publicerat i Att måla, Livet | Etiketter , | 6 kommentarer

Händer det nåt?

Postat den 12 juni, 2019 av Karin

”Hur är det”, frågade en kompis ”skriver du så lite på din blogg för att det inte händer så mycket eller för att det händer för mycket, eller vad är det som hindrar dig?”

Frågan var ställd i all välmening av en person som tycker att jag borde blogga ”som förr i tiden”. I bloggandets tideräkning betyder det, tror jag, ungefär som för fem år sedan. Jag var flitigare då, absolut, och det var de flesta av mina bloggbekanta. Och alla bloggläsare och kommenterare. Det som hänt är väl bland annat Twitter och Instagram och mycket annat, som blivit populärt under tiden. Bloggandet framstår numera som en ganska eftertänksam och långsam kommunikationsform. Ett blogginlägg kan ju ligga där i flera dagar, ja veckor, för kommentarer och resonemang. Lite gammaldags, rentav.

Men i alla fall. Jag blev ju lite däckad av den lunginflammation, som jag faktiskt bloggat om och som tog om inte andan ur mig, så i alla fall en massa kraft. Oj, vad trött man blir!

När jag väl kravlat mig upp ur den svackan var det dags att börja packa, för nu drar jag till nya trakter. Den nuvarande närförorten till Stockholm är bra på många sätt, nära till Mälaren och Vinterviken och annat trevligt, men med nio barn och barnbarn längs den östligaste tunnelbanelinjen är det lite opraktiskt att bo längs den västligaste. (Ett av barnen och två barnbarn bor visserligen väderstrecksneutralt vid Slussen, men alla andra bor österut.)

Under vissa värstingveckor, med lite olika skjutsande av barnbarn hit och dit till platser som det är svårt att åka kommunalt till, har jag kört ungefär 18 mil. Inte så klimatsmart.

I morgon bitti kommer flyttbilen! Kanske bäst att packa klart de sista flyttkartongerna…

Bilden är lite mörk, eftersom jag redan har packat taklampan.

Jag återkommer med rapporter från den nya boplatsen.

 

Publicerat i Att skriva, bostad, Livet | Etiketter , | 16 kommentarer

Dränk inte blåmesen!

Postat den 11 maj, 2019 av Karin

Vi är rätt många som lyssnar på P1 och så här kan det låta när vi diskuterar bakgrundsmusik:

Jag tror att blåmesarna misstycker ackompanjemanget. Det är därför se de mycket ogillande ut på mina porträttförsök.

– Det verkar vara skillnad på vilka program som får står på egna ben och vilka dränks i pianoklink.
– Programmet Naturmorgon slipper kletig musik, det programmet har tydligen en tillräckligt stark ställning.Men Bannerheds bevingade vänner slipper inte undan musiksabotage! Vem kom på den rubbade idén att lägga på irriterande gitarrplonk i ett program som skildrar blåmes-kvitter. Är inte det kriminellt?
– Filosofiska rummet och OBS kulturkvarten brukar väl inte ha musik? Och inte radiopsykologen.
– Men många andra diskussioner och intervjuer med mindre kända personer har det.
– Det är som om producenten inte riktigt litar på att programmet duger.
– Hur de än väljer musik blir det ju fel. Bakgrundsmusik som låter som en berusad barpianist stör otroligt mycket! Utslätad hissmusik stör för att den är så utslätad, men med riktigt bra musik är det pratet som stör om man i stället vill lyssna på musiken.

– Undrar om det är någon skillnad på egenproducerade och inköpta program?
– Undrar hur upphandlingsprocessen ser ut? Finns det riktlinjer om att det gärna ska vara lite musik också? Eller är det något som produktionsbolagen slänger in för att det ger extra ersättning?

PS. Men har hon inte skrivit om detta förut, tänker kanske någon minnesgod läsare. Jo, på sätt och vis, men då skrev jag om idiotiska ljudeffekter  till olika radioprogram. Alltså sådana som ska hjälpa lyssnaren förstå vad det handlar om, men som bara förvirrar.

Publicerat i Debatt, fåglar, Livet | Etiketter , | 14 kommentarer

Kommunikation…

Postat den 5 maj, 2019 av Karin

Jag är inget bra på att berätta för sjukvården hur jag mår. Plötsligt fick jag jätteont i halsen, riktigt otäckt jätteont så att det var svårt att andas när jag låg ner. Tänkte att det går väl över på ett par dagar och det är ändå ingen läkare som bryr sig om en om man inte varit sjuk minst en vecka. Dag tio ringde jag sjukvårdsupplysningen, men konversation som utspann sig var nog inte till min fördel (till mitt försvar kan jag säga att jag hade svårt att artikulera med det där halsontet från helvetet):

”Har du haft feber”, undrade sjukvårdsupplysningen och det har jag ju, ovisst hur mycket eftersom jag inte kunde hitta någon termometer.
”Uhum” svarade jag därför lite undvikande.
När jag pressades på exakt hur mycket frestades jag att säga ”30-40 grader”, men sa som det var, att det kändes som någonstans kring 39,5.
”Kändes!?” sa den skandaliserade sjukvårdsupplysningen. ”Hade du feber eller inte?”
”Jo jag tror det”
”Tror…”

Sen fortsatte det med diverse andra frågor och till sist konstaterade sjukvårdsupplysningen att det inte var någon fara med mig. ”Enligt vårt läkarstöd ska du ha ont i halsen minst två veckor innan det kan bli aktuellt med några åtgärder.” Tydligen fyller de i vad man säger (eller det de tror att man säger) i ett digitalt formulär och ut ploppar ordinationen: Pat. kan ha ont två veckor.

Nu har det dock tillstött lite mer (onda bihålor, rosslande lungor, mm) så i morgon bitti ska jag sätta mig på trappen till läkarmottagningen, innan de öppnar, med en lapp i handen. En översiktlig beskrivning av mitt tillstånd. Jag ska också föra in febersiffror, så realistiskt jag kan, eftersom jag nu har försett mig med en febertermometer. Den visar till min överraskning 38,2 idag på morgonen efter en Ipren i gryningen och en Treo till frukost. Jag hade nog gissat på feberfri.

Publicerat i Att tolka, Livet, Okategoriserade, otur | Etiketter , | 16 kommentarer

På grund av sambo…

Postat den 28 april, 2019 av Karin

Det händer att jag snubblar in på Blocket, när det är något som ska kompletteras. Sen snubblar jag ut igen, för det är så överväldigande med allt som finns där. Men i förbifarten händer det att en annons fångar mitt intresse ändå.

Som den här om två soffor som som är till salu. Det fanns bild på sofforna. Riktigt snygga. (Ingen bild på sambon.)

Jag blir så nyfiken, men jag har INTE mejlat och frågat hur det hänger ihop.  I stället låter jag fantasin löpa fritt och hitta på sina egna förklaringar. Det går ju bara inte att låta bli!

PS. Jo, soffor är ju ett återkommande ämne i släkten, men just nu finns ingen anledning till oro. Befintliga soffor får stå där dom står.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 7 kommentarer

I skogens vackra pelarsal

Postat den 25 april, 2019 av Karin

I skogens vackra pelarsal
Är doften frisk, är luften sval

Det forskas mycket nu om skogens hälsoeffekter på oss människor. Resultaten presenteras i artiklar med rubriker om sensationella forskningsfynd. Lägre blodtryck, bättre immunförsvar, mindre stress och mycket annat. Jag tror gärna på alla sådana forskningsresultat för det KÄNNS ju. Man mår bra av skogen.

En av många sådana där skogsforskningsmätningar handlade om vilken slags skog som är bäst, ur hälsosynpunkt. Det visade sig vara gles skog. Människan vill trots allt ha lite koll, även i skogen. En alltför tät och ogenomtränglig skog ökar stressen.

Såhär ser min idealskog ut. Min favoritskog stämmer inte riktigt med forskningens nuvarande ståndpunkt, som i stället förordar gles lövskog. Men jag fortsätter mina barrskogspromenader i lugn och ro till forskningen kommit ikapp. Visst måste barrskogsluften vara hälsosammast!

Sist jag gick på den här stigen kom jag att tänka på den där sången som vi sjöng för länge sedan i skolan, som ligger i sluttningen nedanför den här rullstensåsen, den om skogens vackra pelarsal. När letar upp fortsättningen på texten backar jag igen. Det räcker med de två första raderna, de är finast.

Publicerat i Hälsa, Livet, Natur | 6 kommentarer

Om det är gratis…

Postat den 7 april, 2019 av Karin

Mitt förhållande till Facebook är komplicerat. En blandning av dåligt samvete för att jag är så Facebook-lat (jag känner mig lite som en fripassagerare), av fascination inför mer bisarra företeelser som jag aldrig hade stiftat bekantskap med annars och uppskattning av alla intressanta artiklar som jag hade missat om inte vänner hade delat dem på FB. Det är inget stort problem i mitt liv eftersom jag är sällanbesökare, men emellanåt snuddar jag vid tanken att jag borde bidra med något.

Men då och då får jag meddelanden som ser ut ungefär så här: ”Din vän Si och Så, som länge varit inaktiv, har nu skrivit ett inlägg.” Jag vet precis hur FB skulle reagera om jag skulle skriva något: ”Nu har den där EXTREMT lata personen, som bara brukar åka snålskjuts, äntligen fått ur sig ett inlägg!”

Vilket i sin tur får mig att tänka på en episod från min farmors ungdom. De satt samlade i köket några stycken och pratade om ditt och datt, när en fåordig kvinna dristade sig till att säga något. Alla tystnade, tills någon utbrast: ”Hör på ho då – nu prater ho å!” Den kvinnan blev nog ännu mera tystlåten efter det…

Hursomhelst verkar problemet vara löst nu. Facebook har slängt ut mig. När jag fick en stund över i morse och skulle gå in på FB och kolla om det hänt något, möttes jag av instruktioner om hur jag skulle göra för att komma igång med Facebook.

Jag som aldrig ens loggat ut, eftersom jag inte kan komma ihåg några lösenord!

Well, Facebook, om det är så ni vill ha det, så får det väl bli så. Jag struntar i att komma igång igen med er eller att gå vidare med att lägga till vänner eller andra påhitt. Och jag drar mig till minnes vad min kloka IT-guru brukar säga:

”Se upp med sånt som är gratis. Då är du inte kunden utan produkten som ska säljas.”

 

 

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 8 kommentarer

I takt med tiden?

Postat den 1 april, 2019 av Karin

Jag lyssnar ofta på Spanarna i Sveriges radios program 1, ett roligt program som fångar upp trender och tendenser och försöker förutspå hur det ska gå. Ibland helt galna exempel, ibland ganska vardagliga och näraliggande.

I fredags oroade sig en av spanarna över alla vardagsföreteelser som försvunnit, till exempel transistorradion, armbandsuret och piskställningen.

Där satt jag och lyssnade på programmet i min gamla välfungerande transistorradio som alltid hänger med, jag kollade tiden på mitt armbandsur, som jag inte klarar mig utan och på gården utanför står en rejäl piskställning.

Jag tror att spanaren menade att detta är företeelser som bör bevaras och vårdas, men jag är inte helt säker. Frågan är alltså: Är jag helt i takt med tiden, eller ligger jag kanske till och med lite i framkant?

Och apropå det där med tid har jag helt och hållet tänkt om när det gäller sommar- och vintertid!

Jag har länge hävdat att vi borde sluta med det där irriterande bytandet hit och dit. Jag har till och med skrivit till EU och bett om deras tre bästa skäl till att hålla på och ställa om klockan sådär. (Det var innan man tog det kloka beslutet avskaffa systemet med tidsbyten.) Svaret blev ett icke-svar som förklarade solens gång för mig, möjligen genererat av artificiell ointelligens.

Men i alla fall: nu har man släppt denna tanke och vi slipper byta mellan sommar- och vintertid och då uppstår frågan vilkendera vi ska välja. SOMMARTID, såklart, har jag sagt i många år. Men så påpekade någon klok person att frågan inte handlar om ifall vi ska ha sommar eller vintertid (eller normaltid, som det egentligen heter). Det handlar om vilken tids-zon vi vill tillhöra. Vill tillhöra samma tids-zon som Finland, eller vill vi hålla oss till vår gamla vanliga zon, (Greenwich minus en timme – NEJ för sjutton, Greenwich + en timme rättar mig kommentatören LL99) som innebär att solen står som högst på himlen när klockan är tolv på dagen.

Det verkar vara det förnuftigaste, tycker jag, och då slipper man ju ställa om alla landets solur också. Normaltid, alltså.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Okategoriserade | Etiketter | 10 kommentarer