Fixeringsbild

Postat den 4 april, 2020 av Karin

Mina motivval följer ingen plan och har knappast någon röd tråd. Idag letade jag efter gamla bilder, som verkar vara på rymmen. Jag ville jämföra snön på Kilimanjaro 1970 och idag. När jag var i Östafrika senast flög jag över bergmassivet och blev chockad över hur mycket av snön som försvunnit. Det är nu nio år sedan, så det har väl smält bort lite till sedan dess, är jag rädd. Men jag hittade inte mina gamla bilder från Tanzania så då målar jag Kilimanjaro i stället, så som jag mins berget. Eller ”den lilla vita kullen”, som namnet betyder.

Så här minns jag den lilla kullen. Lejonen brukade också se ut sådär, nästan osynliga mot savannens gulbruna gräs. Det var sällan man såg en lejonhanne som stod upp. De låg mest och vilade, medan honorna jagade. När man målar är det dock lättare att få till en hanne, så att det ser ut som ett lejon. Om jag låter honom ligga ner försvinner han ju helt och hållet, så han får allt räta på benen lite på den här bilden.

Publicerat i Att resa, Natur | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Och nu till något helt annat …

Postat den 3 april, 2020 av Karin

Just nu är jag lite i samma läge som Pippi Långstrump, när hon, tillsammans med Tommy och Annika hamnat på en (nästan) öde ö och försmäktade utan snus. Själv försmäktar jag i min corontän utan bränd sienna. Visserligen kommer väl räddningen så småningom, för jag har skickat iväg flaskpost i form av en beställning på nätet, men leveransen tycks dröja. Det lär ska gå att blanda till själv, men lätt är det inte. Och samma sak blir det verkligen inte. Nu har jag testat vad mina andra rödbruna färger går för.

Brown madder, Venetian red, Indian red och Light red (som inte är ljusröd utan tegelfärgad) är alla lite rödbruna, men ingen har den brända siennans intensitet och smidighet. Jag testade igenom alla fyra och lade ett stråk med klarröd färg (Scarlet lake) som referens ovanför. Ingen funkar som jag vill. Men när jag skulle slänga provpappret såg jag att färgerna bildade något slags motiv.Fyra skumma figurer.  Jag la lite Neutral tint som bakgrund, mellan de fyra rödbruna och den klarröda.

Nu undrar jag vad färgerna vill uttrycka. Sammansvärjningen inför mordet på Gustav den tredje kanske, eftersom jag lyssnade på ett radioprogram om det medan jag målade. Eller det svårbegripliga coronavirusets hemliga vägar? Jag sparar den så länge, det kanske klarnar.

Bränd umbra har jag däremot gott om, för se senaste gångerna jag skulle köpa bränd sienna har jag av misstag fått bränd umbra i stället. Kanske kan blanda den med nåt? Det måste jag testa!

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Lyckligt slut?

Postat den 2 april, 2020 av Karin

”Om du vill ha ett lyckligt slut, beror det naturligtvis på var du avslutar din historia.” Sa Orson Wells. ”Att börja är lätt, jämfört med att sluta.” Säger många som skriver eller målar. Och i akvarellsammanhang gäller ungefär samma sak som i slalom: Man ska akta sig för det där sista åket och det där sista penseldraget. Det är då man bryter benet, eller sabbar målningen.

Dagens akvarell är inte från idag. Jag gjorde den för ett tag sedan och den var tänkt som en bakgrund till något som jag inte riktigt hade bestämt ännu. Något slags spret i förgrunden? Sådana där dekorativa torra fröställningar på spröda stjälkar? Eller kanske några mörka stammar? Fåglar?? Njae, fåglar är väldigt krävande och blir lätt kitschigt.

Idag tog jag fram den för att måla färdigt. Testade snabbskisser på annat papper och konstaterade att alla mina förgrundsidéer var dåliga. Eller i alla fall att jag inte klarar av att genomföra dem. Till sist bestämde jag mig för att den är klar som den är. Jag avstår från sista åket.

Eller – en älg skulle kanske passa bra i den här terrängen? (Sorry, skojade bara!)

Fast här har någon tagit mitt älgförslag på allvar. Ja kära nån, vad ska man säga? Kanske att nu ser min akvarell lite tom ut när man ser den utan älg.

Tack Skogsgurra – tror jag …. Jag menar visst är det Skogsgurra som har bidragit, men riktigt vad jag ska tycka om denna lösning vet jag inte än.

Publicerat i Planering | Etiketter , , | 9 kommentarer

Födelsedagsfirande i coronatider

Postat den 1 april, 2020 av Karin

Födelsedagsbarnet är i Brasilien och de som vill fira honom finns i andra länder och på andra kontinenter. Men nu är det ju så att väldigt många har blivit tvungna att lära sig att koppla upp sig på olika plattformar för nätkontakt i stället för närkontakt, så att säga, så det finns en viss vana att umgås skärmledes.

Barnbarnet Astor fyller alltså tre och vi lyckades, utöver firarfamiljen, samlas tretton personer kring födelsedagsbordet, så att vi kunde sjunga födelsedagsvisor på några olika språk och applådera treåringen när han blåste ut ljusen.

Dagens akvarell får bli ett av de hittills tre porträttförsök som jag sliter med av honom. Det jag visade häromdagen var jag inte riktigt nöjd, så jag fortsätter lite till.

Här är det väl lite mera som han är och ser ut och jag har inte överdrivet ögonen. Den ungen är väldigt mycket ögon. De där sparrisliknande strånkarna till vänster om honom ska bli några kungsljus.  I övrigt tänker jag mig lite mer negativ målning kring bladen, så det blir lite djupdunkel i bilden och lite annat småfix. Återkommer (kanske) om det.

Och försök inte räkna fingrarna, för då blir ni bara bekymrade.

Nej, sa jag ju, försök inte räkna fingrarna! Det där fixar jag till på något sätt.

 

Publicerat i Att resa | Etiketter , , , | 9 kommentarer

Varför är inte himlen lila?

Postat den 31 mars, 2020 av Karin

Nu har jag lärt mig något nytt på (den numera digitala) akvarellkursen. Kanske är det så att alla redan vet detta och i så fall får ni cirkulera, titta på reprisen av Skärgårdsdoktorn eller hitta på något annat. Om någon färg- och fysikkunnig person tycker att min förklaring behöver korrigeras eller kompletteras är jag mycket tacksam för hjälp.

Så här är det: de färger som ljuset består av, som man till exempel kan se i regnbågen, har olika våglängd. (Nm nm på bilden står för nanometer som är – well, jättekort.)

De kortaste våglängderna liksom sprids ut uppe i atmosfären, medan de lite längre våglängderna är bra på att ta sig igenom all bråte som finns där, till exempel syre- och kvävemolekyler.

Den blå färgen, som har korta vågor, blir därför kvar däruppe, medan rött och gult, med de längre våglängderna tar sig fram hela vägen till oss.

MEN, undrar då förstås vän av ordning, varför är inte himlen lila i så fall. Lila ligger ju alldeles under det blå i regnbågen och har ännu kortare våglängd. Jo tydligen är det så att dom lila våglängderna är så himla (ursäkta!) korta att dom på nåt sätt upplöses, blåser bort, inte vet jag, men borta är dom i alla fall. Utom när ljuset bryts i en regnbåge, då den lila färgen får en chans att visa upp sig.

När man vet detta blir det lite lättare att hantera ljuset i målningarna. Det som är solbelyst har mer gult i sig och det som ligger i skugga mer blått. På ett snölandskap är det uppenbart och tydligt, men det gäller allt: landskap, stadsmiljöer, ansikten, osv. Om man målar en faluröd lada har solsidan lite gult i det röda och skuggsidan lite blått i det röda. Osv.

Dagens övning gick lite fort, men den är i alla fall ett försök att tillämpa de här idéerna.

Självklarheter, förstås, att de solbelysta ytorna har varmare färger än de som ligger i skugga. Men det där med att det är klokast att hålla sig till samma färg, men med inblandning av mer eller mindre gult, respektive blått är en lika enkel som fiffig idé.

På den här målningen finns en hel del att säga om ljus och skugga i övrigt – skuggorna borde vara mörkare. Och den där himlen! Den är egentligen vit och jag hinner inte måla den i kväll. Om jag var frestad att skylla på dåligt papper i går känns det lika frestade att skylla på elljuset idag. Det är svårt att få en bra återgivning av en målning när man fotograferar under kökslampan. Men om jag ska vänta till i morgon och dagsljus, ja då blir det ju ingen dagens målning idag.

Publicerat i akvarell, färg | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Prinsessproblem och Black beauty

Postat den 30 mars, 2020 av Karin

Skogsgurra ville i en kommentar till gårdagens akvarell ha prinsessmålningar idag. Det får han inte. Jag har så skonsamt som möjligt förklarat att min prinsessperiod är över. Han tog beskedet som en man. Min sista prinsessmålning daterar sig från 2011 i samband med hovets kaffeflickskris och målades på beställning av ett då fyraårigt barnbarn. Men om det inte blir någon prinsessa gäller det ju att hitta ett annat motiv i stället och det är inte alltid så lätt.

Anna Sewell by Sewell, Anna) Cole, Herbert (1867-1930): Matted ...

Då såg jag att det är Anna Sewells födelsedag idag. Hon som skrev megasuccén Black Beauty, utgiven 1877.

Det var en helt ny sorts bok, där hästen förde talan. Enligt Anna hade hon bara översatt hästens tankar och synpunkter från hästspråk. Den var avsedd som ett debattinlägg för bättre hantering av hästar och djur i allmänhet, men blev också en populär ungdomsbok. De engelska djurhållningslagarna ändrades som ett resultat av boken. Det är en av de mest sålda böckerna någonsin, som ses som en föregångare till otaliga hästböcker efter det.

Så till hennes och Black Beauty’s ära måste jag ju måla en svart häst! Det är ju min bästa gren, tänkte jag, som ritade långt fler hästar än prinsessor under min uppväxt. Och så satte jag igång, övertygad om att detta är jag bra på. Jag borde ju veta vid det här laget att det man var bra på en gång i tiden kanske inte riktigt går lika lekande lätt längre. Det gäller till exempel att hjula, stå på händer, klättra i träd och kunna namnen på alla klasskamrater plus alla i parallellklassen och naturligtvis de i klassen över. Samt tydligen också att måla hästar. Jösses vad ringrostig jag är. Har jag överhuvudtaget kunnat rita eller måla hästar, någonsin?

Men nu är det för sent att backa om jag inte ska sabba mitt en-akvarell-om-dagen-projekt. Så varsågoda, Black Beauty som ung, på grönbete i obestämda marker och en ännu mer odefinierad omgivning.

Jag skulle kunna skylla på ett knasigt akvarellpapper, men som mina akvarellkompisar säger: ”That’s not cricket!”

Uppdatering 31 mars. Det alltid lika uppmuntrande kommentarsfältet tycker att jag kanske ska göra ett försök med älgar också, som ju är ett populärt motiv. Och så får jag ett medskick med inspirationsbilder. Tackar för omtanken. Ska fundera på det där. Länge.

Inte så att jag har något emot älgar, tvärtom. Längst ner till höger kan man se mig och min älskade älgkompis Miranda. Det är mycket jag tycker om som jag inte målar …

Publicerat i akvarell | Etiketter , , , , | 14 kommentarer

Om färgen själv får bestämma

Postat den 29 mars, 2020 av Karin

Sommartid. Fast här i östra Svealand ska det visst snöa i morgon.

Det struntar mina akvarellfärger i. Den här målningen har färgerna i stort sett gjort på egen hand. Jag lägger på lite färg här och där, häller på vatten och låter det rinna runt litegrann. Jag har delat upp det på upptill och nertill, men i övrigt är mina insatser är minimala. Trädstammarna har jag dragit fram med en torr pensel i nästan torr färg. Klart!

Trots bättre vetande la jag in lite ultramarin färg i himlen. Det ska man inte göra, för den är väldigt kornig. Bättre att hålla sig till snälla himmelsfärger som kobolt eller indanthrene blå.

Och här är samma akvarell tagen i dagsljus. Lite mörkare än i verkligheten, tycker jag, men färgtonerna stämmer bättre med originalet. Nu uppljusad med hjälp av Skogsgurra.

 

Publicerat i akvarell, färg | Etiketter , , , , | 12 kommentarer

Bloggrenässans?

Postat den 28 mars, 2020 av Karin

För några år sedan kom en bok, som jag tänker på i dessa tider. Den heter The Village Effect av Susan Pinker (utgiven av Spiegel & Grau). Den är en studie som enligt underrubriken handlar om hur mänsklig kontakt, ansikte mot ansikte, ger oss ett längre, lyckligare och smartare liv.

Det dyker upp referenser till den ibland och en av poängerna är att de där halvnära, eller mer flyktiga kontakterna också är mycket viktiga för ens hälsa och välmående.

Det är nyttigt att byta några ord med busschauffören, vara stamgäst på sitt café, vara igenkänd i Konsum-kassan, veta namnet på den som driver kemtvätten, klackbaren och nyckelkopieringen i kvarteret intill. Helt enkelt att ha en som en liten by omkring sig.

Nu får vi jobba lite extra på det där. Familjen och kompisarna kan man ju ha telefonkontakt med. Men inte med Konsum-kassan. Jag har ingen lösning på detta, men jag ser till att gå mina dagliga promenader i delvis befolkade trakter, helt enkelt för att det är trevligt att se folk. Och har man tur kan det bli lite interaktion, på behörigt Corona-avstånd förstås.

Som i går när jag gick längs allén och ett gäng killar på andra sidan av den tomma gatan kickade boll mellan sig.

Plötsligt for bollen iväg över gatan rakt mot mig. Den kom så lägligt att jag kunde sparka till den med en ordentlig bredsida med min kraftiga promenadsko.

Bollen flög i en elegant båge tillbaka över gatan i famnen på en av killarna. Då satte de igång att applådera och jag gjorde en tack-bugning innan vi vinkade åt varandra och jag kunde fortsätta min promenad. Kändes som en liten höjdpunkt under dagen.

Det går ju inte att ta några selfies i en sådan situation och ingen annan tog någon bild heller. Så då får jag väl ägna dagens akvarell åt detta motiv. Jag vill gärna tro att det såg ut ungefär såhär.

Att jag är lite ovanligt långhårig beror på att det ju inte går för sig att gå till frissan nuförtiden.

Men så finns ju alla trevliga bloggar också som man kan besöka. Tack och lov för det! Kanske bloggandet går mot en renässans. Och det är också ett sätt att skapa sig en by, gärna global.

Publicerat i akvarell | Etiketter , , , , | 15 kommentarer

To go or not to go …

Postat den 27 mars, 2020 av Karin

Såhär års är det många som toklängtar till fjällen. Det förstår jag så innerligt väl. Men man kan inte få allt här i världen. Långsamt börjar det gå upp för de flesta att det inte bara handlar om den egna hälsan. Som i: ”Jag är inte orolig” ”Jag mår finfint” eller  ”Jag klarar mig alltid”, utan om hänsyn till andra. Och om hänsyn till en sjukvård som inte klarar en anstormning av utsocknes, särskilt inte om de, utöver att bryta benen i backarna och bli sjuka på vanliga sätt, dessutom också kan ha med sig coronavirus.

Folkhälsomyndigheten har som vanligt nyanserade råd. Om man lyssnar på vad de faktiskt säger, så är det inte så svårt att följa med. Om man har en egen eller hyrd stuga, om man köper med sig det man behöver så att man klarar sig utan att komma i kontakt med andra på orten och om man har egen transport och kan åka hem igen om någon i sällskapet blir sjuk, ja då är det OK att åka. Helst  för att åka längdspår, dock, eftersom liftar och liftköer är riskfaktorer. Om inte det upplägget fungerar, bör man tänka sig för ordentligt och helst avstå.

På skidorterna har gondolliftar och kabinbanor stängts, köerna till andra liftar regleras noga, restaurangerna planerar om, after ski är nedstängt. Men ändå … är det nödvändigt?

Akvarell nummer tio är en enkel snabbakvarell. Först duttar man på någon lämplig färg, sedan duschar man vatten med en blomspruta så att färgen rinner ut lite och drar med penseln där man vill ha längre skuggor. För att få lite struktur i skuggpartierna kan man trycka till med skrynkligt hushållspapper, medan färgen är fuktig. Sist målar man himlen och ser till att spara ut mycket vitt vid topparna.

Själv var jag lite fundersam om jag alls skulle åka till landet för ett tag sedan. Men sommardäcken bor där och jag hade också tid för en bilservice, som jag redan skjutit upp för länge. Det är bara ett bara timmars bilresa dit och övriga familjemedlemmar har goda möjligheter att undsätta, om det skulle behövas.

Det gick inte att få hemleverans av matvaror, men det gick att få en matkasse packad som jag kunde hämta upp i butiken. På bilverkstaden höll vi ordentligt Corona-avstånd. I övrig åkte jag bil till verandatrappen och höll mig hemma, bortsett från ensamma skogspromenader. Därmed hoppas jag uppfört mig som en ansvarskännande medborgare.

Uppdatering den 28 mars. Skistar ändrar sin policy om avbokningar. Klokt.

Publicerat i akvarell, Att måla, Att resa, Debatt, Livet | Etiketter , , , , , | 14 kommentarer

Om man byter perspektiv

Postat den 26 mars, 2020 av Karin

Såhär säger en av mina många rit-böcker, Bruce Robertsons Teckna och illustrera. Här handlar det om småbarn och en treåring bör väl räknas dit.

Den finns det såklart individuella skillnader och min treåring verkar ha lite avlångt ansikte, trots att han har väldigt runda kinder. Men hans kinder är liksom mest runda framåt.

Så, vad händer om jag byter perspektiv och avbildar honom mera från sidan? Typiskt för barn är ju att huvudet ser lite ovalt ut framifrån, men mera som ett klot från sidan.

Här är treåringen snett från sidan. Då fick han plötsligt ungefär rätt ålder.

Förra porträttet (i gårdagens inlägg) har jag gjort med hjälp av mjuk blyertspenna och akvarellfärg. Först en underskiss med penna, som kan suddas ut (inte suddas bort utan suddas omkring med lillfingret, till exempel) till skuggor där det behövs. Sedan akvarellfärg ovanpå det.

Dagens akvarell är en snabbskiss, med lös blyersteckning, inget skuggsudd, akvarellfärg direkt på skissen.

Och ja, händer är svårt!

Liksom ögon, förstås. Ett öga är lätt, men två likadana är knepigare. Här har jag tagit till Lerintricket, eller Zorntricket om man vill. Täckvitt.

Jag missade först det där lilla blänket i bortre ögat och då ser det konstigt ut. Så jag tog en liten, liten dutt med vit gouache och prickade dit. Det gör väldigt stor skillnad!

 

Publicerat i akvarell, Porträtt | Etiketter , , | 10 kommentarer