Cyklar har så olika personligheter. Lätta, snabba eller stabila och lite långsammare, vingliga eller välbalanserade, lättrampade eller beroende av en massa växlar. Ungefär som människor med andra ord.
Den här cykeln, som en gång var min farmors, har jag haft glädje av hela mitt cykelliv. Jag har vaga minnen av att jag satt där nertill i svängen och sparkade mig fram till backen för att susa ner i god fart. 
Det måste alltså ha varit från tiden före egen cykel, dvs i sexårsåldern. Nådde jag verkligen upp till styret då?
Nu har den i alla fall återupplivats från de nästan döda och den är lika trevlig att cykla på som alltid.
Med den cykeln har jag flytt från en björn, åkt ifrån åska och brutit ett revben, men revbenet var inte cykelns fel, verkligen inte.
Med den har jag också gjort många trevliga utflykter i södra Dalarna och jag är så nöjd med att den är farbar igen!
En anledning att jag känner lite extra starkt för just denna cykel är förstås att vi är födda på samma ställe.
Lite synd att behöva byta ut originaldelar som sadel och kedja, men helt nödvändigt.
Nu får ni i stället nöja er med en bild på nittioåtta av målningarna (den nittinionde låg på tork när jag tog bilden). De är i storlek ungefär A3 och några A2 och jag har ingen aning om vad jag ska göra med dem.
Sedan börjar örtkryddorna i det tillfälliga kryddlandet på balkongen protestera: Vi vill inte vara här längre!
Ja, sedan levde de förstås lyckliga i alla sina dagar!
Och så måste det förstås vara en bläckfisk, som ser lite rädd ut. Varför? Jo, för det kommer en haj, såklart. Bläckfisken försöker peka med en av sina alla armar så att fisken ska förstå att den bör simma åt andra hållet.
Trevlig midsommarannandag!
Fiskarfamiljen har jag för tillfället förlorat ur sikte. Men det är inget att oroa sig för, dom har det bra i sin båt och kommer nog att angöra en brygga innan kvällen.
