Fiskargubben, fiskarhustrun och barnbarnet har vänt hemåt, efter en snabb promenad på Södermalm. Dom behövde handla för hemresan, men riskgrupp som dom är kunde dom ju inte gå in i några affärer. Det löste sig dock smidigt när fiskarhustrun vinkade så intensivt till en av expediterna hos Matrebellen på Götgatsbacken att han kom ut och frågade vad det var. Hon lämnade inköpslistan till honom, efter en stund kom han ut med varorna och det var bara att betala kontant och knalla vidare.
Men det var alldeles för mycket folk i farten. Så när barnbarnet fått se en skymt av Globen gick dom ner till Söder Mälarstrand igen, hoppade ombord och startade resan hemåt.
Här är ytterligare ett motiv som jag återvänder till då och då. Här har jag glesat ut folkmängden så att det blir lagom. Vanligtvis är det ett myller av folk och en fors av cyklister utför backen.
Väl ombord råkade fiskarhustrun höra en efterlysning på radion.
”Tydligen är det några i våra hemtrakter som saknas”, sa hon till fiskargubben
”Undrar vilka det kan vara”, sa fiskargubben ”hörde du någon om vad för slags folk det skulle vara?”
”Nej, bara att några saknas och att det handlar om trakterna hemmavid.”
”Ja, ja, vi får väl veta när vi kommer hem.”
Sådär, då har fiskargubben, hans fru och barnbarnet Sofia installerat sig vid Söder Mälarstrand och första begivenheten blir enligt barnbarnets önskemål stadshuset.
Dessutom ligger ju bron inte åt Riddarfjärden, utan på saltsjösidan så till och med placeringen är fel.
Jag hade tänkt ta med båten där ute på Riddarfjärden, lite till höger, men jag hoppar nog över det. Dom har inte riktigt hunnit fram ännu. Det kanske gör bilden lite obalanserad, men om man tar med i beräkningen att det där (på bilden lilla) höga vita huset bortom Västerbron är en tidigare statsministerbostad, kanske det väger jämnt?
Det här är en annan, tidigare variant på samma motiv, som jag egentligen gillar bättre, men det kan ta några dagars experimenterande innan det lyckas med den här mer chansartade metoden.
Den här dagen har varit fylld av annat än akvarellmålande.
Så dagens akvarell får därför bli en bearbetning av ett välbekant motiv, Slusseneländet. Jag måste ju varna fiskargubben och hans besättning så att dom inte försöker slussa där när dom kommer fram till Stockholm. Slussenslussen är stängd. 
Det här är bara en bråkdel av utställningen, som fraktades till konsthallen på en lastbil som fick åka sju vändor. Det är mycket igenkänning på det där, måste jag erkänna, både för egen del och för min far.
Pappa samlade på allt som eventuellt kunde vara bra att ha. Boden fylldes vartefter med saker, fådda, hittade, och inropade på auktion. Besökare brukar undra vad den där konstiga balkongen på gaveln används till och samtalet kan låta ungefär så här:
Ja, nu får vi se hur det går för fiskargubben, fiskarhustrun och lilla barnbarnet.
