Det finns ett citat som brukar tillskrivas den moderna akvarellteknikens fader, Arne Isacsson:
”Att måla med olja är som att ha hund, men att måla med akvarell är som att ha katt.” Det ligger mycket i det. Med olja bestämmer man mer själv, kan planera och ändra sig om man vill. Oljan är helt enkelt ganska lydig. Samma gäller akryl. Med akvarell är det en helt annan sak. Den gör lite som den vill och kan hitta på både trevliga och otrevliga överraskningar. Varje färg har sin utpräglade personlighet, någon är extremt transparent, en annan lite opak, en lägger sig slätt och jämnt, en annan bildar blomningar och oväntade formationer. Det finns kantbitare, löpare och stainers, dvs sådana som färgar in pappret hårt och bestämt, medan andra går att lyfta bort, lite försiktigt. Kort sagt många viljor.
Med olja och akryl är det en helt annan sak. Inga överraskningar. Lagd färg ligger, liksom. Jag testade att måla med akrylfärg i helgen och det var till en början väldigt roligt att få bestämma allt själv. Och att jag kunde måla över och ändra när jag ombestämde mig. Akrylfärgen torkar fort och man kan måla över på nytt. Om man är påpasslig kan man testa att torka bort lite av ett färglager så att det som finns under tittar fram. Så har jag gjort på den här målningen.
Den här funderar jag på att fortsätta på. Eventuellt ska den där mörka ytan, mitt i bild, ljusas upp så att det ser ut som om skogsbranden (är det väl?) speglar sig i en vattenyta. Sånt är svårt i akvarell.
På den tredje dagen märkte jag att jag började bli lite otålig. När jag höll på med den här målningen, som till en början såg helt annorlunda ut, med mycket klarblått, utbrast jag: ”Men hjälp till lite då!” En akvarell kommer alltid med egna förslag som ger nya idéer och lösningar. Och med lite tur kan sådana ”happy accidents” ge riktigt lyckade resultatet. Med akrylen måste jag kämpa på själv och hitta på alla lösningar på egen hand. Det innebär ett annat sätt att tänka.
Så vad ska jag välja i fortsättningen, hund eller katt? Medgörlig och lydig akryl eller självständig, för att inte säga självsvåldig, akvarell? Jag skulle tro att växelbruk är det bästa. I stället för att riva sönder en besvärlig akvarell som man tröttnat på, kan man låta den torka och måla över med akryl. Det blir nog lite både och för min del i fortsättningen.
Uppdatering:
Och här är en hund- och kattbild från Brorsdottern som håller med om att både hund och katt är bäst.
Det är något konstigt med händerna. Vinkeln på den barska damens hand. Kanske också handens storlek i förhållande till mannens. Och ljuset på den förmodade mamman är på något sätt gråare.
I Farsta finns bra och gratis parkering, så det gick smidigt att ta sig dit med bil och leta upp läkarhuset i sin undanskymda vrå. Men där hade röntgenapparaten gått sönder, så det gick inte att röntga. ”Försök på Dalens sjukhus”, sa Farsta.
Facebook verkar ha bestämt sig för att begränsa mitt tittande. Det dyker ofta upp tomma rutor eller meddelanden att innehållet inte är tillgängligt.
Jodå, jag har snappat upp den fina japanska traditionen att värdesätta lagade föremål högt. Med den gamla lagningsmetoden kintsugi förgyller man sprickor i keramik och höjer värdet. Lappade lagade gamla textilier – boro – får status genom att de blivit så omskötta.
Äsch, nyårslöften är sååå 1900-tal, eller? Jo, på sätt och vis. Löften om att i år, i år minsann, då ska jag verkligen bli sund och spänstig och gärna smal! Eller bli en bättre människa i största allmänhet, få ordning gamla foton, läsa klart Släkten Thibault (av Roger Martin du Gard), alla åtta delarna.
Nej, jag tycker inte att allt var bättre förr, men jag vet att man var bra på att ta tillvara det som fanns. Man producerade inte lika mycket sopor som idag. Det kan ju vara ett nyårslöfte så gott som något: att minimera allt avfall. Allt från matsvinn till förpackningar.
Uppdatering och korrigering: ”Änglarna” upphittade och det visar sig att de är stjärngossar, inte änglar.
Utöver de svenska flaggvimplarna och IOGT-vimplarna brukade det också finnas långa girlanger med de nordiska flaggorna, vilket ledde till diskussioner om vilka färger som var finast. Vi brukade komma fram till att Ålands var finast och färggrannast.
Sedan blev det rätt granfritt när jag flyttade hemifrån och hamnade i lite olika utländer. Men när jag efter några år landade i USA blev frågan aktuell igen. Där rådde nog närmast grantvång och plastgran var en självklarhet. ”Men”, invände jag, ”jag skulle nog sakna grandoften …” Det var ju inget problem, enligt varuhusets granavdelning. Det finns ju grandoftspray! Jag var fortfarande tveksam och menade att det är lite onaturligt att den inte barrar. Döm om min förvåning när det visade sig finnas små plastpåsar med granbarr som man kunde strö under granen efter några dagar, för att skapa den rätta mellandagsstämningen. Nej, det blev ingen plastgran, utan en stackars snedväxt historia från det magra utbudet på torget.
Bilden är tagen på 1950-talet och jag skulle tro att citatet från min farbror är en polemik mot de kalhyggen som då började bli allt vanligare i Sverige. Hans metod är samma som Lübeckmodellen. Ett hållbart skogsbruk, där nya träd växer upp där de trivs, där det finns olika generationer och lite olika sorters träd, vilket gör skogen mer motståndskraftig mot rötsvamp, insektsangrepp och bränder. En del företrädare för skogsindustrin hävdar att det är en olönsam metod. Förespråkarna för ett varsammare skogsbruk menar att den nuvarande metoden med kalhyggen och nyplantering med monokulturer kan bli mycket känslig för olika angrepp. Lönsamheten bygger på att försäkringsbolagen (eller staten i extremfallen) går in med kompensation när skadan är skedd. I olika rapporter från bland andra skogsstyrelsen finns problemen beskrivna.
Ett typiskt i-landsproblem, skulle man ju kunna tycka. Men inte bara, för välisolerade fönster är klimatvänligt och usel kvalitet som måste slängas är dålig hushållning.
Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.
