Och bilen går bra …?

Postat den 18 augusti, 2022 av Karin

I över en veckas tid har jag kunna berätta för alla som frågat att bilen funkar finfint, rullar snällt och går som ett urverk. Tills i går kväll. När jag var nästan hemma kom ett meddelande upp på engelska (trots att min bil är fransk!) att jag borde laga motorn. Och så dök det upp en liten orange motorsymbol på instrumentbrädan.

Det var sent och jag såg inga röda utropstecken eller andra varningar någon stans och jag tänkte att det nog skulle dyka upp strängare varningar om det var något riktigt allvarligt. Så jag ställde bilen i garaget.

Idag har jag ägnat mig åt telefonköer till försäkringsbolag och bilverkstäder.

Ibland har jag kopplats helt bortitok och då blir det konstiga samtal och jag får veta att: ”Vår svarsrobot är lite korkad, förstår du. Vi ber om ursäkt för det!” Men även när jag kopplats rätt (efter minst tre försök) har det känts lite som om jag hängt med Alice i Underlandet på en tripp.

”Kan jag köra bilen till verkstaden, eller ska jag fixa bärgning”, undrade jag.
”Det måste du känna efter hur det känns”, blev svaret. ”Om du känner dig osäker kanske du ska ta bärgning.”

Herregudrun i så fall skulle jag nog behöva bo på en bärgningsbil med min känsliga franska bil. Jag känner mig alltid lite osäker på den.

Dags att koppla in ett hjälpsamt och resursrikt gäng som brorsan (Skogsgurra, i tacksamt minne bevarad) tipsat mig om. En grupp som han brukade rådslå med om ganska avancerade problem, men som också förbarmar sig över ”Skogsgurras syrra” när jag kommer med simpla tekniska frågor. Snabba är dom också. Jag fick omedelbart lugnande besked om att det går bra att köra till verkstaden.

Så, om en liten vecka är det dags igen för min bortskämda bil att bli ompysslad, hoppas jag. Men man kan aldrig veta. Den ska till bilfirman med den där korkade svarsroboten, som först skickade mig  till någon som ville sälja en ny bil till mig, sedan till någon annan som trodde att jag ville sälja min bil genom dem.

Undrar om jag inte bör följa med bilen in till doktorn.

Publicerat i kaoskordinator, När det skiter sig, otur, Vardagsedge | Etiketter , | 15 kommentarer

Den lilla bilen till himlen flög …

Postat den 9 augusti, 2022 av Karin

Nej, bilen flög inte riktigt till himlen, men visst känns det lite ängsligt när ens bil hivas upp, högt upp på flaket på en bärgningsbil! Och jag som glömde fotografera. Snopet, för det var en väldans stor och fin bärgningsbil.

I stället har jag letat upp en bild (för en bild måste ju inlägget ha) från en bärgning, för många år sedan. Den lilla flickan på bilden är mamma till bebisen i förra inslaget.

Den här gången hände inget dramatiskt alls. Jag backade ut från parkeringen vid mataffären, la i framåtväxeln och körde tre meter. Då lade motorn av. ”Dumheter!” sa jag och startade den igen. Den gick igång som den ska, motorn spann några sekunder, sedan ruskade den liksom på sig och la av. Igen. Och igen. Det fanns bensin, startmotorn funkade finfint, bilen är relativt nyservad (6 maj) och det hela är obegripligt. Bilbärgaren kliade sig i huvudet och sa att det kanske trots allt är ont om bensin. Det kan vara fel på bensinmätaren. Så han skjutsade bilen och mig till närmaste mack och jag fyllde på en slurk. Det hjälpte i tolv sekunder, sedan var det samma sak igen. Nu är den på verkstad och där kliar man sig också i huvudet.

Suck! Strandsatt utan snus försmäktar jag nu i ett trevligt hus på landet med tillgång till cykel och med dottern med familj i grannhuset. Det kunde ha varit värre!

Publicerat i Livet, När det skiter sig, otur | Etiketter , , | 23 kommentarer

Grattad

Postat den 3 augusti, 2022 av Karin

I fredags fick jag ett barnbarn till, nummer sju i ordningen och eventuellt det sista. Men det vet man nu aldrig. Allt gick bra. Dottern och mågen åkte de drygt sju milen till BB i Falun på torsdagen för en koll. Eftersom de två tidigare barnen i den familjen tagit god tid på sig (30 – 48 timmar) tänkte föräldrarna att de skulle åka hem igen på eftermiddagen. Men på BB tyckte de att det var lika bra att de stannade över natten och det var ju tur, för i tretiden satte det igång och halv åtta på morgonen var sjuan född.

Vi satte upp ballonger på verandan inför hemkomsten och nykomlingens storasyster gjorde grattiskort till sin mamma och sin nya lillebror. Hon tyckte att jag också borde gratuleras, så det blev ett kort till mig med.

Uppmärksamma medmänniskor i trakten hade dels noterat att dottern snart skulle ha barn, dels upptäckt ballongerna på verandan, så när jag var och handlade möttes jag av många grattis i affären. Social kontroll av bästa slag!

Med två barn tidigare i familjen tänker man ju att allt som behövs finns på plats, men visst kan det bli aktuellt med kompletteringar. En barnvagn som baxades ut ur boden hade tjänstgjort som hem för några möss och verkade ha passerat sitt bäst-före-datum. Så jag tog en vända till ett pågående loppis i närområdet och hittade både barnvagn och en liten baby-lift, precis lagom för en nyfödd.

Nu tävlar nykomlingens storasyster och storebror om att få hålla sin lillebror. Han verkar gilla lite stoj omkring sig och pappan konstaterar: ”Han har ju hört er kivas och hojta hela tiden i magen, så han känner sig hemma med det!”

Lite fundersam ser han allt ut. Men väldigt fin!

Publicerat i Livet | Etiketter , | 21 kommentarer

Klotgrillprojektet och dess följdverkningar

Postat den 20 juli, 2022 av Karin

Jag har ju utlovat en rapport om min benlösa klotgrills vidare öden. Klotgrillen ingår i min sommarprojektsamling och så här kan man göra om man råkar ha ett huvudlöst symaskins-underrede till hands:

Man tar ett par kättingar som klotet kan vila på och på dem lägger man något runt som är lagom stort för klotgrillens runda buk. I det här fallet fick det bli ett gammalt mått för runda knäckebrödskakor. (Jag har fler sådana, om jag skulle få lust att baka knäckebröd.)

Jag funderar på att säkra den runda ringen med ståltråd. Sedan är det bara att sätta dit klotgrillen och grilla!

Jag hittade en stor rund järnskiva i boden och tänkte att den passar fint under grillen, som någon slags extra säkerhetsanordning.

Sen tog jag itu med nästa projekt, en bordsskiva till en gammal gjutjärnsfot.

På loppis hittade jag en sån där snurrmojäng, med två skivor, som man kan ha på matbordet och snurra på den övre, för att skicka runt kryddor eller såser eller nåt. Jag skruvade loss den övre skivan som passade rätt bra som bordsskiva till gjutjärnsfoten. Här är den grundmålad. Planen är att försöka måla den så att den ser ut som en marmorskiva.

Men när jag skulle skruva fast träskivan var det något som verkade bekant med de där fyra skruvhålen i själva foten. Precis samma fyra hål, med samma avstånd, finns ju på den runda järnskivan under symaskinsfoten!

Och visst, det är järnskivan som är järnfotens bordsskiva! Lite rostborttagning och kärlek bara …

Jahapp. Då återstår att leta upp en ny lämplig fot till den där träskivan. Alternativt skruva ihop den igen med den andra skivan och använda som serveringsnurra. Jag vet dock av tidigare erfarenhet, från restauranger som använder snurrskivor, att barn (med dålig koll på hur centrifugalkraften fungerar) kan tycka att det är VÄLDIGT kul att sätta snurr på sådana. Så det får nog bli ett litet bord i stället.

Publicerat i Planering, renovering | Etiketter , , | 25 kommentarer

Långa barr: tall …

Postat den 14 juli, 2022 av Karin

Och så var det skogvaktaren som hade en fusklapp i sin skrivbordslåda:

Långa barr: tall 
Korta barr: gran

Själv kan jag skilja på gran och tall och jag vet hur en björk ser ut. Ek, ask och al likaså. Och asp, förstås: ”Aspen darrar i vindens musik och kan omöjligt hålla sig still. Den darrar för Jönköpings tändsticksfabrik och det det har den orsak till.” Men när det gäller de ogenomträngliga massorna med almsly och liknande är mina kunskaper bristfälliga. Jag försöker hålla tillbaka växtligheten så gott det går. Eftersom jag tycker det är jobbigt (och kontraproduktivt) att hugga ner almbuskagen, försöker jag håll dem kort. Klipper in och klipper ner. Och visar det sig, det är precis vad man ska göra om en av de där buskarna visar sig vara hasselnöt i stället!

Här har vi hassel till vänster och alm till höger. Det går ju någorlunda lätt att skilja dem åt när man granskar dem så här. Men de kraftiga lövmassorna är svårare att genomskåda.

Men syrran upptäckte små hasselnötskart häromdagen, under bladmassorna på en buske nära uppfartsvägen till mitt hus. Det ska bli spännande att se om det blir något ätligt av dem till hösten.

När hon kollade upp hur man bäst sköter en hasselbuske visade det sig att min slybekämpning har varit helt rätt. Klippa ner och klippa in, regelbundet. Sedan kan det vara så att hasselbusken gärna vill ha ett par varma år på sig innan den bestämmer sig för att det är dags att föröka sig. Som nu.

Här har vi almbuskage till vänster och hassel till höger. Eller var det kanske tvärtom?

Publicerat i Att odla, Trädgård, Tur | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Sommaren är den tid på året då …

Postat den 9 juli, 2022 av Karin

Min bror Gunnar, aka Skogsgurra (som tyvärr inte finns bland oss längre), brukade säga att sommaren är den tid på året då det som inte blev gjort i fjol inte blir gjort i år heller. Det ligger mycket i det och jag tror han har rätt, om man ser till helheten. Men ett och annat blir trots allt gjort och bland slår jag mig själv med häpnad.

Det fanns en gång en sittplats med en soffa och några stolar under balkongen. Mina föräldrar satt gärna där i skuggan under varma sommardagar. Då brukade de sätta en lapp på dörren på framsidan med texten: ”Vi är bakom”.

Med tiden tog dock jasminbusken över nästan hela platsen och vresrossnår fyllde i  tomrummen. Det blev ett ogenomtränglig buskage på den gamla platsen. Och nu borde jag förstås ha haft en bild på det, men det har jag inte. Bara en ganska ointressant bild på en av de där tio – tolv kärrorna med kvistar och grenar som jag forslade bort.

När jag klippt mig genom det som kändes som en törnrosahäck hittade jag en brädhög som såg riktigt sorglig ut. Jag hämtade en kärra för att köra skräpet till kasen som jag ska elda upp när väderleken tillåter. Men när jag försökte få ordning på brädorna insåg jag att de satt ihop och kanske kunde räddas till en sån där fin (och dyr) trädgårdssoffa som man kan köpa i butiken på Gysinge byggnadsvård.

Här är brädhögen på väg att bli en soffa igen. Någorlunda renskrubbad, trasiga bitar är utbytta, en ny strategisk tvärslå är på plats, lite limjobb återstår där tvingen sitter.

Och så här ser den ut idag, när den är tillbaka på sin plats under balkongen. Det är inte klokt vad nöjd man känner sig efter att ha slutfört den här sortens projekt!

Publicerat i Miljö, renovering, Trädgård | Etiketter , , | 11 kommentarer

Jag tog mig ett återfall …

Postat den 4 juli, 2022 av Karin

Jag brukar ju säga att jag är återfallsnybörjare när det gäller akvarellmålandet, men inser att jag efter ungefär sex års sporadiskt akvarellmålande borde hitta någon annan definition på det jag gör. Iblandmålare, eller sällanmålare, till exempel. Det är mest när jag går på kurser som jag kommer mig för att måla och nu var det dags igen: fem dagar i Malingsbo med den polska akvarellisten Michał Jasiewicz som lärare.

Ny lärare, nya metoder. Det är då jag känner mig som nybörjare. Michał målar helt annorlunda än jag är van: kraftigare, mer täckande färger och mycket vitt! Puristerna i akvarellvärlden anser ju att det bara är det vita pappret som gills som vitt och att blanda i vit färg anses (eller har ansetts) som lite suspekt. Så då är det ju kul att få gå loss med precis hur mycket vit färg man vill!

Här är ganska mycket utsparat vitt, men stolpar och snöeffekter lite här och där har jag duttat dit i efterhand med vit färg.

Vit färg på master och smådetaljer på båtarna.

Akvarellcentret i Malingsbo ligger vid en fin sjö och det finns gott om motiv i närområdet. Här en liten snabbskiss från verandan. Det skulle varit tallar, men blev någon sorts lövträd.

Där finns ett motiv som jag misslyckats med förr och trots att jag lovat mig själv att inte måla det igen, trillade jag dit på nytt. Här är årets version av den fina paviljongen nere vid stranden. Den gör sig mycket bättre i verkligheten än på mina målningar. Här är det nog bara flaggstången som är målad med vitt. Överst i flaggstången vajade den ukrainska flaggan, för att de som jobbade i köket skulle känna sig lite mer hemmastadda. De har återkommit år efter år, för att laga mat på kurserna, så även i år.

Här är en målning som bara har några små duttar vitt. Michał döpte den till ”Den galne trädgårdsmästarens trädgård”.

Och så ett riktigt svårt motiv från Valencia. Det märks att läraren också är arkitektutbildad och gillar motiv med hus och gatubilder.

Det blir mer skissande än jag är van vid (och som jag nog egentligen inte har tålamod till). Men lite kul att pröva på i alla fall.

Och vad tog jag med mig från denna kurs, om jag försöker summera? Kanske en ökad uppmärksamhet på att det är bra att hålla ihop motivet färg- och valörmässigt? Med en beige himmel funkar det bäst med en beige gata längst ner så att det blir lite enhetligt.

Publicerat i akvarell, Arkitektur, Att rita, färg, Planering, teknikövning, Träning | Etiketter , | 16 kommentarer

Midsommarfrid!

Postat den 24 juni, 2022 av Karin

Under 2020 arrangerade Svenska Botaniska Föreningen en omröstning om Sveriges nationalblomma. Liten blåklocka, Campanula rotundifolia, vann.

Och visst är den förtjusande, den lilla blåklockan, med sina tunna fina lätt rundade klockor. Gullig!

Det gladde mig mycket att det blev blåklockan som vann. För att den är trevlig, såklart, men mest för att det avgör den  den urgamla kampen mellan ängsklockan och blåklockan om vilken som är Dalarnas landskapsblomma. Inte kan blåklockan förväntas vara både nationalblomma och landskapsblomma samtidigt. Därmed biläggs gamla strider och hetsiga midsommardiskussioner om vilken blomma som egentligen är Dalarnas landskapsblomma.

Ängsklockan är min favorit. Graciös och elegant. Campanula patula. Campanula för ”klocka” och patula för ”vid” eftersom den öppnar sig.

Trevlig midsommar!

Publicerat i Debatt, Midsommar, Natur, Tävling | Etiketter , , | 12 kommentarer

Jag är osams med min dörrmiljö

Postat den 8 juni, 2022 av Karin

Dörrmiljön …

Vi har fått porttelefon, vilket innebär att man öppnar med sin mobil när någon vill in i porten nere i gatuplanet.

I reklambroschyrerna får jag veta att ”porttelefonen är en del av dörrmiljön” vilket får mig att se på den gamla skavda ytterporten med nya ögon.

Jag har dock sällan stött på en sån porttelefon som fungerar. När jag hälsar på hos vänner och bekanta med den sortens porttelefon brukar den vanligaste lösningen bli: ”Äsch, jag kommer ner och öppnar!” När man ska skrolla fram namnet på den man söker för att bli insläppt, är det dessutom ofta rätt svårläst; matt och skavd plast gör att man inte ser texten så bra. Då kan det hända att man ringer på fel namn. I värsta fall svarar då en sömndrucken röst som förklarar att klockan är tre på natten i Brasilien och ”ge fan i att ringa mig så här dags!”

Lägger man därtill möjligheterna att busringa på porttelefonen är jag sammantaget lite skeptisk till dessa nymodigheter. Men eftersom jag också har en ip-telefon tänkte jag att det vore fiffigt att koppla porttelefonen dit i stället för till mobilen. Ifall jag ska åka till Brasilien, eller så. Men porttelefonen vill inte ha med min ip-telefon att göra. Det funkar inte.

Jamen då vidarekopplar jag väl ip-telefonen till mobilen, dårå. Tänkte jag och gick ut på gatan för att träna på att öppna med mobilen. Det funkade inte heller. Och eftersom det gamla kodlåset är borttaget fanns det bara ett annat sätt att komma in genom porten, med nyckeln. Den hade jag inte tagit med mig, så jag var helt enkelt utelåst. I sådana lägen är det bra att ha barnen inom promenadavstånd, eftersom de har extranycklar både till min port och lägenhet!

Publicerat i bostad, När det skiter sig, otur, Planering | Etiketter , , , | 22 kommentarer

Otänkbart, därför omöjligt

Postat den 23 maj, 2022 av Karin

”Den allmänna åsikten var att fyrtiotre år av fred och framsteg hade gjort ett krig mellan de utvecklade västerländska industrinationerna otänkbart, därför omöjligt. De moderna vapnens destruktionspotential, de kapitalistiska ekonomiernas ömsesidiga beroende och solidariteten hos Europas arbetarklass, förkroppsligad i Socialistinternationalens mer än fyra miljoner medlemmar, hade gjort militära konfrontationer föråldrade.”

Så skriver Ernst Pawel i sin biografi  Franz Kafta  – ett liv. Den är mer än en biografi, eftersom den också ger en kunnig skildring av politik och samhälle i Europa, särskilt Tjeckoslovakien, Österrike-Ungern och Tyskland.

Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand mördas den 28 juni 1914 av en serbisk nationalist. Österrike-Ungern, som ville få slut på serbiskt inflytande i Bosnien (och gärna ville provocera fram ett krig) utformade ett ultimatum med en kravlista som var omöjlig för Serbien att acceptera. Det fungerade. Serbien vägrade gå med på villkoren och Österrike kunde förklara krig.

Kafka verkar inte ha trott på något med omfattande krig. Möjligen ytterligare ett Balkankrig. Kafkas vän Max Brod skildrar stämningen i den krets Kafka tillhörde i Prag: ”Vi var helt enkelt enfaldiga … inte ens pacifister, eftersom pacifism åtminstone förutsätter en föreställning om att det finns något som heter krig och ett behov av att bekämpa det.”

För Österrikes det gick det inte så bra. De led ett förnedrande nederlag mot Serbien. Pawel skriver: ”Långt ifrån att röka ut ’terroristtillhållet’ drevs österrikarna i stället tillbaka, med stora förluster längs hela stridslinjen.” Kriget hade utvidgats österut och även där gick det riktigt dåligt.  ”Tidigt i september ansåg den österrikiske generalen Staff att det var dags för en första krigskommuniké, ett mästerverk av förljugenhet och bluff. De österrikare som levde i tron att deras arméer marscherade rakt mot Moskva fick nu veta att ’Lvov är fortfarande i våra händer'”

Jag måste erkänna att min reaktion när Ryssland startade sitt anfallskrig mot Ukraina var lite som Max Brods, totalt oförstående: Det är ju otänkbart, hur är det ens möjligt att det får ske? When will they ever learn?

Kanske kan vi slippa utvidgade konflikter i Europa denna gång.

Den här bloggen är ju inte särskilt bra på omvärldsbevakning och lite slumpartad när det gäller rapportering om viktiga händelser i landet och internationellt. Men det kan kanske ändå vara på plats att notera att Sverige lämnade in en ansökan om medlemskap i Nato den 18 maj i år. Och att Turkiet sätter sig på tvären.

Publicerat i Böcker, Debatt, historia, Planering, Politik | Etiketter , , , | 8 kommentarer