Vår kulturminister skyggar för ordet kultur. På sätt och vis innebär det att hon vårdar ett kulturarv på högerkanten. När förslaget till 1974 års kulturpolitik behandlades i riksdagen lär dåvarande högerledaren Gösta Boman ha sagt – med avsky – att det var som att titta ner i en burk med krälande maskar. (En olyckligt vald metafor, kan man tycka, för en person som gillade att meta.)
Det får mig att tänka på en bekant som tyckte att ”pengar ska man inte tala om, det ska man bara ha”. Kultur ska man bara ha. Eller som en engelsman sade när jag försökte förklara den svenska kulturpolitiken: ”Cultural politics? Oh dear. We tend to regard those as a dirty words.” På min fråga om han kunde föreslå några anständiga ord i stället svarade han: ”Well, if you need to mention it at all, you should rather talk about the arts.”
Kulturpolitik handlar om att vi gemensamt måste finansiera goda förutsättningar för skapande verksamheter om vi vill ha ett mångsidigt och fritt fält för kreativa idéer och uttryck. Det handlar om att medge att det blir ett mycket torftigt utbud om teater, operaföreställningar och konserter ska finansieras enbart med biljettintäkter. Det handlar om insikten att 
företagssponsring är en begränsad och nyckfull finansieringsform.
Tidningen City frågade illustratören och serietecknaren Liv Strömquist för ett tag sedan, vad hon anser om att kulturministern tycker att ordet ”kultur” har en negativ klang. Lena Adelsohn-Liljeroth menade att vi borde använda ordet ”underhållning” i stället, som låter trevligare. Strömquist svarar:
”Jag tycker att namnet Lena Adelsohn-Liljeroth har en väldigt negativ klang och föreslår att hon döps om till Blubby.”
