Karin Englund

Fan på väggen

”Nu ska vi inte måla fan på väggen” fick jag höra i min barndom, troligen till leda. För en dag kunde jag inte stå emot, utan gjorde just det. Jag minns fortfarande hur svårt jag hade det med placering av horn och öron i förhållande till varandra. Det har jag fortfarande, men jag tror att slutresultatet var något i den här stilen.

Svordomar väcker minnen och känslor. Jag får en hel del kommentarer på gårdagens inlägg, ”off pist” så att säga. Och frågan om jag är ”för eller emot?” Klart jag är för. Men det är verkligen en stark krydda som man får använda sparsamt och med finess.

Och laddade med kraft är de ju, svordomarna. Det verkar som om alla svär på sitt modersmål när det är riktigt allvar. Själv behövde jag knappast höja rösten när barnen var små och situationen krävde någon form av vuxen tillrättavisning. Jag gled omedvetet över till bergslagsmål och det räckte för att de skulle inse att jag var på väg att tappa tålamodet.

Jag undrar om vissa språk är bättre lämpade för svordomar. ”Det tar bättre på finska”, berättade någon. Om man är finskspråkig i botten borde det vara så. Men om man har svenska som första språk och talar finska bra – vilka svordomar är då bäst?

Och så har jag fått en påminnelse om ytterligare ett missuppfattat uttryck från barndomen: ”Så det så!” Både brorsan och jag var övertygade om att det var en svordom. Inte så konstigt, egentligen. Det brukar ju vara avslutningen på en harang med innebörden: ”Du har ingen aning om vad du talar om men det har jag och nu när jag sagt vad jag vet om saken är det onödigt att du tillägger något.” Kort paus och så den definitiva diskussionsdödaren: ”Så det så!” Visst är det, om inte en svordom, i alla fall rätt trist?

Det är länge sedan man ansåg att Gud kunde bli på dåligt humör eller att hans underjordiska kollega skulle piggna till av att höra sitt namn. Idag handlar svordomsdebatten mer om stil och att det kan bli torftigt att svära i alla lägen i stället för att försöka formulera sig mer precist.

Svenska Dagbladet har just nu en intressant artikelserie om detta svavelosande ämne. Överraskande nog finns några av de strängaste reglerna mot svordomar inom sporten. Det kan man ju inte tro, men inom Stockholms fotbollförbund blir det rött kort direkt för ”könsord och uttryck av sexuell karaktär”. Inte ens när man missar målet är det okej med ett besviket ”Djävlars!” Då blir det gult kort. Eller rött om det är riktat till en med- eller motspelare.

På Språkrådet citerar man språklagen om att språket ska vara ”vårdat, enkelt och begripligt”. Nu när myndigheterna börjat använda olika sociala media uppstår problem framförallt med ”vårdat”. Myndigheterna har helt enkelt ansvar för att se till att inlägg från upprörda medborgare rensas från svordomar.

Men eftersom svordomarna faktiskt finns i vårt ordförråd tycker jag inte att man helt ska räkna bort dem. Rätt använda kan de fungera som effektiva förstärkningsord. Om man är grov i mun med tillräcklig finess, må det väl vara ursäktat.

Dorothy Parker med nyborstade tänder

En person som jag beundrar på detta område är Dorothy Parker som enligt egen utsago började sin dag med att ”borsta tänderna och vässa tungan”.

När hennes förläggare tjatade på henne om ett försenat manus, medan hon var på bröllopsresa, svarade hon avvärjande och avväpnande i ett telegram: ” Too fucking busy and vice versa”. Det tog ett tag innan polletten ramlade ner för mig. Eftersom det var hennes bröllopsresa, tycker jag att det var riktigt fyndigt, det där ”vice versa”.

Men det går naturligtvis också bra att hitta på egna svärord, eller använda Kapten Haddoks rikhaltiga flora, där ”Riv mina råsegel” är min favorit.

Själv använde jag bara två svärord som barn, mycket diskret, eftersom jag visste att det inte var lämpligt. Det händer att de slinker ur mig än idag, trots att det är länge sedan jag insåg att jag måste ha fått något om bakfoten. Mitt mildaste svärord var ”skyffelen”. När jag var riktigt arg drog jag till med ”gavelen”.

Även Urban dictionary har gjort en lista över populära urbana nyord och uttryck från 2010. Jag har ingen aning om hur de valts ut. Kanske någon form av läsaromröstning? Överst hittar man det svåröversatta ”gate rape”, för närgångna säkerhetsundersökningar och nakenscanning vid incheckningen på flygplatser.

Tvåa på listan över flitigt använda nya uttryck kommer ”Det sa BP också”, som i:

Lämna inte pumparna obevakade. Du ansvarar för spill

”Det kommer att ta mig hela dagen att städa upp den här röran.”

”Det sa BP också.”

Eller:

”I dag betalar jag – the sky is the limit”

”Det sa BP också.”

Själv skulle jag nog snarare ha röstat på ett ord som ”Kitchenheimer”. Ni vet, när man går ut i köket för att göra/hämta något och så står man där och undrar man vad det var man skulle göra. Det är ingen ålderskrämpa, om ni trodde det. Jag har sett det hos personer redan i ganska tidiga år, kanske oftast hos tonåringar.

Ett annat användbart uttryck är ”resolution rush”, dvs trängseln på gymmet strax efter nyår då alla nyårslöften – New Year resolutions – ska infrias. Men framåt mitten av februari ska det väl ha lugnat ner sig lite. Då, kanske, det kan vara läge att börja fundera på att eventuellt bättra på formen.