Sport- och kulturjournalister kanske ska byta jobb?

Kicki påminde mig (apropå sport- och kulturjournalistik) om Frans G. Bengtssons berättelse om fotbollsreferenten som fick rycka in som teaterrecensent, eftersom den ordinarie teaterkritikern var skottskadad. Historien utspelar sig nämligen i Chicago.

Sportreportern hade bara haft tid för fotboll i sitt unga liv; han visste absolut ingenting om teater och hade aldrig hört talas om den där spelaren Othello, som uppdraget gällde.

Han blev dock rätt tagen av det han såg och tyckte att idén med en svart spelare var lika originell, som lyckad. En vältalig och kraftfull person, inte olik boxaren Jack Johnson som besegrade Jeffries i Nevada 1910.

Det blev en livfull skildring av dramat. ”Othellos åkallan av alla djävlar i sorgen över sin förhastade framfart mot sin stackars gemål var den mest anmärkningsvärda språkliga prestation recensenten för sin del någonsin hört, vare sig bland fotbollspublik eller annorstädes”.

Läsarna anmodas särskilt att lägga den lovande författarens namn på minnet: Shakespeare.

Tack till Frans G. Bengtsson-sällskapets litterärt och tekniskt välutrustade medlem som på nolltid skaffade fram texten!

Teaterrecensionen blev en stor succé. De teaterinsatta gillade den fräscha vinkeln och de teaterokunniga förstod för en gångs skull vad det handlade om. Den mycket uppslagsrika berättelsen mynnar (tror jag) ut i ett förslag som vår kulturminister bör gilla: Nu när författare inte längre är en sällsynthet bör kritikerna tänka sig noga för och inte vara för negativa. Relativa omdömen är mycket användbara: ”Utan tvivel är denna bok den mest betydelsefulla i denna författares alstring.” Det är också bra att påpeka att författaren befinner sig i en utvecklingsperiod. Då slipper vi allt det där tråkiga, snåriga och negativa som skrämmer bort publik och sponsorer.

Allra bäst vore väl helt enkelt om sportjournalisterna och kulturskribenterna bytte jobb.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker | 3 kommentarer

Entusiasmerande, lättbegriplig och inbjudande

Under rubriken Kulturministerns rädsla för kultur sammanfattas några artiklar och inlägg om hennes uttalande att kulturjournalister skrämmer bort sponsorer från kulturområdet. Hon menar att sporten får sina sponsorsbidrag bland annat tack vare att sportjournalistiken, till skillnad från kulturjournalistiken, är entusiasmerande, lättbegriplig, publiktillvänd och inbjudande.

Undrar vilka sportsidor hon brukar läsa?

Efter det famösa uttalandet beslöt jag mig för att se hur det är med sportsidornas lättillgänglighet. Jag är inte särskilt sportintresserad (fotbolls-VM-nivå, oavsett om Sverige deltar eller ej), men har verkligen försökt förstå vad det handlar om på sidorna. I alltför många fall går det inte ens att lista ut vilken sport det är frågan om, om man inte känner till personerna som är inblandade.

Skridskor på fötterna och böjda klubbor=bandy

Årstiden kan ju ge vissa ledtrådar, men när jag hade läst en lång artikel som verkade handla om ishockey dök den här frågan upp: ”Håller sporten på att förvandlas i riktning mot ishockeyn?” Hmmm, inte ishockey alltså. Men på bilden har de skridskor på sig. Och klubbor i händerna – men kolla, är inte den där klubban lite böjd? Aha, bandy! En artikel strax intill handlar kanske om samma sport, men säker kan man inte vara. Inte ett ord om bandy; inte om någon annan sport heller.

Kultursidorna kan väl vara kryptiska emellanåt, men de brukar vanligtvis ge en rätt hyfsad bild av vad som finns på scener, biodukar och bokhandelsdiskar. Och det framgår tydligt vilken gren det handlar om. FILM står det överst och BARNBÖCKER, TEATER eller MUSIK.

Så är det inte inom sportjournalistiken. ALLSVENSKAN står det visserligen som rubrik, men det är ju verkligen lite allmänt. Det låter i mina öron som fotboll och inget i artikeln motsäger det, men inget bekräftar det heller. SKADESMÄLLEN handlar om Lance Ward, och det är bara fem dagar kvar till transferfönstrets stängning, och Ward går bort och Fasth har gjort sig illa och HV71 är inte någon farlig sjukdom, men ligger risigt till ändå.

Publiktillvänt? Entusiasmerande? Lättbegripligt? Nej, verkligen inte och ändå strömmar sponsorerna till.


Publicerat i Att läsa, Ord | 2 kommentarer

Ännu högre kawaii-faktor

Kawaii-Kitty genererar e-postkommentarer. Någon vill köpa Hello Kitty-bensin. Någon annan påpekar att den nog snarare är motorolja än bensin och jag är beredd att hålla med om det. Ytterligare någon menar att kawaii-faktorn på den bild jag visade i går är ganska måttlig och skickar några högoktaniga kawaii-bilder, som denna med Mycket Hög Kawaii-faktor.

Men vad är detta? Ser Kitty lite sur ut på bilden? Det ingår inte i hennes framtoning. Hon har ju inte ens någon mun att se sur ut med. Hon har inget uttryck alls. Hon uttrycker alltid det du vill att hon ska uttrycka. Och mycket riktigt. Om man kollar lite närmare är det bara någon hjärtformad pryl som hon håller i som gör att det ser ut som en sur mun på bilden. Men i själva verket är hon lika med på noterna som alltid.

Det kan faktiskt bli lite för mycket, till och med för en och annan Kitty-anhängare, här utanför Kawaii Paradise i Tokyo.

Publicerat i Livet | Kommentarer inaktiverade för Ännu högre kawaii-faktor

Hello Kitty!

Hello Kitty-bensin

Månadens svenska nyord i januari är enligt Språkrådet ”kawaii”. Jag har sett det i popkultursammanhang, men bara hört det användas i samtal en gång, helt nyligen. Två tonårstjejer stod med huvudena tätt ihop på bussen och tittade på något i en iPhone: ”Men åh jag dör, så otroligt kawaii!” ”Eller hur, värsta kawaii-grejen!”

Kawaii betyder gulligt. Det är ett japanskt kulturfenomen och en jätteindustri, med Hello Kitty som främsta symbol och alla hennes vänner förstås.

Detta är Kitty och hennes kompisar. En bild med mycket hög kawaii-faktor, om jag förstått rätt. Hello Kitty är jag redan lite bekant med av ren självbevarelsedrift. Katt som katt, tänkte jag först och kallade Kittys tvillingsyster Mimmy för Kitty. En femåring som jag träffar rätt ofta tyckte det var obildat, så nu jag har läst på. Fast jag råkade ändå kalla Kittys katt för Kitty. ”Men det är ju Kittys KATT!” Båda är med på bilden, Kitty med röd rosett och katten Kittys katt med rosa rosett. Hänger ni med?

Tillverkare av såväl kommersiella som mer hemslöjdsbetonade Kittyprodukter verkar ha en outtömlig fantasi. En som har fått nog av Kitty, publicerar då och då rapporter från sitt ”Hello Kitty Hell” . Senaste inlägget visar en portion Hello Kitty-äggröra med kommentaren att detta inte är något som en normalt funtad person vill vakna till.

Hello Kitty-bensinen längst upp kommer från samma plats och där kan man också få en förvarning om hur det kan bli under vinterolympiaden i Ryssland 2014.

Publicerat i Ord | 3 kommentarer

Vitaminkick

Folk är så glada i annonserna. Och då tänker jag inte på alla dessa avundsvärda seniorer vars pension räcker till golfrundor, flyglektioner, utlandsresor och skärgårdsvistelser.

Folk är glada över så lite. Ofta slås man av skillnaden mellan produkternas måttligt glädjebringande förmåga och annonsens bild av fullkomlig lycka. Edith Zimmerman har gjort en liten bildserie på temat: Women laughing alone with sallad. Effekten blir rätt komisk. Plötsligt skrattade jag i kapp med alla de lyckliga kvinnorna som äter sallad. (Hittad på bloggen Besattheten)

Det kan vara svårt att förstå varför personerna är så glada om man bara ser bilden. Hon här intill, till exempel:

1. Ser hon fram mot kvällens grillfest i trädgården?

2. Har hon just köpt huset av en förtroendeingivande mäklare?

3. Är det dags att måla om huset?

Tips: Resten av familjen är lika glad.

Och varför är de här personerna är så glada? För att:

1. De ska åka på kärleksresa till Maldiverna.

2. De har tecknat en pensionsförsäkring.

3. De har bytt värmepanna.

Tips: Han har badrock på sig.

Och hur är det med den här lilla killen:

1. Har han fått ett roligt badskum?

2. Har han kissat i badkaret?

3. Har hans föräldrar satt in ett takfönster?

Tips: …nej, jag går bet. Finns nog inget som kan leda tankarna rätt i det här fallet.

Kanske är de alla glada för något helt annat?

Publicerat i Livet | 2 kommentarer

Men är dom bra då?

Stadsteaterns projekt Modärna kvinnor som jag skrev om igår hade ett systerprojekt på Riksteatern och Östgötateatern, Spetsprojektet. Båda handlade om att leta upp och sätta upp dramatik av kvinnliga författare som fallit i glömska. I går kväll var det regissören Jenny Anderssons tur att berätta om Spetsprojektet, på biblioteket på Medborgarplatsen.

Det började egentligen när hon läste på Dramatiska Institutet, då det ingick något stycke av en kvinnlig 1800-talsförfattare – troligen Leffler – i kurslitteraturen. Fylld av fördomar om tantiga och hopplöst omoderna texter tittade hon i dramat och upptäckte motvilligt att det var bra. Riktigt bra. Men hon lade det åt sidan – det var ju ändå riktig dramatik hon skulle ägna sig åt.

När projektet sedan blev verklighet tog hon med sig den där känslan som drivkraft. Ifrågasättandet. Allas undran: Men är dom egentligen alls bra?

Jo, det visade sig att texterna bär än idag och det blev både konstnärliga och publikmässiga succéer. En av pjäserna var Syskonbädd av Stina Aronson, som fungerar nästan lika bra som läsdrama.

”Hon”, ”han” och lite kringfigurer försöker reda ut tillvarons villkor, med repliker som:

”…jag tycker att han ser ut som en fortsättning på en annan herre…jag tyckte strax att han inte såg ut att vara helt sin egen…!

”…han är inte min man, han är poet”

”Det var eget. Det ser han inte ut som. Jag tog honom för en ingenjör.”

”Han håller på att göra sig ett namn.”

Ett porträtt av Artur Lundqvist, sägs det, men det spelar ju ingen roll. En subtilt kritisk skildring av en som strävar uppåt, som är ”som en fortsättning på en annan herre”.

Och om en sköterska på mentalsjukhuset: ”Hon levde inte av samma liv som jag. Hon hade en annan källa till sitt…hon sådde bara saknad omkring sig…jag menar ofärg.”

Om nuet: ”Somliga framåt. Somliga bakåt. Men stackars nu som alla överger. Det får stå tomt.”

Nej det går ju inte göra hennes stil rättvisa med korta utdrag. Att läsa hennes prosa är som att se en bra, men otextad, film på ett språk som man förstår någorlunda, men inte fullständigt. Man får läsa om och läsa om och det blir bara bättre och bättre. Finns på  Rosenlarv förlag.

Publicerat i Böcker, Livet | Kommentarer inaktiverade för Men är dom bra då?

Är dom här för att stanna nu?

Modärna-kvinnor-projektet på Stadsteatern har letat fram glömda teaterpjäser av kvinnor och satt upp dem på nytt. Förlaget Rosenlarv har givit ut dem. Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen ordnar ett par kvällar med uppläsning och diskussioner. Rekommenderas varmt!

I måndags berättade en av initiativtagarna, den enastående skådespelaren Ann Petrén om projektet och läste ur Frida Stéenhoffs idédrama Den smala vägen. När projektet presenterades på Stadsteatern möttes det med skepsis och inte minst oroliga frågor från manliga kolleger om det överhuvudtaget fanns några manliga roller i de där kvinnopjäserna. ”Jodå”, kunde hon lugna dem, ”det är alldeles vanliga rolluppsättningar, det råkar bara vara pjäser skrivna av kvinnor”. Men ofta med den viktiga skillnaden, förstås, att huvudrollen är kvinnlig.

I kväll är det regissören Jenny Andersson och Åsa Sarachu som står för presentationen. Åsa har redigerat boken Är de här för att stanna nu? Den handlar om de bortglömda kvinnliga dramatikerna, om projektet och dess mottagande.

Senare i vår spelar den kämpande Fria Teatern Sanna kvinnor av Anne Charlotte Leffler. Hennes pjäser spelades och diskuterades intensivt på 1880-talet och Sanna Kvinnor var ett av de mest spelade verken på sin tid (som alltså samtidigt var Strindbergs tid).

Publicerat i Böcker, Livet | 6 kommentarer

Varsågod och välj: stilrent eller hällregn

Allvarligt talat, vi kan inte hålla på så här. Vackla in i duschen lite yrvaket i ottan och bara stå där en stund i strilande vatten. Det duger inte!

Jag har kommit till insikt efter att ha läst om vilka finfina alternativ det finns. Man kan skapa sig en stilren duschupplevelse – hörde ni det: STILREN – med hjälp av Tapwells takdusch. Låt er inte luras av att det ser ut som ett rör som man bockat till på enklaste vis och satt på en bevattningsstril. Det är faktiskt modellen LQM 8200 för 8495 kronor som vi talar om här. Väldigt stilren duschupplevelse.

Och inte nog med det, det finns fantasieggande alternativ för den som vill ta sin duschupplevelse på allvar. Cifials dusch med duschblandare ur Techno M3-collectionen ”skapar en illusion av att man står i hällregn”! Inte mitt förstaval, kanske, men ändå tryggt att veta att den finns.

Lite mer avvaktande ställer jag mig kanske till medlet mot duschklaustrofobi: satsa på öppna designlösningar, ta bort duschväggen! Varför avgränsa duschen överhuvudtaget?

Jo, förstår ni, inredare, duschdesigners och duschspekulanter: med en helt öppen duschlösning blir det ännu mer yta att torka upp på efteråt, vilket rätt många glömmer att göra och då blir den som går in  badrummet efter någon annans duschupplevelse alldeles plaskvåt om fötterna.

Om man är riktigt seriös häller man sedan gärna över sig en skvätt Gypsy Water, för att ytterligare förhöja duschupplevelsen. Sen doftar man bergamott och vanilj hela dagen till det facila priset 1150 kronor.

Kom sedan inte och säg att jag tar lätt på min roll som konsument. Allt detta står att läsa i en publikation som heter: A Perfect Guide från Perfect Magazine Scandinavia AB.

Publicerat i Livet | 3 kommentarer

Arbetarens kön

På LO-tidningens kulturblogg diskuteras ”Arbetarens kön” apropå en träff i Göteborg med samma tema. Det ser av referaten ut att ha varit seriösa och tänkvärda inlägg på mötet och diskussionen fortsätter som sagt på bloggen.

Själv drar jag mig till minnes en episod i somras när det var schaktning på gång på tomten. Projektledaren berättade bekymrat att det hade blivit problem och att det var risk att jobbet skulle dra ut lite på tiden:

”Vi får inget grus. Lastbischauffören har fått foglossning och kan nog inte köra på ett tag.”

”Men… jag trodde att det bara var kvinnor som kunde få foglossning?”

”Ja.”

Och apropå typiskt manliga och kvinnliga jobb finns ett utdrag ur Johan-Olov Johanssons novell Kvinnsfolkssmide här. Både händelsen och personerna sägs vara autentiska; ett och annat namn har dock bytts ut på personer och platser.

I väntan på ersättare för den kvinnliga lastbilschauffören, som skulle leverera grus, fick jag prova på att köra grävskopa. Väldigt svårt, men kul när man väl kommer på knepen!

Publicerat i Att tolka, Livet | 1 kommentar

Så nära!

Bill Kaulitz, dyrkansvärd

Guldbagge för bästa filmtitel? Nej, någon sådan finns ju inte, men det borde det banne mig göra.

Jag hamnade nyligen, tack vare Eva på den Guldbaggenominerade dokumentären om två tjejer från Rågsved med den absolut perfekta filmtiteln: ”Så nära”.

Det är SÅ nära att de ska uppnå det de drömmer om (ska inte avslöja vad). Samtidigt handlar hela filmen om hur nära de är, som kompisar, hur de delar samma passion för Bill Kaulitz, sångaren i det tyska pojkbandet Tokio Hotel, tidigare Devilish. De har samma drömmar och vardagsproblem. Så nära. De bryter ihop tillsammans, tröstar varandra och kommer igen efter katastrofen. Åter i Rågsved i gryningen tar en av dem en bild av soluppången. ”Jag brukar ju inte se himlen så ofta så här dags.”

Det är en perfekt debut av Emelie Wallgren och Ina Holmqvist, den lysande filmen om tonåringarna Angela Satarzada och Arina Maximova, om deras passion för Bill och om deras vänskap. Som en ung man sade i anslutning till visningen på Zita i fredags, lite vemodigt: ”Dom hade ju varandra hela tiden, dom visste ju precis hur det kändes för den andra. Inte så vanligt att killar har det så där.”

Måtte den få Guldbaggen för bästa dokumentär, samt gärna en liten extrabagge för den perfekta filmtiteln.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , , | 4 kommentarer