Kicki påminde mig (apropå sport- och kulturjournalistik) om Frans G. Bengtssons berättelse om fotbollsreferenten som fick rycka in som teaterrecensent, eftersom den ordinarie teaterkritikern var skottskadad. Historien utspelar sig nämligen i Chicago.
Sportreportern hade bara haft tid för fotboll i sitt unga liv; han visste absolut ingenting om teater och hade aldrig hört talas om den där spelaren Othello, som uppdraget gällde.
Han blev dock rätt tagen av det han såg och tyckte att idén med en svart spelare var lika originell, som lyckad. En vältalig och kraftfull person, inte olik boxaren Jack Johnson som besegrade Jeffries i Nevada 1910.
Det blev en livfull skildring av dramat. ”Othellos åkallan av alla djävlar i sorgen över sin förhastade framfart mot sin stackars gemål var den mest anmärkningsvärda språkliga prestation recensenten för sin del någonsin hört, vare sig bland fotbollspublik eller annorstädes”.
Läsarna anmodas särskilt att lägga den lovande författarens namn på minnet: Shakespeare.
Tack till Frans G. Bengtsson-sällskapets litterärt och tekniskt välutrustade medlem som på nolltid skaffade fram texten!
Teaterrecensionen blev en stor succé. De teaterinsatta gillade den fräscha vinkeln och de teaterokunniga förstod för en gångs skull vad det handlade om. Den mycket uppslagsrika berättelsen mynnar (tror jag) ut i ett förslag som vår kulturminister bör gilla: Nu när författare inte längre är en sällsynthet bör kritikerna tänka sig noga för och inte vara för negativa. Relativa omdömen är mycket användbara: ”Utan tvivel är denna bok den mest betydelsefulla i denna författares alstring.” Det är också bra att påpeka att författaren befinner sig i en utvecklingsperiod. Då slipper vi allt det där tråkiga, snåriga och negativa som skrämmer bort publik och sponsorer.
Allra bäst vore väl helt enkelt om sportjournalisterna och kulturskribenterna bytte jobb.
